Klaras Kokoro Sallad, Pecha Kucha #31

Efter att ha blivit inspirerade av en grymt bra lineup på Pecha Kucha #31 här i Göteborg så ringlade sig kön fram likt en mask utanför Park Lane vid åttasnåret. Back stage satt kvällens talare och smidde planer om hur cykelnätet i Göteborg ska kunna utvecklas, garvade år varandras nervositet, diskuterade bästa sättet att gräva upp en backe, pratade om språkets värde och hur svårt det är att gå ur sin komfortzon och ta över någon annans vardag. Ni vet, sådana ämnen som kommer upp om man sätter ett gäng halvnördar i samma rum. Nu menar jag nörd på ett väldigt positivt sätt, det är fantastiskt att få prata med någon som sitter på en djup kunskap!

20:20 började som vanligt den första presentationen på formatet 20:20 – tjugo bilder i tjugo sekunder var. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och hitta den röda tråden, take it from one who tried…

Kvällens talare:

01. Peter Korn

02. Siv Burell

03. Tomas Lindroth

04. Björn Siesjö

05. Klara Hansson

20 MIN BEER BREAK

06. Jeanette Fagerström

07. José Seruda

08. Annelie Hulthén

09. Helena Andersson, Sebastian Popescu & Evelina Valtersson

Jag hade förmånen att få prata innan pausen och drog igång på temat ”Den ätbara staden”. Eftersom jag jobbar med Permakultur – ett designverktyg för att skapa hållbara levnadsmiljöer – och försöker leva som jag lär, så har jag tagit all min kunskap och applicerat den i staden. Kortfattat: Klara + Permakultur + Stad = Mat!

Mat mat mat, överallt! Det gäller bara att öppna ögonen och ta för sig! Det finns vild mat, hemodlad mat, dumpstrad mat, bortglömd mat, trädgårdsmat… just nu är det säsong för den vilda maten; Vårens primörer som smakar himmelskt gott! För att åhörarna verkligen skulle få veta hur läcker sallad som väntar dem runt husknuten så bjöd vi helt sonika på stadssallad. Just den här gången hade den plockats på vägen mellan Park Lane och mitt hem i Örgryte.

Klaras kokoro sallad:

Löktrav
Svalört
Harsyra
Maskros
Ängssyra
Daggkåpa
Tusensköna
Rönnbärsblad
Kirskål

och sist men inte minst
Libbsticka (som min vän Filip just hittat utanför Världskulturmuseet)

Som ni förstår är det bara att sätta igång och piffa upp en annars ganska smaklös salladsskål med nya, fräscha blad som odlats av ingen annan än naturen. Man kan säga att det är naturens egen guerilla gardening i en stad byggd av betong och asfalt…

Smaklig spis! Kom för all del ihåg att skölja av bladen ni plockat.

PS. Kirskålspesto är hur gott som helst – recept hittar ni här!

 

Guaranteed

On bended knee is no way to be free
Lifting up an empty cup, I ask silently
All my destinations will accept the one that’s me
So I can breathe…

Circles they grow and they swallow people whole
Half their lives they say goodnight to wives they’ll never know
A mind full of questions, and a teacher in my soul
And so it goes…

Don’t come closer or I’ll have to go
Holding me like gravity are places that pull
If ever there was someone to keep me at home
It would be you…

Everyone I come across, in cages they bought
They think of me and my wandering, but I’m never what they thought
I’ve got my indignation, but I’m pure in all my thoughts
I’m alive…

Wind in my hair, I feel part of everywhere
Underneath my being is a road that disappeared
Late at night I hear the trees, they’re singing with the dead
Overhead…

Leave it to me as I find a way to be
Consider me a satellite, forever orbiting
I knew all the rules, but the rules did not know me
Guaranteed

Eddie Vedder

Unlocking water

(Press play before reading this)

Something important unlocked this weekend;

I got my ocean back!

When Emma and I sat out on our journey of creating Gemeko, I was simultaneously leaving another world behind. The world of competitive freediving. Since I first started diving on one breath back in 2003 I’ve been getting better and better, meter by meter and second by second. In average I added another 10 meters in depth every year, and in 2009 I reached my deepest most magic 73m – one of the loveliest dives I’ve ever had!

