Att vara Någon

En vän SMSar och funderar kring vad hon vill arbeta med, och hur. ”Tänker på att maten måste också produceras av någon och funderar på andelsjordbruk”.

Hoppla. En Klariansk triggerpunkt i form av en mening med ett speciellt ord.

Någon.

Jag är väldigt ofta Någon. Eller snarare, jag tror att jag är Någon. En sådan person som fixar saker. Som hugger i och får saker gjorda med ett stort leende. Så fort det finns Något som behöver göras så är jag potentiellt den Någon som kommer att utföra arbetet.

Det är väldigt roligt att vara Någon. Jag tar för givet att jag är önskvärd och behövd. Att andra blir glada för att jag finns. Så långt är det mjukt och okomplicerat. Jag är en generalist som kan en massa olika saker, alltså kan jag tillföra mycket till många sammanhang. Till i princip alla sammanhang. Tror jag.

Ibland är det hemskt att vara Någon. När de stora frågorna kommer seglandes genom luften och ingen annan tycks se dem, då är jag där och hugger tag i dem. Gör dem till mina. För att jag tror att jag är den enda Någon som finns och att Någon måste agera.

Så dumt.

Det här resonemanget är en kedja som jag långsamt håller på att frigöra mig från. Idén om att jag, Någon, måste göra saker för att de annars förblir ogjorda, den är alldeles för onyanserad och dessutom falsk. Jag tror den kommer från mina tonår, att den har stannat kvar och färgat mig in i aktivisttrikåer och omvärldsförakt.

Sakta kryper förståelsen nära, att det finns många som är Någon men att alla vi Någonar agerar utifrån olika perspektiv och förutsättningar. De frågor som har blivit, eller kanske har varit, heliga för mig är inte samma frågor som får andras hjärtan att rusa. Som får andra att känna att bara de grejar den här frågan så är planeten räddad. Då är det poänglöst och orättvist av mig att bli arg eller irriterad för att inte andra personer tar rollen som Någon. De gör ju just det, på just sitt sätt, inom just sin arena.

Inte alla människor, men många. Tillräckligt många? Det vet jag inte.

Så fånigt att jag har behövt kämpa så länge och så mycket med att tillåta mig själv att säga nej när jag inte orkar mer, när jag har varit Någon för mycket.

Det måste till exempel inte vara jag som producerar mat. Det måste inte, men det kan vara jag. Fy fan vad skönt att skriva ner det! ”You never would have, should have, could have anything” som en vän från permakultursfären brukade säga. I sin enkelhet väldigt kraftfullt, men i verklighetens omgivande brus svårt att leva efter.

Hade jag kunnat förkorta den mentala resa som det inneburit att gå från ungdomsidealist till ungvuxenhalvrealist? Troligen inte. Det är nog en sådan där del-av-livet grej. Sådana som man förstår först efteråt.

Ett problem för mig under mitt 20-tal var att jag blev så irriterad på alla vuxna, unga som gamla, vilka hade växlat ner sin glöd och sitt tempo. Det trodde jag de hade gjort i alla fall. De uttryckte tankar om att saker och ting tar tid. Att förändring tar tid. Jag sög tag i de där orden, visste någonstans i mig att de var kloka ord, även om jag inte ville lyssna till dem just nu. Sett i backspegeln var det alltså ett problem att jag blev så arg, för ilskan dämde upp flödet av förståelse, av insikt, av tillit.

Tio års tänkande senare kan jag gå med på, på riktigt, att förändringsprocesser ofta tar tid. Vissa saker går för visso snabbt, och det är de som syns bäst utåt, men de allra flesta processer vilka för mig spelar stor roll, de tar tid. Som att ställa om vår matproduktion till en regenerativ sådan. Som att sluta använda vatten till våra toaletter. Som att höja kostnaden för kött och andra animaliska produkter och minska antalet domesticerade djur. Som att skapa samma förutsättningar för kvinnor som för män inom idrotten, min personliga backventil. Som att minska användandet av fossila energikällor. Som att bygga hus vilka håller i flera hundra år och skapar en inomhusmiljö där människor mår bra. Som att låta varje människa få finnas just därför att hen finns.

Allt. Jag vill pilla på allt, för jag är Någon. Jag har inga mentala begränsningar vad gäller tilltron till mig själv, att jag faktiskt kan vara med och påverka precis allt, men jag har rätt stora begränsningar vad gäller förståelsen för hur mycket jag faktiskt mäktar med.

Jag har i mycket levt en puls, sagt ja, ja, ja, ja och sedan stuckit någonstans där ingen känner mig och därmed inte kan be mig om något. Ett fysiskt nej istället för ett verbalt. Sedan åter till ja-sägandet. Det har fungerat väldigt effektivt, men är kanske inte den enklaste lösningen för ett helt liv.

