A fulfilling, non-judgemental lifestyle

How hard can it be to find a fulfilling, non-judgemental lifestyle?

—-

An everlasting question, I suppose. It’s very hard.

Part of my answer is this, that every time I have devoted my time to a physically and mentally challenging objective, situated in nature, I have felt that I am doing e x a c t l y what I am meant to be doing. The question marks regarding the meaning of life still arise during the quest, but also fade swiftly and leave me content with what is.

I long for that feeling, cherish its simplicity.

image

In daily life, setting myself up with work related challenges where the scene is a man affected landscape such as a city, I seldom feel that I am fully at ease with what I’m doing. There are so many moral aspects of life in the presence of other human beings. I find it hard to step away from the fact that I am a privileged person with potential power, thus morally obliged to search for A Better Way Of Living and to share the multiple answers with others. I am doing my best to be here and now and at the same time allow myself to continuously zoom out further and further, to be able to se more clearly what values have been instilled in me and which of these values I can choose to reject. This seems important to me; a hobby philosopher, deeply entrenched by a moral and ethical code which I can sense is out of date and probably of target.

I do not wish to be part of a destructive society today at the age of 32 anymore then when I first started to formulate my own ideas and thoughts on the subject at the age of 14, but thankfully the time passed has given me a more humble attitude in relation to the definition of a Destructive Society. The world really isn’t nearly as fucked up as I thought it was in my late teens. The world has probably never been fucked up and will never be fucked up. Who could objectively judge in that matter? Yes, we have gazillions of problems in our human society, but we are most likely not moving backwards even if the conservative right wing movement is strong these days.

Understanding at an ever deeper level the effect of being an organism which lives in an unfolding, evolving cultural flow, my mind keeps reaching for simplicity. For the greater picture. For the underlying patterns. For liberation.

Liberation. Ha!

Yes. I’ve never thought of that before. I wish to find answers to all my questions, to become liberated, free at last.

image

Liberated from the human context? Hmm. No. More likely liberated from the cultural, historical context which pushes down on my mental sphere like a warm wool blanket, a muffling gray, made of thousands and thousands of separate strands of thoughts passed down by generations. A felted mess that I’m trying to untangle and rid myself of, because I can not stand n o t trying to do it. I aim for the stars, wish to have their far away perspective on this global society of ours.

The blissful here-and-now kind of mentality that I appreciate and can glide into when in nature, alone or with likeminded persons, can at other times make me furious when I’m interacting with random people. If they too are applying this mentality but in a way that displeases my moral self, my grand moral monster gets angry. If I have an underlying feeling that these persons are acting disrespectful towards the Earth and its ecosystems simply by not putting an effort into thinking new thoughts which allows them to widen their perception of life, of this magically interesting universe, I want to shake them and m a k e them think.

Come ON, think harder! Stop limiting yourself!

But I don’t do that. I can’t do that. I know the moral monster is not very good at judging others in an objective way. It’s so pumped up with fiery morally induced feelings that it itself is acting exactly like the persons in front of it, the persons it wants to shake. The moral monster is a rather stupid part of me. It does give me fire and strength to keep on looking for possible answers, but it also dumbs me down.

For now, one of my largest personal mental quests is to harness that part of myself, the moral monster, so that I peacefully can take another good look at society and the people creating it.

At the same time I’ll be enjoying the simplicity of freediving at an elite level for an extended period of time, attending the World Championships in a few weeks time. That’ll get me right into the flow of emptying the mind, so that afterwards I have made room for new philosophical endeavors.

 

As always, to be continued…

Trädgårdspod

Jag gillar ju att snacka högt om mina tankar kring världens väl och ve, as you might have noticed.

Fick nyss möjligheten att vara med i den podcast som Nina Frogneborn producerar åt Botaniska. I avsnitt 6 pratar Anders Stålhand, chefsträdgårdsmästare, och jag, Klura filura, om trädgårdsmästarens roll i dåtid, nutid och framtid. Rätt vettiga är vi i vårt resonemang, tycker jag allt.

image

Här hittar ni avsnittet.

//k

Back on the National Team in Freediving

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPhoto: Aleksander Nordahl, www.aleksandernordahl.com
Kielstraumen and Bekkasundet, Bergen, Norway, 2016

I’m a freediver.

Five years ago this was what came out of my heart:

And where was she? In a small fjord in Sweden, gurgling with happiness together with her freediving friends. She said: I too wanna go down with the weights! And so the rope got pulled up again by strong arms, the others watched her while she breathed in – and out – in – and out, and then with a big smile, she nodded and the rope was set free. So was she!
Soaring through the cold sea, down, down, her body vibrating from the speed, her eardrums going : pop : pop : pop : with every equalization, her eyes looking out into the darkness, visibility better than most days, she saw the thermocline passing by, the stinging jellyfish with their long tentacles spread out horizontally as if they were imitating the sun with beautiful rays shooting out from its centre. She saw the rocky grey wall, and thought – this is our own fantastic Green Hole, we don’t need to fly to blue holes in other parts of the world when we have this magic place to come to!
She hung down there for just a few seconds, then pulled once at the rope and started her swim towards the surface. Strong, smooth kicks, eyes semi-closed, just looking at the rope every now and then, and sensing the light coming back as she moved upwards. This was her world, right there and then, she was alone inside the most beautiful element on this planet: Water

Peace. Kick. Ful. Kick. Ness. Kick. Glide.
Breathe!
Alive! So alive!

Five years ago was the last time I was training for a World Championship. I had hubris. I had recently been crowned the worlds third best female freediver.

Five years ago I was crying at that WC because I couldn’t relax and reach my goals in the depth. Hubris…

Five years is not a very long time, yet it felt like an eon passed before I could go back to deep diving just for myself, for fun, for the bliss.

Something finally clicked inside me last year, allowing me access to myself and to the depth again. I calmed down like an excited electron coming back to an inner shell, after emitting sparks and energy further out. I had been spinning for so long… IMG_9792P1090246

This spring I came back to the competitive arena at the Swedish Championships, where I snatched a bronze medal in the only discipline me and my knee were fit to compete in: static apnea, aka ”holding-your-breath-while-lying-still-face-down-in-water”. That dive planted a first seed, a first thought of wanting to compete in the worlds this year with the women’s team. But I pushed it away, thinking my ACL, knee and leg wouldn’t be strong enough by September.

Still the seed grew inside me, and I joked about it with the ladies with whom I would like to have a team, and with the rest of my freediving crew here in Gothenburg. Then Tim said, ”you love freediving, you should go!” Thanks darlin.  So then I asked my physiotherapist what she thought and she said ”GO, you’ll be stronger than ever by then!” Oh. Wow. This lead to asking my bosses if I could have extra time of from the Botanical Garden and they said ”YES, that’s great for you, we’ll make it work!” Oh.

Really? I can go?
I can go!

HELLO! HELLOOOO SWEDISH FREEDIVERS! I WANT A SPOT ON THE TEAM!

I did another qualifying dive in the pool, not pushing it, just getting the score of a DYN, aka ”dive-as-long-as-you-can-with-fins-in-a-pool”. And that was that. Now the qualification window has closed and I’m in, back on the national team for the fifth time together with Linda and Sofia from Fridykarkommunen.se. I couldn’t have hoped for better comrades in this upcoming adventure! Come to think of it, these women are probably the first reason for me wanting to compete this year, because I trust them fully, I trust them with my life in the water, and I know we will rock together!13116245_516252981919290_7241338310897114731_o

I’m glad that my knee injury gave me the chance to grace myself with another shot at a playful, harmonious competition in freediving. Going back to compete in Kalamata, the same place as the last WC I was at in 2011, feels like closing a circle.

No crying this time :)

//ze zealion

30 år av Klara: En del av en livsberättelse

Här kommer en lång text, från hjärtat, ärlig och elak och viktig. Tror jag. Hoppas jag. Viktig att skriva för mig, och förhoppningsvis viktig att läsa för någon annan. Men läs inte om du inte kan läsa allt, för då blir du kanske arg på mig utan anledning, och det gör mig rätt nervös att ens lägga ut dessa tankar till allmän beskådan.

Jag skrev ner dem förra sommaren, satte mig på en klippa och försökte att inte dölja något.

Håll tillgodo. Och om ni känner någon som är lite som jag som kanske skulle må bra av att läsa om en annan brinnande, tänkande aktivist och människa, så dela texten med dem är ni snälla.

P1090770
Del 1. Ilskan

Jag är 20 år gammal. 20 år och redan så jävla mycket klokare än ni. Vad fan har NI gjort med era liv? Avlat barn, tjänat pengar, konsumerat? Jävla idioter. Jag fattar inte att ni kan vara så blinda, så omedvetna om vad som händer runtomkring er, utanför er egen bubbla. Livet är större än du, för livet är en väv, ett organiskt system. Tro inte att det du gör inte har någon påverkan, för det har det. Varje dag, varje minut så har varje val du gör en verkan.

Hur fan gör ni för att blunda för det här? Jag har minnen av helheten från barndomen och framåt, en förståelse för att alla ting hänger ihop även om jag inte vetat hur. Det kan ju för fan inte bara ha varit intuition, nej, det måste ha funnits vuxna runtomkring som har varit med och format de tankarna i mig. Så varför i hela jävla fucking kuk helvetet är det inte fler som fattar? Är det så många icke allmänbildade idioter i vårt samhälle att de som faktiskt har vett att försöka styra åt ett annat håll sväljs av våg efter våg av banala skitsamtalsämnen?

Jag är så jävla arg på er, att ni är så korkade att ni inte börjat tänka om för flera årtionden sedan så att jag hade sluppit den här jävla skiten! Varför i helvete är det jag och mina jämnåriga som ska ta ansvar för vad ni har åstadkommit? Gör det själv, pucko! Försök kemikaliesanera samhället, försök minska oljeutvinningen, försök återställa lagret av matjord, försök bygga ett nytt transportnätverk, försök få människor att avla färre barn, försök bygga utan betong, försök gynna biodoversitet. Försök!

Ni är ju för fan patetiska. Det har inte varit dold kunskap det jag pratar om, dvs planetens kollapsande ekosystem pga arten Homo sapiens exploaterande attityder. Hur har då åtminstone 90% av befolkningen lyckats med att låtsas som ingenting? Ni måste ju sitta på en så fet rädsla blandad med arrogans och självförminskande tankar för att lyckas upprätthålla er saboterande livsstil. Idioter. Fega jävla idioter. Ni har allt tillgängligt, men använder inte era hjärnor. Visst, jättefint att ni tar hand om er själva och era familjer och vänner, men fan vad DÅLIGT det är att ni gör det på bekostnad av andra människor, växter, djur. Så jävla lågt att ni låter era påhittade behov gå före ekosystemens fortlevnad. Fattar ni verkligen ingenting? Eller har ni blivit upplärda av apokalyptiska geologer med så långa tidsperspektiv i åtanke att biodiversiteten som uppstått på planeten bara är en piss i havet och ingenting som är särskilt viktigt att försöka upprätthålla?

Åååååååååååh vad jag vill ruska om er, skicka iväg er på äventyr utanför era egna liv så att ni får möta konsekvenserna av era levnadsval. Den som har sett får svårare att fortsätta blunda. Den som har känt får svårare att fortsätta ignorera. Den som har uppnått insikter får svårare att inte agera.

