En god vän gav mig ett fint ord i förra veckan. Bahaane. På persiska betyder det ungefär ”anledning”. En anledning till att träffas, mötas, umgås, vara tillsammans. På svenska ”ska vi gå och ta en öl någon dag?”. Det låter ju inte alls lika mjukt och inbjudande.


Bahaane kaffe, kompis?

Svenskarna kanske skulle må bättre av att mötas för att mötas, istället för att behöva ha en ursäkt som öl eller kaffe? Det är väldigt skönt när jag och vännen med ordet bestämmer att träffa varandra bara för att vi vill, och så sitter man där och ler mot varandra. Ofta finns det väl i och för sig en kopp kaffe eller en mate i närheten, men det viktiga är att få mötas. Vi övar på att mötas i tanken istället för fysiskt, för då kan vi ju ses hela tiden. Då behöver vi inte bahaane. Men än så länge är det viktigt att få se, känna, lukta på varandra då och då. Man ska inte underskatta värdet av en stor, god KRAM.

The Global Sustainability Jam 2011

Friday afternoon. You might think the people we meet are on their way to an after work with their colleagues. That’s not true. The people stepping through the doors of Röhsska Museet in Gothenburg are all keen on making a change that will last longer than a hangover from an evening spent at the nearby pubs. These forty or so persons will spend an entire weekend trying to come up with new solutions for how to make this world a little bit better. In just 48hours they will join together in groups and start to work on their mission – to create a service or product aimed to facilitate our progress towards sustainability. It’s time for the Global Sustainability Jam! In what area their focus will be they do not yet know, but already the buzz is starting, liaisons are being made, names are exchanged, knowledge sought for…

The Grand Wizard, Mr. B, is demanding our attention. This is emphasized by the use of a toy chicken, which when squeezed is supposed to chuckle, and a toy cow, which makes a strange mooing sound. They only really both seem to be dying. We will no doubt get used to these noises during the next couple of days. Speaking from under his giant star covered, purple wizard hat, Mr. B is welcoming us all to the Global Sustainability Jam 2011, Gothenburg,  summed up by

“Let the quest begin!”

We are also welcomed by some very interesting lecturers who give us their version of what sustainability is. It ranges from the personal view on consumption to what a municipality can do to what mankind needs to do. Inspiring!

We will be given a series of challenges during the Jam. The first one is simple enough – start getting to know each other! For this purpose a speed dating is arranged and in less than an hour we have gone from complete strangers to having chosen what people to work with, creating seven different groups. We look at each other. So. Well. Shall we, um, begin? What do we do? Walking from the auditorium to the Jam Location – a white walled room, tastefully lined with the works of Bruno Mathson – we put some ideas out there and discover that we have quite a diverse knowledge within our group. Perfect. We find a table, loaded with Post Its’, pencils, large sheets of paper and a magnetic white board. The little Post Its’ scream at us “Pick us up, scribble on me! Put me on a wall!” So that’s what we do. With no time to loose, we try to find a mutual area of interest. Words like community, nature, inspiration, fun, green starts to float around and before we know it we have mapped out some sort of outline to what we would like to do. We also present ourselves a bit more to our fellow group members by drawing who we are and then describe it in words. Such little artist all around!

But hey, wait a second – the theme hasn’t been revealed yet, has it?


We heard the cow again and take a seat by our table. We will now be shown a video from the guys initiating this whole thing. It’s time for the Jam Theme! In big letters it is given to us – Playgrounds! Playgrounds? Playgrounds.

Find more videos like this on Global Sustainability Jam

Hear. Hmm. Yes! Yes, we do like this. With a green felt pen the word is written in the middle of a big paper and we start to write down whatever we think of as important when focusing on playgrounds. We think of a lot… and then there that sound again, the dying cow. Time to leave for dinner at Wasa Allé, where the next challenge is to present our Problem Statement and pitch it to the others. Think we’re moving ahead fast? Yeah. So do we.

We seem to have a problem with our problem statement. We try different angles while munching away at delicious little appetizers, all made from ecological food, most of it locally produced. We still haven’t got it right when the soup is finished so we just pick an idea and try to work it. We pich it, get back to our group, pitch it again, talk it over. Doesn’t seem like it’s giving us that Eureka-feeling we’re looking for. We decide to scrap the first try and go for a new pitch, which will have to be delivered to the whole group in five minutes. Ay ay… M gets up and throws a new pitch out there, finding the words as he goes along. Good man, good work. We clap him on the shoulders and sit back to listen to the others. It’s a bit hard to concentrate, our minds filled up with new impressions and thoughts from the day. After some final discussions, mingling around, were back on the street again breathing in the fresh night air, saying good night and see you all tomorrow. Getting up on the bike, I smile while pedaling home through the Friday night.


