Ett fall av missfall

Det är vår i luften. Sol, snö, hagel och ett stilla duggregn som faller. Allt är huller om buller i naturen, så som våren brukar vara. I mig är allt också lite huller om buller, detta år har utvecklats på oväntade sätt. Nytt givande jobb, en armbåge ur led, husletande och kontraktsskrivande (!), men också för mig och Tim början på något alldeles, alldeles nytt. Livets kapitel om att få barn.

Länge trodde jag att mamma, det kommer jag aldrig bli. För världen är så trasig och inte är det fler människor som behövs för att ställa vårt krisande samhälle och ekosystem till rätta. Nej, bättre då att jag viger mitt liv åt att regenerera ekosystemen, utan att distraheras av ett barn. Men insikterna och funderingarna om jorden, livet och vad meningen med allt är har fortsatt att ändras. Ju mer jag lär mig om framför allt jord, växter, mikroorganismer och olika cykler i ekosystemen, desto mer hopp om allas vår framtid får jag.

Efter vår långa resa bestämde vi oss för att se om vi kunde bli gravida. Gick det så gick det, annars skulle vi fortsätta att vara Tim och Klara, två stycken räcker också bra. Det gick ett halvår, sedan lyste två streck mot mig på graviditetstestet som jag tagit med mig in på toa innan ett yogapass en solig fredag. Sedan fanns jag där en helt timme på min yogamatta, fanns i något nytt. Köpte tulpaner och alkoholfri skumpa och cyklade hem till Tim. Hallå, kolla, gissa vad?

Wow, va, näe?

Jo ❤️

Men, alla graviditeter ska inte gå full gång. Alla foster växer inte friska. Här följer min personliga text om hur ett dygn mitt i ett missfall i vecka 10 kan kännas och vara.

Varför ligger jag här på ett golv med armarna över huvudet och fötterna på en stol? Vilka är de här

kvinnorna i blå skjortor?

Jag känner i kroppen att jag har svimmat, kan den känslan från åren som fridykare när jag legat och pressat mot min maxgräns i andhållning. Men jag är ju inte och fridyker nu. Skumt. Vad är det som händer egentligen?

Det fanns ett litet, litet foster i mig. Det växte ur kärleken mellan mig och Tim, men någonting växte fel och min kropp sa nej – UT! Efter tre dagar med mindre blödningar och mensvärk så stegrades smärtan och det började komma sega små klumpar med blödningarna. På 1177 stod det ”åk till akuten vid dessa besvär”, så Tim och jag gick ut från kolonin i söndagskvällen en dag i maj och traskade bort till Östra Sjukhuset. Det var fel akut, fick vi strax veta. Jag såg i ögonen på sköterskorna hur ont det gjorde dem att behöva skicka oss vidare till gyn-akuten på Sahlgrenska, när de såg min smärta och oro. Men vi vände hemåt, tog bilen till Sahlgrenska och fick komma in för inskrivning hos gyn-akuten.

Det var då jag svimmade, i rummet hos sjuksköterskan, för vid det laget hade det börjat göra riktigt jävla ont långt ner kring livmodern. Kanske kroppen fick nog då. Tim stod i korridoren och kunde bara se på medan sköterskorna flockades och fixade med mig, som låg där på golvet med utsträcka armar och upphöjda ben och svettades. När jag var tillräckligt stabil igen så hjälpte dom mig upp på en brits. ”Tur att vi åkte in va!” säger jag till Tim när de rullar iväg mig. Surrealistisk känsla att vara här. Sköterskorna tar mig till ett akutrum, sätter på mig sjukhusskjorta och tar blodprover, puls, syremättnad, temp. Tim får följa med in, vi får vara två tillsammans i förståelsen kring att det här är nog ett missfall som sker.

En glad ung läkare kommer in i akutrummet och presenterar sig. Ställer lite frågor och hjälper oss vidare till ett undersökningsrum tillsammans med ett par av sjuksköterskorna. Jag får sätta mig i en gynstol så att hon kan undersöka mig visuellt. ”Hmm, jaaa…” På ultraljudet visas en tydlig bild utan foster. ”Tyvärr, det finns inget foster kvar i din livmoder”. Nej. Det finns ingen kvar i mig. Jag hade det på känn dessa tre dagar med blödningar, men det fanns ingen vits i att bli orolig förrän något faktiskt hände. Läkaren hjälper till att ta bort så mycket som möjligt av de kvarvarande slemhinnorna mm, så att min kropp ska behöva kämpa lite mindre med att förskjuta resterna av graviditeten som gått fel.

