Kategori: Permakultur

Jag har pratat om rädslor en hel del den senaste tiden, med olika personer och av olika anledningar. Jag skulle vilja dela med mig lite av hur jag uppfattar livet och känslan rädsla, och genom ett exempel börja bena ut hur jag närmar mig icke-rädsla. Vilken rädsla är relevant för ett gott liv, och vilken är ett samhällsbetingat påhitt? Jag tror att en rädd person gör sämre val i livet än en trygg person, och jag vill vara med och skapa trygghet, för jag vill vara med och skapa världen.

Jag är inte rädd när jag befinner mig i naturen. Jag är inte rädd när jag befinner mig 5000 meter över havets ytan eller 50 meter under. Jag är inte rädd för min kropp, för jag är inte rädd att den ska svika mig. Jag är inte rädd för att vara obekväm i sociala sammanhang. Jag är inte rädd för att säga min åsikt. Jag är inte rädd för att klä mig, röra mig, uttrycka mig eller på annat vis ”vara” fel. Jag är inte rädd för att leva.

De flesta som möter mig och får uppleva hur jag väljer att agera definierar mig som en orädd person, som en modig människa med ett starkt driv. Det är fina komplimanger, de gör mig glad men också fundersam. Jag märker ju inte längre själv av att vardagsrädslan hålls i schack, vilket får mig att undra över hur det är att leva om en är mer rädd än jag? Mer försiktig? Vilka ramverk har olika personer satt upp för sig själva? Vad tror ni kommer hända om något ”går fel”? Kommer ni dö, hamna på gatan, förlora er familj eller bli av med jobbet? Eller kommer ni dö själsligt och hamna i en situation där ni inte lägre kan följa ert hjärta och er övertygelse, och därmed tynar bort inifrån därför att ni inte längre kan tåla er själva?

Det jag är rädd för är att vara en ”vanlig människa”. Det jag är rädd för är att inte göra mitt bästa. Det jag är rädd för är att var elitistisk och korkad. Det jag är rädd för är att vara en destruktiv kraft istället för en regenerativ kraft.

Jag skiter fullständigt i hur jag blir uppfattad så länge jag upplever att jag följer min moraliska och etiska kompass, och den är inställd, nej, kalibrerad, att peka mot en regenerativ framtid. En framtid där planeten Jorden och alla dess organiska och ickeorganiska komplexa system samverkar och stöttar varandra.

Den senaste stora rädsla jag har stirrat i vitögat i flera år var rädslan för att använda jordens resurser. Skammen över att förbruka istället för att bygga upp. Känslan av att jag, mitt as, mitt vidriga lilla människokräk, redan hade flugit, ätit, fridykt, handlat kläder och utrustning, kört bil, använt el, supit etc i en så stor utsträckning att jag levt långt bortom de resurser som i en rättvist fördelad värld skulle tillfalla mig. Hur skulle jag göra för att fortsätta leva utan att skämmas ihjäl? Jag gjorde en energigranskning av mitt eget leverne och såg med all tydlighet att det var mina flygresor som drog iväg mitt resursanvändande bortom hållbart. Där låg det stora livsstilsvalet. Så jag slutade flyga. Året var 2010.

Livet ställdes på sin spets. Efter att ha levt som en deltidsnomad i 26 år, dvs hela mitt liv, så drogs tidsaxeln och kostnaderna för en resa ut i proportioner som gjorde äventyr omöjliga. Att resa med tåg, segelbåt, cykel och till fots är fantastiskt, men det kostar också på många vis, på andra sätt än flygandet. Jag grät på utsidan och insidan, grät av saknad över bergen, skogarna, floderna, glaciärerna, vidderna, fjällen och de alltid lika välkomnande havsdjupen vilka jag inte längre hade tillgång till. Jag hade ingen möjlighet att ta mig till och tillbringa tid i dessa miljöer, dessa mina djupt respekterade och fostrande platser. Jag var mig själv i detta beslut, men jag vingklipptes brutalt av min egen vilja.