But after that dive which was during the World Championships of 2009, located at Dean’s Blue Hole in Bahamas, something shifted in me. I started pushing towards being the best, I started competing against others instead of competing against myself. And so, my ability to dive in a relaxed state of mind started to crumble…

However, during 2010 I gave myself some space, knowing I hadn’t trained very much in the water it felt OK to not add meters in the depth disciplines nor in the pool disciplines. And in the end, not pushing it to hard led to a very good total ranking of all six disciplines that year: 3rd best in the world!

Now, if you want to stay in the top league of whatever sport or profession you’re in, you’d better perform! If not – your out in the cold again. Or at least those were the facts my mind started accepting, and as my subconscious took it in I was struggling with wanting to only do nice dives for my own enjoyment compared to doing more forced dives to reach a high score.

In September 2011 I took the train from Gothenburg to Calamata, Greece, having decided that I was fit for another WC in the depth.

I was not.

I couldn’t get my head around why I was there freediving? I thought I did it because I loved the ocean, loved the pressure hugging me in the depth, loved soaring through the smooth water, loved being with my freediving tribe, loved pushing my body and mind… I wanted to dive for all those reasons but the truth was, I was competing to prove myself  to others.

Very – bad – idea!

That attitude will take you nowhere near the bliss of a perfect dive! I finished of the WC with a 50 m dive and went home. The process of straightening out the equation of [Klara + freediving + competition = Fun] started at once, and it’s still ongoing.

This weekend I have been judging the Swedish Mastership in Pool-Freediving, and guess what: It was FUN!

I did not feel a sting of angst for not competing myself, I was just happy for all the 40 athletes who did. It felt very, very good… I got my ocean back!

What has this got to do with Gemeko? Why am I writing about this topic here? Because Gemeko is a company which has a holistic vision of the future – and in that vision, one of the most important things is that the employees should feel great, be happy and live a fulfilling life. And for my part, freediving is an essential part of who I am and thus needs to have an uncontested space or place in my life.

Welcome back, water!

Vem räddar världen?

Ha! tänker jag vid frukostbordet när jag bläddrar igenom en gammal Ny Teknik (Nr 8, 2012), jag visste väl att jag valde rätt utbildning en gång i tiden. Det spelade kanske inte så stor roll just vilken ingenjörsutbildning jag valde, för jag misstänker att utgången av det hela hade varit samma som idag. Jag hade ändå startat eget och försökt att komma fram till nya vägar att vara företagare. Jag är av naturen lite motvals, väljer det lilla alternativet, väljer tvärtemot den stora massan, väljer att välja bort mycket av massmedias hysteriska budskap. För som jag ser det ligger ju världen rätt risigt till, den behöver hjälp för att må bra igen. Och då duger det inte att drunkna i fel information.

”Perfekt om du vill rädda världen”

Jaaaa det vill jag göra! Jag vill ju rädda världen! Precis som så många andra. Det känns rätt gott i hjärtat att Linköping Universitets rektor, Helen Dannetun, uttrycker en tanke om att ”idag vill ungdomar vara nyttiga och bidra”. För att vara ärlig så känns det förbannat bra om det är så det är. Lite som att det är en ny uppgraderad generation 40-talister som är här för att bygga vår värld på en stabil grund och få den att hålla ihop, tillsammans. Med ett gemensamt ansvar. För att vi alla mycket väl vet, vet precis hur illa det står till med oljeutsläpp, utfiskning av haven, jorderosion, avskogning, luftföroreningar… och nu äntligen är det fler som väljer att öppna upp för verkligheten och släppa in den i sig själva, fler som vågar och kan reagera på allt som har gått snett och som grupp agerar för att få balans i systemet igen.

Ni är bäst!

