Be the change?

Writing. An activity best undertaken alone. But I am not alone. And so I write only short stories, jotting down thoughts from the small events shaping my everyday experience. These are valuable little texts, nuggets of information telling the story of who I am right now.

In between all of those texts I guess there’s a larger picture to be found, but it annoys me a bit that I’m not writing about that too.

The medium of Instagram, which is my main channel for now, is helpful and limiting at the same time. It’s contemporary in its essence, speedy and fast, forever flowing with new input, new pictures, new stories. I like that flow, like to stay in touch with all these different minds sharing parts of themselves through photos and texts.

But.

It’s just that I also set out on this journey with the intention to write. A lot. Long pieces providing my view on stuff like permaculture, urban food production and regenerative agriculture. Where are those texts hiding? Do I have anything to say? I wish not to speak what I have to say but to write it, to provide for a timescale which allows a maturing process to take place. I thought I would have more space for theses weaving, organic, interconnecting thoughts than I currently do, and so it bothers me a bit. I feel like I’m not doing my part.

At the same time, I couldn’t care less. Each day spent in nature gives me so much. Each day melting occurs inside me, layer after layer of ethically induced intentions dripping away. I’m shedding thoughts, not knowing what will be found underneath. It’s a deconstructing process, becoming aware of which ideas that are truly mine and which have been given to me through a cultural indoctrination. Who am I but a simple human being? Who am I but a person living? Who am I to believe I have opinions worth voicing and pushing forth?

I grew tired of Klara the Orator. She had to be always witty, clever, informed and charming. She gave hope to those who were looking for alternatives but she gave too much.

Now she has become an everyday philosopher, pursuing her ideals through writing while hiding in the open, gorging herself with a high intake of Nature. It seems to be working quite well. It feels good.

Is that because there is no home ground to bounce of from again and again? No constant that pleases or disturbs me? Nothing I feel that it is my job to take care of?
The ever-changing nature of the nomadic pattern is very forgiving in the sense that the only constants are created by me and my traveling companions. What food we eat, what time we get up, how many days we climb vs rest. Being on the road I am confined to a small bubble. Sure, we relate to the outside world all the time but we are mere visitors in the places we come to. We have no means to interact on any deeper level.

And so, something is shifting and changing inside me. I’m not sure I recognize myself, but I am aware that it has been my intention for a few years now to slow down and be a bit less aggressive. The pace I used to have had served its purpose, and now I have yet to become familiar with the Klara of today.

In the periphery of my mind I can sense that I’m worried that I won’t be enough when slowing down. That I won’t accomplish good things. That my life will flow away and leave me behind, working on some mundane task better suited for a non-philosopher who has less ambition to be a change maker.

Maybe it’s the feeling of loosing your purpose. Not that I feel fully lost, I’m just stumbling while looking to find the right path. I’m in the area of knowledge where I want to be: Horticulture, geology, ecology, but how do I want to manifest the work I can do? Gardening? Project managing? Guiding? Farming? Studying?

Trying to make a mind map figuring out the options I get frustrated. It’s like I don’t want to want all these different things anymore. It’s fucking complicated being a curious mind. I just want to dig in and do good, but w h e r e? This is when it would be good to have a mentor or someone else to pick the dilemma apart with and then put it back together in a slightly different order. I like the thinking, the questioning, the twisting and turning, but it needs to leed somewhere.

Here I am, sitting on a balcony of a small alpine hut in the middle of the Rockies. Taking the day of from the others, spending time with myself. Giving space for the kind of thinking that I used to occupy myself with back home much more frequently, but now thinking ”What good is it?”

Why do I try to think about what to do in April next year when it’s only July? Because I’m me. This is who I am, who I’ve been. Maybe I’m changed, maybe not. Maybe when coming home I’ll drop right back into being the same person as when I left, but I don’t think so and I don’t hope so.

This journey, I want for it to change me. Why else make it happen?

 

Att vara Någon

En vän SMSar och funderar kring vad hon vill arbeta med, och hur. ”Tänker på att maten måste också produceras av någon och funderar på andelsjordbruk”.

Hoppla. En Klariansk triggerpunkt i form av en mening med ett speciellt ord.

Någon.

Jag är väldigt ofta Någon. Eller snarare, jag tror att jag är Någon. En sådan person som fixar saker. Som hugger i och får saker gjorda med ett stort leende. Så fort det finns Något som behöver göras så är jag potentiellt den Någon som kommer att utföra arbetet.

Det är väldigt roligt att vara Någon. Jag tar för givet att jag är önskvärd och behövd. Att andra blir glada för att jag finns. Så långt är det mjukt och okomplicerat. Jag är en generalist som kan en massa olika saker, alltså kan jag tillföra mycket till många sammanhang. Till i princip alla sammanhang. Tror jag.