Jo. Den som har uppnått insikter får det så mycket lättare att sätta igång och finna nya vägar, vilket inte alls betyder att livet blir lättare och att allt tycks självklart i ett slag. Snarare tvärt om. Allt är pissigt och förvirrat och luddigt, gråzonerna är milsvida och vilket beslut du än tar så anar du att det blev fel. Allt detta uppvägs förhoppningsvis av en skör balans med moral och etik i den andra vågskålen. Om du alltid kan hävda att du har analyserat alla fakta du har och kommit fram till att ditt beslut är korrekt, så vet du i alla fall att du gjort ditt bästa för att använda din fulla kapacitet som människa. Det går väldigt, väldigt trögt att leva i en analys av dina egna val 24/7, till hundra procent. Jag har testat. Det är befriande men framför allt förlamande. Du vet att du gör ditt yttersta för att allt ska bli bra igen, för att planeten ska få läka sig själv, för att balansen i ekosystemen ska återuppstå samtidigt som vi människor hittar vår väg in i dessa ekosystem igen och blir en del av dem, att vi slutar att se oss som åtskilda och utanför. För vem fan mår bra av att vara utanför i det långa loppet? Konstig, originell, annorlunda – ja tack, men utanför? Utestängd, inte få vara med, inte få förstå, inte vara del av. Det skapar djupa sår. Det gör ont. Det önskar jag ingen.

Tvärtom önskar jag att alla människor skulle få känna att de är del av en gemenskap och ett samhälle och ett sammanhang större än vårt mänskliga. Många nosar på det under sina promenadstunder i naturen eller när de är med djur. Många vet rent teoretiskt att naturen har en helande effekt på människan. Få tar steget att faktiskt nyttja denna källa till lugn, glädje, förståelse, empati, meditation, introspektion. Varför? Beeeeeeep ERROR systemfel!

Du vet alltså vad du borde göra för att stressen ska släppa? Ja, typ.
Men du gör det inte? Nej, eller, alltså, ibland.
Varför gör du det inte oftare? Jag hinner ju inte.
Varför hinner du inte? Åh guuuuud vad du är störig! Jag måste faktiskt jobba på dagarna, och sen vill jag hinna träna också. Och barnen ska jag hinna med. Sen är det helg och då är det jämt en massa grejer inplanerat. Tycker du att det verkar som om jag har tid att bara gå runt själv, i skogen, i flera timmar? Va? Nä, just det!
Vad skulle hända om du jobbade färre timmar? …
Vad skulle hända om du gick ner till 80%? Du verkar ju inte ha koll på verkligheten! Jag m å s t e faktiskt jobba 100%, annars har jag inte råd att leva.
Vad är att leva? Rent praktiskt är det att betala bostad, mat, transport, kläder, mobil, ja allt sånt där. Men det är ju bara basen. Jag behöver faktiskt få unna mig grejer ibland, gå på stan och äta god mat, köpa nya kläder, gå på bio, köpa nya möbler. Ibland större kostnader som en ny bil eller en resa med familjen. Vi lever ju i ett samhälle där det krävs pengar för att kunna göra allt man vill.

Ja. Ungefär så långt kan jag komma i en konversation nuförtiden innan jag blir förbannad och släpper ämnet för att jag för f-a-n inte kan respektera en människa som är så självcentrerad. Släpp det, idiot, släpp det för en sekund och se ut över horisonten. Vad händer i resten av världen? Tycker du kanske synd om döende isbjörnar och fattiga barn, skänker en slant varje månad men inser att du inte kan göra mer än så? Det är klart som fan att du kan!

Blinda jävel, ALLA kan göra något. Och om alla faktiskt hade kapaciteten att uppvisa lite civilkurage och stå upp för lösningarna till olika problem, så skulle vi komma bra mycket längre i vår omställning än när du gömmer dig bakom orden ”en person kan ju inte göra någon skillnad”. Det är för fan omöjligt att inte göra skillnad! Varför ska det vara så svårt att förstå?

Varje gång du väljer att inte välja så väljer du. Du väljer icke-valet och tror att du ska komma undan. Men jag ser dig, din jävel, jag ser dig och kastar onda ögat på dig, och det hjälper inte ett skit. Du märker ingenting. Det är inte ok att säga ”Men jag visste ju inte, och hade jag vetat ja vad fan skulle just JAG ha kunnat göra?!” hela livet igenom. Jag kan köpa att det finns stunder och perioder av varje persons liv då en helt enkelt inte har kapacitet att fundera över vilket val en gör. Så är det. Vi hanterar bara en viss mängd information med våra hjärnor. Det är ok. Ja kräver inte att du ska vara perfekt. Jag kräver att du ska anstränga dig för att så ofta som möjligt ta dig tid att tänka igenom de fulla konsekvenserna av dina handlingar, OCH att du ska identifiera vad du tycker är roligt att arbeta med så att du kan vara den som driver på förändringen mot en regenerativ utveckling inom just den grenen av arbete. Du gillar inte att driva något? Du vill bara arbeta dina timmar och sedan göra vad du vill med dina pengar och din tid? Fy fan för dig! Du är ett as, en parasit, en person utan självdistans och självinsikt. Du äcklar mig. Jag föraktar dig för din litenhet, för din oförmåga att fokusera på något större, på samhällets och planetens metanivå.

(Högst troligen finns det de som föraktar mig för min oförmåga att inte se längre än till planetens gränser, att jag ignorerar rymden och universum. Det gör jag inte. Men om jag skulle dra mitt resonemang hela vägen till vårt observerbara universums slut så skulle jag inte skriva just den här texten, för den handlar om vårt enda jordklot och hur vi gemensamt behandlar allt organiskt och ickeorganiskt ombord på detta Spaceship Earth. Så håll käften och läs vidare, men ring mig gärna och berätta mer om era teorier när ni läst klart).

Varför skriver jag detta? Allt detta omotiverat arga och elaka? För att jag faktiskt tycker att det är högst motiverat och värdefullt att någon ur min generation ryter ifrån i text just nu. För att jag är trött på att försöka hålla det inne under en fasad och övning i att vara ödmjuk och förstående. Det är inte omotiverat elakt, det är motiverat ärligt. Jag vill få säga min mening utan att någon avbryter med korkade påståenden om vikten av att vi upprätthåller ekonomisk tillväxt. För i helvete, sätt dig ner och plugga lite elementär matematik så kommer du också inse att en liten 2-3% – men ändå oändlig – tillväxt inte är vare sig önskvärt eller möjligt. Sätt dig ner och plugga lite ekonomisk historia så kommer du förstå att 1900-talets neoliberalism och 80-talets hårda privatiseringar är tecken på ett system som närmar sig en krasch. Om varken människor eller planeten i övrigt mår särskilt bra på det stora hela, varför tror ni då att vi har valt rätt spår under historiens gång?

Jag v e t inte vad vi borde göra istället, men jag TROR att jag har en del bra pusselbitar att lägga till vårt gemensamma varande. Är jag säker? Nej. Varför försöker jag då påverka? För att jag är helt och fullt säker på att den riktning vi idag har inom politik, ekonomi och globalt ledarskap INTE är rätt väg att gå utan leder oss käpprätt åt helvete. Fy fan för alla doldisar som sitter på kapital och investerar i kontraproduktiva företaganden. Vi är ett jävla lemmeltåg som har multiplicerat oss själva till en skara så stor att ekosystemet bågnar under vårt tryck, och nu är vi i rörelse. Jag hoppas att vi dör på ett trevligt sätt, men jag vet att det inte kommer hända. Vi kommer att lida.

Motsägelsefullt att jag plötsligt v e t något? Japp. Hur jag än analyserar så kommer jag ändå inte förbi döden, döden som kommer svepa fram över såväl växter, svampar och insekter som djur. Människan är ett djur. Ett väldigt effektivt djur. Ett djur som etablerat sig i princip överallt utom i havens djup och på de högra bergstopparna. En invasiv art som med sin flexibilitet och sin förmåga att kommunicera har funnit nischer att ta över varthän vi än har farit. På ett plan är vi otroligt fascinerande, att vi inte har dött ut trots att samhälle efter samhälle genom årtusendena har kollapsat. Det har alltid funnits individer i randzonerna som har överlevt och börjat om igen. Arbetat med sina kroppar för att överleva. Låtit andra dö för att själva få mat. En helt rationell och logisk process, så länge den varit cyklisk och hållit sig inom vissa geografiska och populationsmässiga gränser. På många platser har klimatet satt gränser för vår utbredning genom snabb nedbrytning av material, icke energitäta tillgängliga födoämnen, alltför stora temperatursvängningar per dag, år och period osv. Dessa platser som i BBC-dokumentärer med djupa basröster refereras till som ”hostile environments”. Fientliga miljöer my ass! Fientlig art däremot, jojo.

Hur gick det till när vi gav oss själva rätten att vara någon sorts planetens konung? Vem fan skrev in stycket i Bibeln om att vi ska föröka oss likt gräset? Det är ju så jävla idiotiskt att jag kan garva så att jag trillar av stolen. Ha ha ha. Så lättlurade. Det som en gång varit en sanning kan lätt förändras. Att vi tjänar på att vara många för att ha en stark genpool, det är fortfarande sant så vitt jag vet. Att vi tjänar på att vara så många som vi är idag och så många som vi beräknas bli de närmsta decennierna, det är en fucking jävla skröna. Det är kanske inte så många som säger emot på just den punkten, poletten verkar ha trillat ner. Men att sedan dra resonemanget från den planetära skalan ner till sitt eget liv, det tycks svårare. Så du tycker att det är din rättighet att få knulla fram och föda dina egna barn, få föra vidare ditt egna genetiska material? Jaha ja, så kul, så om jag nu säger att det är ogenomtänkt och direkt skadligt för helheten att du skaffar många barn, blir jag då en asjobbig domedagsprofet utan empati och känslor? Jahaaaa jaja, inte så kul nä. Nej, för fan inte så jävla kul för mig att du inte fattar att det räcker nu, att vi inte behöver en större population och ett större genetiskt material och att vi ändå inte är särskilt bra på att blanda gener för att vi mest ligger med sådana som kulturellt är ganska lika oss själva och kommer från ett relativt nära geografiskt område.

Åååååååå å å åååååh jag blir så t r ö t t!

Något river, skaver och river
Jag är fed up med att vara peppig och inspirera
Orden flyger och driver
Texten är mig, för att vara ärlig och dissikera
Texten är för mig
För att mitt uttryck är att skriva
Texten är för oss
För alla som i sig själva
Hittar den som kan driva

För alla som liksom jag
sitter med knuten jävla näve i en ficka
Sitter med munkavel och är en samhällets duktiga flicka
Som vill så mycket
Men inte får fatt på tråden
Som aktiverar och katalyserar
Som inte märker att de är
Är den förändring de vill se
Vill skapa
Det händer i små steg
Så små så små att vi
Vi har svårt att mäta, svårt att visa
Svårt att vara säkra på
Att vi bidrar
Allt vi drar
Allt vi genererar
Det attraherar
Det sugs upp i en nystrukturerad
Hippiekultur som blev
Hipsterkultur
När Mad Men mötte klimatångest
Men vad faaaan

Det finns inget nytt

Så är det. Det finns inget nytt. SAOB definierar ”ny” som något vi upptäckt nyss, eller som något som skapats utan förlagor. Men: Allt har förlagor i någon form. Att vi missat något i naturen och kallar det ”nytt” för att vi just identifierat det, fine, må så vara. Men allt som uppstår inom vår mänskliga kultur är resultatet av en enda lång iterativ process , och den som tror att den kommer med något nytt är bara fåfäng, eller dåligt informerad. Betänk det japanska ordet Sensei – Den som går före. Det finns och har funnits miljoner av Senseis. Det finns alltid någon före dig, någon som har tänkt och gjort, annars hade du inte ens funnits. Det finns alltid en yttre påverkan som gör att det är fysiskt omöjligt att skapa något verkligt ”nytt”.

