8h

Det känns fel, väldigt fel, och samtidigt så rätt. För nu vet jag att det är fel. Att jobba 8 timmar om dagen är inget jag någonsin ska ha som mål!

Att komma hem efter en lång dag på kontoret och känna att jag inte har energi till att ta en långpromenad i skogen eller baka bullar – hur bra är det? Oavsett hur spännande uppgifterna varit som jag jobbat med så är det inte värt att tappa borta andra väsentliga delar av livet bara för att en samhällsnorm hävdar att just 8 timmar är en lämplig mängd arbetstid.

Nej, tack och hej 40h vecka, jag framhärdar envist i min vision om att 5h arbetsdag – det är precis vad jag behöver för att prestera effektivt och sedan kunna koppla av på klätterklippan i lugnan ro. Eller varför inte, som härom veckan, ta med sig mockabryggaren plus en termos med smet och steka på frukostpannkakorna sittandes på en sten i skogsdungen 500m från hemmet. Det kanske inte är de vackraste pannkakor jag levererat, men de smakar desto bättre. Livskvalitet!

Sagan om Cykelsamban

 

Det var en gång tre bröder som ville göra något gott för världen. De bestämde sig för att samla alla sina kamrater och ge sig ut på en lång resa genom landet de levde i. Från en livfull metropol i söder till en vattenomgärdad huvudstad i norr tog de sig fram genom flacka ängslandskap och frodiga skogar, utmed blåsiga kustremsor, över kulliga åkermarker och in genom byar och städer. De drevs framåt av en önskan – önskan att förmedla sitt budskap; Tillsammans kan vi skapa en vackrare värld att leva i!

 

Bröderna och deras kamrater var olika korta och långa, olika dagar utmed resan olika många, de var uthålliga och snabba, cyklade och cyklade utan att gnabba. Många var de människor som möttes av cykelsambans glada tillrop under färden, tusen glada skratt skrattades, alla ringklockor plingande, sångrösterna genljöd över nejderna… Varje dag var ett nytt äventyr, vem visste vilka de skulle stöta på utmed vägen? Skulle de kunna få med sig fler fina cyklister i sitt sambatåg, ville folket på torget lyssna på dem där de kom med gitarr, munspel och trumma och spelade sina sånger om hållbarhet och flexibilitet? Gick barnen som var med på deras teater hem med nya idéer om hur världen är och kan vara? Lyssnade de styrande i samhällena de passerade på deras ungdomliga visdom?

Inte var det bara de som mötte sambatåget som fick sig berättelser och klokskap till livs, nej, själva gruppen levde upp och delade med sig av all sin kunskap till varandra. Det handlade om stort och smått; Hur man bäst sätter upp sitt tält, hur framtidens städer kommer att se ut, hur man lagar en punktering, vilka vilda växter man kan äta utmed vägen, vad man vill göra när man blir stor, om universitet är bättre än livet skola, hur många potatisar som går åt till hungriga cyklister, vad äter en ko, hur leder man scouter i ett projekt, är religion viktigt för alla… samtalen var många och fördes både från cykelsadeln, vid lägerelden, på bondgården, utanför mataffären, på parkbänkar och i naturen. Gruppen blev starkare och starkare för var dag, tänk vad mycket de kunde när de hjälpte varandra!

Det var en alldeles magisk tid. Sommarsolen strålade över dem, ljusa var nätterna, svalt var havet, svettiga var ryggarna och starka var benen. En mulen förmiddag nådde de så fram till det stora torget i huvudstaden. De möttes av ett vackert banéer och människor från olika grupper som ville hurra för deras målgång. En av bröderna höll ett inspirerande tal och hattar flög genom luften samtidigt som applåderna regnade. De dansade alla en sista samba där på torget och kramade om varandra.

Nu kände de dock att det haft en så fin tid att de vill fortsätta sin samba även när det första målet var nått. De bestämde sig för att samlas varje vilodag på ett café i staden där de flesta bodde. Så tog sagan om Cykelsamban slut men ur den föddes Frukostsamban, och var den sagan kommer att sluta, det är det ingen som vet…

Reflecting upon reflection

I’ve been trying to write a piece on my reflections over the course and our little bike tour ever since we got back. But for some reason I kept putting it up since the words didn’t come to me. I couldn’t find a just way to describe everything that went on and everything that happened inside me while spending three weeks on end, everyday reflecting over life and the values and assumptions that I comply with. So finally, a month after the course ended, I realized that this was a deep process and that it was not something that I could just sum up in a few words moments after I had gotten back.

For me, this was a period of my life spent looking inwards, trying to figure out what I want to do with my time on this earth and how I can interlock these wishes with other persons’ aims and goals. I could not have concluded as much of it had I been on my own, it was the context that brought the result! Discussing our mutual vision and business plan with my colleague Emma was step number one. Emma, who has been reading up a lot on coaching, was a superb support and guide in helping me with slowly putting into words my own thoughts about life in relation to work. For example; Why do I so strongly feel that there are so many in this world missing out on so much just by going to work for eight hours a day? By work, I mean doing things that you get paid for. I want to work four to five hours a day! Then I can spend the rest of my time doing other things that I also love, be it freediving, helping out as a volunteer at a project or just walking in the forest. Perhaps less money, definitely more quality. Subjects such as this one are what were on my mind during these three weeks, all spinning out from a holistic world view. Shortly that could be noted down as: Klara vs the people vs the nature.

or

How can I make the most impact in people’s lives regarding how they think about and interact with nature?!

