Permakultur – sealion

Integrationen av Market Gardening i en permakulturdesign

I det här inlägget vill jag utgå från en presentation jag nyligen höll för nätverket och plattformen FoodShift.se. FoodShift arrangerade en träff i Göteborg med fokus på bioregionalism och regenerativa livsmedelssystem, och jag som länge grunnat på hur vi kan använda permakulturdesign för att arbeta regenerativt med matproduktion fick möjligheten att presentera tankar kring kopplingen mellan Market Gardening och permakultur.

Som ni märker är det en mängd olika begrepp jag just hänvisat till. I texten nedan kommer jag att fortsätta beröra dem, och mer utförlig information om hur de definieras och används går att finna via sökningar på webben. För mig är senhösten och vintern en tid för förkovran och att lära nytt, är du sugen på samma upplägg så hugg tag i dessa begrepp och grotta ner dig! Det finns både filmklipp och texter att ta del av.

På bilden ovan står David Holmgren, medgrundare till konceptet permakultur, i sin köksträdgård framför sitt egenbyggda hus på gården Melliodora i Australien. Min man Tim och jag deltog år 2017 i en permakulturutbildning som var baserad i området kring Melliodora. Vi åkte på studiebesök till en mängd olika platser, verksamheter och gårdar som en del av kursen, och det följande året fortsatte vi att både besöka och arbeta på olika permakulturdesignade gårdar. Jag tog med mig många insikter kring hur ett funktionellt småbruk kan byggas upp och skötas, och det har i sin tur lett mig vidare till att fokusera på hur Market Gardening/småskalig grönsaksodling kan integreras i en permakulturdesign för ett småbruk, med syfte att öka framför allt den ekonomiska resiliensen. Om vi struntar i idealismen som ofta följer med tankar kring permakultur och istället fokuserar på hur vi ska skapa intäkter nog för att kunna leva på vårt småbruk och ha råda att betala räkningar mm, hur kan vi göra då? Hur går vi från att vara månskensbönder med ett externt jobb till att kunna försörja oss utifrån vår gård?

David förklarar att permakultur som koncept uppkom i skärningspunkten mellan ekologi, jordbruk och landskapsdesign. Ordet är en sammanslagning av permanent och agriculture -> permaculture. På de 40 år som gått sedan han och Bill Mollison skrev en första bok om permakultur så har begreppet vidgats från att fokusera på jordbruk till att omfamna hela den mänskliga kulturen, dvs permanent och culture -> permaculture. I blomman ovan syns alla de delar som samspelar för att vi ska kunna skapa en välmående mänsklig kultur som håller sig innanför de planetära gränserna. Till höger syns en modell för hur permakultur som koncept är uppbyggt utifrån etik och principer, fria från religiösa eller politiska kopplingar.

Grundbulten i permakultur är de tre etiska pelarna:

Omsorg om jorden
Omsorg om människan
En rättvis fördelning av resurser

Etiken förankras genom ett antal principer, t ex “Skapa inget avfall”, “Använd små och långsamma lösningar”, “Fånga in och lagra energi”, “Använd och värdesätt förnybara tjänster och resurser” och “Lägg mönstret först, fyll i detaljerna sedan”.

För att komma igång med sin egen permakulturdesign kan man t ex använda sig av följande iterativa designprocess: OBREDIMET

O: Observation av systemet du befinner dig i.
B: Boundaries. Gränser för designen, t ex fastighetsgräns, tidsgräns, tillgängligt kapital, klimat.
R: Resurser. Vad finns tillgängligt inom systemet? Lista alla resurser så att du synliggör dem.
E: Evaluation. Utvärdera samspelet mellan de resurser som finns tillgängliga inom ditt avgränsade system, t ex personella resurser i förhållande till materiella och ekonomiska resurser i ett företag. Vad rör sig in i systemet och vad rör sig ut ur systemet?
D: Design. Skapa en första design för hur resurserna på bästa vis kan samspela i det fysiska eller virtuella rummet.
I: Implementation. Genomför din design!
M: Maintenance. Underhåll systemet du håller på att omforma och bygga upp.
E: Evaluation. Hur gick det? Blev det en funktionell utformning eller behöver något ändras?
T: Tweak. Justera din design efter behov.

När du genomgått en första iteration av processen är du tillbaka vid observationsstadiet och kan påbörja nästa varv i designspiralen, eller hoppa runt mellan de olika stadierna för att göra uppdateringar och justeringar. Denna designprocess baserad på akronymet OBREDIMET hjälper dig att hålla koll på var i ditt arbete du befinner dig, använd det som ett dynamiskt hjälpverktyg snarare än en statisk processkarta.

Sedan jag själv först läste ordet permakultur i en bok om byggekologi så har jag förkovrat mig rejält, både genom utbildningar, konferenser, lärarsamarbeten och självstudier. Ovan ser ni några av de böcker som varit avgörande för mitt tänkande, och även ett par podcasts vilka gett utrymme till att lyssna till en massa kloka bönder och forskare medan jag själv arbetat hands-on som odlare.

All denna fördjupning i det breda ämnet permakultur leder självklart till nya idéer och tankar om hur jag själv kan bidra till att skapa ett positivt fotavtryck på den här planeten. Jag tycker om att vara i naturen och har därför valt att fokusera på ämnet mat och odling, vilket har lett mig vidare till självstudier inom bl a regenerativt jordbruk och Market Gardening.

Själva idén om ett permakultursamhälle är attraktiv för många, vi kan lite suddigt se oss själva leva i ett fint samspel med naturen i en nutida Edens lustgård. Men när det kommer till kritan så finns det väldigt många tänkare i förhållande till görare. Jag vill uppmuntra fler till att faktiskt sätta igång praktiskt med permakultur, och en instegsmodell är att integrera grönsaksodling enligt modellen för en Market Garden i din permakulturdesign. Då uppstår möjligheten att bygga upp ditt eget odlarföretag där du i första skedet fokuserar på snabba, ettåriga växter för att sedan över tid kunna integrera fler och fler perenna grödor och på så vis etablera ett människoinkluderande ekosystem som tillgodoser våra behov av mat, fibrer, timmer, medicin etc samtidigt som andra organismer också får ett självklart livsutrymme.

En Market Garden är en biointensiv grönsaksodling uppbyggd med permanenta bäddar, där hög input leder till hög output. Effektiv och tydlig planering samt införsel av kompost, fröer, vatten mm leder till höga grönsaksskördar och intäkter därefter. Du arbetar med den mänskliga skalan, använder mycket handkraft och enkla redskap istället för att fokusera på större traktorer och större areal. En Market Garden kan t ex etableras på 1000 kvadratmeter och sedan över tid – om möjlighet till utökning finns – växa sig större.