Ibland är det hemskt att vara Någon. När de stora frågorna kommer seglandes genom luften och ingen annan tycks se dem, då är jag där och hugger tag i dem. Gör dem till mina. För att jag tror att jag är den enda Någon som finns och att Någon måste agera.

Så dumt.

Det här resonemanget är en kedja som jag långsamt håller på att frigöra mig från. Idén om att jag, Någon, måste göra saker för att de annars förblir ogjorda, den är alldeles för onyanserad och dessutom falsk. Jag tror den kommer från mina tonår, att den har stannat kvar och färgat mig in i aktivisttrikåer och omvärldsförakt.

Sakta kryper förståelsen nära, att det finns många som är Någon men att alla vi Någonar agerar utifrån olika perspektiv och förutsättningar. De frågor som har blivit, eller kanske har varit, heliga för mig är inte samma frågor som får andras hjärtan att rusa. Som får andra att känna att bara de grejar den här frågan så är planeten räddad. Då är det poänglöst och orättvist av mig att bli arg eller irriterad för att inte andra personer tar rollen som Någon. De gör ju just det, på just sitt sätt, inom just sin arena.

Inte alla människor, men många. Tillräckligt många? Det vet jag inte.

Så fånigt att jag har behövt kämpa så länge och så mycket med att tillåta mig själv att säga nej när jag inte orkar mer, när jag har varit Någon för mycket.

Det måste till exempel inte vara jag som producerar mat. Det måste inte, men det kan vara jag. Fy fan vad skönt att skriva ner det! ”You never would have, should have, could have anything” som en vän från permakultursfären brukade säga. I sin enkelhet väldigt kraftfullt, men i verklighetens omgivande brus svårt att leva efter.

Hade jag kunnat förkorta den mentala resa som det inneburit att gå från ungdomsidealist till ungvuxenhalvrealist? Troligen inte. Det är nog en sådan där del-av-livet grej. Sådana som man förstår först efteråt.

Ett problem för mig under mitt 20-tal var att jag blev så irriterad på alla vuxna, unga som gamla, vilka hade växlat ner sin glöd och sitt tempo. Det trodde jag de hade gjort i alla fall. De uttryckte tankar om att saker och ting tar tid. Att förändring tar tid. Jag sög tag i de där orden, visste någonstans i mig att de var kloka ord, även om jag inte ville lyssna till dem just nu. Sett i backspegeln var det alltså ett problem att jag blev så arg, för ilskan dämde upp flödet av förståelse, av insikt, av tillit.

Tio års tänkande senare kan jag gå med på, på riktigt, att förändringsprocesser ofta tar tid. Vissa saker går för visso snabbt, och det är de som syns bäst utåt, men de allra flesta processer vilka för mig spelar stor roll, de tar tid. Som att ställa om vår matproduktion till en regenerativ sådan. Som att sluta använda vatten till våra toaletter. Som att höja kostnaden för kött och andra animaliska produkter och minska antalet domesticerade djur. Som att skapa samma förutsättningar för kvinnor som för män inom idrotten, min personliga backventil. Som att minska användandet av fossila energikällor. Som att bygga hus vilka håller i flera hundra år och skapar en inomhusmiljö där människor mår bra. Som att låta varje människa få finnas just därför att hen finns.

Allt. Jag vill pilla på allt, för jag är Någon. Jag har inga mentala begränsningar vad gäller tilltron till mig själv, att jag faktiskt kan vara med och påverka precis allt, men jag har rätt stora begränsningar vad gäller förståelsen för hur mycket jag faktiskt mäktar med.

Jag har i mycket levt en puls, sagt ja, ja, ja, ja och sedan stuckit någonstans där ingen känner mig och därmed inte kan be mig om något. Ett fysiskt nej istället för ett verbalt. Sedan åter till ja-sägandet. Det har fungerat väldigt effektivt, men är kanske inte den enklaste lösningen för ett helt liv.

Det är därför jag övar mig på att säga lite ja och lite nej. Övar mig på att bara vara Klara och tycka att det är ok. Övar mig på att försöka förstå när jag kan säga ja och till hur mycket. Övar och övar. Tänker och tänker. Inte hela tiden, inte så att jag blir knäpp av det och tröttnar på mig själv. Det är mer som njutningsfulla doser av själslig rannsakan och en uppdaterad avstämning för dagsformen.

Vem är jag? Hur mår jag? Var är jag? Vart vill jag?

Min poäng här är nog att jag bara ville berätta hur befriande det är att sluta göra saker för att jag är Någon och därför tror att jag och endast jag Måste Lösa Problemet.

Jag känner mig som en mer hel människa när jag kopplar bort Någon och istället försöker att lyssna inåt, till min egen livsröst.

Vad hör jag då?

//k

image

A fulfilling, non-judgemental lifestyle

How hard can it be to find a fulfilling, non-judgemental lifestyle?