Tillbaka till akutrummet, där vi får vara själva Tim och jag. Vi pratar om oss, fostret, lugnet i att veta att det här inte berodde på något vi gjort eller inte gjort, lugnet i att vara två logiskt resonerande människor som också känner mycket, men vars känslor inte slår ut all annan tankeverksamhet och tar över. Det är sorgligt att förlora det lilla nya livet, men det är också ganska vanligt med missfall och vi hade inte räknat med att glida rakt fram på vägen mot att bli föräldrar.

Smärtan kommer i skov nu, hugger i mig. Kämpa kroppen, kämpa! Jag får dropp i armvecket, lite Alvedon och till slut en spruta morfin under huden vid magen, och så rullar de upp mig från akuten till en avdelning ovanpå och Tim följer med. Men Alvedonet och morfinet räcker inte. Helvetes satan vad det gör ont! Grinar, vrider på mig, trampar med fötterna i sängen. Jag trycker på signalknappen, ger mig, ber om hjälp. Igen. Får morfin intravenöst i omgångar av en tydlig, lugn sjuksköterska. Hanna står det på skylten, hon har blå blus och blå väst, ljust hår och glasögon. Hon hjälper mig hela natten. Jag slumrar in när de värsta smärtorna är förbi, blir väckt för att ta puls och temp mm, och går för att kissa. Då kommer en stor klump farande ner i toalettstolen. Hej då, tänker jag. Du är välkommen en annan gång till oss.

I sängen slumrar jag vidare, vid tolv halv ett tycker jag att Tim kan få åka hem och vila han med istället för att sitta i en pinnstol vid min sida. Jag har inte ont längre, åk nu och kom tillbaka imorgon. Jag kommer tidigt imorgon bitti, Faxen!

På måndag morgon rullas jag in till ett eget rum i avdelningen bredvid. Besökstid är mellan 14-19, så Tim får inte komma än hälsar sjuksköterskan. Men… jaha. Ringer Tim på FaceTime och pratar länge. Han har tagit ledigt från jobbet. Bra Timme, du behöver också utrymme. Sen ligger jag i min ensamhet i sängen och börjar skriva. Ingen mat och dryck tills vi vet att kroppen är stabil och att operation säkert kan undvikas. Får fortsatt glukosdropp i höger armveck, och har en extra kanyl i vänster för att kunna ta blodprov mm. Går på toaletten själv med min lilla droppställning som stöd, iklädd stora nättrosor likt mamelucker med en enorm binda och en sjukhusskjorta i bomull med knappar frampå. Knyter upp den som en knytblus och kissar och blöder, fler klumpar kommer ut. Är det färdigt snart?

Vid tiotiden får jag träffa dagläkaren, hon gör en ny undersökning och hjälper till att ta ut en del blodklumpar. På ultraljudet ser hon att det fortfarande finns blod och annat kvar i livmodern, så jag ska få fler tabletter som hjälper kroppen att driva ut det. Kanske är jag klar att åka hem i eftermiddag, eller imorgon bitti. Vi får se. Dom säger att jag får visst ringa Tim, att han får komma när han vill för jag ligger på eget rum nu. Åh så skönt! Ringer så fort jag kommer tillbaka från undersökningsrummet till mitt eget rum. Kom Tim, jag kommer Klara! Ligger i sängen och stirrar i taket, väntar på Tim. Får Alvedon att svälja med vatten och två nya tabletter att lägga under tungan, den sort som ska hjälpa till med fosterdrivningen. Tittar på en tavla med blommor som hänger på väggen.

Och sedan kommer den lilla, lilla sorgen svepande genom rummet. Landar i mig. Jag förstår, att du är borta nu, inte med oss längre. Och du har aldrig varit en Du förrän nu. Du var ett foster, och vi räknade inte med dig som om du skulle klara dig hela vägen. Vi var mentalt försiktiga. Och tur var det, för nu är du borta. Du föll ur min kropp, stöttes ut ur livmodern när den krampade, när tabletterna hjälpte till att stöta ut alla hinnor och blodklumpar och allt som redan fanns där för att du, lilla gryn, skulle kunna leva. Det är så mycket som kommer ut, jag visste inte att det var en kubikdecimeter extramaterial där inne i livmodern som fanns till för dig. På rummet får jag en egen toalettstol med potta, så att jag kan sätta mig efter att smärtornas hugg har gått över och blödningen kommer igång igen. Då faller klumpar likt små bitar lever ner i pottan, jag ser dom och tänker kanske: Är det du, fast jag vet att fostret redan är borta, för det syntes på det första ultraljudet som vi gjorde sent på söndagen.