I en permakulturdesign ser jag en Market Garden placerad i zon 1-2. I takt med att du etablerat denna grönsaksodling och fått bra snurr på dess skötsel så har du möjlighet att tack vare observationerna du hunnit göra utveckla din design för zon 3-4. Då kan de permanenta bäddarna i zon 1-2 användas som en del i ett mönster för inkluderingen av fleråriga grödor i zon 3-4 där anläggning, skötsel och skörd förenklas tack vare den tydliga bäddstrukturen.

Din Market Garden kan svälla till att bli en Permaculture Market Garden som spänner över ett helt ekosystem.

Det jag föreslår här är ingen enkel quick fix för att etablera permakulturdesignade platser, men det är en möjlig väg framåt. Att arbeta med grönsaksodling är stundtals ett tungt och slitigt arbete där du ska uppfylla entreprenörens samtliga roller under osäkra löneförhållanden. Det kan också vara det bästa som har hänt dig i ditt yrkesliv! Ett arbete i samklang med årstiderna, till stora delar förlagt utomhus med en hög grad av självbestämmande, en stor utvecklingspotential tillsammans med driftiga samarbetspartners och en ständigt tillgång till högklassiga livsmedel, c’est pas mal.

Det här inlägget hoppas jag inspirerar dig att leta efter mer kunskap och att bygga fler egna erfarenheter kring alla dessa begrepp som jag nämnt. I en värld som kan tyckas orolig och instabil är det givande att se till konkreta positiva åtgärder vilka är möjliga att genomföra i nutid. Vi är många som gemensamt arbetar med detta omställningsarbete, och även om vi är så små att vi till vardags inte syns i mediebruset så existerar vi, det gäller bara att hitta vägar in i detta mångfacetterade starka nätverk av tänkar-görare! Välkommen du med, alla kan göra skillnad.

Klara

Klaras odlarmanifest

Djupt inuti finns en stark kraft. Jag har alltid känt att det jag som människa ska göra är att ta hand om planeten. ”Hur då” har varit den ständigt ledsagande frågeställningen, och länge, länge har jag letat efter mitt eget sätt att vara en Bra Människa.

I olika omgångar har jag granskat mitt eget liv för att se var jag befinner mig och vart jag ska styra vidare. Jag listar de möjligheter jag kan se, sätter prioritet och agerar. Ramverket och målet är ett miljövänligt liv: Boende, kost, transport, energi, fritidsaktiviteter, men kanske framför allt – arbete. Vardagsval i all ära, min största påverkan tror jag ändå att jag har genom mitt yrkesval, och därför är det ett Mycket Viktigt Val. Borde jag bli politiker, forskare, lärare, biståndsarbetare, journalist eller jordbrukare?

En skön del av att leva och åldras är att tankar och känslor får tid att utvecklas och mogna. De senaste månaderna har jag återigen inventerat mina möjligheter och kommit fram till en ny insikt, och jag tror att jag kliver in i nästa fas i livet i detta nu.

Jag ska bli småbrukare. Jag ska odla mat och restaurera ekosystem. Det har tagit lång tid att komma överens med mig själv om detta, men nu är jag redo.

Tänker jag igenom de andra möjliga yrkesvalen så placerar de mig alla alltför långt från jorden och samtidigt alltför långt från mina egna etiska kriterier. Jag vill inte motarbeta mig själv. Jag har svårt att se att jag skulle vara nöjd om jag inte får vara med och skapa något verkligt, något att ta på, smaka på, njuta av. Jag älskar att arbeta med odling, kompost, träd, vattensystem, maskar, tång, grönsaker, jord… Ute är mitt inne på så många vis, och om jag får leva i jorden så tror jag att jag över tid kommer att bli allt det andra med, lärare och politiker, journalist och forskare. Jag kommer att göra det mycket bättre om jag grundar mig i jorden, som odlare, trädgårdsmästare och småbrukare. Det är på många sätt att vara aktivist, och det passar mig utmärkt.

//k

Once upon a time back in Violet Town…

Murrnong Farm. Hmm. Where to begin? Let’s tell it like a saga!

Once upon a time, way Down Under, there was a young man looking for a piece of land for himself and his lady. Not just a house with a garden, but a place where you could be and that you could live from. He wanted to create something, to get his hands dirty and just do it, do all those things that people were talking about if you listened in on the alternative scene of the day. He wanted to build a house, to grow food, to keep animals, to plant trees and keep bees and all other things that are part of a self-sufficient-and-beyond kind of farming ecosystem. Why only think about it, when you can act? And so the young man went out on a search for a Good Spot.

In Violet Town, a small place of some 650 inhabitants, he came across an old paddock. The rectangular 8 hectares had some good soil for tree growing and sat just at the edge of the village. It was close enough to a community but still provided space and privacy to do your own thing. Hm. Yes. This was it, this was the place. He just enough money to buy the piece of land, and to build a water storage pond. Bingo!

So began the story of Murrnong Farm, by now a small and constantly evolving piece of land on this Earth.

The young man set about implementing all his ideas and skills, and step by step the transformation took place. What was once a plain cropping or pasture paddock (and maybe cultivated for the murrnong yam daisy before that?) turned into an interconnected system featuring humans, chooks, goats, cat, bees, birds, fruit trees, olive trees, trees for timber, nut trees, shrubs, perennials, kitchen gardens, buildings, water tanks, sheds, machines, ladders, tools, storage, irrigation and fertigation, and much, much more. All these different elements played their own parts at the farm, working together in the symphony of life, co-creating diversity and abundance.

At first the place had looked to some like a mad person’s project, with a bunch of built structures and a few young trees, but as the years passed the maturing system claimed its rightful status as a Proper but Different Farm. Things were really taking off, growing and multiplying and diversifying. As well as feeding the farm household, surplus food was now being rolled out from the former paddock, getting sold at markets on Saturdays. And hey, providing food is what farming is ultimately about, eh?

While the farm was developing, the young man and his lady had two children together but later went separate ways. The children of the farm grew into clever young adults. The young farming man grew into a wise man. All was good at Murrnong, almost. For the wise man, something was still missing in the human puzzle. A loving connection to a partner, another person with whom to share life and all in it. He found it, lost it, found it, lost it… Meanwhile people came to stay at the farm, to learn from hands-on work how a permaculture system can be shaped and maintained. Some were older, most were young. Once there was this one woman, she had something special… then, like other helpers, she went away to continue her life elsewhere. Nothing had happened, but an imprint was left with the wise man.