El Camino de Santiago

Jag vaknar upp under duntäcket i mitt vinterkyliga rum. Vad är det som låter så fint? Fönstret står på glänt och utanför sjunger en hel kör av fåglar, framförallt koltrastens drill slår igenom. Jag ryser, myser och tänker på andra mornar då jag väckts av fåglar. Våren 2005 till exempel; Sovande i ”alberguen” utmed de spanska landsvägarna var det ofta kyligt på morgonen, men fåglarna sjöng alltid för mig när jag klev upp och startade dagens vandringsetapp.

 

 

 

 

 

 

I april 2005 bestämde jag och min vän M att vi ville vandra el Camino de Santiago, en pilgrimsled vars ursprungliga sträcka går från Sant Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostella i Spanien. Vi packade varsin ryggsäck, snörde på oss kängorna, stoppade fällkniven i fickan och åkte iväg.

Vi anlände med tåg till Saint Jean där snälla människor pekade oss mot en liten källarlokal i vilkan fem söta gubbar satt och väntade på att få registrera pilgrimsvandrare. Jag och M betalade en slant, lovade dyrt och heligt att uppföra oss väl utmed vägen, och släpptes så iväg med varsitt ”Credencial del Peregrino”.

Vandringen börjar med att man sniglar sig uppför de nordliga utlöparna av Pyreneerna. Unga och friska satte vi av i alltför hög takt för vårt eget bästa. Pensionär efter pensionär vandrade stadigt förbi oss med små tomtesteg och lyfte handen i hälsning mot oss där vi stod och kippade efter andan utmed vägkanten. Note taken: Walk slowly but steadily!

Att det var just pensionärer som gick förbi oss kan bero på att de flesta vi mötte utmed vägen var av det äldre gardet. Jag och M, 21 år gamla, fick glada tillrop från höger och vänster ända från start till slut. Det var ju så kul att de unga hade hittat vandringen! Och vi hade verkligen kul, trots en första vecka med skavsår på fötterna och ett väder som ibland var mördande hett, ibland isande kallt. Det spelade liksom ingen roll – vi hade ett enkelt mål, och det var att vandra!

Varje dag.

Etapp efter etapp, mil efter mil. Varje dag steg vi upp, packade sovsäckarna, åt något litet (gärna cafe con leche y magdalenas… mmm!) och vandrade iväg åt det håll de gula pilarna pekade. Las flechas amarillas – de gula pilarna – är pilgrimmens bästa vän näst efter ett par sköna skor. Utan dem skulle vi tappat bort oss gång efter annan, men (nästan) överallt stod de att finna. Spanjorerna utmed vägen såg till att underhålla dem, de fanns målade på vägen, på stenar, på träd och på väggar. Om det visar sig att man ändå gått vilse så är snäckan – la concha, ett annat säkert tecken att följa. Ser du en snäcka målad så skall du vandra i den riktning som åsarna utmed skalet markerar, i det här fallet åt höger, ungefär som om du håller upp din egen hand framför dig och vandrar dit fingerspetsarna pekar.

Från Saint Jean leder vandringen i stora drag via Pamplona – Logroño – Burgos – Leon – Ponferrada – O Cebreiro – Portomarin – Melide för att sluta i Santiago de Compostella. Utmed vägen går det bra att sova på små alberguen – enkla vandrarhem, eller ibland i ett församlingshem, i en kyrka eller på annan lämplig plats. Hotellen erbjuder också sina sängar till pilgrimmerna men det passade oss att ha en lägre standard. Det kändes mer rätt! Varför ge sig ut på en vandring där man skalar ner behovet av ting till ett minimum om man ändå varje natt går in i lyxen igen?

El Camino Francais - Från öster till väster, 90 mil tvärs över den Iberiska halvön

Nej, för mig handlade den här 90 mil långa vandringen om att få tid att tänka och reflektera. Över mitt liv, var jag var på väg, var världen var på väg, över samhället, över behov, över tid… och tid var precis vad jag hade gott om. Tillsammans med M och andra diskuterade jag allt jag hade i huvud och hjärta, fram och tillbaka, tills det inte fanns något mer att berätta för stunden. Då började vi hitta på långa historier istället, om hetlevrade spanjorer och väna jungfrur, för det var en typ av sagor som passade in i de medeltida städer vi vandrade genom. Det var så otroligt skönt att bara få landa i nuet, dagarna följde samma mönster om och om igen. Vakna, packa, äta, vandra, äta, tvätta, sova. Slut. Monotonin gav utrymme för samtal och nya tankar föddes. Jag blev en mer hel människa på kuppen.