Tim kommer in genom dörren till rummet, samtidigt som jag får svinont igen och börjar blöda mer. Var med mig Tim, här och nu, du och jag. Mer morfin, en spruta i benet och en sköterska som håller mig i handen och säger att det är svinjobbigt och att det gör jätteont, men att jag ska få mer morfin så att jag slipper ligga och gråta av smärta. Jaaa! Ge mig. Idag har jag tryckt på knappen många gånger. Helt okaraktäristiskt att be så mycket om hjälp, men de är alla så bra här, proffsiga och mänskliga på samma gång. Lutar mig mot vårdapparaten och Tim och känner att jag kan det här med. Läkaren har berättat att det kan göra mycket ont när livmoderhalsen öppnar sig, men att den redan har gjort det under natten så hon hoppas att jag ska slippa en del smärta nu. Det verkar stämma, skoven är längre men pågår inte i lika många timmar som under natten.

Jag skriver ett mail till mina chefer och en kollega, säger som det är att jag ligger på gyn-akuten efter ett missfall i v 10 och att jag behöver vara hemma ett par dagar. Dom svarar med förståelse och kärlek. Människor är bra, tänker jag.

Vid halvtretiden är jag piggare igen, och nu får jag äta något. Det finns paj, pannkakor… Pannkakor, det vill jag ha! Haha, jag älskar också pannkakor, säger sjuksystern som har en regbågspin på sin skjorta. Med äpplemos, socker eller jordgubbssylt? Sylt tack. Och ett glas mjölk. Sköterskan kommer strax tillbaka med en tallrik med tre pannkakor vilka är som från skolans matsal. Mjölk och kaffe. En röd plastbricka. Kan äta en pannkaka, sedan mår jag illa och får ont i livmodern igen. Vilar lite, blöder, sätter mig på min egna toalettstol som de rullat in, den med pottan. Petar eftertänksamt på de stora leverliknande klumparna som landar i den rostfria byttan. Hur har allt det här fått plats? Tittar upp på Tim, han vet att jag är en ibland konstigt nyfiken person. Han tittar tillbaka. Du och jag. Vilar. Äter mer pannkaka. Känner vid fyratiden att jag börjar bli mig själv, pigg, inte ont, klar för att åka hem. Du får säga att du vill stanna precis så länge du vill! Känner du dig trygg här, så stannar du här. Vill du åka hem så får du det, säger Linnea sjuksköterska. Bästa sjuksystrar, vad ni är fina! Men jag ber om att bli befriad från kanylerna i armarna, för jag vill åka hem nu. Tack för all hjälp, personalen! Varsågod. Sätter på mig mina egna kläder, Tim har tagit med ren T-shirt och strumpor, trosor, byxor. Lämnar sjukhusskjortan på sängen, tar min jacka, och går ut genom dörrarna från gyn-akuten. En erfarenhet rikare. En potentiell framtid fattigare. Tillsammans med Tim, vi håller ihop. Vi försöker igen va, när det känns bra. Ja-a.

Stadsodling: Ekonomi vs kalori vs ekologi

Scoutar arbets- och (egentligen?) livsmöjligheter, både realistiska och drömska sådana. Jag fortsätter att längta efter en tydligare samhällsförändrande position. Att odla grönsaker i smarta system blir värdefullt framför allt om jag kommunicerar och forskar kring det. Att ”bara” odla räcker inte. I år har jag skrivit bloggar åt magasin Dagg för att iaf få ut en del av mina odlings-lärdomar till en mer publik arena. Men. Drömmen är ju att få till stånd hypoteser, analyser och mätningar av odingssystemen vilket skapar ett vetenskapligt uppbackat faktaunderlag. Att jobba i en grupp med en biolog, en nutritionist, en miljövetare, en ekonom från industriell symbios-arenan, en ingenjör från energisektorn, en agronom, kanske någon mer. Ta det lokala praktiska arbetets grönsaksvolymer, vattenflöden, gödningsmedel, biologiska mångfald mm genom en räknemaskin och se vad den reella effekten är. 