A few years later he saw news of the woman on the Book of Faces on the internet. ”You look nice in this picture!” he wrote, and that was the start of a long, long conversation. It ended with the woman marrying the wise man and moving Down Under to his Proper but Different Farm. Love. Yes. Yes! Now they were two, one wise man and one wise woman. Life on the farm kept rolling with the seasons, crops came and went, helpers came and went.

The wise woman had a connection to another young woman, who was out travelling the world with her partner. They were researching stuff, like permaculture and agroecology. The couple asked if they could come help out at the farm. Was there a need for more hands, for more skills, for more energy? Always, the answer came, and so they drove their little van to the farm.

Two weeks flew by while moving goats, pruning trees, harvesting olives, chopping wood, mending broken things, making jam, cooking food etc. The couple jumped in with the rest of the current team, working away and thoroughly enjoying whatever they were doing (except when the young woman lured her partner into milking a goat, which he really wasn’t that keen on…). It felt good, deep down on the inside, to be a temporary part of the Murrnong Farm. It felt good to live the shimmering dream of a farming lifestyle and feel content, happy. Then again, it was time to move on.

The wise man and the wise woman were sad to see the young couple continuing onwards, but gave them good food and warm hugs and put them on a train. At Murrnong Farm, people come and people go, so it is.

Maybe one day, the right people will show up, the ones who will want to permanently move into the cob house where the young couple had been sleeping for some nights. Maybe one day the wise ones will have a second nucleus, a second home, forming at the farm, providing skills and stability, furthering the resilience.

I hope so.

The End.

My preferred kind of ”office”

When I give in to my love for the land and just open up to the possibility of working on it, in it, with it, I feel so strong. So calm. So happy. So relaxed. So clever. So in the right place.

All these positive emotions are pronounced and enhanced when the land I’m on is also geared towards food production, not just food for humans but for the ecosystem, hence a cyclic approach. There seems to me little point in farming a landscape unless you make sure that you over time enrich the soil biota, the carbon stored, the living mass above ground, the water cleaning structures etc. Mind you, I’m not arguing that all landscapes should or could be foodscapes with an output suitable for humans, its simply the version which happens to be my preferred kind of ”office”.

Back home, working as a gardener at Gothenburg Botanical Garden, I’ve had the chance to learn more about the skill of taking good care of plants which are not necessarily well suited for your climate. Being a living plant museum, there is so much information stored in the trees, shrubs, herbs, bulbs and tubers which are growing there. In a limited space such as this garden, there is no room for large scale ideas, and so most species have but a few individuals representing them, and we are all collectively pampering them as best we can. There is no special
focus on food, since the focus for a botanical garden by default is on maintaining a gene bank – and to present it in a beautiful and interesting way. I can totally roll with that, I think it’s a valid and useful raison d’être, but it took me some thinking to get there. During this long journey I’ve made a point out of visiting other botanical gardens and to talk with different staff members, and this has really helped furthering my understanding of the ”why, how, who, where and when” kind of questions related to my own judgement of the validity of preserving plant material in the setting of a botanical garden. I’m even more proud now than before of the place as a whole and of the work done back home in the garden in Gothenburg.

Switching back to looking at gardening as a way of providing food, the strategy needs to be a bit different. At a farm, even at a place like Murrnong Farm (where Tim and I are working/wwoofing right now) which is based on the principles of permaculture, diversity will in a way be limited. A farms primary reason must be to provide food, or else it will not be able to continue. You can’t acquire the energy needed to maintain and regenerate your farm (and yourself and everyone else feeding from it) if you dilute the calorific outcome by going all in on diversity. Yes, diversity is key to allowing for anomalies in weather and it’s consequences, e.g. droughts, pests, frosts, floods a.s.o., but be mindful: how will you cope with the myriad of outputs that your farm system will deliver if you are putting diversity too high on the wish list? You can of course find and use many different seed sources within the same species or graft many different varieties of the same fruit tree, because that allows you to work with a meaningful and wide enough diversity. Step too far beyond that, and you might loose sight of the food. If you can’t be efficient enough, your not a viable farmer.

I do enjoy working in the diversity of the botanical garden, because the site is such a great teacher, and of course there are many skilled gardeners and others to ask for advice and information. I feel that everything I learn there will at some point come in handy again. There’s no regretting signing up for a couple of seasons there instead of going of to work at a farm. I’ve learnt through life to value all learning opportunities, you just have to zoom out to understand in what area these opportunities take place. For example, cleaning the husks of from hundreds of nuts last season after my colleagues brought back a batch of North American nut species was a perfect intro to now cleaning hundreds of walnuts and pecans grown for food here at the Murrnong farm. Honing your skills is not something that requires you to constantly be in the same kind of setting, for cross pollination can potentially bring you so much further. All kinds of experiences and skills count, as long as you can live with the fact that you don’t always know when you’ll be able to use them next time.

For me, I can truthfully say that I have a wide and broad range of skills listed on my internal CV. Not all of them seem relevant to a potential employer, but to me they are. So on paper I narrow it down to what’s applicable right now, and of I go.

I am a gardener. I am a food grower. I might one day be a farmer.

Äventyr, Research – och Tänkande

När jag drömde ihop den här resan tillsammans med Tim så hade jag en tydlig vision om att jag ville skapa utrymme för två olika delar:
1. Äventyr: Att klättra, fridyka, surfa mm.
2. Research: Att jobba på småbruk och gårdar för att lära mer om permakultur, agroekologi och regenerativt jordbruk.

Jag såg de två delarna som en bra mix av vem jag är, tjejen som ville bli äventyrare när hon var 20 men som inte kunde med för att det var för egoistiskt, och tjejen som älskar naturen och som försöker hitta ett sätt att arbeta mitt i den för att vara med och återuppbygga våra ekosystem.

Det visade sig dock ganska kvick att jag hade glömt att definiera en tredje och minst lika viktig del. Kanske borde jag ha vetat och noterat det redan innan avfärd, men jag var så fokuserad på görandet. Det jag glömde var mitt mer allmänna behov för Tänkande. Att få ta mig tid att insupa och fundera över geologi, vattenvägar, alla sorters växter och djur, mänsklig kultur, landskap mm. Jag ägnar alltid en stor del av min tankeverksamhet åt att observera och reflektera, och ibland blir en ju så att säga hemmablind.
Jag tänkte inte på hur viktigt det är för mig att ha utrymme att få tänka.

En ny formulering för vad denna resa handlar om kan således summeras med Äventyr, Research och Tänkande.