—-

An everlasting question, I suppose. It’s very hard.

Part of my answer is this, that every time I have devoted my time to a physically and mentally challenging objective, situated in nature, I have felt that I am doing e x a c t l y what I am meant to be doing. The question marks regarding the meaning of life still arise during the quest, but also fade swiftly and leave me content with what is.

I long for that feeling, cherish its simplicity.

image

In daily life, setting myself up with work related challenges where the scene is a man affected landscape such as a city, I seldom feel that I am fully at ease with what I’m doing. There are so many moral aspects of life in the presence of other human beings. I find it hard to step away from the fact that I am a privileged person with potential power, thus morally obliged to search for A Better Way Of Living and to share the multiple answers with others. I am doing my best to be here and now and at the same time allow myself to continuously zoom out further and further, to be able to se more clearly what values have been instilled in me and which of these values I can choose to reject. This seems important to me; a hobby philosopher, deeply entrenched by a moral and ethical code which I can sense is out of date and probably of target.

I do not wish to be part of a destructive society today at the age of 32 anymore then when I first started to formulate my own ideas and thoughts on the subject at the age of 14, but thankfully the time passed has given me a more humble attitude in relation to the definition of a Destructive Society. The world really isn’t nearly as fucked up as I thought it was in my late teens. The world has probably never been fucked up and will never be fucked up. Who could objectively judge in that matter? Yes, we have gazillions of problems in our human society, but we are most likely not moving backwards even if the conservative right wing movement is strong these days.

Understanding at an ever deeper level the effect of being an organism which lives in an unfolding, evolving cultural flow, my mind keeps reaching for simplicity. For the greater picture. For the underlying patterns. For liberation.

Liberation. Ha!

Yes. I’ve never thought of that before. I wish to find answers to all my questions, to become liberated, free at last.

Foto: Aleksander Nordahl

Liberated from the human context? Hmm. No. More likely liberated from the cultural, historical context which pushes down on my mental sphere like a warm wool blanket, a muffling gray, made of thousands and thousands of separate strands of thoughts passed down by generations. A felted mess that I’m trying to untangle and rid myself of, because I can not stand n o t trying to do it. I aim for the stars, wish to have their far away perspective on this global society of ours.

The blissful here-and-now kind of mentality that I appreciate and can glide into when in nature, alone or with likeminded persons, can at other times make me furious when I’m interacting with random people. If they too are applying this mentality but in a way that displeases my moral self, my grand moral monster gets angry. If I have an underlying feeling that these persons are acting disrespectful towards the Earth and its ecosystems simply by not putting an effort into thinking new thoughts which allows them to widen their perception of life, of this magically interesting universe, I want to shake them and m a k e them think.

Come ON, think harder! Stop limiting yourself!

But I don’t do that. I can’t do that. I know the moral monster is not very good at judging others in an objective way. It’s so pumped up with fiery morally induced feelings that it itself is acting exactly like the persons in front of it, the persons it wants to shake. The moral monster is a rather stupid part of me. It does give me fire and strength to keep on looking for possible answers, but it also dumbs me down.

For now, one of my largest personal mental quests is to harness that part of myself, the moral monster, so that I peacefully can take another good look at society and the people creating it.

At the same time I’ll be enjoying the simplicity of freediving at an elite level for an extended period of time, attending the World Championships in a few weeks time. That’ll get me right into the flow of emptying the mind, so that afterwards I have made room for new philosophical endeavors.

 

As always, to be continued…

Trädgårdspod

Jag gillar ju att snacka högt om mina tankar kring världens väl och ve, as you might have noticed.

Fick nyss möjligheten att vara med i den podcast som Nina Frogneborn producerar åt Botaniska. I avsnitt 6 pratar Anders Stålhand, chefsträdgårdsmästare, och jag, Klura filura, om trädgårdsmästarens roll i dåtid, nutid och framtid. Rätt vettiga är vi i vårt resonemang, tycker jag allt.

image

Här hittar ni avsnittet.

//k

Rethinking ethics

Flying. Not totally comfortable with getting on a plane, to go somewhere just for fun, just for meeting another person. There is a heavy ethical and moral debate taking place deep within whenever I make decisions which seem not to comply with my own ethics.
Interestingly, the last two years something inside me has shifted. I am no longer as certain about my old ideals. My core is the same, but I have furthered my understanding of the world both on a anthropological and scientific scale. I believe I might be on my way to the next level of ethical thinking, which for me is an enormous gift in relation to personal development and mental relaxation.

This old idea of mine (and others) of living an ethically correct life seems to mean very different things depending on at what scale I as a person would like to operate. If I decide to act locally as a change maker to be able to move few resources and keep my carbon footprint down, then flying is out of the equation. Whatever I do to live and act out this local life will then probably also have a mostly local effect from a socially interactive perspective, and therefore a limited effect on a planetary scale.