Varje dag får man en stämpel i sitt pilgrimspass - ett bevis på att man kommit vandrande

Den ursprungliga sträckningen slutar i Santiago de Compostella, men jag är inte en troende kristen så för mig var det inte så starkt att nå fram till platsen där Jakobs reliker förvarades. Denne man var en av Jesus apostlar och pilgrimsvandringen härstammar från den väg han reste genom Spanien, och avslutas därför vid hans grav. För de vandrare som har en annan trosåskådning eller som är ateister kan jag varmt rekommendera att följa pilarna i några mil till, ut till havet.

Finisterre.
Slutet på jorden. Mötet mellan hav och land. Där slutade min vandring. Jag, Klara av havet, född på jorden, behövde få omfamnas av den salta Atlanten!

Vad jag bär med mig starkas är kanske vandringens första insikt – vill jag nå mitt mål så gäller bara en sak: Slowly but steadily!

Till sist, ett par ord från hjärtat, från dagboken:

Lördag 28/5
Vi är uppe på en bergsrygg. Måste skriva nu! Ljungen flyter ut överallt på bergssidorna, skapar läcker färg. Det är lite kyligt. Det är så VACKERT! Det ligger moln i dalarna, lite ynka snö på topparna. Småfåglarna säger tvitt tvitt tvitt sjunger en sång. Känns som en fantasi. Estoy caminando!

 

Big Boys Gone Bananas!*

 

Fredrik Gertten och hans kollegor har gjort det igen. En dokumentär som sitter som en rak höger i magen. Uppföljaren till ”Bananas!*” är ett starkt och viktigt inlägg i debatten kring hur vi vill att vår värld ska se ut.

Frågan som genomsyrar filmen: Kan vi verkligen fritt utöva våra demokratiska rättigheter när Yttrandefriheten inskränks?

Sverige var först i världen med att skriva in tryckfrihet i grundlagen. År 1766 klubbades det igenom att alla svenska medborgare har rätt att uttrycka sina åsikter i tal, skrift och bild. 1992 fick den en modern uppföljare i form av Yttrandefrihetsgrundlagen vilken innefattar även videoupptagningar, radio och andra liknande medier. För en svensk ter det sig därmed som en självklarhet att få uttrycka sig fritt – men runtom i världen ser det annorlunda ut.

Reportrar Utan Gränsers mätning från 2008 visar världsläget för pressfrihet. Skalan går från färre till fler restriktioner, den blåa färgen som Sverige stolt visar upp berättar att här råder stor öppenhet. Sneglar man västerut mot USA ser läget lite värre ut.

Fredrik Gertten och hans filmteam var inbjudna att delta med sin film ”Bananas!*” på Los Angeles Film Festival. Dagar innan festivalen öppnas levererar FedEx ett tjock paket till filmteamets kontor i Malmö. Det innehåller en stämning från miljardföretaget Dole som hävdar att Gerttens film är byggd på lögner och att den presenterar en bluff. Dole vill att ”Bananas!*” tas bort från festivalen – or else..!

Det här blir upptakten till månader av kamp för att fritt få distribuera ”Bananas!*”, en dokumentär som berättar historien om hur Dole använt kemikalier i sina bananplantager, kemikalier vilka gjort plantagearbetarna sterila. Snabbt inser Gertten med kollegor att det här är en helt absurd situation där ett multinationellt storföretag försöker tysta ner sanningen. Kommer den fram kan Doles rykte skadas ordentligt och det banar också väg för hundratals arbetare att lämna in fler stämningsansökningar. Skulle detta ske blir det en dyr nota för Dole. I detta läge: Vad annat kan en dokumentärfilmare göra annat än – just det – en till dokumentär!