Hur tror du att du skulle kunna isolera dig från resten av det system som du lever i för att inte få någon som helst påverkan eller inkommande information? Till och med du själv är ju ett system som består av enbart 10% mänskligt genom, resten är bakterier, svampar mm. 10%, det är inte mycket det. Vad det därmed innebär att vara människa, det kan vara en diskussion för en helt annan text. Meneeeeh – vem är du egentligen? Och vad är du?

Kungsleden, 2005
Kungsleden, 2005, 21-årig Klara

____________________________________

I år fyllde jag 31. Det är 12 år sedan jag slutade gymnasiet och fick börja välja fritt. En tredjedel av mitt liv har jag nu levt i individuell frihet. Jag hoppas att jag har nyttjat den väl. Jag känner att jag har levt i ett högt tempo, ett tempo som tycks ha passat då men inte nu längre. Som min egen ledare tog jag tag i att göra a l l t jag kunde komma på för att utforska mig själv och världen. Mönstrade mitt inre och fann mitt flow genom fridykningen. Testade min fysik, min uthållighet, min trygghet genom att solocykla genom Europa. Testade mitt språksinne och min sociala kapacitet genom att flytta till Argentina. Testade, testade igen, valde alltid jaget framför viet. Fann inget värde i att vara i en tvåsamhet som endast fungerade som en broms. Längtade till det ändå, testade kärleken om och om igen i kortare episoder, men definierade inte relationerna eller pratade om vad umgänget skulle leda till. På ett sätt väldigt oärlig i detta, gentemot den som för tillfället var intresserad av mig, och samtidigt helt rak mot mig själv. Jag var absolut inte intresserad av att binda upp mig i någon sorts normativt tingad tvåsamhet, i en parrelation som jag var osäker på om det var en kulturell konstruktion eller mitt eget potentiella val. Läste Liv Strömkvists fantastiska seriealbum och gottade mig i samhällskritiken. Tyckte att folk runtomkring som vanligt var alltför lättmanipulerade, kunde inte förstå att ifrågasättandet av samhället, kulturen, våra normer var något som inte uppmuntrades eller prioriterades. Jävla fjantar som bara lät sin liv rinna in i en ström proppfull av andra människor med exakt samma värderingar, exakt samma blindhet, exakt samma rädsla, exakt samma flockmentalitet. Jag har alltid hatat att se så många människor agera utifrån förklaringar och förutsättningar givna av någon annan.

Jag k a n inte förstå att det är så många som bara lever, som bara glider med, som bara rycker på axlarna och säger ”jo men det blev så. Jag fick det här jobbet och nu så är jag väl kvar för det är ju gött med en fast lön, och sen blev min tjej på smällen osså blev man farsa och då får man ju änna ta ansvar för det också…”

Jag blir irriterad, JÄTTEirriterad, i mötet med människor som tillhör den icke reflekterande gruppen i samhället. Så irriterad att jag redan som femtonåring tänkte att jag för fan aldrig – a l d r i g – skulle ta ett jobb där jag skulle interagera med människor på ett förtroligt plan. Mitt förakt skulle lysa igenom, förrådas via mitt ansiktsuttryck, effektivt cementera en känsla av att jag ogillade läget. Och det var ju sant. Naturligtvis går det inte att leva i vårt samhälle utan att vara i kontakt med många typer av människor. Jag är fortfarande en social varelse, en person som gärna bjuder in till samtal därför att jag ständigt är på jakt efter de små små ledtrådar i varje person som låter mig förstå att det faktiskt finns en vettig människa där inne, bakom allt slött skitsnack om kollegor, filmer, resor. Jag slutar inte hoppas på att ni är bättre än vad jag tror. Optimist in det sista, men lika arg för det.

När jag föresätter mig att agera och vara Sankta Klara med det Ödmjuka sinnet, då kan jag se mig runtomkring och säga: Ja, jag förstår att vi alla har olika förutsättningar beroende på var vi fötts, hur vi växt upp, hur vi skolats, inom vilken kultur vi lever. Jag förstår att inte alla människor har samma fakta framför sig som jag har. Jag förstår att alla gör sina val utifrån sina förutsättningar, och med bästa intentioner. Jag förstår att det finns mer eller mindre synliga samhällsstrukturer vilka effektivt inordnar oss alla i delvis förutbestämda roller och mönster, vilka inte är lätta att vare sig se eller bryta. Jag förstår att för många så är känslan av att kunna påverka något utanför sitt eget liv minimal.

Men allt det där är egentligen bull shit för jag förstår verkligen inte alls. Biten om att vi har olika förutsättningar, jo, den är jag med på, både fysiska, mentala, kulturella, ekonomiska. Men resten, hela skiten om att det är stört omöjligt att förändra något, det är ju bara en mental mind fuck som du själv kan ta dig förbi om du bara vill och vågar. Det finns för fan inga hinder mer än du själv. Det är högst otroligt att du skulle dö om du testade att tänka lite utanför din egen komfortzon. Det är högst troligt att du skulle upptäcka en massa frågor utan svar. Är du modig nog så börjar du leta efter svaren, vilket oundvikligen innebär att du kommer ställa dig fler frågor, och sedan är du igång. Att skylla på ont om tid, dåligt minne, ointresse eller andra tama ursäkter gör mig mest ledsen och förbannad. Jag tycker trots allt synd om dig, för att du är så jävla liten mentalt att du inte kan ta dig ur din nuvarande position. Jag blir arg när jag ser hur extremt starka krafterna är, vilka verkar för att hålla oss kvar i ett samhällssystem som enbart gynnar några självutvalda få. Evolution mina vänner, är starkare är revolution. Vi kan utvecklas åt ett gynnsamt håll utan att behöva använda oss av revolutionens alltför kraftiga momentum, vilket tippar balansen så hårt åt andra hållet att rekylen oftast tar oss tillbaka till det icke önskvärda tidigare läget. En evolution däremot, som tar varje steg genom att kliva i och ur balans i små små svängningar, det kan funka.

Fine. Jag är inte historiker. Jag vet inte hur mycket olika revolutioner har påverkat våra samhällsstrukturer. Jag är ingenjör. Jag räknar på hur mycket resurser som gått åt i dessa revolutioner, hur mycket samlad energi som gått till spillo, och jag är inte imponerad. Balansräkningen är ofördelaktig när det inte bara är mänsklig aktivitet som räknas, utan även naturen i övrigt. Att förstöra och bränna ner infrastruktur och jordbruksareal med tillhörande skörd är bara så jävla svinigt. Att veta att det globalt budgeteras mer och mer pengar till krigs- och försvarsmakter för varje år som går, det får det att knytas i magen på mig. Svin. Vi är svin och vi förtjänar att dö. Vi är småsinta, självcentrerade idioter med dålig impulskontroll och en allvarligt kränkande besserwisserattityd.

Och jag? En elitistisk pseudodebattör som använder språkliga härskartekniker för att sätta folk på plats? Som genom en akademisk skolning inte längre har förmågan att förstå den kvarstående arbetarklassens levnadsvillkor? Som söker makt genom kunskap?

Jag är jävlig nervös för denna sida av mig själv, jävligt nojjig över att vara precis lika oförstående och härskarlysten som de styrande jag hackar på. Ett svin iklädd grön ulldräkt som mumsar på vilda växter och pratar lösningar så komplexa att de flesta tappade tråden vid ordet permakultur. Oink oink. Nöff nöff. Varför skulle jag vara ett dugg bättre eller mer skickad att styra? Stop. Jag vill inte styra, jag vill vara med och styra. Medstyra. Inte styra själv. Väldigt olika utgångspunkt. Jag är inte helt driven av ilska och förakt, det finns ljusare sidor också, det finns en balans. Annars hade jag föraktat mig s j ä l v stenhårt och antagligen gjort något destruktivt som att supa mycket mer och alldels för mycket, för att slippa undan mitt inre.

Alkoholen har funnits med som eld och lindring. En vår med Emma, full av fest och ligga, en vår som slutade i min brors bästa väns säng och som avslutades med el Camino de Santiago. En sommar av fridykning, förträngning av kärlek men likväl ligga och mycket tid tillsammans, en deppig höst. Mörkt ute, mörkt inne. Emma och jag, kombos sedan 2003 då vi flyttade hemifrån ihop, började falla ifrån varandra. Började ogilla. Pratade inte om det, gick varandra på nerverna. En lägenhet utan dörrar, en källare som vi samsats om i flera år, där vi haft jävligt många bra stunder. Emma flyttade hem en sväng, jag bodde själv under våren och pluggade spanska och delade post, samtidigt som jag smidde på min plan. Le Tour de Gibraltar. Som jag slet för den resan. Om året innan var en ekonomisk räkmacka med A-kassa så var 2006 året då jag gick back. Det snöade så mycket att vi blev tvungna att dela post på en lördag för att hinna med. För futtiga 95 spänn i timmen. Jävla City Mail. Jag blev stark i ben och armar, fick se träningen på jobbet som en bonus. Det var rätt gött att utför en typ av samhällstjänst, att föra ut post, men samtidigt helt förkastligt då minst hälften av allt vi delade var reklam i olika former. Det skavde i min moraliska själ. På nationaldagen släppte jag till sist ner nyckeln till lägenheten i brevinkastet och cyklade iväg mot Fredrikshamnsfärjan. Hej då Göteborg. Halloj 500 mil på cykel. Det är tio år sedan nu.

IMG_2250

Det tog tre och ett halv år, sedan kom jag tillbaka till en ny lägenhet i Göteborg, och då var staden annorlunda. Det är jag glad för.

Som sagt, det finns en ljus sida också, en sida som tenderar att manifesteras i Görar-Klara. Men nu handlar det fortfarande om ilskan. Om att vara så jävla arg för att det är så jävla svårt att göra jävligt rätt. Jag har förbannat generationerna innan mig, gråtit av ilska, för att besvikelsen är så enorm, så svidande hård, så oöverskådlig och utan slut. Varför, viskar jag inombords, varför gjorde ni inget? Lilla Klara, barnet i mig, hulkar och gråter. Ni som var vuxna och visste, varför gjorde ni inget? Varför svek ni oss som skulle komma efter? Det gör så ont!

Del 2. Livet

Det gör så ont att nu vara 31 år gammal och ställa frågan till mig själv istället. Varför gjorde du inget? Och förstå att det inte finns ett enkelt svar, att det inte går att göra en snabb förändring om önskan är att i slutändan sakta ner. Om att processer tar tid, speciellt de normativa. Se att jag har gjort allt jag har förmått, men inte alltid känna att det räcker till. Och där kommer den, en fet smäll i mellangärdet, som trycker upp sorgen och skammen i ryggraden. Fy fan vad jag har skämts mycket. Skämts för att vara människa, för att tillhöra en art som inte hanterar sitt eget livsutrymmes begränsningar. Skämts för att äta, för att flyga, för att dyka. För att inte dygnet runt alla mina dagar jobba för en förändring. Skämts för att stänga ner aktivisten och koppla bort världen. Skämts för att gå på toa och förorena vatten med min skit, skämts för att vara tvungen att använda bilen och bensinen för transport, skämts för att ta betalt för min kunskap av människor som inte har mycket pengar själva, skämts för alla andra. Tagit extrema beslut för att väga upp för andra människors misslyckanden. Gjort en energy audit för mitt eget liv och med hjärtat tungt som en sten sagt att jag aldrig ska flyga mer, aldrig, era svin, aldrig! Och ni ska också börja fundera över varför jag inte flyger. Ni ska skämmas över era egna vanor. Men hälften av er är så jävla korkade att ni tror att jag är flygrädd. Pisspottor och fegskitar är vad ni är.