Eftersom detta böljande tänkande sker lika automatiskt i mig som att jag andas hela vägen ner i magen, så har det klivit in och tagit sin naturliga plats utmed hela resan gång. Det gillar jag! Jag har hunnit tänka j ä t t e m y c k e t. Nästa del av tänkandet är att också formulera det i tal och skrift för att dela tankarna med andra. Det har varit många långa samtal de senaste veckorna, och så småningom kommer de att ge liv åt nya texter.

Jag är glad för att de olika delarna balanserar varandra, vi har visserligen haft större utrymme för äventyr och tänkande än för research, men nu är vi på väg mot en gård för att tillbringa våra sista veckor i Australien med att plocka oliver, mjölka getter, rensa odlingsbäddar och allt annat som hör till en höst i detta klimat. Eftersom jag aldrig tidigare har varit här så ser jag fram emot att få lära mer!

Jag längtar efter att få vara mitt i ett grönsaksland eller bland träd, längtar efter att få använda mina händer för att hjälpa något att växa. Jag är trädgårdsmästare, eller snarare lärling. Det finns så mycket kunskap och erfarenhet att få fatt i, och jag älskar att när jag befinner mig i rollen som trädgårdsmästare så är jag rätt bra på att glömma bort det där med prestation och istället hänge mig åt den tydliga uppgiften framför mig. Rensa morötterna. Beskär fruktträdet. Dubbelgräv landet. Skörda salladen.

Life, Permaculture & Love

For years I’ve used permaculture as a tool. For years I’ve been wanting to share this way of thinking with my partner Tim. Finally, five years into our relationship, I got the chance to bring him to a permaculture course in Australia. Two full-on weeks with an international group of students and a myriad of teachers. It’s been intense on so many levels!

In all honesty, this course allowed me to reinstate my belief in our relationship. I’m sure there are others like me out there, people who are struggling to fit their permaculture life with their love life. The following thoughts are for you. I wish you all good luck!

PDC reflections 1 – day 2

Passion can make you angry. Passion can make you righteous. Passion can bring you close to people but also push them away.

As I sit here and listen to all the people attending the course, and the teachers presenting it, I feel both at home and far, far away. I see myself there, a few years back, teaching with that flame burning through my words, my face, my posture, out onto the participants. The recognition makes me itch on the inside. I didn’t want to be that teacher anymore. I wished not to be perceived as righteous, since that meant scaring people away with my fire, but I could tell that sometimes I did. Were those few a worthy sacrifice for the larger group that went away empowered by the idea of permaculture? I’m not sure. And so I stepped down, outwards, to give time for reflection and to calm my mind.

I feel that there’s a huge potential in bridging worlds, left and right, academia and hands-on, but I can’t do that if I position myself to far into either of those spheres. Like an acrobat dancing the line, I wish to fall in and out of balance, in and out of those contradictions. To continue to be an agent of change and reflection, I need to be humble enough to listen to what others have to say, and strong enough to present my own view in a thought-through way.

Being here at this PDC, with persons who have been teaching a lot, allows me to zoom out during the lessons and observe the layout and the way the other participants react to it. It’s a rewarding process.

PDC reflections 2 – day 4

Much like with the freediving community, it feels good to be back with the permaculture community. I guess I need to take time outs in many different areas at different times.

Being here, observing what I have learned since the PDC back in 2010, I feel very empowered and glad about my own development. So many of the areas we touched back then, which were related to gardening, food, buildings, heat sources etc, are areas in which I have had the chance to hone my skills. The hardest nut for me to crack is still the people part of any system. So many ideas about community are circling around, being implemented in different places, and I just haven’t found a model that I thing might work for me, and for Tim, quite yet. Today we went to Patrick – Artist as a family – plus a small community garden and then to David and Sue’s Melliodora. Patricks places was around 1000 m2, established 8 years ago, and filled with diversity. Melliodora is about 8000 m2, established over 30 years ago, and filled with even more diversity. It gives hope to see these semi-urban places, knowing that I don’t feel like I would fit well with communal living, but that I want to live in a good neighbourhood. It might be in the countryside, or it might be just outside the city in a spot with good communications for coming and going, for inputs and outputs.

PDC reflections 3 – day 7

Through bringing us to all these different places, I am amazed at how well the course has been planned. The benefit of seeing an implemented design in all different stages and of all different kinds and qualities gives such a added depth to what we are learning during the more theoretical sessions. This is what I missed while partaking in my first PDC back in 2010 in Jordan with Geoff Lawton. Being a good storyteller and an empowering lecturer, he still got his points through, but the sublime, emotional part of being submerged in a permaculture landscape gives you a deeper understanding.

I also very much enjoy having a string of teachers passing through the course. Compared to an ecosystem, David is the philosophical, wise old tree who brings balance and depth. Sue is a mature, clever animal, social and cheeky, moving through our group spreading nuggets of laughter and wisdom. Angela with her soft voice but mental steel is the shepherd steering us through the course, adding missing links of info when needed and maintaining the group structure. Beck with all her in depth knowledge of ecosystems and cycles keeps a cool surface but underneath we can see her rebell nature bubble and thrive. She is also our shepherd, sharing the work with Angela, making sure that we all get access to the information a PDC contains, so that even though there are ten or more co-teachers, there is a clear learning outcome at the end.

Staring each morning with a yoga session, we clear our minds and loosen up our bodies after a much needed night of sleep. A simple breakfast in silence, then karma yoga in service of the ashrams daily needs before we enter the classroom again. We use the largest yoga hall for our indoor sessions, everyone seated on the floor using low foldable tables and cushions and blankets. The teachers use a whiteboard and a projector, then swap over to using different materials and resources to convey the knowledge and experience, such as using an A-frame, drawing to scale with a scaled ruler, or taking soil samples for testing. During site visits, we get to hear other designers speak about their way of permaculture, how they have set up their systems, what sizes and budgets they have, and what has worked well compared to what has been challenging through their process of establishment. We get the full scale, from projects in their 5th, 8th, 11th, 14th and 30th year, which allows a for a richer understanding of how things might or might not develop. Back at the ashram, its forested surroundings lends themselves perfectly to exercises of reading the landscape. As we wander about with David, we learn more and more about what to look for and how to use our intuitive reading abilities handed down from our ancestors. From geology to trees, from topography to waterways, from soil structure to weeds, from wind patterns to human interaction, we see the landscape with new clarity. Layers over layers of information surround us, and using our eyes, fingers, noses, tastebuds, feet and skin we react to what we meet. Drawing conclusions from all these layers, an internal picture emerges of what has passed in the years gone by, what is happening right now, and what might come.