Gå och se Big Boys Gone Bananas! Få en inblick i spelet bakom gallerierna, där PR-firmor och lobbyister har tagit makten över vilken sanning som presenteras i medier. I en värld där de kritiskt granskande journalisterna blir färre och färre samtidigt som storföretagen växer sig större och större, då är det stort att Gertten och hans team vägrar att vika sig för den ekonomiska makten. Stöd yttrandefriheten! Stöd Big Boys Gone Bananas – på en bio nära dig

 

 

____________________________________________________

Regi: Fredrik Gertten
Produktion: Margarete Jangård, WG Film
Medverkande: David Magdael, Dan Koeppel, Lincoln Bandlow, Sven Hughes, Bart Simpson, Luciano Astudillo, Alfonso Allende
Land: USA, Sverige
Utgivningsår: 2012
Längd: 1 tim 30 min
Språk: Svenska, engelska
Åldersgräns: Barntillåten
Distribution: WG Film

***HÄR VISAS FILMEN***
obs! Fler biografer kommer att tillkomma. Håll koll på listan!

Boxholm – 29 feb
Båstad, Scala – 11 mars
Eslöv, Bian – 29 feb
Filipstad – 29 feb
Göteborg, Hagabion – 24 feb
Göteborg, Roy – 24 feb
Helsingborg, Röda Kvarn – 24 feb
Höör, Bio Vision – 25 mars
Kalmar, 21 mars
Kiviks bio – 1 mars
Kristianstad Filmmuseum – 17 mars
Kristianstad, Barbacka – 19 april
Lindesberg – 29 feb
Lund, Kino 24 feb
Lysekil – 29 feb
Malmö, Spegeln – 24 feb
Motala – 29 feb
Norrköping, CNEMA – 24 feb
Norrköping, Lilla Teatern – 29 feb
Osby , Bio Borgen – 29 feb
Oskarshamn – 29 feb
Simrishamn – 14 mars
Skene – 29 feb
Skoghall 29 feb
Skurup, Biorama – 29 feb
Skövde, Odeon (Skövde Kulturhus) – 18 mars
Staffanstorp, Staffanstorps bibliotek – 13 mars
Stockholm, Bio Rio – 24 feb
Stockholm, Victoria – 2 mars
Stockholm, Zita – 24 feb
Svalöv, Svalövs kulturhus – 29 feb
Tomelilla, Bio Rio – 20 mars
Trelleborg, Grand – 21 mars
Umeå, Folkets Bio – 24 feb
Uppsala, Fyris
Västerås, Elektra – 24 feb
Växjö
Ängelholm, Röda Kvarn – 24 feb
Östersund, Regina – 24 feb

Kompost på vintern

Passar på att rekommendera en bok nu när kylan tränger på. Lika så gott att förbereda hjärna och hjärta på vårens stordåd, inte bara på klätterklippan eller som fridykare i havet, utan även på hemmaplan. Jag snackar om KOMPOST! 🙂

”Kompostboken” av Ken Thompson är snabbt genomläst och ger en riktigt bra introduktion till hur man fixar en stabil trädgårdskompost. Bara ut och kör! Det är lite som att laga mat; Vissa har fastnat i att inte kunna laga något utan att slaviskt följa ett recept, andra vågar sig på att prova, smaka av och hitta på nytt. Precis så får man göra med sin kompost. Börja med grönt avfall från köket, blir det för blött – riv sönder lite äggkartong och müslipaket och släng i, är det för torrt, stoppa i mer gräsklipp…

 

Som min käre lärare en gång uttryckte det:

”If it has lived – it can live again!”

 

 

Kom ihåg att förutom organiskt material, värme, vatten och luft så är tålamod är en viktig ingrediens. Att få till en fin kompostjord kan ta allt från 18 dagar till flera år, beroende på ingredienserna.

Tålamod. Eller maskar som hjälpredor. Läs det här från FOBO.
Lycka till!

Klara och den hållbara världen

Min inställning till vad mitt liv skall innehålla har förändrats drastiskt det senaste året. Plötsligt slog det mig att jag inte ville jobba utomlands längre, att det inte är mitt huvudfokus. Egentligen har jag vetat det en längre tid, men bara för att man vet saker betyder det inte att man förstår dem. Nu förstod jag. Rätt in i hjärtat förstod jag att jag faktiskt håller på och bygger upp ett alldeles fantastiskt nätverk på hemmaplan, ett nätverk från vilket jag inte längre är beredd att packa min ryggsäck och åka. Det innehåller så mycket; Människor, platser, väder, känslor, relationer, årstider, växter, hav… i mitt nätverk får allt plats och allt fyller många funktioner, och jag har det nära.