Rädslan att ta mer än vad som var rätt slutade att klösa i min själ, men istället infann sig något annat. En stelhet. En livskramp. Och en elakt vässad attityd som gränsade mot fanatism. Om inte jag fick, varför fick andra? Om jag såg och agerade, varför gjorde inte fler liknande val?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Att vara född på 80-talet har för mig inneburit att växa upp i en värld som har blivit mer och mer okontrollerbart kaotisk. Det är också en värld som blivit mer och mer uppmärksam på det faktum att vi har fifflat med så många delar av våra ekosystem att vi står på gränsen till en kollaps, om vi inte ändrar livsstil NU.

Att vara uppväxt in en värld där en underliggande sanning är att det inte finns tillräckligt med resurser för alla oss miljarder människor gav mig en inneboende skam för att jag, trots detta, har haft allt jag behövt och mer därtill. En skam för att jag har kunnat leva högt och vilt, medan jorden långsamt går mot ett ekologiskt nedbrutet kaos.

Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att mina val ska bidra till degenerationen av det liv som byggts upp under miljarder år.

Jag har varit rädd för att jag förstör världen. Jätte, jätte, jätte förlamande rädd. Och skam och rädsla ligger nära varandra i känslospektrat. Jag har skämts som fan för att jag finns till, för att jag är en av alla resursslukande människor.

Så varför berättade ingen för mig att det var en myt? Varför var det så hög volym på domedagssnacket och så låg volym för framförandet av de reella möjligheterna? Varför sa ingen att det på riktigt går helt fint att vara med och göra världen helare igen, att vi har en chans genom att bygga matjord, rena luft och vatten, underlätta för etableringen av naturligt växande ekosystem, medskapa sociala relationer som styrker vår förmåga att hitta den roll som vi är ämnade för, återskapa lokalt förankrade ekonomiska system, snäva in huvuddelen av alla resursflöden, fortsätta utbyta kunskap osv. Kort sagt, varför fick jag inte reda på hur vi kan göra för att sluta fucka upp den här planeten och oss själva?

Och: Varför i helvete behövde jag ärva rädslan av att resurserna inte räcker till? Det är klart de räcker till! Och det är klart att jag som är en del av det här ekosystemet också behöver få cirkulera dessa resurser!

Jag är så jävla arg på myten om det hållbara samhället vilket bygger på en ide om att vi ska minska ner oss själva, att vi ska ha ett så litet fotavtryck som möjligt. Det är så urbota korkat, förlamande och idiotiskt.

HALLÅ!!! För i h e l v e t e, vi ska ha ett så stort fotavtryck som möjligt och det ska vara ett positivt sådant!

Sluta sprida idéer och känslor som utgår från rädsla, otrygghet, otillräcklighet och skam. Det är över nu. Våga sträcka på dig och spana ut över metanivåerna av vårt varande. Vi är inlåsta i en samhällsmyt om brist, nöd och knapphet, en djupt liggande sådan, och den är så jädra lurig att se. Jag förstår den säkert inte till fullo än.

Men utifrån vad jag kan se så har jag äntligen, år 2015, kunnat möta rädslan kring att det inte är ok att använda resurser. Det tog fem år av aktiv bearbetning, av filosofiska diskussioner, av läsandet av kloka verk, av möte med permakultur och regnerativ design, av samtal med olika mentorer, lärare, främlingar, kollegor, vänner och familj för att inse att jag, Klara Johanna Hansson, fridykare och klättrare, cyklist och vandrare, ingenjör och trädgårdsmästare, människa och djur, inte är ett elitistiskt svin som lever på andras bekostnad utan helt enkelt en liten men viktig kugge i ekosystemet på denna planet. En kugge som har lika stor rätt som alla andra att ta del av de resurser som finns tillgängliga, och en lika stor skyldighet att se till att bygga upp nya resurser.

Jag har rätt att leva.

Det är så vackert att jag kan gråta.