Det är därför jag övar mig på att säga lite ja och lite nej. Övar mig på att bara vara Klara och tycka att det är ok. Övar mig på att försöka förstå när jag kan säga ja och till hur mycket. Övar och övar. Tänker och tänker. Inte hela tiden, inte så att jag blir knäpp av det och tröttnar på mig själv. Det är mer som njutningsfulla doser av själslig rannsakan och en uppdaterad avstämning för dagsformen.

Vem är jag? Hur mår jag? Var är jag? Vart vill jag?

Min poäng här är nog att jag bara ville berätta hur befriande det är att sluta göra saker för att jag är Någon och därför tror att jag och endast jag Måste Lösa Problemet.

Jag känner mig som en mer hel människa när jag kopplar bort Någon och istället försöker att lyssna inåt, till min egen livsröst.

Vad hör jag då?

//k

image

Welcome back, Klara!

Hur det känns att få vara ett sjölejon igen?

Photo: Dan Verhoeven
Photo: Daan Verhoeven

Mina vänner, det känns bättre än bäst. Varje dyk ner i det bottenlösa blå är en mental neti. Varje dyker sköljer genom mig på fler plan än vad jag är medveten om, som om havet är det balsam som tillåter tanketrassel att redas ut.

imageDet känns enkelt. Jag vet vem jag är i vattnet. Jag vet vad jag har kunnat, och jag vet vad jag kan idag, och jag drömmer om vad jag kommer att kunna göra men lägger ingen press på mig själv. Djupen, tiderna och längderna kommer när de kommer. Jag övar teknik och avslappning. Faller utmed linan igen och igen, njuter av varje uppstigning, ler mot säkerhetsdykarna och skrattar vid ytan.

imageDet är skönt att inte sörja mer. Det gjorde så ont i själen att inte kunna dyka i havet i frid efter att jag hade glidit in på ett mentalt spår då jag började jämföra mina dyk med andras, sökte efter att bli bäst istället för att bara vara Klara. Jämförelsen förtog glädjen och avslappningen, vilket i sin tur förtog förmågan att dyka djupt, vilket i sin tur stängde av en bit av vem jag är.

Jag önskar att jag har lärt mig nu, att jag inte ska behöva göra samma smärtfyllda resa utanför vatten igen. Även om jag gång på gång de senaste fem åren känt att nu, nu kan jag nog dyka djupt igen så är det inte fören dessa dagar i Kalamata som känslan till fullo tagit över hela mitt jag. Kanske är det för att jag äntligen är helt fri från andra krav och har nästan tar veckor till förfogande? Tänk att tre veckor kan läka ett själsligt ärr, få det att förblekna i solen och det sprittande blå. Tänk att få ge sig själv en sådan present, inte en bok om hur man gör för att må bra utan en tid och en plats där allt du längtat till åter är välkommet och tillåtet.

imageKanske är det för att jag har klivit av min djupa resa i moralens och etikens tecken och tillåter mig själv att leva igen? Det var inte bara tävlingsmentaliteten som dödade min fridykning, det var också min bild av mänsklighetens och världens förfall vilket gjorde mig illamående och rättfärdigt inspirerad, likt vilken inskränkt fanatiker som helst. Jag skulle vara en del av förändringen genom att också förändra mig själv, och då valde jag halvt omedvetet bort fridykningen – ty den var i grunden bara till för mig, för min lycka, och inte för andras.

Men när jag nu tittar på fridykarsfären så ser jag något mer än bara egoistiska behov. Vår gemenskap har alltid funnits där. Skälet till att jag över huvud taget har blivit en fridykare är att det fanns andra människor som också älskade att vara i vatten och som ville dela den upplevelsen med mig, och som därmed möjliggjorde ett utövande av en sport där individen presterar medan gruppen backar upp. Jag är inte en enskild mutation, jag är en del av ett kluster. När vi samlas för att dyka så tar vi hand om både oss själva och varandra. Vi varvar ner. Vi stressar av. Vi kopplar bort måsten och borden och bara är. Gruppen skänker möjligheten och glädjen i att dela detta. På så vis ökar vår resiliens som människor. Fridykningen stärker oss så att vi i andra stunder och delar av livet kan stå stadigt på jorden och göra det vi behöver göra. För min del är det att fortsätta förändringsarbetet mot ett regenerativt samhälle. För någon annan är det… något helt annat.

Jag har inget annat syfte dessa dagar än att vara ett glatt, modigt och balanserat litet sjölejon. Jag glider runt här i vår fridykargemenskap och plockar upp vänskapstrådar där jag lämnade dem för fem år sedan, njuter av att ingen ifrågasätter att jag har varit borta från tävlandet under så många år utan att vännerna istället bara kramar mig och säger ”Welcome back Klara, we’ve missed you!”

image