Hos Sasha har jag ex varit med och odlat ca 40 olika sorters grödor på strax över 1100 kvm bäddyta exklusive gångar. Hur många dagars standardbehov av 2000-2500 kilokalorier/dag har vi odlat? (Ja, jag ska räkna på det själv med siffror från Livsmedelsverket). Vilka habitat har vi skapat, vilka har vi utraderat? Vilken energi har vi stoppat in – bensin, muskulär, el osv – och vad fick vi ut? Odlar vi en bra sammansättning grönsaker rent kostmässigt? Bidrar vi till hälsofrämjande ätande? Hur kan vi återcirkulera kompost, urin och fekalier till odlingarna? Sker det genom ett mellansteg eller flera, ex biogasproduktion?

Jag har inte kompetensen att själv räkna på alla frågor som surrar i huvudet, men jag skulle mer än gärna samordna ett projekt med ett systemteoretiskt angreppssätt.

 

Stadsodling och stadsnära odling börjar äntligen ses som självklarheter. Det är fett bra. Problemet med utformningen just nu är enligt mig ett för obalanserat fokus på ekonomin bakom odlingarna. Att det ska vara möjligt att ha en funktionell privatekonomi och vara stadsbonde är ett baskrav, gott så. Men idag bygger många modeller på att odla det som växer snabbt och kan säljas dyrt. Vi mättar inte städernas befolkning genom att odla microgreens och salladsblad, även om det kan vara en ekonomiskt gångbar modell om man är en nutida stadsodlare. Hur forsätter vi att pusha för en utjämning av ekonomi vs kalori vs ekologi?

Oväntat ätbart

Efter dagens nördprat på Botan kommer här lite referensmaterial.

Växter jag plockade på 15 min, visade (och åt) upp, i ingen särskild ordning:

  • Hosta (alla sorter), blad o blommor.
  • Spansk körvel, blad, blommor, frön.
  • Gode kung Henriks målla, blad, blommor, frön
  • Gräslök, blad o blommor.
  • Kärleksört, blad.
  • Strutbräken, blad.
  • Vresros (+ alla rosor), blommor och nypon.
  • Stor ormrot, blad.
  • Citronmeliss, blad.
  • Myntor, blad o blommor.
  • Brännässla, blad o frön.
  • Parkslide, unga skott.
  • Våtarv, blad o blommor.
  • Fläder, blommor, omogna o mogna bär.
  • Löktrav, blad o blommor.
  • Gråbo, unga skott och blommor.
  • Rölleka, blad o blommor.
  • Rönn, unga blad o bär.
  • Häckvicker (+ de flesta ärtväxter), blommor.
  • Skogsklöver (+ alla klöverväxter), blad o blommor.
  • Mållor, blad o frön.
  • Tusensköna, blad o blommor.
  • Björk, unga blad.
  • Rallarros/Mjölkört, unga skott, blad, blommor.
  • Vitplister, blommor.
  • Renfana, blad, blommor som krydda.
  • Humle, unga skott o blad.
  • Maskros, blad, blommor, rot.
  • Hallon, blad o bär.
  • Lind, unga blad.

Böcker:

På nätet:

  • Plants for a future, pfaf.org
  • Skogsskafferiet, skogsskafferiet.se
  • Dags att plocka, dagsattplocka.se
  • Den virtuella floran, linnaeus.nrm.se/flora
  • Giftinformationscentralen, giftinformation.se
  • Överlevnadskurser, overleva.nu

Artiklar:

  • Plocka och ät vild mat, https://m.naturskyddsforeningen.se/vilda-vaxter
  • Okända delikatesser, http://www.svt.se/nyheter/okanda-delikatesser-tistel-och-ormbunke
  • Foraging i Elle, https://www.ellematovin.se/vad-ar-foraging/

Ät mer annorlunda!Klara

Klara vs Farming: Where am I headed?

I landed the exact job I was looking for this season, as a farm hand at a market garden outside of Gothenburg, growing veggies in a field. For three months by now, I’ve been working with Sasha at Earthculture Farm. I only do three days a week, but its becoming apparent that my body – mainly my left knee which has had reconstructive surgery – is taking a hit. So much of the work is done either kneeling, squatting, leaning over or crawling as I’m weeding, pruning, thinning, transplanting…

The percentage of time I’m spending in these bent positions, which are very stressful for my knee, is a lot higher compared to for example being a gardener at the Botanical garden working mainly in the woodland areas.