That’s ok.

I could chose that way of life. It would make perfect sense to work with what I have at an arms length and make the best of it. I’m very glad that there are millions of people who have decided that this is their way of life, because that means there are millions of people acting as change making hubs on a local scale, with tools such as permaculture, the transition movement, circular economy, agroecology, chaos pilots etc. They bring others along and provide the social glue needed for a persisting, viable change.

I am at times one of these millions of local human hubs, guiding and teaching, but I am also at times one of the global bumblebees, who during their nomadic flights cross pollinate ideas and cultures and values, and thereby draft new iterations of who we are and what we are supposed to do with our lives, from a Homo sapiens perspective.
If I decide that I want to be this change making bumblebee and act on an intra- or intercontinental scale, then I will need to circle more resources through the system. I will most likely need to fly every now and then, not with my own wings but in an airplane. To reach a higher level of influence I need to not limit my own energy usage in the same way as I do when I act on a local scale. If I can’t funnel energy, I can’t have a great outreach. (Remember, we can’t really ”use up” energy, we can only transform it. The concept of exergy comes to mind, but let’s not go there now). Not even with this World Wide Web at my fingertips can I accomplish as much online as I can in flesh. This is also ok, but the scope of it is so much larger that it took me many more years to understand.

However, even though I can find a logic in why it is ok not to go Toyota on my own life, when acting on this continental bumblebee level there is an automated, instant feed back loop hardwired into my brain that tells me I’m a BAD PERSON!!! I’m a naughty ecosystem destroyer. I’m a cancer. I’m an abuser and overuser. Why should I be allowed to use more than my share, more than others? Doing ”good” is not a reason strong enough to override a taxing usage.

It is very, very hard to put that emotional reaction under scrutiny of my own logical brain, but at the times when I manage to do so I find a cluster of semi emotional- semi science based assumptions that seem to steer my actions. These assumptions seem to stem from a mixture of childhood memories, facts learnt in grade school, truths from my young adulthood… An internal, old school mirror of the society and the people I grew up with. I might have been a tabula rasa at my conception, but the blankness swiftly got scribbled over by me and others. I am of course me; I am also a logical iteration of this universe, of this planetary biosphere. I am unique but not very different. My ethics and truths are not mine but ours. In this societal age, climate change is the driving factor behind many personal sets of ethics, and I got I inoculated with these at an early age. (Unfortunately, the persons who gave me this strong sense of right or wrong couldn’t also provide me with the tools I needed for a life of regenerative work. I’m glad I’ve found a way forward on this arena myself, after three decades of searching).

When I get hit by the BAD PERSON emotions, I try to confront them, try to get inside them, try to see if they are worth being felt as ”truths” anymore. It’s my way of hitting back, of using a more scientific approach to unveil a potential falsity within myself. There is no point anymore in acting as an ethical slave in relation to ethics which in some cases have already gone out of date. Things do change. I’m a fan of dynamics, of acknowledging the fact that nothing is ever static, that the universe move from chaos to order over and over again, and so do I. History tells me that what someone thought was right and wise to do years ago often turned out to be a destructive choice. I can never ever know what impact I will have on life on this planet in the long rung, but I sure do my best at guessing, and then second guessing myself, striving for simplicity and a caring lifestyle.

What I dream of now is to use energy to gain momentum, to shift over to the next gear and ride the change effortlessly, like cruising with a bike through a warm summers eve. I will still be an ethical activist, will probably have a new set of assumptions to scrutinize, will always be annoyingly full of questioning thoughts, ready for the next level of thinking whenever I can reach it. I dream of an underwater garden, of a food hub, of a piece of land by the sea with a regenerative food producing system in place.

There’s a picture in my mind, I’ve seen it painted by many artists, of a foot leaving the ground and under it is a green, lush, growing space full of life. It’s a good metaphor of the Positive Footprint. I like it. I zoom out and I see that the other foot has stepped on something else, has had a potential negative footprint, but the total sum of these footprints is still positive. Positive. More than before.

I’ve given myself permission to live more grandly again, to do things which make me happy but has no thought of purpose for the rest of the ecosystem, after understanding that if I put a lot of energy into healing the planet, the biosphere will respond. So I get to be both egocentric and ecocentric. If it doesn’t respond, then in a billion years no organism of today will know or care anyway. Planet Earth will most likely still be here, but we humans won’t. The squirrels will be gone, the whales and oak trees to. The continents will have moved into a new pattern, climate changing with the movement. Life is dynamic. I embrace that fact and things fall into place.

Växten, skörden, maten

Det är vår – igen – och det växer – igen – och jag vill äta upp allt – igen.

