Stadsodling: Ekonomi vs kalori vs ekologi

Scoutar arbets- och (egentligen?) livsmöjligheter, både realistiska och drömska sådana. Jag fortsätter att längta efter en tydligare samhällsförändrande position. Att odla grönsaker i smarta system blir värdefullt framför allt om jag kommunicerar och forskar kring det. Att ”bara” odla räcker inte. I år har jag skrivit bloggar åt magasin Dagg för att iaf få ut en del av mina odlings-lärdomar till en mer publik arena. Men. Drömmen är ju att få till stånd hypoteser, analyser och mätningar av odingssystemen vilket skapar ett vetenskapligt uppbackat faktaunderlag. Att jobba i en grupp med en biolog, en nutritionist, en miljövetare, en ekonom från industriell symbios-arenan, en ingenjör från energisektorn, en agronom, kanske någon mer. Ta det lokala praktiska arbetets grönsaksvolymer, vattenflöden, gödningsmedel, biologiska mångfald mm genom en räknemaskin och se vad den reella effekten är. 

Hos Sasha har jag ex varit med och odlat ca 40 olika sorters grödor på strax över 1100 kvm bäddyta exklusive gångar. Hur många dagars standardbehov av 2000-2500 kilokalorier/dag har vi odlat? (Ja, jag ska räkna på det själv med siffror från Livsmedelsverket). Vilka habitat har vi skapat, vilka har vi utraderat? Vilken energi har vi stoppat in – bensin, muskulär, el osv – och vad fick vi ut? Odlar vi en bra sammansättning grönsaker rent kostmässigt? Bidrar vi till hälsofrämjande ätande? Hur kan vi återcirkulera kompost, urin och fekalier till odlingarna? Sker det genom ett mellansteg eller flera, ex biogasproduktion?

Jag har inte kompetensen att själv räkna på alla frågor som surrar i huvudet, men jag skulle mer än gärna samordna ett projekt med ett systemteoretiskt angreppssätt.

 

Stadsodling och stadsnära odling börjar äntligen ses som självklarheter. Det är fett bra. Problemet med utformningen just nu är enligt mig ett för obalanserat fokus på ekonomin bakom odlingarna. Att det ska vara möjligt att ha en funktionell privatekonomi och vara stadsbonde är ett baskrav, gott så. Men idag bygger många modeller på att odla det som växer snabbt och kan säljas dyrt. Vi mättar inte städernas befolkning genom att odla microgreens och salladsblad, även om det kan vara en ekonomiskt gångbar modell om man är en nutida stadsodlare. Hur forsätter vi att pusha för en utjämning av ekonomi vs kalori vs ekologi?

Vit, intellektuell medelklasstjej

I takt med att jag under snart ett helt års tid haft en väldans massa fritid, efter att ha avsagt mig allt ideellt engagemang, alla styrelseuppdrag och börjat avveckla mitt företag, så har jag hunnit komma ikapp mig själv rätt bra på livets resa. Det gillar jag skarpt.

Insikt:

Jag är en vit, intellektuell medelklasstjej och har så varit hela mitt liv. Jag älskar kunskap och att få umgås och verka tillsammans med skarpsinta människor. Jag har alltid gillat och personligen värdesatt naturvetenskap mer än de sociala vetenskaperna. Jag behöver vara i naturen i långa och korta sjok av tid, i vila och i äventyr. Jag gillar att utsätta mig för fysiska och psykiska påfrestningar, att testa gränser och att utmana normer. Jag frodas i randzoner, i ytterlägen, där få andra befinner sig och där jag är en pionjär. Jag är trygg. Kunskap och pengar är makt. Jag har mycket makt, sett ur ett globalt per capita perspektiv.

Jag är inte arbetarklass. Jag är inte fattig. Jag är inte särskilt intresserad av massproducerad populärkultur och sporter som fotboll och hockey. Jag vill inte jobba med människor.

Näe. Jag vill verkligen inte det, inte som ett yrke. Jag vill jobba med resten av naturen, tillsammans med människor, men jag är faktiskt inte rätt person att hålla i och ansvara för komplexa sociala relationer och nätverk, fulla av mer eller mindre väl fungerande människor. Det gör mig trött, inte inspirerad.