I went to do a test round with my physiotherapist about a month ago. She though the knee was doing fine although I could benefit from beefing up my muscles a bit. She also reminded me to try and avoid the rotational stress that comes from working a lot in low positions. I admit that I haven’t been heeding that advice. When there’s work to be done, I do it.

It feels strange that I’m not coping just fine as a veggie farmer after spending so many days up in high mountains, climbing and hiking, and mostly doing well. I guess I was overly optimistic that once the knee was functioning again I’d be able to do whatever I want. But climbing and dirt farming aren’t the same things. I come home after work every other day feeling stiff or strained, my knee might be a bit puffed up or I can’t bend it fully. That sucks so hard!

I’m not sure how to proceed with this situation. Is it possible that I just need to do more rehab/rehab? Should I be looking into a more diversified type of farming? Should I be looking for a less physical job?

What could be a way forward?

I SEE YOU

As always, you come to the end of the wave. The rush is over as the force dissipates beneath you, leaving you behind in the frothy surface. Hello..?

Making a decision to act can be a lot like surfing. I decide to go for it (whatever ”it” is), paddle hard, catch the wave, stand up, find my balance and try to adapt to the movement – until the wave throws me of or rolls away. A split second of uncertainty follows, then, sitting up on my board again I have this happy feeling in my body, telling me that I did after all surf that one. The ocean and the waves all look the same, repeating infinitely, but the feeling of success lingers.

Anyways.

It’s fun, comparing different parts of your life, different sides of your personality. I have just decided to act upon an old, hmm, instinct of mine? I’ve just pledged to become a regenerative small scale farmer. The feeling that I belong to the land, to the biosphere, and that I should devote my life to regenerating the ecosystems, it goes deeper then everything else. And so perhaps, perhaps using the word ”instinct” is correct.

After making the decision to become that person, the grower and the stewardess, I relax. I throw my fists in the air, let go of the wave and sink back into the ocean. Making a decision is hard work and I need a break. I read the news, read about different projects, read about what other people have accomplished. Mostly positive, solutions oriented stuff within the frame of climate change and how to address it. It’s nice to see what else is happening outside my little nomadic sphere of right now.

Suddenly, I can sense a shift. The warm fuzziness of achievement is evaporating and a sort of fearful nervousness is creeping into my emotions. Like a hunter I step back and watch, scouting this intruder. Grrrr… I lounge at it and pin it down. Ha!

Oh fear, fuck of! I see you. I SEE YOU. You’re here because I’ve made a decision to act on a small scale and you don’t think that’s good enough. We’ll let me tell you something, you’re wrong. Dead wrong. Because if I don’t start here, with something that I can manage without running myself over, I’m never going to be able to scale up this regenerative plan I’m holding.

Hey fear, I see you and I know you from before. You’ve been part of my decision making process for a long time, interrupting and pushing for unrealistic goals, or rather – pushing for super-fast achievement of huge goals.

E r r o r. Not. Possible.

Subconsciously I’ve been so afraid of not being enough. Of not doing enough. Of being that sucker who saw it all happening yet did nothing or too little to prevent all coming generations of life from suffering.

But how do we measure these things, our actions in relation to the health of the biosphere? We’re all different and can accomplish different things within our lifetime. I for one thought you had to go big or go home. That in the end what mattered surely wasn’t how much money you had in the bank but how much good you had done for The One & Only Planet. Did you save it? No? Shame on you!

But now…

My feelings regarding personal responsibility have changed, they’re still demanding but not overly so. I’m a human, a person who only knows so much, who only has the experience of my own life to count on, and who can no longer be fooled by myself into thinking that what I do is not enough.

I’m doing just fine, because I am doing all I can. Own it, Klara.

I’m trusting myself evermore as the years pass by. I read what I’ve written at different stages of my life and the core of it has always been the same. Help the planet. So why worry about not doing enough when clearly I’m devoting everything that I am to making that happen? Not tomorrow, but in the long run.

I can start small and keep evolving.

I will start small and keep evolving.

Adiós, fear, see you round. You’ve been very helpful in your own way.

Klaras odlarmanifest

Djupt inuti finns en stark kraft. Jag har alltid känt att det jag som människa ska göra är att ta hand om planeten. ”Hur då” har varit den ständigt ledsagande frågeställningen, och länge, länge har jag letat efter mitt eget sätt att vara en Bra Människa.