IMG_1657Att äta mat som kommer från marken nära där jag lever, det är fint det. Det är PK, inte bara politiskt korrekt, utan framför allt PermaKultur. Att se möjligheter, flöden, potential, outnyttjade resurser, läckor, system och subsystem… det är permakulturens början. Att se och sedan interagera med dessa observationer, då börjar vi närma oss aktiv permakultur. Där i svängarna är jag under vårens skira månader. Jag gnuggar snö och vinter ur ögonen, rättar till ogräsglasögonen på näsan och börjar plocka.

IMG_1654 IMG_1652 IMG_1658 IMG_1668

Växter från barndomen – harsyra, nässlor, ängssyra, almfrön, granskott, berberisblad, groblad, rölleka, maskrosblommor – har fått nya vänner i kökets alla salladsskålar, pestoröror, pajer, lasagner, woker och smoothies.

Under mina tidiga plockrundor genom stadens gröna bakfickor letar jag också reda på ramslök, parkslide, olika sorters rams, unga skräppor, lönnblommor, lindlöv, strutbräken, ängsbräsma, löktrav… I trädgårdens perennrabatter skördar jag funkia i mängder, den är åh så god!

Säkert är det tjugo arter till jag skördar av, men det är liksom svårt att komma på vilka de är när jag sitter här framför en datorskärm och försöker erinra mig hur det ser ut bland buskagen. På en hel växtsäsong, då är det nog uppåt femtio olika växter som slinker ner i maten, och det är högst troligt en underdrift. Är inte det fantastiskt, så säg, att det finns så mycket mer att lära sig om och äta av i det där gröna, det som är en levande, behaglig fondvägg bestående av träd, buskar, örter, ogräs, svampar och rötter, det som vi vandrar runt i men inte ser i detalj.

Jo, det är helt klart magiskt. Därför, tillbaka till permakulturen. Varför har jag gått in så hårt för att förstå naturen? Varför håller jag egentligen på med att plocka sådant som potentiellt har avgaser och hundkiss på sig, för att sedan stoppa det i min mun? Vad drömmer jag om när jag sover i vår lilla kolonistuga?

IMG_1102Jo serru, låt mig för sakens skull lista ett gäng aspekter kring vad jag anser är förträffligt med udda och vild mat:

  1. Lust, glädje och avslappning.
    Det är numera solklart bevisat genom forskning (1) att det visa djuret Homo sapiens (homo = man, sapiens = vis), mår bra av att vara i och/eller se på naturen. Jag upplever det själv varje dag då jag är ute och fridyker, klättrar, vandrar eller gör något annat skoj bland hav, skog och berg, eller när jag arbetar som trädgårdsmästare. Min erfarenhet säger mig att jag bör tillbringa tid i naturen för att bli lugn, balanserad, avslappnad och avstressad. Jag blir ofelbart på bättre humör av att gå ut ur människobyn och in i djungeln. Det är en lättillgänglig medicin för en människa i nöd, och numer går det även bra att få tid i det gröna utskrivet på recept från doktorn eller fysioterapeuten tack vare FaR, Fysik akivitet på Recept. Mycket praktiskt för den som behöver en liten hint och en knuff att ta sig ut. Att passa på att plocka sig lite mat medan en går en promenad eller röjer i trädgården är en mycket tillfredsställande bonus.
  2. Det är GOTT!!!
    Jag är glad att jag har fått återupptäcka en smakpalett som är så mycket bredare än vad mataffärernas grönsaksdiskar kan erbjuda. Inte ens mitt eget trädgårdsland smakar lika spännande som alla de udda och vilda växterna. Här kommer syra och beska fram på ett helt annat sätt än i våra vanliga grönsaker, och peppriga, senapsstarka toner ger fina kickar. Dessutom är de flesta smakerna mer koncentrerade, dvs varje litet blad av ramslök är en ekvivalent till fem fjompiga salladslökar. Att blanda till en sallad med 50% vilda växter är en riktig smakhöjare.
    Aldrig i livet att jag tänker sluta äta så här god mat.
    gröndrink Sallad våren 2013
  3. Ekonomiskt, privat och globalt.
    Att plocka sådant som växt till sig utan att jag har lagt någon tid på att hjälpa till, det är god privatekonomi det. Istället för att gå in på affären och köpa en påse långväga bladgrönt för 250 kr/kg försöker jag så ofta som möjligt gå ut i naturen och plocka en purfärsk, varierad dito, för då behöver jag inte först lägga tid på att arbeta ihop pengarna.
    Ordet ekonomi stammar från grekiskans oikos, ”hus” och nomos, ”lag”, och betyder sammansatt ”läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet eller brist” (3). Det där att hushålla med resurser, det är jag starkt intresserad av, och jag är därför irriterad på att denna betydelse har gått förlorad i en märklig nutida begreppsförvirring på globalt plan. Ofta hushåller vi inte alls, ofta slösar vi som f-n med resurserna även om vi förstått att de är knappa.
    Vad jag (och många andra) förespråkar är att vi långsamt går över till att förstå, nyttja och regenerera de lokala matresurser vi har tillgång till, och att detta nyttjande är baserat på lokala förutsättningar vad gäller klimat, jordmån, nederbörd etc. Vilda växter och fleråriga grönsaker/perenner är en del av lösningen vad gäller en stabil, lokal-global matförsörjning. På detta tema passar det ypperligt att lära sig mer om regenerativt jordbruk och matsäkerhet (4), men det får inte mer utrymme just här.
  4. Kunskap är makt.
    Jag är trygg i min vetskap att jag kan trolla fram mat vart än jag går. Jag kan inte alltid bli mätt på det jag hittar, men jag överlever. För varje år som går lär jag mig något nytt om en särskild växt eller snappar upp fler växter att äta. Är jag t ex i havet finns en stor tångbuffé och på stranden växer både bladgrönt och kryddor. Varje sorts landskap har sin egen ätliga flora att bli bekant med, och att ständigt smaka på och skörda av växterna är ett snillrikt sätt att hålla sin kunskap vid liv. Att ge den vidare till fler människor är mig också kärt (5), det var så mitt företag Stadssallad uppstod, genom guidade salladsvandringar i Göteborg. Det ledde vidare till fler engagemang, t ex att lära skolbarn om maten i och vid havet. Ni kan ju tänka er vilken rolig dag på jobbet jag hade!tångskola
  5. Det är nyttigt.
    Växter som klarar sig själva och har en lång växtsäsong har ofta ett högre innehåll av både vitaminer och mineraler. Detta gäller framför allt de fleråriga växterna, ex funkia, nässla och lind, som med sina etablerade rotsystem har en mycket större tillgång till olika näringsämnen, både via egna finrötter och tack vare ett symbiotiskt förhållande med mykorrhiza (6). Just i dagarna har det utkommit en ny svensk bok om fleråriga grönsaker, skriven av tre permakulturnördar. Där står myyyycket mer om nytto- och odlingsaspekter.
    flerariga-gronsaker-upptack-odla-njut