Jag kan andas igen. Och låta bli. För nu kan jag fridyka igen, och vandra i höga berg igen. Jag kan få vara där det är kort om syre men gott om liv. Där jag är liten som en myra och perspektivet ger ödmjukhet. Och ibland, men sällan, kan jag flyga dit. Och ibland, ibland så finns den platsen just här, på västkusten, i det påhittade landet Sverige.

Puss på er. Nu gör vi något bra!

Min inställning till vad mitt liv skall innehålla har förändrats drastiskt det senaste året. Plötsligt slog det mig att jag inte ville jobba utomlands längre, att det inte är mitt huvudfokus. Egentligen har jag vetat det en längre tid, men bara för att man vet saker betyder det inte att man förstår dem. Nu förstod jag. Rätt in i hjärtat förstod jag att jag faktiskt håller på och bygger upp ett alldeles fantastiskt nätverk på hemmaplan, ett nätverk från vilket jag inte längre är beredd att packa min ryggsäck och åka. Det innehåller så mycket; Människor, platser, väder, känslor, relationer, årstider, växter, hav… i mitt nätverk får allt plats och allt fyller många funktioner, och jag har det nära.

Drömmen om utbildningen som skulle ta mig ut i världen för att jag skulle kunna vara med och förändra den till något bättre har ändrats. Jo, jag blev utexaminerad Biståndsingenjör. Men när jag inte längre behövde studera hade jag tid att sätta mig ner och fundera över mitt liv. Jag ställde upp en stor fin energiekvation och såg att det fanns bara en sak att göra om jag ville bete mig snällare mot världen. Sluta flyga.

Aj.

Hur skulle jag då förhålla mig till mina resande arbetsambitioner? I Europa kan man åka tåg relativt snabbt från A till B, men vill jag ta mig till Tibet blir det värre med tidsåtgången. Jag ville ju resa iväg med allt jag lärt mig under 18 år i det svenska (och Argentinska) utbildningsväsendet, resa för att ta med mig något så lätt och användbart som kunskap. Inte material och pengar, bara kunskapsfrön att plantera i människa efter människa.

Jag bestämde mig för en kompromiss och satte upp en ny regel: Du får flyga om miljönyttan på den plats till vilken du flyger överstiger den negativa miljöeffekten.

Det gick bra att tänka så i ett år. Jag flög fram och tillbaka till Jordanien för att ta min permakulturs-PDC, jag visste att det skulle ge jorden mer tillbaka om jag fick all den kunskapen vid rätt tidpunkt. Två månader senare bestämde jag och Emma oss för att starta Gemeko, fattiga men lyckliga över att ha tagit rätt beslut! Sedan dess har jag cyklat till Tyskland, åkt tåg till Grekland, cyklat runt Skåne och vandrat x antal mil. Det går bra att inte flyga. Framför allt känns det bra att inte flyga! Och är det något jag har lärt mig under det dryga året som gått sedan jag avslutade min utbildning, så är det att jag kommer inte långt om jag ignorerar mina känslor. De fyller en väldigt viktig funktion i min strävan efter ett hållbart liv. Hållbarhet handlar inte bara om att jag ska sluta flyga och göra andra saker som är bra för miljön, det handlar om att länka samman miljöfrågor med det sociala och med det ekonomiska.

Eftersom jag heter Klara och klara klarar allt, så passar det bra att den ekonomiska förening jag varit med och startat heter Gemeko – gemenskap, ekologi och ekonomi.

För hållbarhet är helhet.

 

 

 

Friday afternoon. You might think the people we meet are on their way to an after work with their colleagues. That’s not true. The people stepping through the doors of Röhsska Museet in Gothenburg are all keen on making a change that will last longer than a hangover from an evening spent at the nearby pubs. These forty or so persons will spend an entire weekend trying to come up with new solutions for how to make this world a little bit better. In just 48hours they will join together in groups and start to work on their mission – to create a service or product aimed to facilitate our progress towards sustainability. It’s time for the Global Sustainability Jam! In what area their focus will be they do not yet know, but already the buzz is starting, liaisons are being made, names are exchanged, knowledge sought for…

The Grand Wizard, Mr. B, is demanding our attention. This is emphasized by the use of a toy chicken, which when squeezed is supposed to chuckle, and a toy cow, which makes a strange mooing sound. They only really both seem to be dying. We will no doubt get used to these noises during the next couple of days. Speaking from under his giant star covered, purple wizard hat, Mr. B is welcoming us all to the Global Sustainability Jam 2011, Gothenburg,  summed up by

“Let the quest begin!”