I olika omgångar har jag granskat mitt eget liv för att se var jag befinner mig och vart jag ska styra vidare. Jag listar de möjligheter jag kan se, sätter prioritet och agerar. Ramverket och målet är ett miljövänligt liv: Boende, kost, transport, energi, fritidsaktiviteter, men kanske framför allt – arbete. Vardagsval i all ära, min största påverkan tror jag ändå att jag har genom mitt yrkesval, och därför är det ett Mycket Viktigt Val. Borde jag bli politiker, forskare, lärare, biståndsarbetare, journalist eller jordbrukare?

En skön del av att leva och åldras är att tankar och känslor får tid att utvecklas och mogna. De senaste månaderna har jag återigen inventerat mina möjligheter och kommit fram till en ny insikt, och jag tror att jag kliver in i nästa fas i livet i detta nu.

Jag ska bli småbrukare. Jag ska odla mat och restaurera ekosystem. Det har tagit lång tid att komma överens med mig själv om detta, men nu är jag redo.

Tänker jag igenom de andra möjliga yrkesvalen så placerar de mig alla alltför långt från jorden och samtidigt alltför långt från mina egna etiska kriterier. Jag vill inte motarbeta mig själv. Jag har svårt att se att jag skulle vara nöjd om jag inte får vara med och skapa något verkligt, något att ta på, smaka på, njuta av. Jag älskar att arbeta med odling, kompost, träd, vattensystem, maskar, tång, grönsaker, jord… Ute är mitt inne på så många vis, och om jag får leva i jorden så tror jag att jag över tid kommer att bli allt det andra med, lärare och politiker, journalist och forskare. Jag kommer att göra det mycket bättre om jag grundar mig i jorden, som odlare, trädgårdsmästare och småbrukare. Det är på många sätt att vara aktivist, och det passar mig utmärkt.

//k

Farewell competitive freediving

One can only do so many things at one given time. To me that’s been a tough lesson to learn. I love keeping all my different ideas afloat, giving them a push every now and then and never quite saying no to the though of acting on them. It can be frustrating for those close to me and now I’ve come to terms with that it might actually be holding me back. For many years it was a functional and fruitful way of living, right now it’s not.

So.

I’ve decided to let one of my most long lived dreams go to rest: To be a professional freediver. To compete, get sponsorships and teach freediving. To have my life circling around the ocean through this sport.

I think that deep down it was never really something that I wanted to do, but the thought of it was so… alluring. To be that strong athlete, focused and calm, with a clear purpose.

After 14 years of on-and-off training and competing, ranking at best as 3rd in the world, participation in five world championships, setting Swedish records, completing dozens of competition dives and thousands of training dives, I’m now officially saying farewell to the arena of competitive freediving.

Just as freediving once was key to setting me free and setting me apart, giving me that edge I so strongly needed, it is now keeping part of me hostage. I want to keep diving, I just want to undo my ties to the competitive side. If the thought of training for another word championship is going to keep popping up in my mind, I’m going to keep toying with that idea, putting my energy into the field of freediving, when what I really want to do right now is to root myself even more in my chosen field of work as a food-growing gardener and steward of resilient ecosystems.

Thank you all, it’s been a splash, and I could never ever have done it without you ?

You can always invite me along as your mascot ?

The Chaltén Massif in Patagonia

It rains in our alpine paradise. Where yesterday the sky was blue and the evening had a golden glow, a light drizzle is now hanging in the air. We hide inside and try to make smart plans, skimming info from all other climbers we can find, turning the pages of the guide book back and forth. This route maybe, or this?

IMG_3329

We’re abruptly figuring out just how many factors we must take into account when planning what granite spire to (try to) climb. In Patagonia the weather that matters is not just if it’s sunny or rainy. It’s winds and temperatures and days of sun vs days of rain. It’s the aspect of the rockface, the depth of the cracks, the amount of ice and snow, the temperature of the rock, the humidity of the air. Is the approach over a glacier or in skree? Can you rappel the route or will you be going down an unknown face? Will your gear freeze up? Can you back of anywhere should the weather turn bad? Do you walk in and set up camp closer to the spires, or is it more efficient to do a monster day from town all the way up a mountain and back down again in one push?

From El Chaltén we can se the spires of Fitz Roy and friends soaring high, a dreamy skyline of grey, brown and white. That is, if it’s not raining. And most of the time Fitz Roy is clad in clouds anyway, being a tower that creates its own weather system. It’s original name, Chaltén, means ”the humid mountain”. (It wasn’t until 1899 that someone proved the mountain wasn’t just a volcano, spewing out smoke).