What’s my conclusion? Well, my friends, I’ll leave that for another blog post together with my thought about the course itself.

Ekobyn Sieben Linden

Någonstans mitt mellan Hamburg och Berlin, på den tyska landsbygden, ligger en liten ekoby med cirka 80 invånare. Byn grundades i början på nittiotalet efter att en grupp människor under flera år försökt hitta den rätta platsen att slå sig ner på. Tillsammans har de skapat en livsmiljö där man försöker se till människans alla behov genom att skapa en plats utan kemikalier i väggarna, besprutad mat, mobiltelefoner och nutidens alla små surrande ljud och buller.

I det gemensamma köket lagas varje dag frukost, lunch och middag som man får välja om man vill äta av. De färska grönsakerna kommer från fälten runtomkring och är basen i den underbart goda och vackra vegetariska maten. Under alla dessa måltider lärde man känna både kursdeltagarna och en del invånare i byn, och det tog inte många dagar innan vi var kända som the crazy Swedes vilka hade kommit på cykel hela vägen från Sverige.

Husen i byn är uppförda med ett stabilt träskelett och väggar av halmbalar, täckta med en lerblandning. Från utsidan ser de ut som vilka hus som helst, men inifrån anar man ugglor i mossen när man ser hur de tjocka väggarna övergår i breda fönsterbrädor. De hårt sammanpressade halmbalarna fungerar ypperligt som isolering och den tunga trästommen kan lagra och avge värme beroende på hur temperaturen skiftar. Husen ger en väldigt varm och trygg känsla, nästan som om de har en personlighet.

Ett antal av byns invånare är anställda för att ta hand om odlingarna på området. Ett större område tar de hand om tillsammans och sedan har de egna områden där de experimenterar med egna odlingssätt vilket ger ett gyllene tillfället att jämföra olika sätt att förhålla sig till jorden och växter; täckodla eller inte, odla i rader, blanda arter, olika bevattningssystem.

Underifrånperspektivet

Det är en mängd tankar som väcks när jag börjar cykla igen, nästan exakt fem år efter ”le Tour de Gibraltar”.
För det första är det positivt att själv röra sig framåt för egen maskin istället för att stoppa in raffinerad olja i valfritt fordon och trycka på gasen.
För det andra är det härlig att upptäcka att det är precis lika roligt om inte roligare att vara tv som är ute och cyklar tillsammans istället för att solocykla.
För det tredje är uteliv i skog och mark bland det bästa som finns – känn hur marken vibrerar eftersom jag står och studsar på stället, full av bubblig lycka – och att veta att det är i tält jag ska sova, natt efter natt, och på Trangiat jag ska laga mat, dag efter dag, det är så jäkla gött!

Härmed uppfyller jag med råge nyårslöftet om att sova utomhus minst en natt i veckan! Hurra!

Sitter ute i skogen under vackra bokträd, Emma har lagat mat och jag har satt upp tältet. Vi är inringade av en stor bilväg, en järnväg och en bäck, och framför allt är det en mängd stigar runt vår tältplats. Där kommer hundar och människor spankulerandes. Vad tänker de när de ser två små tomtar sittandes på varsitt liggunderlag bredvid tältet, ätandes mat ur en plastburk?

Jag tänker att jag är världens lyckligaste. Om jag skulle släckas ut nu så vore det sista jag hade på min näthinna en alldeles fantastiskt vacker syn; Glimrande gröna boklöv, genomlysta av kvällssolens sneda strålar. Jag vill bara ligga här på mitt liggunderlag och pausa världen en stund, låta mig själv sjunka ner i den mjuka förnan och bara vara just här, där jag kan lyssna på fåglar och insekter som flyger mellan träden, kastar ytterligare skuggor på löven, drillar och piper i all oändlighet. Det är vädigt skönt att bara lägga sig under träden och titta uppåt. Om alla gjorde det lite oftare så skulle vi inte behöva måla sjukhusväggarna gröna för att lugna ner de sjuka patienterna, för patienterna skulle må bra och vara ute i skogen!

Sista rycket

Står i trädgården och planterar purjolökar. Känns fint att göra en sista ansträngning innan det blir tre veckor borta från plantorna. Hyresvärden svänger förbi och konstaterar oväntat glatt att det är trevligt att jag odlar i mina pallkragar, vilket får mig att lysa upp lite extra. Undrar om han vill ha en potatis till midsommar kanske?

Ikväll rullar jag och Emma ombord på färjan som tar oss till Kiel. Efter att ha spenderat helgen på Koster hos det underbara gänget på Kosters Trädgårdar har vi lite brått att till på söndag hinna fram till Sieben Linden, ungefär 85 mil från Göteborg. Vi fuskar lite med en båttur =)

Väskorna är snart packade med tält och nötter, Trangiat anpassat till mockabryggaren, cykeldatorn visar konstant på 143 km/h… livet är gött! Äntligen får vi ut och sträcka på benen igen och sommaren kickas igång på ett storstilat sätt med kursen ”Green Solutions for a Sustainable Living”. We like!