Drömmen om utbildningen som skulle ta mig ut i världen för att jag skulle kunna vara med och förändra den till något bättre har ändrats. Jo, jag blev utexaminerad Biståndsingenjör. Men när jag inte längre behövde studera hade jag tid att sätta mig ner och fundera över mitt liv. Jag ställde upp en stor fin energiekvation och såg att det fanns bara en sak att göra om jag ville bete mig snällare mot världen. Sluta flyga.

Aj.

Hur skulle jag då förhålla mig till mina resande arbetsambitioner? I Europa kan man åka tåg relativt snabbt från A till B, men vill jag ta mig till Tibet blir det värre med tidsåtgången. Jag ville ju resa iväg med allt jag lärt mig under 18 år i det svenska (och Argentinska) utbildningsväsendet, resa för att ta med mig något så lätt och användbart som kunskap. Inte material och pengar, bara kunskapsfrön att plantera i människa efter människa.

Jag bestämde mig för en kompromiss och satte upp en ny regel: Du får flyga om miljönyttan på den plats till vilken du flyger överstiger den negativa miljöeffekten.

Det gick bra att tänka så i ett år. Jag flög fram och tillbaka till Jordanien för att ta min permakulturs-PDC, jag visste att det skulle ge jorden mer tillbaka om jag fick all den kunskapen vid rätt tidpunkt. Två månader senare bestämde jag och Emma oss för att starta Gemeko, fattiga men lyckliga över att ha tagit rätt beslut! Sedan dess har jag cyklat till Tyskland, åkt tåg till Grekland, cyklat runt Skåne och vandrat x antal mil. Det går bra att inte flyga. Framför allt känns det bra att inte flyga! Och är det något jag har lärt mig under det dryga året som gått sedan jag avslutade min utbildning, så är det att jag kommer inte långt om jag ignorerar mina känslor. De fyller en väldigt viktig funktion i min strävan efter ett hållbart liv. Hållbarhet handlar inte bara om att jag ska sluta flyga och göra andra saker som är bra för miljön, det handlar om att länka samman miljöfrågor med det sociala och med det ekonomiska.

Eftersom jag heter Klara och klara klarar allt, så passar det bra att den ekonomiska förening jag varit med och startat heter Gemeko – gemenskap, ekologi och ekonomi.

För hållbarhet är helhet.

 

 

 

Sustainability Day Väst

Det regnar när jag vaknar och jag funderar ett slag på att överge min kära järnhäst just denna dag. Men nej, inser jag, det är ju just sådana här dagar som jag verkligen ska ta cykeln! Om vi ska prata hållbarhet en hel dag och diskutera lösningar så är ju cykeln en viktig del. På med regnstället och pannlampan så blir det bra.

Klockan är åtta och på Elite Park Hotel har det laddats upp med kaffe. Hur ska den svenske akademikern annars överleva morgonen? Någon pinglar i en liten klocka och eventgästerna snubblar in genom dörrarna till en av salarna. (Och ja, de snubblar faktiskt på riktigt, för tröskeln är minst 12 cm hög). Lite underhållning får man väl ha på morgonen, innan vi ska ta itu med dagens väldigt viktiga tema:

Två moderatorer från Miljöaktuellt och Västsvenska industri- och handelskammaren drar igång eventet – Sustainability Day Väst – och sedan är det full fart, talare avlöser talare, kafferast avlöser kafferast. Till lunchen blir vi uppmärksammade på att den kommer innehålla någon speciell ingrediens. Hmm…

Det är en del friska fläktar i debatten men mestadels är det gammal kunskap, gamla teorier, gamla tankar som åter lyfts fram och vädras av. Publiken sitter bekvämt tillbakalutade och känner sig nöjda med sina egna prestationer, för oj vad vi är bra ändå allihop som gör så mycket för miljön! Eller? De områden som lyfts fram och dryftas är transport, energi, bygg, juridik – men om en annan viktig fråga är det knäpptyst. Maten. Hur kommer den in i sammanhanget undrar jag? När frågan till slut lyfts från någon i publiken blir svaret att ”lösningen på det här är tomatodlingar i hydroponiska väggodlingar. Annars måste vi ju brottas med jord och bakterier och det är ju krångligt och onödigt.”