    1. Det är roligt att vara annorlunda
      Jag gillar att göra sånt som andra inte gör, att vara icke-normativ och ifrågasättande. Med den enkla handlingen att plocka och äta udda och vilda växter så bojkottar jag hela jordbruks- och matetablissemanget. Då känns det bra inuti, då sjunger min hjärna ”/Sälj er sunkmat/ till någon som är lat/ Ha Ha Ha!”

Nog med aspekter för idag. Summa summarum är det roligt, gratis, hälsomfrämjande, smart och kreativt att äta i naturens skafferi. Jag tänker fortsätta med detta.

PS. Om ni önskar lyssna till min ljuva stämma så finns här ett klipp från ”Förmiddag i P4 Göteborg” om vad man kan äta i staden.

IMG_1703

(1). Se bl a forskning från Patrik Grahn, professor vid SLU. https://scholar.google.se/citations?user=MppkpvgAAAAJ&hl=en

(2) Fysisk aktivitet på recept, FaR.
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Halsa/Motion-och-rorelse/Motion-och-traning/FaR—fysisk-aktivitet-pa-recept/

(3) Ekonomi, Wikipedia.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomi

(4) ”Wake Up Before It Is Too Late: Make Agriculture Truly Sustainable Now For Food Security in a Changing Climate”, UNCTAD, 2013.
http://unctad.org/en/publicationslibrary/ditcted2012d3_en.pdf

(5) Det Vilda Göteborg, hemsida och bok.
http://detvildagoteborg.se/tag/stadssallad/
http://www.tukanforlag.se/bok/det-vilda-goteborg/

(6) Skosträdgårdsbloggen, ”Goda skäl till att odla fleråriga växter”.
http://skogsträdgården.stjärnsund.nu/skogstradgard/goda-skal-till-att-odla-flerariga-vaxter-del-1/

 

Ethical living, free living

I want to live!

I never wanted to slip into some kind of sustainability expert guru role that scared people away. My goal was to stay a speckled animal, to be both in the normal world and in sustopia. But the more I went for being an example of the ethically correct ways of acting in the world of today, the more confined and separated I got. The more I tried to show with my actions ways of lessening your impact on this Earth system, the more strangled I got. I’ve had so many issues with money and how it’s made, with shame and why more of us are not ashamed of our actions, with the consumption society and endless growth, with individualistic ego trippers, the shortsightedness of man etc.