I let all this information fall into my already established mental framework. Back in 2010, it felt as if a made a huge reconstruction of synapses to allow for everything that I am and everything that I know to reiterate its place inside me and to form new pathways in between all these areas. I felt empowered from being allowed to use all that I am, not only the specialised knowledge that I had gathered from continuous studies within the educational system. It matters that I was planting carrots and onions and tomatoes with mum and dad when I was a kid. I matters that I was a leftist activist roaming the streets as a young adult. It matters that I have a huge chunk of technical knowledge. It matters that I have traveled and marvelled at the landscapes I’m in since my earliest memories. In a way, permaculture allows me to be me, and that is a very empowering gift.

Having a day of in the middle of the PDC allows for reflection. I feel that I couldn’t have made a better decision on which PDC to come to. This time, its not mainly about what I can learn from the full on experience, it is so much more important what Tim can get out of it and even more so what we as a couple can gain. In a shady corner of my heart, there is a little scared voice whispering: “Klara, are you really yourself truly and fully when you share your life so intimately with this Tim-person? He is not passionate about the big picture in the same way you are. He will not push you to find an alternative way, to build that new regenerative branch from our old society which you have been dreaming of your whole life. If you want to be that agent of change, can you really be with someone who is less keen on challenging himself and taking steps to reach that far flung goal?”

Silence. The voice is shrinking, transforming itself into a nurturing soup of philosophical love. The topics we are covering and the conversations they enable between the two of us are creating a new balance. Tim is entering further into my world view, my view of the world that I’ve been carrying, always. Permaculture isn’t changing me, but it has brought me a conceptual framework which allows me to express who I am through the words and ideas put forth by others who came before me. Now I get to intentionally and intimately share this view with Tim in a much more profound way, and our conversations are yielding a more solutions based mutual future. I have dreamt of this shared experience since the two of us first became a one, but knowing that I have no business trying to push anyone else into the sphere of thinking where I feel at home and where my future is blooming, I have moved slowly. It’s a delicate thing, love. After spending five years together, the opportunity and will to join in for a PDC arose through the mutual desire of a long journey. We have now set out on a 16-months long nomadic voyage, and permaculture is a part of it. The scared voice inside me was whispering: “This is it. This is the point where you either make it or brake it. Submerge Tim in your world of holistic thinking and see how he responds. If ge gets it, your safe. If he doesn’t, there is an alternative truth about your relationship.”

No. I never dared speaking about this fear with Tim. It felt as if it would do more damage than good. I’ve been thinking, “he must also have his fears about being us”, and then looking at the strong base we have built with our love for each other through nature, simple living, climbing, camping, traveling, cooking, and being active in so many ways, it seemed much wiser to let the whisper be left alone in that corner. I would have been concerned if it had grown stronger over the years, but it hasn’t. It just another balancing constant, I guess. By nature, I have an intensely questioning mind. This voice is simply another part of it, making sure that I stay on track through life, giving me a little scare but also providing a reality check. Are we compatible or not?

I’m so ridiculously glad that he gets it. We are safe. The base has grown even stronger, and now the next level awaits us.

PDC reflections 4 – day 9

This was important. This was worth all the money, time and energy spent on the planning leading up to these two weeks and the immersion into permaculture during these two weeks. This was a key factor, maybe t h e key factor, in letting me know that Tim and I are a good match. Looking ahead, I can now rest my mind knowing that Tim has had a full on experience with permaculture design, and that he now knows what its all about, and that we can now share this way of systems thinking to plan our entwined future.

It’s a harsh thing to say, “do this or I will leave you”, but in essence, that’s what I did on a personal-mental level. I knew I needed Tim to understand at least the basics of permaculture for me to be able to plan for a long life together. Some things are just more important than others. I will never need to turn him into an avid freediver, because I can meet him on the rocks instead of in the ocean. We don’t have to work together side by side every day or have the same opinion on all subjects. But with permaculture being so strongly linked in with my core ethics, there was just no way that I could keep on leading a joint life, with Tim not knowing about those ethics and how they impact my life. Since 2010 I’ve been using permaculture as a framework through which I observe and analyse the world. It helps me to stay in line with my ethics and to view every decision from multiple angles, so that I know I can stand up for whatever I decide to do.

When analysing my relationship with Tim, I saw that we were aligned in most domains, but that I had a stronger emphasis on systems thinking in relation to my place in this world. I live with the mental framework of a compulsive analytical do-gooder. I can’t change that, but I can harness and use it as a strong beneficial quality of my personality. I need my life to fit with my personality, thus, I need Tim’s idea of our mutual life to fit with my personality.

I have a very strong need to understand my own patterns, so that I can tweak my way of living to provide a positive outcome through those patterns. Any pattern can lead to regeneration as well as degradation. I will not stand for degradation, will never accept that I can’t change whatever is going on into a regenerative force. That is also true when it comes to my relationship with Tim. Of course I have no intention of trying to force him to be different or to change, but I can strongly encourage him to take part of a piece of my world so that he can then make a facts based decision regarding wether or not he likes that part, and wether or not he would like to include it in his own life. Luckily enough, he chose to say yes when I said that I needed to take a Permaculture Design Course together with him. Luckily enough, he enjoyed it and learned new things. Luckily enough, I can now share myself more fully with him. Luckily enough, I can now say with renewed confidence that I believe in our mutual future. It’s not that I didn’t love Tim when he didn’t know what permaculture was all about, I just love him so much more now that he does know.

PDC reflections 5 – the aftermath

Two weeks, that’s often a short period of time. But boy, these two weeks have felt like two months. I’m such a course junkie… I love the intensity of just flooding your head and heart with information of all kinds and then see what comes out on the other end.

In a few words:

I want to keep living with Tim
I want to keep being a semi-nomad
I want to keep teaching permaculture
I want to keep working with creating regenerative landscapes
I want to work both in Sweden and in other countries

Thank you for sharing my thoughts.

Thank you Tim, David, Sue, Angela, Beck, Kelvin, Kim, Dave, Alessio, Jermy, Shahar, Ben, Kate, Katie, Clare, Kat, Liane, Stanley, Osti, Laura, Oana, Sylvain, Atma, Karly, Patrick, Joel, Ian, Mike, Lisa, Rod and all you others who took part in the course. You changed me.

Klara

Att vara Någon

En vän SMSar och funderar kring vad hon vill arbeta med, och hur. ”Tänker på att maten måste också produceras av någon och funderar på andelsjordbruk”.

Hoppla. En Klariansk triggerpunkt i form av en mening med ett speciellt ord.

Någon.