Beeeeeeeep! 8 AM. Go on K, roll out of bed and down to Röhsska! Breakfast will be served. Coffee will be downed, ray bread sandwiches devoured, cereals stuffed into your mouth. In some mysterious way, we’re now only four persons remaining out of our original six-members-brain trust. Sad to hear, sickness has invaded our camp and struck out 33% of our troops. Man up, every one! The mission will go on!

With the black gold flowing through our veins we are now ready for a full day of work. Trying to recall what was actually going on seems to hard; There were challenges put out, pitches being made, lots and lots of Post Its used and all kinds of prototypes started to take form on the floor and on the tables. Creativity was flowing! There was a lunch served, snacks magically appeared, questions were asked by the organizers to get us on the right track. All in all, it was a fantastic day. Our group has now come up with a brilliant problem statement and we are working away, happily making fast progress and feeling that we are sniffing at a winning concept.

“How can urban people be inspired to rediscover the free resources of nature in a playful way?”

When the evening has come, I’m feel my brain is too worn out for me to provide any good company, and so decide to go home instead of joining up with the rest at Hard Rock Café. Can’t win ‘em all. I stumble into bed and sleep like a rock.


Beep beep beep. Again an alarm ringing at 8 o’clock. Horrible thing on a lazy Sunday morning. Wheel down to the museum, covered in water proof gear from top to toe. Gothenburg is showing of its usual grey autumn face and I have no intention of sitting around in wet trousers all day, so I come prepared. Ha! I brought my camera and a couple of nice little figures, thinking that maybe we can make a short video after all, since last night ended with yet another challenge: Present your idea to unknown people to get their opinion about it. Then hand in a short clip of these responses to the Grand Wizard to be shown Sunday morning.

J and I sneak away for a minute and make a very realistic fake video, featuring John and Anton. Check it out!

For this we get the most applauds of all, measured by the Wizard on a fake clap-o-meter, and we have a short victorious moment when tickets to Bio Roy are handed over to us. Sweet! With this, we are feeling very psyched up to keep on delivering throughout the last day of the Jam. The group splits up to go ahead with different tasks, enabling a full on, all senses final presentation to be set up. J is at the computer while M and A are drawing and writing the text to our story board. I get back in my black suit – aka the rain gear – and go hunting for food. This is something I love to do, you never know what you’re gonna find but for sure you’ll always be pleased with the end result. I ride around the nearby parks to loot whatever delicacies I can find, and am childishly stoked by the meadow mushroom which will be the king of my salad today. Want to follow in my steps? Easy. Just click Play.

Back at the museum we work feverishly with the last tasks, uploading our presentation material to the Global Sustainability Jam homepage just in time. The mooing sound is there again, telling us that it’s time to bench ourselves in the auditorium to watch all the groups’ final presentations. Some have come up with really funny ideas, some with more clever ideas, some with more practical ones. We are the last group to go on stage and after presenting yet again our problem statement, showing our videos and allowing for the audience to taste our salad, there is a surprise waiting for us – we are awarded with a free Idea Evaluation undertaken by Master students in co-operation professionals working at Chalmers and the University of Gothenburg. Waaaaaaaah! My face is beaming with happiness. This is so cool! The GeoFood application created during this event might actually take the step into the Real World. I would love to have it. My friends would love to have it. The people in the auditorium would love to have it. One day soon, we all will. We are going to make it happen!

And so, the curtain goes down on this years’ Sustainability Jam. What an inspiring event!

Happy Hunting everyone! =)


Det känns fel, väldigt fel, och samtidigt så rätt. För nu vet jag att det är fel. Att jobba 8 timmar om dagen är inget jag någonsin ska ha som mål!

Att komma hem efter en lång dag på kontoret och känna att jag inte har energi till att ta en långpromenad i skogen eller baka bullar – hur bra är det? Oavsett hur spännande uppgifterna varit som jag jobbat med så är det inte värt att tappa borta andra väsentliga delar av livet bara för att en samhällsnorm hävdar att just 8 timmar är en lämplig mängd arbetstid.

Nej, tack och hej 40h vecka, jag framhärdar envist i min vision om att 5h arbetsdag – det är precis vad jag behöver för att prestera effektivt och sedan kunna koppla av på klätterklippan i lugnan ro. Eller varför inte, som härom veckan, ta med sig mockabryggaren plus en termos med smet och steka på frukostpannkakorna sittandes på en sten i skogsdungen 500m från hemmet. Det kanske inte är de vackraste pannkakor jag levererat, men de smakar desto bättre. Livskvalitet!

Enjoying Nature






If you want to be part of this planet and what it gives you, you need to spend time outdoors. You need to smell, feel, touch, taste, listen to, absorb, observe, sleep in, sit on, drink, swim in, SEE all of it!