I wanted to live in a righteous way, but without using outdated religious assumptions. For some time I was also appalled by natural science and it’s love for details and blindness for the larger picture, seeing that the world view I grew up with and came to love also had its flaws. Unexamined assumptions, so potentially positively powerful but for the most, harmful…

– – –

I don’t believe anymore that there is the One True Idea that will appeal to everyone. For sure I was hoping for it, for the unity it would bring. Growing older and continuously traveling the world and submerging myself in various human cultures, I was looking for the similarities that would serve as examples of us all being more or less the same. And sure, they are there. Family. Love. Fulfilling work. Leisure. Freedom. And I was thinking, Yes! We all have the same mental and bodily roots, we could all want to save ourselves and the biological blanket which covers this pale blue dot spinning in space. And I was thinking, Yes! All we need is an evolution of our mutual consciousness and we’ll get there, all we need is free education for all so that we can speak the same symbols and words and meanings! And I was hopeful and strong and young, and I was the one who had to spearhead this change. And everyone I had met along my adventurous road of life had said ”Whoa, little lady, how did you dare do that? How could you swim so deep into the ocean on one breath? How could you walk across Spain? Solobike through Europe? Move to another country all alone? Live in a tent for months? Your such a strong young woman… I never even dreamt of doing any of those things. I mean, I never even had the thought enter my mind.”

And I pitied all the small, scared souls with no brave and great dreams. I did not understand that their dreams were just as brave and great but that we came from different backgrounds and probably with a different persona from day one. My soul is a lunar landscape, is the ocean, is a mountain range. It is wast and hugely unexplored and tantalizing and fantastic. It makes me curious and I want to get to know it, so I set out on all these physical adventures to be able to get to that point where body and mind are a singularity and the crossover is real. I need these experiences to function. Many others do not, they crave not the extreme corners but find their soul in other aspects of life. I thought, I must take what I have learned from being an adventurous soul and use it to my best ability in the every-day-work I will carve out for myself.

You see, I was fearing the takeover of the ego and an egoistic path, fearing that I would not be doing enough good in this world if I stuck to my adventure life, I said to my self, to my soul: Enough with the flying and the traveling. Start acting responsible where you once came from. Go home. Work with what you’ve got.

Engineering. Permaculture. Ethical banking. Urban gardening. Foraging. All responsible areas. I took them very seriously and lost myself along the way.

That decision of responsible acting, to more actively give back to society, was the start of a long internal journey in an ethical and moral landscape, inherited by me from a long tradition of thinkers from around the globe. I have loved and hated this journey. I guess it’s not over yet but at least I have passed one of the most treacherous stages, where I have been confronting the idea of being able to carry others along with carrying myself through life. I know now that I can’t. I will always continue to lend a hand when needed, but the rest each person must face themselves.

AndesI feel like I’ve been crossing over a high mountain pass, starting out strong and fully fueled up, coming up to the pass for a short break, taking in the view, seeing and mentally noting down the surrounding peaks I would love to climb in the future. Heading down on the other side I enter a new valley of life and it’s different and takes me by surprise. I’m tired as I come down to the flatlands again, I slip and fall and snap my knee backwards, but a slow river is calling me and I strip of all that I carry as I sink into its waters. I let this liquid carry me, I let everything be ok. I roll over to hold my breath in the crystal cold, and I finally enter the landscape of my soul as a free mind.

“There is a pleasure in the pathless woods,
There is a rapture on the lonely shore,
There is society, where none intrudes,
By the deep Sea, and music in its roar:
I love not Man the less, but Nature more,
From these our interviews, in which I steal
From all I may be, or have been before,
To mingle with the Universe, and feel
What I can ne’er express, yet cannot all conceal.”
― George Gordon Byron, Childe Harold’s Pilgrimage

Jag har en Plan

Kära nätverk,

en del av er har jag inte tagit kontakt med sedan i höstas. Då handlade mitt shout out om att jag snart skulle iväg på en 15-månaders resa, och jag var djupt tillfreds med denna plan som jag ville dela med er. Tyvärr satte en skada P för avfärden.

Jag landade jag fel när jag var och bouldrade en kväll i mörka november. Mitt vänstra knä veks bakåt tills det sa ”plopp!”, och jag visste att jag hade klantat mig rejält. Long story made short: Främre korsbandet gick av. Båda meniskerna sprack. Jag fick bygga nya lårmuskler medan jag väntade i 3 månader på en operation, där ortopederna sydde ihop meniskerna och sydde fast ett nytt korsband. Nu har jag precis fått ta av mig ortosen jag haft runt benet sedan operationen och kan röra mig relativt fritt igen.

Denna skada ledde till att:

  • Resan har lagts på is ett år, då jag behöver köra på med rehab i 8-9 månader. Vi använder tiden här hemma bl a till att fortsätta planera, vilket inte är så dumt.
  • Jag fick tid att tänka, samtala och läsa, plus utvärdera livet i ett för mig långsamt tempo. Mycket uppskattat!
  • Jag avvecklade mitt företag Stadssallad. Alla projekt har en början och ett slut, och Stadssallad var just ett projekt.
  • Jag sökte en 15 poängs kurs i geologi, vilken jag nu avnjuter.
  • Jag får jobba en till säsong med trädgruppen på Botaniska i Göteborg, med start på måndag.
  • Jag fick en stor lust till livet i vattnet och till fridykningen. På lördag är det SM och då tävlar jag i statisk apnea, dvs andhållning. Det blir min första stora tävling sedan VM 2011.