Jag är väldigt ofta Någon. Eller snarare, jag tror att jag är Någon. En sådan person som fixar saker. Som hugger i och får saker gjorda med ett stort leende. Så fort det finns Något som behöver göras så är jag potentiellt den Någon som kommer att utföra arbetet.

Det är väldigt roligt att vara Någon. Jag tar för givet att jag är önskvärd och behövd. Att andra blir glada för att jag finns. Så långt är det mjukt och okomplicerat. Jag är en generalist som kan en massa olika saker, alltså kan jag tillföra mycket till många sammanhang. Till i princip alla sammanhang. Tror jag.

Ibland är det hemskt att vara Någon. När de stora frågorna kommer seglandes genom luften och ingen annan tycks se dem, då är jag där och hugger tag i dem. Gör dem till mina. För att jag tror att jag är den enda Någon som finns och att Någon måste agera.

Så dumt.

Det här resonemanget är en kedja som jag långsamt håller på att frigöra mig från. Idén om att jag, Någon, måste göra saker för att de annars förblir ogjorda, den är alldeles för onyanserad och dessutom falsk. Jag tror den kommer från mina tonår, att den har stannat kvar och färgat mig in i aktivisttrikåer och omvärldsförakt.

Sakta kryper förståelsen nära, att det finns många som är Någon men att alla vi Någonar agerar utifrån olika perspektiv och förutsättningar. De frågor som har blivit, eller kanske har varit, heliga för mig är inte samma frågor som får andras hjärtan att rusa. Som får andra att känna att bara de grejar den här frågan så är planeten räddad. Då är det poänglöst och orättvist av mig att bli arg eller irriterad för att inte andra personer tar rollen som Någon. De gör ju just det, på just sitt sätt, inom just sin arena.

Inte alla människor, men många. Tillräckligt många? Det vet jag inte.

Så fånigt att jag har behövt kämpa så länge och så mycket med att tillåta mig själv att säga nej när jag inte orkar mer, när jag har varit Någon för mycket.

Det måste till exempel inte vara jag som producerar mat. Det måste inte, men det kan vara jag. Fy fan vad skönt att skriva ner det! ”You never would have, should have, could have anything” som en vän från permakultursfären brukade säga. I sin enkelhet väldigt kraftfullt, men i verklighetens omgivande brus svårt att leva efter.

Hade jag kunnat förkorta den mentala resa som det inneburit att gå från ungdomsidealist till ungvuxenhalvrealist? Troligen inte. Det är nog en sådan där del-av-livet grej. Sådana som man förstår först efteråt.

Ett problem för mig under mitt 20-tal var att jag blev så irriterad på alla vuxna, unga som gamla, vilka hade växlat ner sin glöd och sitt tempo. Det trodde jag de hade gjort i alla fall. De uttryckte tankar om att saker och ting tar tid. Att förändring tar tid. Jag sög tag i de där orden, visste någonstans i mig att de var kloka ord, även om jag inte ville lyssna till dem just nu. Sett i backspegeln var det alltså ett problem att jag blev så arg, för ilskan dämde upp flödet av förståelse, av insikt, av tillit.

Tio års tänkande senare kan jag gå med på, på riktigt, att förändringsprocesser ofta tar tid. Vissa saker går för visso snabbt, och det är de som syns bäst utåt, men de allra flesta processer vilka för mig spelar stor roll, de tar tid. Som att ställa om vår matproduktion till en regenerativ sådan. Som att sluta använda vatten till våra toaletter. Som att höja kostnaden för kött och andra animaliska produkter och minska antalet domesticerade djur. Som att skapa samma förutsättningar för kvinnor som för män inom idrotten, min personliga backventil. Som att minska användandet av fossila energikällor. Som att bygga hus vilka håller i flera hundra år och skapar en inomhusmiljö där människor mår bra. Som att låta varje människa få finnas just därför att hen finns.

Allt. Jag vill pilla på allt, för jag är Någon. Jag har inga mentala begränsningar vad gäller tilltron till mig själv, att jag faktiskt kan vara med och påverka precis allt, men jag har rätt stora begränsningar vad gäller förståelsen för hur mycket jag faktiskt mäktar med.

Jag har i mycket levt en puls, sagt ja, ja, ja, ja och sedan stuckit någonstans där ingen känner mig och därmed inte kan be mig om något. Ett fysiskt nej istället för ett verbalt. Sedan åter till ja-sägandet. Det har fungerat väldigt effektivt, men är kanske inte den enklaste lösningen för ett helt liv.

Det är därför jag övar mig på att säga lite ja och lite nej. Övar mig på att bara vara Klara och tycka att det är ok. Övar mig på att försöka förstå när jag kan säga ja och till hur mycket. Övar och övar. Tänker och tänker. Inte hela tiden, inte så att jag blir knäpp av det och tröttnar på mig själv. Det är mer som njutningsfulla doser av själslig rannsakan och en uppdaterad avstämning för dagsformen.

Vem är jag? Hur mår jag? Var är jag? Vart vill jag?

Min poäng här är nog att jag bara ville berätta hur befriande det är att sluta göra saker för att jag är Någon och därför tror att jag och endast jag Måste Lösa Problemet.

Jag känner mig som en mer hel människa när jag kopplar bort Någon och istället försöker att lyssna inåt, till min egen livsröst.

Vad hör jag då?

//k

Trädgårdspod

Jag gillar ju att snacka högt om mina tankar kring världens väl och ve, as you might have noticed.

Fick nyss möjligheten att vara med i den podcast som Nina Frogneborn producerar åt Botaniska. I avsnitt 6 pratar Anders Stålhand, chefsträdgårdsmästare, och jag, Klura filura, om trädgårdsmästarens roll i dåtid, nutid och framtid. Rätt vettiga är vi i vårt resonemang, tycker jag allt.

Här hittar ni avsnittet.

//k

Rethinking ethics

Flying. Not totally comfortable with getting on a plane, to go somewhere just for fun, just for meeting another person. There is a heavy ethical and moral debate taking place deep within whenever I make decisions which seem not to comply with my own ethics.
Interestingly, the last two years something inside me has shifted. I am no longer as certain about my old ideals. My core is the same, but I have furthered my understanding of the world both on a anthropological and scientific scale. I believe I might be on my way to the next level of ethical thinking, which for me is an enormous gift in relation to personal development and mental relaxation.

This old idea of mine (and others) of living an ethically correct life seems to mean very different things depending on at what scale I as a person would like to operate. If I decide to act locally as a change maker to be able to move few resources and keep my carbon footprint down, then flying is out of the equation. Whatever I do to live and act out this local life will then probably also have a mostly local effect from a socially interactive perspective, and therefore a limited effect on a planetary scale.

