Farewell competitive freediving

One can only do so many things at one given time. To me that’s been a tough lesson to learn. I love keeping all my different ideas afloat, giving them a push every now and then and never quite saying no to the though of acting on them. It can be frustrating for those close to me and now I’ve come to terms with that it might actually be holding me back. For many years it was a functional and fruitful way of living, right now it’s not.

So.

I’ve decided to let one of my most long lived dreams go to rest: To be a professional freediver. To compete, get sponsorships and teach freediving. To have my life circling around the ocean through this sport.

I think that deep down it was never really something that I wanted to do, but the thought of it was so… alluring. To be that strong athlete, focused and calm, with a clear purpose.

After 14 years of on-and-off training and competing, ranking at best as 3rd in the world, participation in five world championships, setting Swedish records, completing dozens of competition dives and thousands of training dives, I’m now officially saying farewell to the arena of competitive freediving.

Just as freediving once was key to setting me free and setting me apart, giving me that edge I so strongly needed, it is now keeping part of me hostage. I want to keep diving, I just want to undo my ties to the competitive side. If the thought of training for another word championship is going to keep popping up in my mind, I’m going to keep toying with that idea, putting my energy into the field of freediving, when what I really want to do right now is to root myself even more in my chosen field of work as a food-growing gardener and steward of resilient ecosystems.

Thank you all, it’s been a splash, and I could never ever have done it without you ?

You can always invite me along as your mascot ?

Tio månader efter kollaps

Förstår ni vilken resa det här är?

Av en smärtsam anledning så har den 18e i varje månad blivit en dag att minnas.

Den 18e november 2015 var jag och bouldrade på Fabben. Det var ett roligt träningspass. Jag var stark och glad. Klockan närmade sig nio och det var dags att avrunda, men så skulle jag bara visa några andra ladies en beta på ett svart problem som jag nästan, nästan hade fått till. Upp med vänster tå här, korsa över där, skicka hit… Woosch! Där föll Klara. Där föll Klara och hon landade så fel att hon vek sitt knä bakåt. Fitt i helvete vad det var obehagligt! Jag vrålade till och rullade runt på mattan, djupandades på ren rutin för att hantera smärtan, klöste av mig skorna och rullade bort från väggen. Försökte känna efter, testade att böja, testade att stå, det gick asdåligt. Linkade in i duschen och spolade hela vänster ben med iskallt vatten.

Satte mig i trärummet och lät tårarna rinna medan Tim kramade om mig och snälla klättrare försökte hitta kylspray och lindor. Peter som just hade åkt hemåt fick rycka ut och komma och hämta oss med surfbussen och så rullade vi till akuten i Mölndal. Kring midnatt hade jag fått min första dom: Inget brutet men skador på ligamenten i vänster knä. Sjukskrivning i 2 veckor. Hem och vila, sedan återbesök hos sjukgymnast. Vi som skulle åka iväg i 15 månader om bara några veckor! Noooo..!

image
—–
Den 18e februari var jag tillbaka på Ortopeden i Mölndal för att bli opererad. Det var inte bara en liten stukning jag hade åsamkat mig själv. Efter att ha fått göra en MR-scanning innan nyår hade läkarna konstaterat att främre korsbandet var av och att det fanns skador på meniskerna. Jag läste på allt vad jag kunde hitta om korsband, pratade med mina vänner som var sjukgymnaster och ortopeder och konstaterade att jag ville göra en operation. Så där låg jag nu i en varm sjukhussäng, fick nålar i armvecken och droger i blodet. Räknade baklänges från 10 och fnittrade ”Det här är som att svimma när man fridyker!” Sedan stängdes medvetandet ner.

På uppvaket grinar jag igen. Jag har aldrig varit skadad på riktigt innan och nu väntar en lång rehabperiod. Jag är säker på att jag kommer bli bra, det här är ingen konstig skada, men det är tungt att vara en sprallapa och veta att de närmsta 8-9 månaderna kommer att gå i ett dämpat tecken. Jag vill ju klättra och springa och dyka och leka som vanligt. Jag vill ju alltid allt. Skit också.

IMG_0923
—–
Den 18e april har jag avklarat min första vecka tillbaka på jobbet som trädgårdsmästare på Botaniska. Två månader efter operation är jag där och rensar, sågar, krattar, skyfflar. Jag är alldeles lycklig över att det går så bra, att jag trots en ghetto limp kan utföra mitt jobb och får vara tillbaka i trädgården igen. Ortosen har åkt av bara några dagar tidigare och vänster ben är illans spinkigt, men vad gör det? Jag får vara mig själv, ute i det fria.

image
—–

Fem månader senare, den 18e september, ligger jag och guppar i Medelhavet och asgarvar tillsammans med mina fellow vattendjur, Linda och Sofia. Vi har just avslutat våra sista, goa träningsdyk ner i det djupblå. Vi har gjort vårt bästa för att vara redo inför VM, och nu känner vi oss starka som satan. Jag har haft hela 7 träningsdagar här i Kalamata och har nått en platå på djupet kring 57 meter. Det känns helt absurt roligt. Hur kan en kropp fixa att gå från kvaddad till 80-90% funktionell på sju månader? Jag blir blank i ögonen när jag tänker på tiden som gått.