Efter att ha ägnat fyra fem år åt att i våra städer försöka trycka in frågan om hur vi ska lösa en hållbar nutida och framtida produktion av mat, ofta medelst parollen ”bla bla odling + mat + människor skapar social, positiv interaktion med vår stad…” så märker jag att jag gjort en mental Klara-classic:

Jag har sett ett problem. Ett stort problem. I det här fallet har jag analyserat världen (med syfte att ge mig själv en lämplig livsuppgift. Jo, jag lovar. Så var det! ”Hur ska jag rädda världen” är den enorma grundfråga som styrt mig länge nu…) och kommit fram till att vårt nuvarande system för matförsörjning inte kommer att leva upp till trycket av 10+-2 miljarder människor utan att helt sabotera våra cykliska ekosystem. Inte bra.

Jag har en djup respekt för naturen och dess komplexitet, så jag vill se till att den får bestå och ha utrymme att utvecklas. I ärlighetens namn så väljer jag resten av naturen framför människor, varje gång, eftersom jag tycker att vi är en ofta puckad, självdestruktiv art, men samtidigt vill jag inte heller orsaka onödigt mänskligt lidande. Så vad göra?
Förslag 1: Medvetandegöra. Bygga förståelse och kunskap hos andra så att de kan göra medvetna livsval. (Pretentiöst? Idealistiskt? Absolut. Men också nödvändigt).
Hur då?
Genom folkligt kampanjande i form av folkbildning.
Varför då?
Därför att vi är mitt uppe i en trend kring entreprenörskap och vurmande för det ”äkta”. Jag såg vågen komma rullandes, så jag fångade den med ett företag och höll mig på benen genom att sneakily synas i medier och nätverka som en idiot. (Märk väl, jag fångade alltså inte vågen i vilken rörelseenergin handlade om fortsatta akademiska studier, forskning och klassisk ”expertis”).

Nu har jag surfat klart för stunden, och medan nya normativa vågor fortsätter att rulla in över samhället vårt så är det min tur att vila.

IMG_3714Jag tänker att jag länge och halvt omedvetet har använt mig av en sorts omvänd, hemsnickrad vänsterlogik, vilken går ut på att jag inte ska vara förmer än andra, och att det är ”bättre” att försöka vara en del av folket (vilka de/vi nu är?) än att bli en stroppig, inskränkt akademiker som ser ned på andra vilka inte har samma kunskap som jag själv. Dessutom var jag lite blyg och nördig som barn, alltså kunde jag ju inte plugga något så viktig och spännande men ocreddigt som biologi/marinbiologi när jag blev stor. Nej, det gällde att hålla den sociala tungan rätt i mun för att kunna ta plats och göra sin röst hörd. Jag valde därför ingenjörens roll som min roll.

Vilka härliga fördomar om olika samhällsgrupperingar. Mmm. Snaskigt. Jag lyckas nedvärdera och bakbinda mig själv och alla andra på samma gång. Ju längre jag drar dessa tankar om människan och samhällets moral och etik, desto mindre blir spelutrymmet och den potentiella påverkansgraden. Det är inte så hett. Definitivt läge att istället rannsaka sig själv och tänka ett par varv till.

Jag vill ju vara med och påverka. Jag vill ju vara med och leda.

Det fina är att inse på ett djupare plan att det är många som vill precis det, och som gör precis det, och att vi nog ska fixa allt som är skit ihop, och att det är ok och till och med bra att jag trappar ner på ätandet och distribuerandet av moralkakor.

Tänkte därför göra ett nytt försök att besvara min fråga om hur jag – tillsammans med andra – kan rädda göra världen till en fortsatt beboelig plats genom att använda både hjärna, hjärta och händer?
Förslag 1: Ta det lugnt. Tänk efter. Ta hjälp. Ha roligt. Släng skulden i soptunnan. Åk iväg till berg, skog och hav så att naturen får fortsätta överskölja mig och rädda mig.

Jag tänker fortsätta försöka vara en positiv kraft, och jag tänker låta Smart-Klara få ta större plats igen, och jag tänker låta andra göra det som jag inte är så intresserad av och därmed inte är så bra på. Som att spela golf och snacka om feminism.

————————————-

Tack Nour el Refai för en grymt bra föreställning igår. Du snurrade några kuggar i min hjärna och i mitt hjärta, kring vem jag var, vem jag är och vem jag inte är. Tack Viktor för lunchsnacket, det var en skön spegling av livet som akademiker med stundom betvingande hantverksambitioner.