That’s ok.

I could chose that way of life. It would make perfect sense to work with what I have at an arms length and make the best of it. I’m very glad that there are millions of people who have decided that this is their way of life, because that means there are millions of people acting as change making hubs on a local scale, with tools such as permaculture, the transition movement, circular economy, agroecology, chaos pilots etc. They bring others along and provide the social glue needed for a persisting, viable change.

I am at times one of these millions of local human hubs, guiding and teaching, but I am also at times one of the global bumblebees, who during their nomadic flights cross pollinate ideas and cultures and values, and thereby draft new iterations of who we are and what we are supposed to do with our lives, from a Homo sapiens perspective.
If I decide that I want to be this change making bumblebee and act on an intra- or intercontinental scale, then I will need to circle more resources through the system. I will most likely need to fly every now and then, not with my own wings but in an airplane. To reach a higher level of influence I need to not limit my own energy usage in the same way as I do when I act on a local scale. If I can’t funnel energy, I can’t have a great outreach. (Remember, we can’t really ”use up” energy, we can only transform it. The concept of exergy comes to mind, but let’s not go there now). Not even with this World Wide Web at my fingertips can I accomplish as much online as I can in flesh. This is also ok, but the scope of it is so much larger that it took me many more years to understand.

However, even though I can find a logic in why it is ok not to go Toyota on my own life, when acting on this continental bumblebee level there is an automated, instant feed back loop hardwired into my brain that tells me I’m a BAD PERSON!!! I’m a naughty ecosystem destroyer. I’m a cancer. I’m an abuser and overuser. Why should I be allowed to use more than my share, more than others? Doing ”good” is not a reason strong enough to override a taxing usage.

It is very, very hard to put that emotional reaction under scrutiny of my own logical brain, but at the times when I manage to do so I find a cluster of semi emotional- semi science based assumptions that seem to steer my actions. These assumptions seem to stem from a mixture of childhood memories, facts learnt in grade school, truths from my young adulthood… An internal, old school mirror of the society and the people I grew up with. I might have been a tabula rasa at my conception, but the blankness swiftly got scribbled over by me and others. I am of course me; I am also a logical iteration of this universe, of this planetary biosphere. I am unique but not very different. My ethics and truths are not mine but ours. In this societal age, climate change is the driving factor behind many personal sets of ethics, and I got I inoculated with these at an early age. (Unfortunately, the persons who gave me this strong sense of right or wrong couldn’t also provide me with the tools I needed for a life of regenerative work. I’m glad I’ve found a way forward on this arena myself, after three decades of searching).

When I get hit by the BAD PERSON emotions, I try to confront them, try to get inside them, try to see if they are worth being felt as ”truths” anymore. It’s my way of hitting back, of using a more scientific approach to unveil a potential falsity within myself. There is no point anymore in acting as an ethical slave in relation to ethics which in some cases have already gone out of date. Things do change. I’m a fan of dynamics, of acknowledging the fact that nothing is ever static, that the universe move from chaos to order over and over again, and so do I. History tells me that what someone thought was right and wise to do years ago often turned out to be a destructive choice. I can never ever know what impact I will have on life on this planet in the long rung, but I sure do my best at guessing, and then second guessing myself, striving for simplicity and a caring lifestyle.

What I dream of now is to use energy to gain momentum, to shift over to the next gear and ride the change effortlessly, like cruising with a bike through a warm summers eve. I will still be an ethical activist, will probably have a new set of assumptions to scrutinize, will always be annoyingly full of questioning thoughts, ready for the next level of thinking whenever I can reach it. I dream of an underwater garden, of a food hub, of a piece of land by the sea with a regenerative food producing system in place.

There’s a picture in my mind, I’ve seen it painted by many artists, of a foot leaving the ground and under it is a green, lush, growing space full of life. It’s a good metaphor of the Positive Footprint. I like it. I zoom out and I see that the other foot has stepped on something else, has had a potential negative footprint, but the total sum of these footprints is still positive. Positive. More than before.

I’ve given myself permission to live more grandly again, to do things which make me happy but has no thought of purpose for the rest of the ecosystem, after understanding that if I put a lot of energy into healing the planet, the biosphere will respond. So I get to be both egocentric and ecocentric. If it doesn’t respond, then in a billion years no organism of today will know or care anyway. Planet Earth will most likely still be here, but we humans won’t. The squirrels will be gone, the whales and oak trees to. The continents will have moved into a new pattern, climate changing with the movement. Life is dynamic. I embrace that fact and things fall into place.

Växten, skörden, maten

Det är vår – igen – och det växer – igen – och jag vill äta upp allt – igen.

Att äta mat som kommer från marken nära där jag lever, det är fint det. Det är PK, inte bara politiskt korrekt, utan framför allt PermaKultur. Att se möjligheter, flöden, potential, outnyttjade resurser, läckor, system och subsystem… det är permakulturens början. Att se och sedan interagera med dessa observationer, då börjar vi närma oss aktiv permakultur. Där i svängarna är jag under vårens skira månader. Jag gnuggar snö och vinter ur ögonen, rättar till ogräsglasögonen på näsan och börjar plocka.

Växter från barndomen – harsyra, nässlor, ängssyra, almfrön, granskott, berberisblad, groblad, rölleka, maskrosblommor – har fått nya vänner i kökets alla salladsskålar, pestoröror, pajer, lasagner, woker och smoothies.

Under mina tidiga plockrundor genom stadens gröna bakfickor letar jag också reda på ramslök, parkslide, olika sorters rams, unga skräppor, lönnblommor, lindlöv, strutbräken, ängsbräsma, löktrav… I trädgårdens perennrabatter skördar jag funkia i mängder, den är åh så god!

Säkert är det tjugo arter till jag skördar av, men det är liksom svårt att komma på vilka de är när jag sitter här framför en datorskärm och försöker erinra mig hur det ser ut bland buskagen. På en hel växtsäsong, då är det nog uppåt femtio olika växter som slinker ner i maten, och det är högst troligt en underdrift. Är inte det fantastiskt, så säg, att det finns så mycket mer att lära sig om och äta av i det där gröna, det som är en levande, behaglig fondvägg bestående av träd, buskar, örter, ogräs, svampar och rötter, det som vi vandrar runt i men inte ser i detalj.

Jo, det är helt klart magiskt. Därför, tillbaka till permakulturen. Varför har jag gått in så hårt för att förstå naturen? Varför håller jag egentligen på med att plocka sådant som potentiellt har avgaser och hundkiss på sig, för att sedan stoppa det i min mun? Vad drömmer jag om när jag sover i vår lilla kolonistuga?