Jag har redan vunnit mitt VM.

image

Allt som händer från och med nu är bara bonus oavsett hur det går. Jag är så jävla stolt över mitt psyke, att jag i samtal med sjukgymnast, fridykarvänner, Tim och chefer någon gång i maj kom fram till att jo, om jag bara tränar som jag ska så är det helt ok att åka på VM och tävla, även om mitt knä inte är helt återställt. Planen är satt, och jag verkställer den med iver.

Det är tio månader sedan jag skadade mig. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att det där klätterpasset skulle leda mig tillbaka ner i havs famn, men det var precis vad det gjorde.

Livet är bra fantastiskt.

Jag älskar att leva! Jag älskar att jag låter mig själv FÅ leva. Jag älskar att vara här, just nu, 200 meter från havet och med världens bästa landslag runtomkring mig. Imorgon ska jag ha en riktigt rolig första tävlingsdag!

 

Back on the National Team in Freediving

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPhoto: Aleksander Nordahl, www.aleksandernordahl.com
Kielstraumen and Bekkasundet, Bergen, Norway, 2016

I’m a freediver.

Five years ago this was what came out of my heart:

And where was she? In a small fjord in Sweden, gurgling with happiness together with her freediving friends. She said: I too wanna go down with the weights! And so the rope got pulled up again by strong arms, the others watched her while she breathed in – and out – in – and out, and then with a big smile, she nodded and the rope was set free. So was she!
Soaring through the cold sea, down, down, her body vibrating from the speed, her eardrums going : pop : pop : pop : with every equalization, her eyes looking out into the darkness, visibility better than most days, she saw the thermocline passing by, the stinging jellyfish with their long tentacles spread out horizontally as if they were imitating the sun with beautiful rays shooting out from its centre. She saw the rocky grey wall, and thought – this is our own fantastic Green Hole, we don’t need to fly to blue holes in other parts of the world when we have this magic place to come to!
She hung down there for just a few seconds, then pulled once at the rope and started her swim towards the surface. Strong, smooth kicks, eyes semi-closed, just looking at the rope every now and then, and sensing the light coming back as she moved upwards. This was her world, right there and then, she was alone inside the most beautiful element on this planet: Water

Peace. Kick. Ful. Kick. Ness. Kick. Glide.
Breathe!
Alive! So alive!

Five years ago was the last time I was training for a World Championship. I had hubris. I had recently been crowned the worlds third best female freediver.

Five years ago I was crying at that WC because I couldn’t relax and reach my goals in the depth. Hubris…

Five years is not a very long time, yet it felt like an eon passed before I could go back to deep diving just for myself, for fun, for the bliss.

Something finally clicked inside me last year, allowing me access to myself and to the depth again. I calmed down like an excited electron coming back to an inner shell, after emitting sparks and energy further out. I had been spinning for so long… IMG_9792P1090246

This spring I came back to the competitive arena at the Swedish Championships, where I snatched a bronze medal in the only discipline me and my knee were fit to compete in: static apnea, aka ”holding-your-breath-while-lying-still-face-down-in-water”. That dive planted a first seed, a first thought of wanting to compete in the worlds this year with the women’s team. But I pushed it away, thinking my ACL, knee and leg wouldn’t be strong enough by September.

Still the seed grew inside me, and I joked about it with the ladies with whom I would like to have a team, and with the rest of my freediving crew here in Gothenburg. Then Tim said, ”you love freediving, you should go!” Thanks darlin.  So then I asked my physiotherapist what she thought and she said ”GO, you’ll be stronger than ever by then!” Oh. Wow. This lead to asking my bosses if I could have extra time of from the Botanical Garden and they said ”YES, that’s great for you, we’ll make it work!” Oh.

Really? I can go?
I can go!

HELLO! HELLOOOO SWEDISH FREEDIVERS! I WANT A SPOT ON THE TEAM!

I did another qualifying dive in the pool, not pushing it, just getting the score of a DYN, aka ”dive-as-long-as-you-can-with-fins-in-a-pool”. And that was that. Now the qualification window has closed and I’m in, back on the national team for the fifth time together with Linda and Sofia from Fridykarkommunen.se. I couldn’t have hoped for better comrades in this upcoming adventure! Come to think of it, these women are probably the first reason for me wanting to compete this year, because I trust them fully, I trust them with my life in the water, and I know we will rock together!13116245_516252981919290_7241338310897114731_o

I’m glad that my knee injury gave me the chance to grace myself with another shot at a playful, harmonious competition in freediving. Going back to compete in Kalamata, the same place as the last WC I was at in 2011, feels like closing a circle.

No crying this time 🙂

//ze zealion