I veckor grät jag, inuti och utanpå, för att jag inte längre kunde få flyga till mina berg och mitt hav. Los Andes, que están imprimidos por mi cuerpo, por mi corazón, por mi alma. Los Andes y su cordillera. Yo no soy alpinista, soy andinista. Estaba llorando para que sepa que las estrellas sobre la cordillera ahora estaban mas lejos que nunca. Me puse en un silencio nublada, por un estado emocional tan duro que casi me rompió. Estoy enamorada con los Andes, y además estoy enamorada con la persona Klara cuando estoy por allí. Andando, respirando libre, tan pequeño como una hormiga, con palabras y emociones que explica unas partes de mi que antes habían estado medio durmiendo. Por allá están en pleno vista, cantando adentro de mi, en harmonía con la naturaleza que me abrazaba. Lleno de amor y de energía. Feliz.

La precordillera de los Andes
La precordillera de los Andes

Jag blev kvinna först när jag flyttade till Argentina. Genom att krocka med en machokultur, börja dansa tango och vaxa fittan fick jag iklädd klänning testa på olika uttryck för att vara kvinna, utan att någon svensk feministvän kunde se mig. Det var befriande. Jag uppfattades fortfarande som en queer person när jag kom till skolan i slappa byxor och en sönderklippt hårdrockstshirt, utan att vara uppsminkad eller på andra sätt feminint kittad. Jag var ju bara jag, en svensk tjej, hemma så gott som en i mängden, i Buenos Aires en udda fågel.

Mujerita

En amerikansk tjej på 100 kg eller mer berättade med tårar i ögonen att hemma var hon en av de smalaste tjejerna. Det var jobbigt att möta så många vandrande pinnar här och bli motbevisad. En annan tjej berättade att hon rakade sig varje morgon, överallt, på varje bit hud där minsta lilla fjun stack fram. Hon hade aldrig visat sig för sin fästman utan att först ha rakat sig på ben, mage, rygg, armar. Båda två hade det svårt med spanskan, hade svårt att försöka växla över till en annan kultur, utgick mest med andra expats. Jag blev aldrig deras vän. Jag letade upp klättergymmet som låg mellan min lägenhet i Palermo och universitetet i Belgrano. Där fanns människor som jag instinktivt kunde trivas med, människor som inte heller levde främst för stadens kultur utan för naturens öppna skönhet. Och dom var argentinare. Och jag fick öva min spanska. Och jag fick klättra.

En gammal fridykarflört hörde av sig och tipsade om en pooltävling i BsAs. Jag anmälde mig, gick dit och tävlade och blev i ett slag upptagen i en ny gemenskap, med fridykare från hela Sydamerika.

Det kändes så skönt, att få fortsätta med de två sporter som är livsstilar som är jag. Utsatt för elementen, i gränslandet mellan repetitiv erfarenhet och nyfödda fysiska minnen. Att utmana sig själv psykiskt och fysiskt, och att få göra det tillsammans med andra men för sin egen skull.

I hissen på väg till en historielektion på Universidad de Belgrano i BsAs blev jag genskjuten av en söt kille. ”So, are you a climber then?”
Mina gröna La Sportiva skor hängde i en karbinhake på utsidan av ryggsäcken. För att de luktade äckligt. För att Inte allt annat i väskan skulle börja stinka fotsvett. För att jag skulle gå och klättra efter skolan. Och, om man tror på ödet, för att jag skulle träffa Cole, mannen jag blev störkär i utan att kunna erkänna det och som var min allra bästa lekkamrat. Två veckor senare tog vi bussen ner till Puerto Madryn och hälsade på mina fridykare, sen fortsatte vi ut i bergen kring El Bolson. Och hade många fina, kåta tältnätter.

Tack alla ni som legat med mig! Ni har gjort mitt liv lite rikare för var gång. Come to think of it, kanske har sex varit ännu en fysisk och psykisk aktivitet, med spännande gränser att utforska och knuffa framåt. Är det det ni gör, alla ni jag kallat idioter? Ligger med varandra för att växa? Jaja. Sluta skaffa så många barn bara.

Det här med många barn kanske skaver lite extra för att jag själv är nr 4 i en syskonskara. Minstingen. Vildingen. Den ostoppbara. Blyg som liten, orädd från 9an och framåt. Att skammen slagit sina klor i mig så hårt har vad jag kunnat förstå trots allt inte så mycket att göra med att jag är en sån där jävel som inte borde finnas. Jag känner paradoxalt nog att jag verkligen borde få finnas här, eftersom jag gör mitt yttersta för att hjälpa till. Och det där är grunden till en stor del av min självbild, av min psykologiska bas. ”Du, Klara, måste hjälpa till. Du måste rädda världen. Du måste få de andra att lyssna och förstå. Du måste lösa problemen vi står inför. Du. Ingen annan. Du! ”

Jag?

Men alla andra då? Vad ska de göra? Varför är det jag som ska fixa?

”Du SKA se till att ditt liv används till något konstruktivt. Du vet att det är vad som krävs i detta skede på vår planet. Du har förmågor och kunskaper som är användbara. Du kan inte låtsas, det är du för ärlig för”.

Det är starkt, detta som driver mig. Så starkt att jag ibland går överstyr när jag lyssnar för mycket till dessa tankar och för lite till dess motpol.

”Klara, du kan inte göra ALLT själv. Hur ska du kunna göra något konstruktivt överhuvudtaget om inte du också får ta pauser, göra sådant som är roligt och givande för dig personligen. Du får ta plats. Du får använda resurser. Du vet vad du kan göra för att använda så lite energi som möjligt och ändå uppnå så stor positiv effekt som möjligt. Du vet att allt blir bra om du får fridyka. Du vet att havet renar dig. Dyk!”

I mitten av min själ sitter sedan för alltid kärleken till naturen. Arne Naess citerade Spinoza för att visa på samma känsla: Inseqentia in se ipsum. Ro i själen. Naturen ger mig just det. Havet. Bergen. Skogarna. Vidderna. Präglad av min uppväxt så räcker det inte med sjöar och inland, det måste vara hav och kust eller höga berg för att effekten ska slå igenom. I detta nu sitter jag på en solvarm klippa. Klockan är halvåtta och det är lugnt, varmt och rofyllt. Jag har badat och badat igen. Det är dags för middag men hungern fördröjs i sensommarvärmen. Jag älskar det. Älskar att jag har kunnat sprätta runt naken hela dagen och bli smekt av solen. Älskar att små maneter studsar mot min hud när jag kastar mig i från klipporna. Älskar solglittret som blänker upp och spelar över mig och berget. Älskar doften av tång och sälta, blandad med den fylliga nektardoften från ljungen som står i full blom. Här är gott att vara.

Här härskar rösten som berättar att det är viktigt att ta hand om sin balans i livet. Här har den pådrivande samvetsrösten tystnat. Jag gör ju något bra, nämligen ingenting! Jag bara är.

P1090557

Del 3. Aktivisten

Jag är Klara. Jag mår bra av att utmanas, av mig själv och andra. Jag mår också bra av att bara vara, med mig själv och med andra.

Jag mår inte bra av att säga ja till allt och nej till inget. Jag mår inte heller bra av att föra ett okritiskt leverne, att arbeta med något jag etiskt inte kan stå för. Jag mår inte bra när jag glömmer att bada.

Att skapa utrymme för ensamhet, en viktig faktor för att ha möjlighet att integrera nya kunskaper, erfarenheter, upplevelser och känslor, är inte längre lika lätt för mig som när jag levde själv eller när jag reste i en större utsträckning. Det är fortfarande svårt för mig, tar fortfarande emot, att säga till min livskamrat att jag vill vara ensam. I hjärtat känns det som om jag samtidigt säger ”Jag vill inte vara med dig”. Och även om mitt behov av att vara helt själv, i min egen stillhet, inte har något att göra med huruvida jag älskar dig och vårt liv tillsammans, inte handlar om viet utan om jaget, så är jag rädd att göra dig ledsen. Min fina älskade Tim, min favorit framför andra, jag är rädd att såra dig, och låter därför stundtals bort att välja mig själv. Så väljer jag oss, och går runt och är otillfredsställd och skev.

Jag övar mig, hela tiden, på att förstå att det inte är en skillnad mellan att välja det som är bra för mig och det som är bra för oss. Det ä r bra för oss om jag mår bra. I grunden är det exakt samma problematik som driver mig att ge för mycket till det gemensamma i min strävan att ”rädda världen”, och för lite till mitt individuella återhämtnings- och varandebehov.

Dessa dagar är ett fint bevis på att jag har förmågan att ta ansvar för mig själv och dra mig tillbaka, utan att klippa kontakten med dem jag älskar. Tre dagar i en sommarstuga vid havet, det är en så försvinnande kort stund av alla mina dagar på jorden, och ändå är de så väldigt viktiga, så helande, och ger mig så mycket glädje, lugn och styrka. Tack Klara, tack Alma, för att jag ger mig själv det jag på riktigt behöver. Vem Alma är? Min fridykarsjäl, manifesterad genom vattentid och en tatuering av en sjöjungfru på min kropp, nära hjärtat. Alma betyder själ på spanska, jag tyckte det var passande, och nu sitter hon där och viftar på stjärten ibland, får kyssar av Tim ibland, får simma i havets sälta ibland, eller ofta. Hon påminner mig om att jag finner min ro i havet. Om att det alltid kommer att vara en möjlighet, och om att det är en mental termometer lika väl kalibrerad som ett atomur. Mår jag bra, då kan jag fridyka. Mår jag sämre, då kan jag inte fridyka.

Lyssnar jag till min kropp så berättar den vad jag behöver göra i livet i övrigt, bortom att vara i havet. Är det ok att gasa på lite, eller dags att bromsa? FridykarAlma vet. Nu vet j a g, med all tydlighet, att hon vet. Hon är ju också jag. Under fyra fridykningssäsonger lyssnade jag inte, jag simmade inte ner i djupet och mötte mig själv, jag fixade inte att vara så avslappnad att jag kunde göra sköna fridyk. Jag hade tusen aktiva tråda i min hjärna, de spretade åt alla håll, trasslade ihop sig. Jag försökte väva den samman och finna kongruens, men fler trådar kom, fler tankar etiketterade ”Du SKA göra det här, det finns i n g e n annan som gör det, du måste!”

Som aktivist är det här varningsklockorna borde ringa högt och ljudligt. Som aktivist är det här jag borde säga: Hjälp!
Det gjorde jag, och jag fick hjälp, men det var på håret att jag hade eldat på för mycket under för lång tid för att kunna återhämta mig. Tröskeln var så hög, jag bara adderade och adderade uppgifter för att försöka göra arbetet så smidigt som möjligt. Om jag hade alla dessa olika saker att ta hand om så borde ju minst hälften av dem vara typ samma grej, det borde finnas mycket som överlappade och som gjorde att arbetsbördan minskade istället för ökade, relativt sätt. Yeah right.