Tim and I have no intention of trying to climb this famous mountain. We don’t have the skills not the equipment or the time to do it. Plus, when I look at the full Fitz Roy range and my eyes come to rest on Poincenot I know that’s the one. That’s the most beautiful of them all. I wanna be an ice princess, climbing and hacking my way up that spire! It’s so clean, it’s lines so neat. Another year, perhaps. One can never have to many dreams…

IMG_3349

IMG_3358

To achieve a dream it’s a good idea to go about it all in small steps. I know that I need to keep on practicing my climbing skills on both rock and ice to be able to competently and safely make my way up those beautiful high walls. This time around we will therefor first try our luck on smaller peaks like Guillaumet, De L’s and Medialuna. Some 500 meters of climbing in proper icy alpine conditions is enough for now. I’ll save my first vertical kilometer for later. The approaches alone will be strenuous, with tens of kilometers of walking up sandy trails to thalus slopes and over glaciers, 8 hours or more one way.

It all sounds like a very fun day or two in the mountains, non?

IMG_3577

Ah. The alpine paradise. Patagonia. The Chaltén massif, home of Cereo Fitz Roy, Cerro Torres and other beauties. It’s a true pleasure being here in this real world Narnia. You see, it’s not just the mountains which are special, it’s the whole scenery with gnarly old southern beech wood trees, a gazillion of yellow flowers on spiky bushes, a blue green glacial river snaking the bottom of the U-valley below us and condors soaring above our heads. It’s a drop dead beautiful place. If we get to climb, that’s great. If not, we’ll happily enjoy the natural magic.

IMG_3311

IMG_3171

//Your little andinista

Ihop, alltid, jämt, ständigt ihop.

Det här med att resa med sin partner, att sova ihop, vakna ihop, äta frukost ihop, klättra, surfa, vandra, wwoofa eller göra någonting annat ihop, äta lunch ihop, äta middag ihop, hitta på något på lediga dagar och kvällar ihop, somna ihop – det är en väldans massa tid, IHOP.

IMG_5910

Jag och Tim lever hela tiden på och runt varandra under resan, och det går bra, det går till och med över förväntan. Jag trodde att jag skulle få spel och vara tvungen att säga hej svejs i en vecka då och då och klampa iväg för att få tid för mig själv, men hittills har det räckt med ett par dagar eller ett dygn mol alena för att sedan känna att jag saknar min andra hälft. Det är ett bra betyg för en relation det!

Jag tror att om vi hade rest på samma sätt för ett par tre år sedan så hade det varit svårare, men nu har vi ändå varit tillsammans i hela sex år och vi har stött och blött alla små vardagskonflikter redan innan vi for iväg. Vi har så mycket mer tålamod med varandra nu än i början, och det gör en jädrans stor skillnad för kvalitén på den här resan. Istället för att snäsa av varandra eller tycka att den andre är klumpig, klantig eller gör något dumt har vi båda ett par sekunders omedveten betänketid inlagd vilket gör att vi oftast hinner vända tanken från ”klantskalle” till ”stackare” när den andre spiller ut kaffe eller glömde köpa ägg eller missar att tvätta ens strumpor i tvätt-o-maten…

Vi har alltså blivit väldigt bra på vardag ihop! Det får en ju inte möjlighet till på samma vis hemma, där 8-9 timmar är arbetstid, plus resa till och från jobb, och sedan är det någon sorts fritidsaktivitet vilket vi i och för sig ofta gör ihop – ex klättrar – men ändå. Säg att vi en vanlig vecka á 7x24h=168h delar upp dagarna på:

  • Sömn, 7h
  • Jobba plus ta sig till/från jobbet, 10h
  • Laga och äta mat, 2h
  • Leka, 3h
  • Fixa och dona hemma, 2h

==> Max 7h om dagen i tillsammanstid. Jämför det med att vi nu alltid hinner sova 8h per natt men därefter umgås i princip alla andra timmar på dygnet, et voilá, 7h vs 16h är rätt stor skillnad.

Jo, vi har ju också tagit bort den allra mesta vardagsstressen genom att vara på resande fot. Det är ytterst få mail som ska besvaras eller samtal som ska ringas. Vi har inga släktingar att besöka och bara några få vänner som vi bestämmer något med utmed resan. Inga deadlines, inga riktiga måsten.

Haha! Living the good life!