Just nu är jag en fri själ – med ett halvt funktionsdugligt knä – boende i kolonistuga med man, katt och bin. Det känns bra! Jag har inga särskilda åtaganden och glädjer mig åt att få vara ifred från de ”borden” och ”måsten” som jag hittat på åt mig själv under många år. Att ge sig fan på att leva etiskt korrekt är extremt utmanande och antagligen omöjligt. Jag övar mig nu på att helt enkelt göra mitt bästa, och att inte kräva perfektion i varje val, varken av mig själv eller av andra.

Jag vill fortsätta att uttrycka mina tankar på nätet och valde den bildmässiga vägen via klura_filura på Instagram, samt att starta bloggen sealion.se, vattendjur som jag är. Därför kommer ni framöver att få maila till klara@sealion.se när ni vill nå mig. Mobilnumret finns kvar, 0704-406504.

Må väl,

Klara

Stugan, våren

En kugge i samhällsbygget

Idag:

Jag tittar på utbetalningsspecifikationen från Alfa-kassan och känner en klump i halsen. 998 kr. Jaha. Jag tittar på saldot på mitt lönekonto och jämför med summan för kommande utbetalningar. Klumpen sjunker ner i magen. Error. Jag loggar in på JAK-banken och för över pengar från min reskassa för att kunna betala räkningarna, och inser att jag hade 15000 mindre på det kontot än vad jag trodde. Klumpen växer. Jag bli ledsen. Jag har sparat mindre till vår resa än Tim. Inte procentuellt, men totalt sett. Ögonen blir blanka och jag mumlar dumma, dumma, dumma! tyst för mig själv.

Dumma samhällssystem som gör att jag inte kan vara sjukskriven fast jag är nyopererad. Dumma A-kasseregler som gör att ersättningen är minimal. Dumma lönesättning som gör att jag som kvinna i ett grönt yrke bara har 2000 kr mer i lön efter dubbla examina och ett antal specialutbildningar än vad jag hade som montör på Volvo 2003. Dumma mig som gick ur A-kassan när jag blev egenföretagare, för att månadsavgiften i början inte stod i proportion till mina inkomster utan blev olidligt hög. Dumma allt.

Jag sätter på mig ytterkläder och går ut i solen för att rensa skallen och hjärtat. Promenerar med fastspänd ortos och kryckor ner till biblioteket och lånar Göran Greiders ”Den solidariska genen” för lite upplyftande tankar.

IMG_0923

Flashback till för exakt en vecka sedan:

”Trippigt!!!” fnittrar jag när narkosen kopplas på i droppet och jag somnar in på 3 sekunder, med exakt samma känsla i kroppen och huvudet som när jag hållit andan för länge och därför svimmar. Som att synfältet sugs inåt till en liten, liten prick, och sedan – SNAP – blir allt svart. 5 timmar senare vaknar jag med blodet fullt av morfinliknande substanser och ett nyopererat knä: 1 nytt främre korsband tillverkat av min hamstringsena, 2 hopsydda menisker.

Jag blinkar mot ljuset i taket. Här är jag. Här är min kropp. Jag har inte ont och jag är alldeles trygg. Jag tänker att livet är helt fantastiskt, att den svenska vården är helt fantastisk, att den industriella läkemedelstillverkningen inte är så dum trots allt och att jag älskar alla som betalar skatt och som hjälper varandra. Det kostar mig som patient 300 kr att göra en operation. Hade jag betalt allt ur egen ficka hade det kostat ca 25000 kr, enl. en snabb googling.

Jag tänker att det är en smart investering av staten att operera mig, så att jag strax är tillbaka som skattebetalande lönearbetare.

Metareflektion:

Att bli skadad och arbetslös på samma gång är en viktig erfarenhet. Att logiskt kunna resonera kring skatt, ersättningar, livskvalitet, lönesättning osv är en sak, att själv få uppleva systemet in action är en annan. Jag vinner fördjupad respekt för vad vi som samhälle åstadkommer, hur vi bär varandra, men jag vinner också insikter om hur oändligt liten man känner sig när det är en byråkrati utan ansikte som till synes bestämmer över ditt liv. Det är riktigt jävla pissigt att känna att jag måste slåss för mig själv när jag redan ligger ner!

Vad är egentligen en lagom storlek på ett skattesystem? Ett sjukvårdssystem? En statlig byråkrati? Jag vet inte, men jag fortsätter att tänka och analysera vår omvärld analytiskt, nu med en utökad känslomässig skala. Och med ett nyopererat knä. Och som nyanmäld medlem i Akademikernas A-kassa.