Kära människa!
Är du en ideellt arbetande person? Är du en aktivist? Utför du en mängd uppgifter för ett högre syfte, utan att få mer kompensation i gengäld än fler mail i din inbox? Har du funnit en gemenskap som ger dig kärlek och mening, där du upplever att du gör något gott med ditt liv, men vilken inte kan tillfredsställa ett annat behov – ditt ekonomiska? Snälla kära vackra du, vandra inte för långt på den stigen! Det är inte fult eller dåligt eller elakt att behöva pengar i vårt samhälle. Det finns inget ondskefullt i pengarna själva, de är bara ett medel även vi kan använda för att nå våra mål, våra ädla aktivistmål, som våra hjärtan så starkt är länkade till. Släpp för ett ögonblick ditt reflexmässiga fördömande av pengar och ekonomi. Zooma ut. Observera helheten.

Ekologi. Eko logi. Huset, läran om. Läran om huset.
Ekonomi. Eko nomos. Huset, handhava resurser. Att hushålla med resurser.

Ekonomi är inte bara kronor och ören, aktier och fonder, investeringar och lån, ränta och avgifter. Ekonomi är inte bara kreditkort, lånebubblor, inkomstklyftor och grekiska nödlån. Ekonomi har fått ett oförtjänt dålig rykte som något svårt att förstå, styrt av några få, med sanningar och lagar lika bergfasta som de Newtonska uppå vilka vårt mekanistiska samhälle av idag vilar.

Stanna i utzoomat läge. Ser du bristerna i logiken? Ser du att lika lite som våra 500 år gamla grundläggande fysikaliska lagar kan förklara exempelvis kvantmekaniken, så kan 1900-talets ekonomiska modeller, låt mig upprepa: m o d e l l e r, förklara den komplexa ekonomi som växt fram ur globaliseringen. Förstår du vad ett vetenskapligt förhållningssätt innebär? Vad som är grundvalarna för naturvetenskapen? Att a l l a teorier och hypoteser är just vad de utgör sig för att vara, en förklaring som antas vara korrekt tills dess att dess motsats bevisas.

Det finns per definition inga sanningar. Att den västerländska naturvetenskapen växte fram ur den grekisk-filosofiska traditionen kanske avspeglas i just detta. Att vi ändå valt att förenkla och lyfta fram vissa teorier som grundlagar, det har kommit ur en praktisk betydelse. Det finns få människor som kan hålla en hel världs kunskap levande i sig själva, och samtidigt förstå den. Vi förenklar, för att livet blir lättare att leva, världen lättare att tolka, om vi inte gör det onödigt komplext. Vi kallar en teori för en grundlag. Vi börjar tro att det ekonomiska systemet som är i spel idag är det enda möjliga systemet, att det enda upplägg som är möjligt är det vi befinner oss mitt i. Idioti.

Att denna upplevelse av hur groteskt orättvist och ojämlikt det ekonomiska systemet är hindrar oss aktivister från att ta del av det, hindrar oss från att använda det till vår fördel, det är djupt olyckligt. Att vi inte vill befatta oss med eller bli beroende av pengar, att vi i n t e vill vara en bidragande del i att systemet fortlever! Att företag per definition är onda och att det bara är egoistiskt drivna kapitalister som ger sig in i den privata sektorn, för att suga pengar från alla andra.

Ja, det finns många aktörer som är svin med kortsiktiga planer, obefintlig förståelse för hur planetens ekosystem hänger ihop och extremt lågt samhällsengagemang. Ja, det finns också aktörer som använder sig av samma ekonomiska förutsättningar för att skapa långsiktiga investeringar, med ett genuint intresse för en återuppbyggnad av de ekologiska och sociala värden som havererat under vår tillväxt.

Var inte rädd för att själv bli en av dem som i det ekonomiska ekosystemet för in en trojansk häst, full av snillrika lösningar vilka kommer att smyga sig ut på marknaden och erövra den.

Var inte rädd för att agera samtidigt dom du fortsätter kritisera.

Det finns redan en fortsättning, idéer om hur ekonomi och kapital kan lyftas från sin fastsnärjda position i det monetära systemet och bli mer diversifierad, mer ärlig i sin framställning av värde. Socialt kapital, kulturellt kapital. Kunskapskapital, naturkapital, mänskligt kapital. Jag hoppas att jag verkligen blir 127 år gammal och får se hur vi utvecklar vår syn på ekonomi över de kommande hundra åren.

För lika oändligt arg och besviken som jag är på alla er som lever med skygglappar, alla er som tänker att det räcker att rösta i riksdagsvalet och att källsortera för att göra något bra för världen, alla er som lägger ribban på en femårings nivå och vägrar bidra med er fulla potential, lika oändligt glad och tacksam är jag för er som satt igång det arbete och de processer som lett fram till rörelser och begrepp som permakultur, omställning, cradle to cradle, Holistic management, regenerativ design. Alla ni som tagit systemteori och låtit era intressen och er passion flöda genom dess strukturer, för att identifiera fruktsamma kopplingar och tillvägagångssätt. För att utröna hur vi kan gifta samman vårt hantverkskunnande och våra generationsöverskridande lärdomar med tekniska lösningar och ekosystemens buffrande, återställande och livgivande förmåga. Alla ni som varit en Sensei, för mig och för andra i min generation. Tack för att ni gått före, tack för ert mod, tack för er längtan, tack för ert hopp, tack för er beslutsamhet, tack för allt!

Jag trivs med att vara annorlunda, obekväm, ifrågasättande och envis. Jag skiter i om det är jobbigt för andra. Ni är ju jobbiga för mig. Jag trivs med att tillbringa min mentala tid, mitt intellektuella varande, i randzonerna utanför det etablerade. Medvetet och omedvetet ständigt på jakt efter nästa del av visionen för vår samtids utveckling. Vad annars? Det är ju där min passion ligger, i analysen och kritiken, i systemteori och kunskapsflöde, i upprättandet av nya normer och ett återtagande av etik.

Jag vill använda mitt språk, jag vill vara exakt i vad jag säger, skriver, beskriver. Jag vill inte göra mig dummare än vad jag är. Jag vill bli utmanad av intellekt vassare än mitt eget. Jag vill, och det finns inget som hindrar mig.

Viljan leder till hårda interna diskussioner. Viljan är motsägelsefull. Viljan är relativ. När jag vill något så använder jag mitt intellekt för att motivera valet för mig själv.

– Nu vill jag flyga igen! ropar min ena röst.
– Jaha, och varför skulle just du vara värd att få flyga, få använda upp olja, få släppa ut avgaser, få transportera dig själv snabbt istället för långsamt? svarar den andra kyligt.
– Därför att jag har en långsiktig plan som kommer att generera så mycket positiva effekter att det över tid väger upp alla bakslag av flygningen. Om jag inte tar chansen nu att möta människor, samhälle och natur vilka alla bär på svar till mina frågor, så kommer min egen utveckling och mitt egna bidrag till förändring att över tid kräva mycket mer resurser för att nå till samma punkt vilken jag kan nå med hjälp av att resa medelst flyg. Förstår du? Det är en smartare, energieffektivare investering att låta mig flyga lite nu för att kunna arbeta upp erfarenhet och kunskap genom andra som går på samma regenerativa väg men på andra platser på jorden, än att be mig resa enbart med cykel, segelbåt, tåg och buss. Jag ska inte flyga till Nya Zeeland, Australien, Canada, USA, Karibien och södra Sydamerika enbart för mitt eget höga nöjes skull, jag ska flyga till dessa platser för att lära, för att knyta samman kunskap. För synergieffektens skull. Och för min egen skull. För att jag är ett globalt barn av min tid, som genom nomadens livsstil blivit den jag är. För att jag blir en starkare och smartare förändringsagent i mötet med andra, när jag får använda alla mina språk och all min symbolik för att förstå och för att nå. När jag skavs och kläms mellan olika kulturer.
– Storslagna ord, min vän. Är du säker på det här? Kommer du v e r k l i g e n att åstadkomma allt du beskriver? Eller är orden en fasad bakom vilken det finns en egoistisk önskan att bara få skita i allt och sticka iväg och resa igen?
– Vet du, fuck you! Efter 31 års erfarenhet av mig själv så kan jag för fan LOVA att jag kommer åstadkomma allt det jag sa, och mer därtill! Om det är något jag har lärt mig av alla mina äventyr, alla djupdyk, alla resor till fots och på cykel, alla möten med människor som har ett djupt ansvarstagande inbäddat i sig själva, så är det att jag ALDRIG någonsin kommer att sluta agera utifrån helhetens bästa. Jag är jävligt stolt över allt jag använt min tid till. Jag är jävligt stolt över att jag äntligen ä n t l i g e n ÄNTLIGEN har kunnat börja landa i förståelsen över att jag får vara här, på den här planeten, just nu. Att jag precis som alla andra är en del av livsväven. Så om du vill försöka putta in mig i skämshörnet igen, well fuck you! Jag vägrar! Att skammen aldrig kommer att försvinna, det kan jag acceptera, men att den ska få fortsätta diktera mina livsval, till det säger jag Nej. Aldrig mer. Jag har gjort den resan, den icke fysiska resan, och resultatet var mestadels skadligt. Livet blev till en olycklig kamp. Jag är inte intresserad av att använda patriarkala krigsuttryck för att definiera min väg, jag är inte intresserad av att fortsätta kämpa, slå tillbaka eller förtrycka.
Jag tror med hela mitt väsen att vi kan leva på andra vis.
Jag tror att om vi är modiga nog att prata om, berätta om och namnge det vi ser runtomkring oss i form av orättvisor och felaktiga beslut, så kommer vi att nå längre som samhälle än vad tidigare civilisationer har gjort. Jag tror att om vi belyser dårskap och framför alternativa åsikter förankrade i handling och forskning i samhällets alla strukturella plan, så kan vi forma en rikare framtid för dem som skall komma efter oss.
Jag tror, utanför religionernas ramverk, och det gör gott.

Jag tror, och jag märker, att det jag tror smittar av sig på andra när jag berättar om vad jag tror. Så jag vill gärna ge min tro pappersvingar fyllda av ord, starka nog att flyga kors och tvärs och landa i händerna på just dem, som behöver få läsa dessa ord. Kanske är ni faktiskt ganska många, ni som behöver få höra någon annans historia. Jag hoppas att den hittar fram, ordsvalan. Jag hoppas framför allt att alla ni som är sisådär 14-15 år och uppåt har tillgång till min och andras berättelser, så att ni kan bli starka och glada och känna värdet av att n i finns och att n i tänker och att ni kan göra en skillnad. Låt aldrig någon få er att tro att världen är så stel att den inte går att ändra. Det är en omöjlighet, världen ändras nu och nu och nu. Världen är dynamisk. Läs lite om geologi eller om universum om ni börjar tvivla på att saker och ting alltid är i rörelse. Även bergen har varit en flytande massa en gång i tiden.

Det finns ett ordspråk, att tro försätter berg. Jag är inte så intresserad av det, men jag vill gärna klättra i berg. Vandra i berg. Utsättas för berg. Berg förutsätter tro, för den som vill vara i dem. Berg säger till dig att nu får du för fan skärpa dig! Berg säger att du lever, intensivt och instinktivt, i varje ögonblick. Berg ger dig perspektiv. Du måste tro att du hanterar att vara i berget, på berget, vid berget. Du måste inte veta hur det kommer att vara, bli, eller vad som ska hända, men du måste lita till din egen förmåga att hantera de situationer som kommer att uppstå. Du ges en chans att befinna dig långt borta från samhällets inbäddade, avtrubbade, likriktade verklighet. Du ges möjligheten att förhålla dig till ursprunget, till elementen, till dig själv och till det rasande flöde av tankar och impulser som flödar genom dig. Om du, som jag, har ett behov av att möta dig själv på djupet men finner det svårt att göra så i en stad, oavsett hur många yoga- eller mindfulnesspass du går på, låt dig då ledas av din inbyggda kompass. Vart pekar den? Vilken typ av människoöde plats är det du kan slappna av i? Du vet inte ännu? Våga testa! Våga sticka ut med ett tält och en sovsäck och lite mat i skogen och se vad som händer. Eller låna en enslig stuga vid havet och åk dit helt själv. Våga vara ensam. Du kommer inte att gå sönder inombords, du kommer inte att dö. Ensamhet ger däremot en rik och kanske oväntad belöning. Du måste till slut säga hej till dig själv. Du har världens möjlighet att bli vän med dig själv, lära känna dina gränser, dina behov, din rytm. Du behöver inte hålla med någon annan och säga Ja precis! för det finns ingen annan där. Du kan istället få öva på att vara helt ärlig och rak mot dig själv, att inte stuva undan åsikter och känslor som inte stämmer överens med din omgivnings. Du kan få tid att granska dina egna tankar utan att de jämförs mot en annan individs. Du kan få plats att ta mentala steg i riktning mot den person du önskar vara.