IMG_8520

 

 

Climbing in the Bugaboos

IMG_8128

Bugaboos. Bugaboos! Granite spires in all directions. Glaciers melting into streams. Frozen lakes and thawing ones. People dressed in colorful outdoor gear with helmet compatible hoods and crampons dangling in their hands as they come back into camp. Toilet huts built on site from granite blocks, with a view of the Bugaboo spire itself. Small patches of grass and slow growing green cushions flowering with purple, red and white beauties.

It’s magic. I didn’t know much before we came up here, not about the size of it not the natural splendor. It’s so freakin beautiful! I thought, granite – I like climbing granite. Mountains – I like climbing mountains. I love the view, the bird perspective, the far away from everything feeling and the fact that you can only trust yourself and your partner to stay alive. We are climbing safely, but the days are long ones, with approaches, climbs and rappels leading us into 8-15 hour adventures. Active days. Full on days.

IMG_7325
Climbers descending the col at night, with Snowpatch on the left and Bugaboo on the right.

Beep, beep, beep! 5 or 6 AM, not super early but still early… We eat porridge and drink coffee in the morning, pack our gear, water and snacks: Nuts, bars, boiled eggs, carrots, then head into the alpine environment to practice mountaineering. Trudging up the steep snow to the col between Bugaboo and Snowpatch takes us about an hour, then we keep on walking over the glacier to the beginning of our chosen route. Gearing up with harnesses, ropes and trad racks, stashing crampons and ice axes for the return, or packing them to go. The person on the sharp end of the rope begins the ascent of the first pitch and the rock climbing is on. Through cracks, flakes, blocks and slabs we go, up, up and away.

Ah! It’s good to be here, amongst silent rock giants and moaning glaciers, with people whom you appreciate and love. The hours pass without us noticing. Already 3PM? Huh. We climb on. Some days we’re back at 6PM, some at 9PM. We boil water and eat freeze dried food. Devour it, hungry after many hours of pushing ourselves mentally and physically. Our tents stand on a hard granite surface at the Appelbee Dome camping. When the chit chat and planning for the next day slows down we brush our teeth and crawl into our sleeping bags, hide from the wind inside the thin tent walls. The camping is a silent one, most people wanting to go to sleep early and rest well before the next day’s undertaking.

IMG_7318

There’s a mental simplicity underlining the time spent up here. There are no cafés to go to, no food to shop for, nowhere to drive, no computer screen telling the state of the world. When we are up here, we are separated from the normal everyday life. It makes a difference even for us, Tim and I, who for now are living like nomads. Though it can be straining to be up here, to carry those 35 kilos on our backs when walking in and to push up to summits 3000 meters high most days, the simplicity balances the effort made.

Then comes a resting day. No alarm goes of. When the sun hits the tent it gets to warm in the down sleeping bag and we crawl out. Get water. Boil it. Make coffee. Stretch. Eat. Swim. Talk about stuff, life, adventures, getting older. We’re still looking for what to do with our lives. Acknowledge that this is a pretty good way of spending a week. It feels longer, with a string of new strong memories binding each moment together. This place, magic.

IMG_7356

IMG_7343

IMG_7342For me, still struggling to fully get back from my knee injury, these days have made me smile. A lot. I could walk uphill for 4,5 km, gaining 950 meters of altitude, with a stupidly heavy backpack on my shoulders – and the knee felt good!

I could hike up the col with crampons and axe, walk the glacier, then simulclimb the Westridge to the Pigeon Spire and reverse the whole thing – and the knee still felt good!

I could hike up to the foot of the Crescent Spires, lead a 5.6 called Lions Way, scramble down a scree-turn-to-snow-slope – and the knee was not even on my mind!

I could climb an 8 pitch 5.9 called Wildflowers and really go for it as a team together with Tim, leading every second pitch. Most memorable was leading the last, strange 5.9 to just below the summit, stemming and pinching and jamming my way up flaky grooves, slowly formed through endless weathering of the hard granite. I lost my way in all the different flared cracks. It turned into a 5.10. Still, I pulled myself together and got through. Proud, thirsty and tired. And guess what, the knee still felt bomber.

If I would ever get injured again, I’d do the same thing. Rehab. Hang in there. Then get back into nature ASAP and let it work it’s magic. It’s been nearly a year and a half since I did my ACL surgery, another six months and all the nerves that can grow back will have done so. Then I’m gonna be ridiculously strong, because right now I’m STRONG.

Ah.