Get out there!

One month is a long time in nature. Things change…

this is what my last month was like – how was yours?

Sagan om Cykelsamban


Det var en gång tre bröder som ville göra något gott för världen. De bestämde sig för att samla alla sina kamrater och ge sig ut på en lång resa genom landet de levde i. Från en livfull metropol i söder till en vattenomgärdad huvudstad i norr tog de sig fram genom flacka ängslandskap och frodiga skogar, utmed blåsiga kustremsor, över kulliga åkermarker och in genom byar och städer. De drevs framåt av en önskan – önskan att förmedla sitt budskap; Tillsammans kan vi skapa en vackrare värld att leva i!


Bröderna och deras kamrater var olika korta och långa, olika dagar utmed resan olika många, de var uthålliga och snabba, cyklade och cyklade utan att gnabba. Många var de människor som möttes av cykelsambans glada tillrop under färden, tusen glada skratt skrattades, alla ringklockor plingande, sångrösterna genljöd över nejderna… Varje dag var ett nytt äventyr, vem visste vilka de skulle stöta på utmed vägen? Skulle de kunna få med sig fler fina cyklister i sitt sambatåg, ville folket på torget lyssna på dem där de kom med gitarr, munspel och trumma och spelade sina sånger om hållbarhet och flexibilitet? Gick barnen som var med på deras teater hem med nya idéer om hur världen är och kan vara? Lyssnade de styrande i samhällena de passerade på deras ungdomliga visdom?

Inte var det bara de som mötte sambatåget som fick sig berättelser och klokskap till livs, nej, själva gruppen levde upp och delade med sig av all sin kunskap till varandra. Det handlade om stort och smått; Hur man bäst sätter upp sitt tält, hur framtidens städer kommer att se ut, hur man lagar en punktering, vilka vilda växter man kan äta utmed vägen, vad man vill göra när man blir stor, om universitet är bättre än livet skola, hur många potatisar som går åt till hungriga cyklister, vad äter en ko, hur leder man scouter i ett projekt, är religion viktigt för alla… samtalen var många och fördes både från cykelsadeln, vid lägerelden, på bondgården, utanför mataffären, på parkbänkar och i naturen. Gruppen blev starkare och starkare för var dag, tänk vad mycket de kunde när de hjälpte varandra!

Det var en alldeles magisk tid. Sommarsolen strålade över dem, ljusa var nätterna, svalt var havet, svettiga var ryggarna och starka var benen. En mulen förmiddag nådde de så fram till det stora torget i huvudstaden. De möttes av ett vackert banéer och människor från olika grupper som ville hurra för deras målgång. En av bröderna höll ett inspirerande tal och hattar flög genom luften samtidigt som applåderna regnade. De dansade alla en sista samba där på torget och kramade om varandra.

Nu kände de dock att det haft en så fin tid att de vill fortsätta sin samba även när det första målet var nått. De bestämde sig för att samlas varje vilodag på ett café i staden där de flesta bodde. Så tog sagan om Cykelsamban slut men ur den föddes Frukostsamban, och var den sagan kommer att sluta, det är det ingen som vet…

Reflecting upon reflection

I’ve been trying to write a piece on my reflections over the course and our little bike tour ever since we got back. But for some reason I kept putting it up since the words didn’t come to me. I couldn’t find a just way to describe everything that went on and everything that happened inside me while spending three weeks on end, everyday reflecting over life and the values and assumptions that I comply with. So finally, a month after the course ended, I realized that this was a deep process and that it was not something that I could just sum up in a few words moments after I had gotten back.

For me, this was a period of my life spent looking inwards, trying to figure out what I want to do with my time on this earth and how I can interlock these wishes with other persons’ aims and goals. I could not have concluded as much of it had I been on my own, it was the context that brought the result! Discussing our mutual vision and business plan with my colleague Emma was step number one. Emma, who has been reading up a lot on coaching, was a superb support and guide in helping me with slowly putting into words my own thoughts about life in relation to work. For example; Why do I so strongly feel that there are so many in this world missing out on so much just by going to work for eight hours a day? By work, I mean doing things that you get paid for. I want to work four to five hours a day! Then I can spend the rest of my time doing other things that I also love, be it freediving, helping out as a volunteer at a project or just walking in the forest. Perhaps less money, definitely more quality. Subjects such as this one are what were on my mind during these three weeks, all spinning out from a holistic world view. Shortly that could be noted down as: Klara vs the people vs the nature.


How can I make the most impact in people’s lives regarding how they think about and interact with nature?!

What’s my conclusion? Well, my friends, I’ll leave that for another blog post together with my thought about the course itself.