Ensamhet är en gåva, inte en bestraffning. Om du knäckt den nöten kan du se fram emot ett enklare liv, på många plan. Att längta efter att vara tillsammmans, att dela livet, att ha en stark gemenskap runt sig, det är både vackert och en nödvändighet. Få är de som kunnat leva isolerade. Ensamhet är ett val du kan göra, och ensamhet kan följas av tvåsamhet eller flersamhet. Var modig. Rusa inte in i tvåsamheten för att finna trygghet, då blir tryggheten ett bländverk som haltar när och om din andra hälft inte är där. Var stark. Se dig själv i ögonen och berätta vad det är som känns svårt, vad du är rädd för, vad som stjälper dig i livet. Tag dig tid att fråga dig själv, bara dig själv, om det finns andra sätt att se på saken, om det finns lösningar du missat. Identifiera var din energi och din livsglädje kommer ifrån, och var den läcker ut. Kan du laga läckorna? Var modig. Leta på de oväntade ställena efter lösningar. Tänk l ö s n i n g istället för problem.

Allt detta kan ju verka gyllene. Självklart. Lurigt men bra. Men i den andra änden av spektrat då? Har ensamheten gått överstyr? Är den inte ett val utan det normala, det vanliga? Jag är ledsen, men jag har aldrig på riktigt varit i den sitsen. Jag har aldrig till 100% känt mig oönskad, utstött eller avspisad, förpassad till ofrivillig ensamhet. I’ve c h o s e n to be alone, I’ve never truly and fully been lonely. Jag är en tjej, vit medelklass, med akademikerföräldrar och -syskon, med en god utbildning, många vänner, ekonomisk back up, en man jag älskar, skinn på näsan och stort livsutrymme. De gånger jag känt mig ofrivilligt ensam är när jag har varit för stressad för att se att det inte är sant, att det faktiskt finns en hel drös människor på armlängds avstånd som finns där för mig, varje gång jag behöver dela mitt liv och mina tankar med dem.

Jag skriver inte om ensamhet för att jag tror att jag kan hjälpa alla människor att få ett bättre liv. Jag skriver om ensamhet för att min erfarenhet säger mig att det är alltför många som inte vågat vara ensamma och som därmed straffat ut sig själva, som inte sett sig själva till fullo. Och min erfarenhet säger mig att de människorna, de är lite farliga, för de är inte säkra på sig själva, har ingen stabil bas att stå på. De väljer inte och lever inte enligt sina egna ideal, de gör som ”alla andra”, för de har aldrig varit modiga nog att lära känna sig själva. ”Alla andra” är ofta en väldigt dåligt informerad influens.

Gör världen en tjänst. Hitta dig själv. Och när du tappar bort dig, ta dig tid att hitta dig själv igen. Det är värt det.

Del 4. Drivkraft

Jag skämdes för min pappa som drack för mycket. Jag skämdes för min mamma som inte lämnade honom. Jag skämdes för mina blåa glasögonbågar. Jag skämdes för att jag inte var lika cool som dom andra på högstadiet. Jag skämdes för att jag skämdes. Så jag beslutade mig för att tuffa till mig, att inte ta ansvar för de vuxnas handlingar, och att stå på mig i klassen. Jag hade, efter att ha gått i skolan med samma barn i alla år, träffat nya vänner utanför skolan och bortanför landsvägen där jag växte upp. Mycket bra. Det var bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag förvandlades till en social, rolig, kaxig men snäll ung tjej som började på gymnasiet med gott självförtroende. Jag har alltid känt att jag har en styrka i mitt minne, i att vara logisk, smart, i att kunna argumentera. Så jag växlade helt enkelt upp mina styrkor. Jag älskade att sedan komma till gymnasiet och möta andra smarta, drivna personer, att slippa känna att de andra inte fattade, inte hängde med.

Lusten att lära dämpades tillfälligt av att plötsligt bli fast i ett schema med lektionstider och läxor, istället för att som i Montessoriskolan till stor del planlägga mina egna timmar utifrån en tydlig läroplan. Jag lekte mig igenom ettan, fick anstränga mig lite i tvåan, för att jag då blev kär och tappade bort mig, och gled på i trean. Gick ut med 18,7 i slutbetyg och kände att det räckte gott och väl. Jag ville ändå inte bli läkare, ville inte jobba med människor. Ville hellre fortsätta med det tekniska, med matten och fysiken. Var rädd för nördstämpeln på biologer och geologer och tänkte att de smarta människorna, de läser en ingenjörsutbildning. Jag gillar vassheten hos unga skarpa hjärnor, hos dem som vet en jävla massa om världen och inte är rädda för att stå på sig. Som räknar sig som lika erfarna och kloka som vilken 40- eller 60-åring som helst. Det är uppfriskande. Det är visserligen oftast inte sant, men den ljuva känslan av trotsighet som flödar under en yta av nybakt student på väg ut i livet, den är så bra! Så livlig, stark, viktig. De kommer med uppdaterad information och säger åt oss som är äldre vad vi borde göra. Det är ju helt fantastiskt. Om vi bara hade kunnat lyssna lite bättre, och ställa upp lite mer. Hjälpa dem att förverkliga ambitionerna, idéerna, drömmarna, eller se hur de förändras över tid och blir till något annat, drömmarna alltså. Personerna har redan sin kärna, de kanske förändras de med men inte så drastiskt. Jag är ju inte 20 längre. Eller 23, eller ens 27. Jag är 31 år gammal. Same old, fast rikare på upplevelser av alla de slag. Men det är fortfarande lätt att gå tillbaka till känslorna från mitt andra decennium. Därför: Dags att ställa upp för dem som är yngre. Dags att lyssna, att spegla, att fråga. Dags att bli mentor.

Plötsligt händer det. Du går ut gymnasiet, fullspäckad med information. Uppdaterad till tusen. Lite lätt förvirrad, och alltför stressad. Du har just blivit matad av den industriella skolan i över tio år. Drillad till att bidra till samhället, att få de ekonomiska hjulen att snurra, att vara en bra människa. Men vad fan betyder det? Och har du verkligen blivit drillad i att först granska samhällets och dess krav på dig k r i t i s k t, så att du vet vad det är du bidrar till och vad du förväntas göra?

Du är typ 19 bast och behöver paus! Låta hjärnan varva ner lite. Kanske super och dansar du sommaren igenom, kanske är du uppe hela nätterna och spelar precis så mycket du vill, kanske har du ditt första heltidsjobb och tjänar stålar till en resa. Kanske ägnar du dig åt att vara fri och ansvarslös. Kanske kan du ä n t l i g e n fundera över vad DU vill göra istället för vad skola, föräldrar och mediesamhället försöker modellera dig till att göra. Kanske slutar det med att du tar ledigt ett år eller fler, befinner dig på resande fot eller tar ett jobb som ”okvalificerad” arbetskraft.

Efter några år av resor, jobb, funderande, supande och allmänt behagligt rövarliv behövde jag verkligen få komma tillbaka till en lärande miljö. Jag märkte att min hjärna började tappa farten av att vara understimulerad. Jag ville gärna fortsätta utforska världen, fortsätta resa, men bara om jag kunde bidra med något på vägen. Jag hade redan gett mig själv frisedel i ett par omgångar, flugit iväg och back packat, fridykt, vandrat, och orden ”sticka huvudet i sanden som en struts” var tätt länkade till denna period. Jag orkade inte vara duktig, bidra och tänka på alla andra under de första tre åren efter gymnasiet. Det fanns inget kvar att ge. Jag behövde få tanka upp mig själv först. Men ändå kände jag att jag genom detta beteende var en äkta jävla struts, och det var en oskön känsla. Jag kunde inte och ville inte fortsätta leva så, leva för dagen, för nuet, för min egen skull alena. Så jag blev brevbärare och spanskastudent under vårterminen, cyklade som ett sista soloäventyr till Gibraltar på sommaren, jobbade hem några sista slantar på Volvo, och flyttade sedan mitt pick och pack till Skövde för att börja på Biståndsingenjörsprogrammet.

Ingenjör, vad är det? Vad gör man då? Civilingenjör och militäringenjör. Elingenjör, maskiningenjör, samhällsingenjör, trädgårdsingenjör. Stående skämt om ingenjörer: ”Ingen-gör”.

Ingenjörer är skolade att analysera problem och formulera problemställningar. Framför allt ur ett tekniskt, logiskt och systemavgränsat perspektiv. Förhoppningsvis är de också skolade att tänka ut lösningar, och i den bästa av världar kan de kommunicera dessa lösningar och leda processer och projekt på ett bra vis. Många ingenjörer vill bara räkna och vara ifred, älskar att hitta den renaste ekvationen eller att knäcka den svåraste uträkningen. Många ingenjörer vill räkna mindre och projektleda mer, få möta fler människor och ha en i teknisk mening ytligare roll.

Klara, varför ville du bli ingenjör? Vilken roll trodde du att du skulle kunna fylla efter en examen? Var du beredd på att ta ett arbete som krävde hög närvaro vid ett skrivbord, bakom en datorskärm? Var du medveten om hur du skulle stöta dig med teknokraterna, bli uppgiven på grund av meningslösheten i de potentiella arbetsuppgifterna som nyexaminerad och ständigt lura på nya sätt att komma U T i naturen igen?

Jag sökte och kom in, tog ett till åt ledigt, sökte och kom in igen. Flyttade till Skövde för att plugga och för att jag ville veta hur jag skulle uppleva en mindre stad än Göteborg. Hur var det att leva med 50 000 andra istället för 500 000? Efter två år hade jag fått krupp på detta och sökte mig på ett bilateralt avtal till Buenos Aires, en stad på närmare 15 miljoner invånare. Det var inte heller helt lätt eller rätt. Jag smet ut till omgivande natur vid varje givet tillfälle. Tack vare en klättrade nyfunnen vän med en Landrover, argentinaren Omar, fick jag tillgång till ett välbehövligt livsutrymme. Om jag ändå totalt deppade ihop på grund av stadens enorma massa runtomkring mig så kollade jag på Into the Wild och drömde mig ut, till la precordillera, los Andes, till bäckar och raviner, gamla träd och kylig granit. Den filmen landade hårt i mig. Jag hade precis läst Krakauers bok innan filmatiseringen ett par månader senare hade premiär. Jag blev lättad och stärkt i min egen ansats att leva etiskt, agera etiskt. Jag sög i mig historien om denna unga man som ville så mycket, och som gjorde allt för att nå sina mål, för att förstå vad fan samhället höll på med och i vilken riktning det var på väg. Som var både lycklig och olycklig på samma gång. Jag kände mig likadan.