We are also welcomed by some very interesting lecturers who give us their version of what sustainability is. It ranges from the personal view on consumption to what a municipality can do to what mankind needs to do. Inspiring!

We will be given a series of challenges during the Jam. The first one is simple enough – start getting to know each other! For this purpose a speed dating is arranged and in less than an hour we have gone from complete strangers to having chosen what people to work with, creating seven different groups. We look at each other. So. Well. Shall we, um, begin? What do we do? Walking from the auditorium to the Jam Location – a white walled room, tastefully lined with the works of Bruno Mathson – we put some ideas out there and discover that we have quite a diverse knowledge within our group. Perfect. We find a table, loaded with Post Its’, pencils, large sheets of paper and a magnetic white board. The little Post Its’ scream at us “Pick us up, scribble on me! Put me on a wall!” So that’s what we do. With no time to loose, we try to find a mutual area of interest. Words like community, nature, inspiration, fun, green starts to float around and before we know it we have mapped out some sort of outline to what we would like to do. We also present ourselves a bit more to our fellow group members by drawing who we are and then describe it in words. Such little artist all around!

But hey, wait a second – the theme hasn’t been revealed yet, has it?

No.

We heard the cow again and take a seat by our table. We will now be shown a video from the guys initiating this whole thing. It’s time for the Jam Theme! In big letters it is given to us – Playgrounds! Playgrounds? Playgrounds.

Find more videos like this on Global Sustainability Jam

Hear. Hmm. Yes! Yes, we do like this. With a green felt pen the word is written in the middle of a big paper and we start to write down whatever we think of as important when focusing on playgrounds. We think of a lot… and then there that sound again, the dying cow. Time to leave for dinner at Wasa Allé, where the next challenge is to present our Problem Statement and pitch it to the others. Think we’re moving ahead fast? Yeah. So do we.

We seem to have a problem with our problem statement. We try different angles while munching away at delicious little appetizers, all made from ecological food, most of it locally produced. We still haven’t got it right when the soup is finished so we just pick an idea and try to work it. We pich it, get back to our group, pitch it again, talk it over. Doesn’t seem like it’s giving us that Eureka-feeling we’re looking for. We decide to scrap the first try and go for a new pitch, which will have to be delivered to the whole group in five minutes. Ay ay… M gets up and throws a new pitch out there, finding the words as he goes along. Good man, good work. We clap him on the shoulders and sit back to listen to the others. It’s a bit hard to concentrate, our minds filled up with new impressions and thoughts from the day. After some final discussions, mingling around, were back on the street again breathing in the fresh night air, saying good night and see you all tomorrow. Getting up on the bike, I smile while pedaling home through the Friday night.

_____________________________________________

Beeeeeeeep! 8 AM. Go on K, roll out of bed and down to Röhsska! Breakfast will be served. Coffee will be downed, ray bread sandwiches devoured, cereals stuffed into your mouth. In some mysterious way, we’re now only four persons remaining out of our original six-members-brain trust. Sad to hear, sickness has invaded our camp and struck out 33% of our troops. Man up, every one! The mission will go on!

With the black gold flowing through our veins we are now ready for a full day of work. Trying to recall what was actually going on seems to hard; There were challenges put out, pitches being made, lots and lots of Post Its used and all kinds of prototypes started to take form on the floor and on the tables. Creativity was flowing! There was a lunch served, snacks magically appeared, questions were asked by the organizers to get us on the right track. All in all, it was a fantastic day. Our group has now come up with a brilliant problem statement and we are working away, happily making fast progress and feeling that we are sniffing at a winning concept.

“How can urban people be inspired to rediscover the free resources of nature in a playful way?”