Jo serru, låt mig för sakens skull lista ett gäng aspekter kring vad jag anser är förträffligt med udda och vild mat:

Lust, glädje och avslappning.
Det är numera solklart bevisat genom forskning (1) att det visa djuret Homo sapiens (homo = man, sapiens = vis), mår bra av att vara i och/eller se på naturen. Jag upplever det själv varje dag då jag är ute och fridyker, klättrar, vandrar eller gör något annat skoj bland hav, skog och berg, eller när jag arbetar som trädgårdsmästare. Min erfarenhet säger mig att jag bör tillbringa tid i naturen för att bli lugn, balanserad, avslappnad och avstressad. Jag blir ofelbart på bättre humör av att gå ut ur människobyn och in i djungeln. Det är en lättillgänglig medicin för en människa i nöd, och numer går det även bra att få tid i det gröna utskrivet på recept från doktorn eller fysioterapeuten tack vare FaR, Fysik akivitet på Recept. Mycket praktiskt för den som behöver en liten hint och en knuff att ta sig ut. Att passa på att plocka sig lite mat medan en går en promenad eller röjer i trädgården är en mycket tillfredsställande bonus.
Det är GOTT!!!
Jag är glad att jag har fått återupptäcka en smakpalett som är så mycket bredare än vad mataffärernas grönsaksdiskar kan erbjuda. Inte ens mitt eget trädgårdsland smakar lika spännande som alla de udda och vilda växterna. Här kommer syra och beska fram på ett helt annat sätt än i våra vanliga grönsaker, och peppriga, senapsstarka toner ger fina kickar. Dessutom är de flesta smakerna mer koncentrerade, dvs varje litet blad av ramslök är en ekvivalent till fem fjompiga salladslökar. Att blanda till en sallad med 50% vilda växter är en riktig smakhöjare.
Aldrig i livet att jag tänker sluta äta så här god mat.
Ekonomiskt, privat och globalt.
Att plocka sådant som växt till sig utan att jag har lagt någon tid på att hjälpa till, det är god privatekonomi det. Istället för att gå in på affären och köpa en påse långväga bladgrönt för 250 kr/kg försöker jag så ofta som möjligt gå ut i naturen och plocka en purfärsk, varierad dito, för då behöver jag inte först lägga tid på att arbeta ihop pengarna.
Ordet ekonomi stammar från grekiskans oikos, ”hus” och nomos, ”lag”, och betyder sammansatt ”läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet eller brist” (3). Det där att hushålla med resurser, det är jag starkt intresserad av, och jag är därför irriterad på att denna betydelse har gått förlorad i en märklig nutida begreppsförvirring på globalt plan. Ofta hushåller vi inte alls, ofta slösar vi som f-n med resurserna även om vi förstått att de är knappa.
Vad jag (och många andra) förespråkar är att vi långsamt går över till att förstå, nyttja och regenerera de lokala matresurser vi har tillgång till, och att detta nyttjande är baserat på lokala förutsättningar vad gäller klimat, jordmån, nederbörd etc. Vilda växter och fleråriga grönsaker/perenner är en del av lösningen vad gäller en stabil, lokal-global matförsörjning. På detta tema passar det ypperligt att lära sig mer om regenerativt jordbruk och matsäkerhet (4), men det får inte mer utrymme just här.
Kunskap är makt.
Jag är trygg i min vetskap att jag kan trolla fram mat vart än jag går. Jag kan inte alltid bli mätt på det jag hittar, men jag överlever. För varje år som går lär jag mig något nytt om en särskild växt eller snappar upp fler växter att äta. Är jag t ex i havet finns en stor tångbuffé och på stranden växer både bladgrönt och kryddor. Varje sorts landskap har sin egen ätliga flora att bli bekant med, och att ständigt smaka på och skörda av växterna är ett snillrikt sätt att hålla sin kunskap vid liv. Att ge den vidare till fler människor är mig också kärt (5), det var så mitt företag Stadssallad uppstod, genom guidade salladsvandringar i Göteborg. Det ledde vidare till fler engagemang, t ex att lära skolbarn om maten i och vid havet. Ni kan ju tänka er vilken rolig dag på jobbet jag hade!
Det är nyttigt.
Växter som klarar sig själva och har en lång växtsäsong har ofta ett högre innehåll av både vitaminer och mineraler. Detta gäller framför allt de fleråriga växterna, ex funkia, nässla och lind, som med sina etablerade rotsystem har en mycket större tillgång till olika näringsämnen, både via egna finrötter och tack vare ett symbiotiskt förhållande med mykorrhiza (6). Just i dagarna har det utkommit en ny svensk bok om fleråriga grönsaker, skriven av tre permakulturnördar. Där står myyyycket mer om nytto- och odlingsaspekter.
1. Det är roligt att vara annorlunda
  Jag gillar att göra sånt som andra inte gör, att vara icke-normativ och ifrågasättande. Med den enkla handlingen att plocka och äta udda och vilda växter så bojkottar jag hela jordbruks- och matetablissemanget. Då känns det bra inuti, då sjunger min hjärna ”/Sälj er sunkmat/ till någon som är lat/ Ha Ha Ha!”

Nog med aspekter för idag. Summa summarum är det roligt, gratis, hälsomfrämjande, smart och kreativt att äta i naturens skafferi. Jag tänker fortsätta med detta.

PS. Om ni önskar lyssna till min ljuva stämma så finns här ett klipp från ”Förmiddag i P4 Göteborg” om vad man kan äta i staden.

(1). Se bl a forskning från Patrik Grahn, professor vid SLU. https://scholar.google.se/citations?user=MppkpvgAAAAJ&hl=en

(2) Fysisk aktivitet på recept, FaR.
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Halsa/Motion-och-rorelse/Motion-och-traning/FaR—fysisk-aktivitet-pa-recept/

(3) Ekonomi, Wikipedia.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomi

(4) ”Wake Up Before It Is Too Late: Make Agriculture Truly Sustainable Now For Food Security in a Changing Climate”, UNCTAD, 2013.
http://unctad.org/en/publicationslibrary/ditcted2012d3_en.pdf

(5) Det Vilda Göteborg, hemsida och bok.
http://detvildagoteborg.se/tag/stadssallad/
http://www.tukanforlag.se/bok/det-vilda-goteborg/

(6) Skosträdgårdsbloggen, ”Goda skäl till att odla fleråriga växter”.
http://skogsträdgården.stjärnsund.nu/skogstradgard/goda-skal-till-att-odla-flerariga-vaxter-del-1/