Jag sökte till biståndsingenjörsprogrammet därför att jag, i mitt djupaste inre, vet att jag b a r a kan leva ett gott liv om jag är med och driver förändringsfrågor. Jag KAN inte blunda för allt idiotiskt som sker runtomkring mig. Jag kan inte skylla på någon annan. Det bara är så. Det är ingen lätt livsmening att vakna till varje dag.

Om du också har denna kärna, så finns jag här för dig. Den här texten är till d i g. För jag vill att du ska få veta och att du ska få känna att vi är flera, inte alltid sammanlänkade, inte alltid uppmärksamma på varandra, men att vi blir bättre på det. Tro det eller ej, men globaliseringen hjälper. Internet hjälper. Till och med EU hjälper.

Det är inte lätt att förstå vad det betyder att jag ska göra, eller inte göra. Det är inte lätt att förstå någonting alls. Vad då MENINGEN MED LIVET? För fan, vilken dum jävla fråga era jävla filosofer, vilken dum jävla utmärkt bra fråga som alla borde fundera på lite då och då. Hur jobbigt det än är för dig själv att tänka, granska dina val, fundera över möjligheterna med att just du finns här just nu med just dessa förutsättningar, så är du en människa. Du har inte bara friheter ett åberopa, du har även ansvar att ta. Du har ett fett stort ansvar att axla, och det blir så mycket tyngre för alla andra om du inte skärper dig och är med och delar ansvaret för kollektivet, för samhället, för de resurser du nyttjar utan att tänka på efterverkningar.

System. Du är ett system och du lever i ett system, nej, i flera system. Snälla idiot, väx! Jag vill inte bära dig, jag vet att du kan fixa det här själv!

Känner du igen tankegången ovan, hur lätt det är att gå in i en argumentation kring allas ansvar? Att människor har både rättigheter och skyldigheter. Bra. Det gör mig glad. Då är vi ännu fler som tänker, och eftersom alla tänker lite annorlunda så blir vi starkare. Mångfald är nyckeln till så mycket. Kombinera det med en förståelse för ekosystemen och de återupprepande mönster som ligger inbäddade som ett dolt blue print, så kommer vi en bra bit på vägen i vårt förändringsarbete.

Som jag redan skrivit, förändring är en inneboende kvalité i system. En kvalité, inget jävla problem. Förändring är.

Jag är. Du är. Alla är. Men vad vill jag du alla vara? Varför?

Varför vill du vara? Att alla har en inneboende värde är för mig inte ett fullgott svar, inte när det gäller människor.

Del 5. Populationsstorlek och ilska, del 2

Jag har måhända inte klimatångest, jag känner inte en vanmakt så stor att jag blir paralyserad av den. Jag har däremot en klimatnyfikenhet. Att skriva om min skam men inte om min glädje och nyfikenhet, det tror jag är en del av min samhällsnormativa bakgrund. Att jag försöker hoppa ur den loopen, försöker att hitta, för mig personligen, nya positiva infallsvinklar till att se på världen, det har varit en lång lång process. 15 års tid och jag är fortfarande inte klar. Jag är arg på dem som är okritiskt positiva och arg på dem som är omotiverat negativa. Jag är arg på alla som inte verkar intressera sig för att över tid bredda sina argument och sin förståelse för världen, utan istället hänfaller till ”men alla säger” och ”alla andra tycker” och sedan fortsätter leva sina liv som om världen stod still.

Jag är arg därför att det där någonstans mellan raderna finns en spökskrivare, finns flera spökskrivare, som skriver om de bakomliggande sanningar vilka endast är ETT sätt att se världen. Skriver om att det inte finns nog åt alla, skriver om att vi måste kämpa, skriver om att vissa är bättre än andra. Skriver, debatterar och handlar på ett sätt som får miljontals människor att må dåligt. För mig så är det ni som är de största svinen, personerna som har både information och kapital nog att ändra hur vårt globala samhälle skall fortskrida i ett långsiktigt skeende, men som väljer nutida profit istället för altruistiskt välmående.

Det är så jävla elakt. Varenda vaken tonåring känner av att något är jävligt snett, att världen inte fungerar optimalt utan brutalt. Varenda vaken ung vuxen snackar politik och socioekonomi på fyllan, men förvägras verktyg för att kunna göra en skillnad. För i HELVETE, sluta prångla ut den äckliga jävla m y t e n om att världen är för liten för oss alla. Sluta spä på rädslobaserade ideologier. Sluta vara så blanka att civilkurage är ett ord ni inte kan leva upp till.

Jag hatar er, era jävla äckel, för att ni låter allt lida i onödan!

Jag HATAR att det ska vara så svårt att få ut kunskapen om att planetens resurser är alldeles fullkomligt tillräckliga. Tillräckliga om vi väljer att dela med oss och att bry oss om varandra och jorden. Inte tillräckliga om vi stannar i ett rädsloparadigm. Aldrig tillräckligt så länge vi bär på vår enskilda sanning att vi alla måste kämpa för och sedan behålla så mycket resurser som möjligt. Idag, pengar. Imorgon, mark?

Nej, den 20åriga Klaras rädsla för att vi är för många på den här planeten är inte längre gångbar. Förlåt att jag svor åt er och sa att ni var dumma i huvudet bara för att ni knullade fram barn. Det var inte snällt och inte helt sant. Jag tycker fortfarande att ni är helt otroligt jävla dumma i huvudet om ni bär fram ett barn eller flera och sedan undlåter att finnas med i dessa barns utveckling. Om inte ni ser till att lyssna till och vara uppmärksamma på vad skolan lär ut och hur era barns världsbild formas, hur kan ni då vara med och skapa livskraftiga individer som tänker på sig själva OCH helheten? Hur kan ni då säga att ni gjort allt ni kunnat för att bidra till jordens livsbärande mångfald genom att också låta era barn lära känna värdet av att leva inom jordens ekologiska ramar?

Rädslan för mängden människor är borta, men ilskan för hur vi lever finns kvar. Argument som handlar om kvantitet och antal är endast rökridåer, kvar står kritiken av vad vi uppfattar som livskvalité, hur vi ämnar uppnå livskvalité och hur vi fördelar möjligheten till att uppnå livskvalité.

Och nu kräks jag lite i min egen mun. Livskvalité. Fy fan, jag känner mig som en jävla… jag veeeet inte vad! Jag har inte lust att skylla på andra, gör det ändå men vill bevisa att jag minsann är en del av den rörelse av tänkande individer som för fram andra tankebanor. Som faktiskt genom observation, analys, planering och genomförande har visat HUR vi kan göra istället. Och nu tänker du, mmmm visst Klara, lev du i din tro av att du har någon sorts lösning. Och jag vill skrika åt dig!

J ä v l a skitmänniska jag måste för fan tro och göra något för jag är inte rädd. Jag är som Yllet, jag är inte rädd för spöket och jag tänker rycka dig i lärften och om den är från 1848 ditt gamla spöke, ja desto bättre för du har redan gjort ditt. Du är inte längre önskvärd. Världen har gått vidare och politikens klassargument kvarstår men är förändrade, och både du och den Osynliga Handen behöver en rejäl uppdatering. Det människocentrerade är på väg ut, det holistiska – men ännu missförstådda – är på väg in.

Del 6. Framåt

Jag ger mig a l d r i g. Hör du det, aldrig! Jag tänker aldrig hålla tyst. Tänker aldrig frivilligt släppa fram idioter som förespråkare för en hel art. Tänker aldrig ge avkall på min rätt att vara medbestämmande. Tänker aldrig göra ingenting. Jag hatar mig själv av bara farten när jag tar en paus, även om jag vet att jag behöver göra ingenting så är jag så starkt driven att förändra att jag skållar mig själv lika hårt om inte hårdare, än alla andra jag behagar kalla idioter därför att de tycks göra i n g e n t i n g. I det kan du vara lugn, min månghövdade plågoande, jag är min egen värsta häcklare. Du kan inte ta den platsen. Till det är du alltför okomplex och korkad. Jag fiser i ditt ansikte och skrattar, för du gör mig vild av lust att ställa åter balansen i världen.

Jag har entusiasm, nyfikenhet, glädje och skratt. Det låter som klyschor, och är det om jag låter dem så vara. Men nej, varför inte ta tillbaka de ord som en gång var vackra ackompanjemang till en människa? Jag är stark, entusiastisk, klok, glad, rolig, envis, nyfiken, påträngande och jordad. På riktigt! Så försök putta omkull mig du, gamla drake, så ska vi se om jag faller.

Jag förstår att föraktet mot den som j a g inte tycker förstår är jävlig osexigt och elakt. Jag förstår också att jag kommer att ta mig an föraktet precis som jag genom livet tagit mig an rädsla och skam. Jag har inte velat utradera dessa känslor, enbart förstå och acceptera så att jag kan gå vidare. Jag vill förstå hur de påverkar mig i min relation till mig själv, och jag vill förstå hur de påverkar mig i min relation till andra. Jag vill veta hur olika uppvällande känslor tar sig fram genom mig och vidare i ansiktsuttryck, gester, minspel, vill veta hur jag utan att tänka på att jag gör det eller förmedlar det med ord ändå får en annan människa att känna sig glad, ledsen, utmanad. Jag har en vana av att vara väldigt tydlig i vad jag tycker, att sätta ner foten och forma anletsdragen till en starkt ifrågasättande min. Nej. Jag håller inte med dig. Förklara dig. Nej. Du har svaga argument och jag håller inte med dig.

Där är det, föraktet. Där i mitt varande ihop med andra människor. Och jag vet inte om jag vill ändra dess inflytande på mig. Lika stor del av min drivkraft som kommer från lyckan av att vara nyfiken och få lära sig mer mer mer, lika stor är delen som vill få andra att bejaka sin nyfikenhet för att lära mer mer mer, och där under rör sig föraktet för dem som inte kan.

Jag vill alltid veta mer, för jag hoppas att ju mer jag förstår desto finare kommer jag att tycka att världen är. Desto mindre arg behöver jag vara. Om jag kan förstå, logiskt och emotionellt, varför individer och grupper agerar på ett visst sätt, så finns det inget kvar för min egen ilska att gödas av. Visa män och kvinnor har sagt det, min erfarenhet har sagt det. Men min vardag handlar om mer än bara detta. Detta är metanivån som jag gör mitt bästa för att flöda fram och tillbaka mellan, detta är samtalen sena kvällar med spännande personer, detta är utmanande i intellekt och handling.

Jag läste till biståndsingenjör med en förhoppning om att kunna ta enkla, tekniska lösningar med mig till platser på planeten där de saknades, där de skulle underlätta för människor att leva ett gott liv i samklang med naturen. I studierna kom vi aldrig till de enkla tekniska lösningarna, vi kom till den bakomliggande matematiken och fysiken. Jag blev logiskt utmanad, vilket jag älskade, men jag sörjde konstant avsaknaden av ett hantverk kopplat till det logiska. Varför fick vi inte montera isär generatorer, bygga egna solpaneler, testa gråvattenlösningar, mura brunnar och konstruera nödboningar? Varför är akademin så… tråkig?

Jag visste på ett plan redan innan jag började plugga att det praktiska inte ingår i en utbildning på ett universitet eller en högskola. Så för att möta mina egna krav och behov av att både få tänka och göra, så valde jag den enda utbildning som just då tycktes erbjuda ett sådant alternativ. Programmet som stoltserade med praktik i riktiga situationer i andra länder. It didn’t turn out that way for me. Jag hade inte råd att åka med utomlands på projekt vårt första sommarlov, och jag valde fridykningen framför skolan den termin då mina klasskamrater åkte iväg på ett kortare projekt.