When the evening has come, I’m feel my brain is too worn out for me to provide any good company, and so decide to go home instead of joining up with the rest at Hard Rock Café. Can’t win ‘em all. I stumble into bed and sleep like a rock.

_____________________________________________

Beep beep beep. Again an alarm ringing at 8 o’clock. Horrible thing on a lazy Sunday morning. Wheel down to the museum, covered in water proof gear from top to toe. Gothenburg is showing of its usual grey autumn face and I have no intention of sitting around in wet trousers all day, so I come prepared. Ha! I brought my camera and a couple of nice little figures, thinking that maybe we can make a short video after all, since last night ended with yet another challenge: Present your idea to unknown people to get their opinion about it. Then hand in a short clip of these responses to the Grand Wizard to be shown Sunday morning.

J and I sneak away for a minute and make a very realistic fake video, featuring John and Anton. Check it out!

For this we get the most applauds of all, measured by the Wizard on a fake clap-o-meter, and we have a short victorious moment when tickets to Bio Roy are handed over to us. Sweet! With this, we are feeling very psyched up to keep on delivering throughout the last day of the Jam. The group splits up to go ahead with different tasks, enabling a full on, all senses final presentation to be set up. J is at the computer while M and A are drawing and writing the text to our story board. I get back in my black suit – aka the rain gear – and go hunting for food. This is something I love to do, you never know what you’re gonna find but for sure you’ll always be pleased with the end result. I ride around the nearby parks to loot whatever delicacies I can find, and am childishly stoked by the meadow mushroom which will be the king of my salad today. Want to follow in my steps? Easy. Just click Play.

Back at the museum we work feverishly with the last tasks, uploading our presentation material to the Global Sustainability Jam homepage just in time. The mooing sound is there again, telling us that it’s time to bench ourselves in the auditorium to watch all the groups’ final presentations. Some have come up with really funny ideas, some with more clever ideas, some with more practical ones. We are the last group to go on stage and after presenting yet again our problem statement, showing our videos and allowing for the audience to taste our salad, there is a surprise waiting for us – we are awarded with a free Idea Evaluation undertaken by Master students in co-operation professionals working at Chalmers and the University of Gothenburg. Waaaaaaaah! My face is beaming with happiness. This is so cool! The GeoFood application created during this event might actually take the step into the Real World. I would love to have it. My friends would love to have it. The people in the auditorium would love to have it. One day soon, we all will. We are going to make it happen!

And so, the curtain goes down on this years’ Sustainability Jam. What an inspiring event!

Happy Hunting everyone! =)

I’ve been trying to write a piece on my reflections over the course and our little bike tour ever since we got back. But for some reason I kept putting it up since the words didn’t come to me. I couldn’t find a just way to describe everything that went on and everything that happened inside me while spending three weeks on end, everyday reflecting over life and the values and assumptions that I comply with. So finally, a month after the course ended, I realized that this was a deep process and that it was not something that I could just sum up in a few words moments after I had gotten back.

For me, this was a period of my life spent looking inwards, trying to figure out what I want to do with my time on this earth and how I can interlock these wishes with other persons’ aims and goals. I could not have concluded as much of it had I been on my own, it was the context that brought the result! Discussing our mutual vision and business plan with my colleague Emma was step number one. Emma, who has been reading up a lot on coaching, was a superb support and guide in helping me with slowly putting into words my own thoughts about life in relation to work. For example; Why do I so strongly feel that there are so many in this world missing out on so much just by going to work for eight hours a day? By work, I mean doing things that you get paid for. I want to work four to five hours a day! Then I can spend the rest of my time doing other things that I also love, be it freediving, helping out as a volunteer at a project or just walking in the forest. Perhaps less money, definitely more quality. Subjects such as this one are what were on my mind during these three weeks, all spinning out from a holistic world view. Shortly that could be noted down as: Klara vs the people vs the nature.

or

How can I make the most impact in people’s lives regarding how they think about and interact with nature?!

What’s my conclusion? Well, my friends, I’ll leave that for another blog post together with my thought about the course itself.