Ekobyn Sieben Linden

Någonstans mitt mellan Hamburg och Berlin, på den tyska landsbygden, ligger en liten ekoby med cirka 80 invånare. Byn grundades i början på nittiotalet efter att en grupp människor under flera år försökt hitta den rätta platsen att slå sig ner på. Tillsammans har de skapat en livsmiljö där man försöker se till människans alla behov genom att skapa en plats utan kemikalier i väggarna, besprutad mat, mobiltelefoner och nutidens alla små surrande ljud och buller.

I det gemensamma köket lagas varje dag frukost, lunch och middag som man får välja om man vill äta av. De färska grönsakerna kommer från fälten runtomkring och är basen i den underbart goda och vackra vegetariska maten. Under alla dessa måltider lärde man känna både kursdeltagarna och en del invånare i byn, och det tog inte många dagar innan vi var kända som the crazy Swedes vilka hade kommit på cykel hela vägen från Sverige.

Husen i byn är uppförda med ett stabilt träskelett och väggar av halmbalar, täckta med en lerblandning. Från utsidan ser de ut som vilka hus som helst, men inifrån anar man ugglor i mossen när man ser hur de tjocka väggarna övergår i breda fönsterbrädor. De hårt sammanpressade halmbalarna fungerar ypperligt som isolering och den tunga trästommen kan lagra och avge värme beroende på hur temperaturen skiftar. Husen ger en väldigt varm och trygg känsla, nästan som om de har en personlighet.

Ett antal av byns invånare är anställda för att ta hand om odlingarna på området. Ett större område tar de hand om tillsammans och sedan har de egna områden där de experimenterar med egna odlingssätt vilket ger ett gyllene tillfället att jämföra olika sätt att förhålla sig till jorden och växter; täckodla eller inte, odla i rader, blanda arter, olika bevattningssystem.


Det är en mängd tankar som väcks när jag börjar cykla igen, nästan exakt fem år efter ”le Tour de Gibraltar”.
För det första är det positivt att själv röra sig framåt för egen maskin istället för att stoppa in raffinerad olja i valfritt fordon och trycka på gasen.
För det andra är det härlig att upptäcka att det är precis lika roligt om inte roligare att vara tv som är ute och cyklar tillsammans istället för att solocykla.
För det tredje är uteliv i skog och mark bland det bästa som finns – känn hur marken vibrerar eftersom jag står och studsar på stället, full av bubblig lycka – och att veta att det är i tält jag ska sova, natt efter natt, och på Trangiat jag ska laga mat, dag efter dag, det är så jäkla gött!

Härmed uppfyller jag med råge nyårslöftet om att sova utomhus minst en natt i veckan! Hurra!

Sitter ute i skogen under vackra bokträd, Emma har lagat mat och jag har satt upp tältet. Vi är inringade av en stor bilväg, en järnväg och en bäck, och framför allt är det en mängd stigar runt vår tältplats. Där kommer hundar och människor spankulerandes. Vad tänker de när de ser två små tomtar sittandes på varsitt liggunderlag bredvid tältet, ätandes mat ur en plastburk?

Jag tänker att jag är världens lyckligaste. Om jag skulle släckas ut nu så vore det sista jag hade på min näthinna en alldeles fantastiskt vacker syn; Glimrande gröna boklöv, genomlysta av kvällssolens sneda strålar. Jag vill bara ligga här på mitt liggunderlag och pausa världen en stund, låta mig själv sjunka ner i den mjuka förnan och bara vara just här, där jag kan lyssna på fåglar och insekter som flyger mellan träden, kastar ytterligare skuggor på löven, drillar och piper i all oändlighet. Det är vädigt skönt att bara lägga sig under träden och titta uppåt. Om alla gjorde det lite oftare så skulle vi inte behöva måla sjukhusväggarna gröna för att lugna ner de sjuka patienterna, för patienterna skulle må bra och vara ute i skogen!

Sista rycket

Står i trädgården och planterar purjolökar. Känns fint att göra en sista ansträngning innan det blir tre veckor borta från plantorna. Hyresvärden svänger förbi och konstaterar oväntat glatt att det är trevligt att jag odlar i mina pallkragar, vilket får mig att lysa upp lite extra. Undrar om han vill ha en potatis till midsommar kanske?

Ikväll rullar jag och Emma ombord på färjan som tar oss till Kiel. Efter att ha spenderat helgen på Koster hos det underbara gänget på Kosters Trädgårdar har vi lite brått att till på söndag hinna fram till Sieben Linden, ungefär 85 mil från Göteborg. Vi fuskar lite med en båttur =)

Väskorna är snart packade med tält och nötter, Trangiat anpassat till mockabryggaren, cykeldatorn visar konstant på 143 km/h… livet är gött! Äntligen får vi ut och sträcka på benen igen och sommaren kickas igång på ett storstilat sätt med kursen ”Green Solutions for a Sustainable Living”. We like!