Suck. Biologisk mångfald, var det inte det vi skulle jobba för?

Tillbaka i stora salen får vi en fråga från herr moderator:

”Har ni kommit på vad det var nu då, det speciella med lunchen? Ja – helt rätt, den var både ekologisk och vegetarisk! Vi brukar bara göra så där, ta bort köttet utan att säga något. Höhö.”

Ja, tänker jag medan jag frustar av skratt på min stol, det var ju framåt och nytänkande, jäklar i min låda! Not.

Saken är den att jag blir lite frustrerad över att möta en stor del av det västsvenska miljöetablissemanget, det är ju trots allt unt 250 personer här idag, och tvingas inse att det är ett gäng akademiker som tror att de ska lösa framtidens utmaningar och sedan berätta för allmänheten hur de ska passa in i de här lösningarna. Jag tror inte på den idén.

Ska vi få något varaktigt gjort så måste den personliga övertygelsen istället finnas där hos var och en. För all del, jag har inte varit med i svängen i tjugo år och jag har inte samma spetskompetens som många här inne. Men vad jag besitter är ett glödande engagemang för miljön vilket följt mig genom livet och fått mig att ta steget in i näringslivet som egenföretagare. För den här dagen bevisade återigen något för mig – vi är få som jobbar utifrån ett hållbarhetsperspektiv där vi börjat med vår egen personliga omställning innan vi försöker tvinga någon annan att tänka nytt.

Den allmänna förståelsen för framtiden

Lyssnar på Klotet i P1 medan jag lagar mat. Står och morrar och spottar när jag inser att det radioprogrammet egentligen säger mig är att folk inte har en susning om vad vi gör med vår värld. Dagens två ämnen är ”De smältande glaciärerna i alperna” och ”Odling av jätteräkor i Sverige”. Reportrarna som står bakom faktamaterialet ställer förvisso bra frågor till sina intervjuoffer, men i studiodiskussionen efteråt låter det mer som god dag yxskaft.

– Så, vad är det som krävs för att glaciärerna i Alperna inte ska smälta?
– Ja, antingen en högre nederbörd eller en lägre temperatur…

Stackars svarande professor från Uppsala, han ger ju det självklara, mest förenklade svaret – men varför behövde frågan ens ställas? Är folk i allmänhet så dåligt insatta i vad det är som påverkar oss själva och vår natur i fel riktning? Är det verkligen någon som har missat att människan i över hundra år har överkonsumerat jordens resurser och smutsat ner naturen i helt orimliga proportioner, så att vi nu står inför en global klimatkris?

– Men tror du verkligen att små initiativ som att Österrike stänger av lastbilstrafiken under dagtid gör en verklig skillnad? Jag menar, klimatproblemen är ju globala?

Tant! skriker jag högt och bränner mig på stekpannan. Vad då globala? De globala problemen är ju summan av alla lokala problem, allt hänger ju ihop! Vi kommer aldrig lösa framtidens underproduktion av mat, vattenbrist, energibrist osv om vi inte inser att det är genom små lokala projekt och initiativ som vi kommer nå framgångar. Ja, de stora av stater och andra organ beslutade förändringar, förbud och lagbeslut som tas är av stor vikt, men de är inte tillräckliga för att se till att vi har en hållbar värld. Det måste vi alla fixa, tillsammans. Alla har ett ansvar. Alla behöver förstå det. Innan jag dör när jag är 127 år gammal ska jag ha förmedlat det till orimligt många personer, vare sig de till en början vill förstå eller inte.

Alla

Har

Ett

Ansvar!

Perito Moreno - i en annan del av världen