Jag ville ändå inte jobba med plåster-på-såren projekt. Jag vill jobba med komplexa, helande system. Jag vill ha arbetskamrater som är bättre på de sociala aspekterna så att jag kan matcha dem med teknoekologiska kunskaper. Finns det ordet? Tekniska och ekologiska lösningar, det tycker jag är vackert, det brinner min själ för. Därav lyckan när jag fann permakultur.

Det är ett tueggat svärd, detta att vara en engagerad medborgare med högt ställda krav på sig själv och andra. Jag tittar på världen och tänker: Här behövs jag! Här kan jag göra något bra! Här finns utmaningar som matchas av möjligheter vilka jag kan identifiera! Hurra för mig! Hurra för oss!
Veckan därpå tittar jag på världen och tänker: Var är min plats? Vad kan jag göra egentligen? Varför försöker jag så mycket hela tiden, försöker att bidra på tusen fronter istället för att hitta min nisch? Varför varför varför har jag så svårt att hitta min roll? Den där jag kommer trivas, blomstra, må bra och göra bra?

Jag blir rädd därför att jag känner igen min mammas humörsvängningar i mig själv, energiförlusterna som uppstår av veligheten. Jag såg hennes beteende som något jag inte ville ärva, inte ville bli drabbad av. Att tänka över ett beslut i all oändlighet och sedan inte bli nöjd med valet du till sist gör. Hon är bättre nu, velar mindre, men jag tycks bli mindre beslutsmässigt kapabel över tid. Fan också.

Ju större ämnesområde jag försöker greppa, desto svårare är det att analysera och därmed även att ta beslut och verkställa dem. Jag kan förstå det med min logik, men mina känslor har kanske inte hunnit växa ikapp än. De är kvar i 20åringens ja/nej-struktur.

I mina unga vuxna år tog jag beslut om mig själv och mitt liv utan att till fullo veta vad konsekvenserna skulle bli, och jag visste om det. Min analys av läget, av planerna jag drog upp och genomförde, var givetvis att jag skulle utvecklas, lära känna mig själv och världen och på alla sätt bli en klokare människa. Om jag lyckades med det skulle jag vara mer lämpad att hjälpa naturen till återhämtning. Att fridyka, yoga, bestiga berg, långfärdscykla och vandra var på metanivå djupt lodande sätt att lära känna mina fysiska och psykologiska gränser i relation till personlig prestation. På grundnivå gjorde alla dessa lekfulla idrottsutövningar att jag blev lugn och lycklig, exalterad och stark. Jag mådde bra genom rörelse. Mådde bra av att testa mig själv och lära känna mig själv. Jag byggde upp en stor bank av erfarenhetsdata vilka visade på vad jag ska göra för att må bra. Systemavgränsningen var dock tydlig: Dessa data var bara giltiga under perioder då jag
a) var engagerad i ekosystem- och samhällsfrämjande aktiviteter vilka kunde balansera tiden jag gav till mig själv, till mina egna nöjen.
b) lyckades undertrycka mina ansvarskänslor genom att hävda att jag hade gjort nog för stunden/behövde en mental paus
c) drack alkohol i lagom sinnesavtrubbande doser med vänner vilka också ville diskutera sina livsval blandat med vem vi borde ragga upp för kvällen.

Jag var också singel, eller ibland på väg in i eller ut ur kortare relationer. Relationerna var aldrig värda mer än friheten över min egen tid, friheten att lära i oändlig mängd utan att bli störd av någon som dagligen ville umgås. Jag hade dikterat mitt egna, omedvetna, icke publika, aldrig nedskrivna manifest och det handlade om Klara vs världen. Min egen kod. Och när jag nu har haft tid att fördjupa mig i denna extremismens villkor så är jag redo för nästa nivå, men jag har inte fattat vad det innebär än eller hur jag ska uttrycka det genom val och handling. Jag famlar, och det är skitjobbigt. För när man famlar runt så är det omöjligt att veta hur lång processen är, och utan slutdatum är det svårt att slappna av. Jag gör ändå mitt bästa, har dragit lärdom av tidigare luddiga gråzoner med famlande. Jag har dragit ner på tempot i det ideella och i den egna verksamheten, tagit en anställning som berikar mig och som jag etiskt är ok med, och i största allmänhet skapat ett större utrymme för spontanitet genom att inte boka upp varenda kväll. Vad jag därmed valt bort är det hetsiga förändringsarbetet, situationerna där det gäller att alltid var på topp, vara trevlig, vara uppdaterad, vara allert i så långa sträckor av tid att jag dessvärre börjar brytas ned. Ett tempo som är snabbare än vad jag egentligen önskar. Ett tempo som jag inte vill föra med in i samhällets nästa era.

När jag var typ 23 år och någon en dag frågade mig om jag inte tyckte det kändes dumt att inte bidra till samhället, så blev jag ställd. Den här personen jobbade som linjemontör på Volvo. Jag kunde inte alls göra en koppling mellan att hans jobb skulle vara ett positivt bidrag, medan mina resor och mitt utforskande av världen i n t e skulle vara det. Han körde bil, åt pizza och kollade på EuroSport. Han var ju bara med och upprätthöll de dysfunktionella subsystem som om och om igen kraschat. Ekonomin. Oljebranschen. Konsumtionssamhället. Han såg bara det som var, det som är, och att han bidrog genom sitt arbete och sitt spenderande av inkomst. Jag befann mig i den andra delen av spektrat, och gör det delvis fortfarande. Jag ser sällan det som är, jag ser vad det skulle kunna vara. Gör mitt bästa för att visualisera en annan världsordning, och gräver sedan fram information som gör att jag kan ta mig dit.

Vi kan inte fortsätta leva som vi gör. Vi v e t att det är en omöjlighet om vi vill fortsätta leva över huvud taget.

Så vad är alternativen? I plural, vad är a l t e r n a t i v e n. Det finns inte en chans i helvete att vi med ett linjärt tänkande kan råda bot på de systemiska kriser som uppkommit, vi kan enbart fördröja den slutliga kraschen. Beroende på vem du är, var du bor, vad du har för intressen och vänner så har du antagligen sett mer av en eller ett par kriser, men inte greppat den fulla vidden av hur många simultana kriser som nu sköljer över världen. Det har säkerligen inte jag heller. Så jag har en ambition att råda bot på detta. Jag försöker att inte väja för att det händer saker som jag inte vet om eller att det finns skeenden som jag bara har en ytlig förståelse av, så att jag kan bibehålla ett öppet sinne och ständigt uppdatera mina egna sanningar. Då, tänker jag, blir det möjligt att se nya mönster framträda, att identifiera fler bakomliggande orsaker, att förstå och kunna förändra. Evolution, inte revolution.

Jag vill vara med i detta, jag VILL det! Jag är så sugen på att få använda min kapacitet till fullo, och för att lyckas med det behöver jag hitta rätt personer som stödjer mig i att få rätt förutsättningar. Jag behöver mentorer.

Se där, en loop. Jag vill bli en mentor, och jag vill ha en mentor. Samhället i stort suger på att identifiera dessa relationer, de händer naturligt i många situationer och på många plan, men en del får aldrig uppleva hur det är att ha någon att stödja eller stötta. Jag har haft en del outtalade mentorsrelationer, och endast en definierad, affärsinriktad mentor som jag ändå inte hittade kontakten med. Så synd. Vid närmare eftertanke har det funnits ett par viktiga personer till, närmre i tid, vilka jag mött genom ett EU-projekt för permakulturlärare. Jillian, Peter och Davy. Vem vet vad jag hade varit utan er? Jag njöt av att ha era frågor och era observationer att se fram emot vid slutet av varje dag. Vi jobbade intensivt ihop, och jag fick lära mig att hålla i möten med 50 personer från 15 olika länder vid er sida. Tack. Många tack. Personerna som var med i detta projekt var alla lika målmedvetet inriktade på att hitta lösningar, och sätten var många och olika. Men oj vad det skavde, oj vad vi stormade, oj vad vi nötte varandra samtidigt som vi blev stärkta av den gemensamma energin. En gång genomförde jag en Ironman. 3,8 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning. Det är den enskilt tuffaste utmaning jag tagit mig an, tills jag deltog i det här EU-projektet. VM i fridykning, släng dig i väggen. Starta eget företag med en vän, tja, jobbigt men mer än så roligt och givande. Leva på en liten budget, inga problem!
Att medskapare, forma och leda ett konsensusdrivet tvåårigt projekt med över 200 deltagare från tjugoen olika länder, det kan mycket väl vara min hittills största utmaning. Och lärdom i komplexitet. Alla andra upptåg, resor, småprojekt jag genomfört ter sig solklart enkla i jämförelse, även om jag vet att jag i varje enskilt projekt har utmanat mig själv på olika nivåer. Med alla dessa permakulturlärare, smarta, öppna, driftiga, fick jag slunga mig själv upp till en observationsnivå jag aldrig tidigare lyckats hålla mig kvar vid i så långa episoder.Jag vandrade runt i en metanivå, guidad av erfarna facilitatörer, och bara sög i mig tips och trix. Jag växte och växte, det knakade inombords, och när verkligheten runtomkring plötsligt krävde mer av min närvaro så blev jag så in i bänken trött. Jävlar vad jag hade kört hårt! Överdoserat på kaffe, lagt i nästa växel, struntat i pauserna för att jag inte tyckte mig ha tid, sagt ja ja ja jag kan göra det här också. Oj vad jag ska lära mig mycket. Ja jävlar vad spännande! Jag får nog plats att göra det här lilla jobbet också, hålla den här föreläsningen med, ansvara för det här nätverket och dem här hemsidan och de här deltagarna. Jajemän, allt kan jag och allt vill jag och allt orkar jag. Inte.

Inte. Nej. Säg nej. Vad är viktigast? Välj bort uppdrag, nu! Vad är v i k t i g a s t? Efter fyra års resande med tåg och cykel blev det plötsligt viktigast att få flyga tur och retur till Bulgarien. Konstigt va? Smack, så slog jag undan benen på min reseetik och kunde på så vis få åka till projektets sista möte, vilket tidsmässigt endast var möjligt om jag flög. Annars skulle jag missa mitt eget bröllop. Tokigt. Jag tog flyget. Jag lättade från marken på väg mot Sofia och the European Permaculture Teachers Networks avslutande möte, och jag grät och jublade inombords på samma gång. Jag är en fågel, en flyttfågel, en nomad. Utan rörelse genom världen förtorkar jag, förtvinar jag, försvinner jag. Att resa till sjön Batak var möjligen steg ett i att nå nästa nivå på livets utvecklingsstege. Jag hade nött, stött och blött argument kring flygets negativa konsekvenser i åratal, och när dess positiva konsekvenser oväntat fick överhanden igen så ville jag inget hellre än att fara iväg för att få en sista dos växtgödning från min älskade permakultugemenskap. Det var just det som var den positiva konsekvens som lät mig använda luften igen. Gemenskapen. Lärdomarna. Utvecklingen mot ett bättre jag, mer redo, starkare, förberedd att göra ett gott livsverk.

Upp och ner. Livet mitt är en våg. En våg av vågor. Fraktaler. Det är också ett flöde, en ström. Med bakvatten, forsar, djupfåror och lugnvatten. Det är också en cirkel, en kompass, ett medicinhjul, ett cykliskt förlopp. Och förresten är en våg en cirkel delad på mitten och med ena halvan förskjuten 180 grader. Och förresten är mitt blodomlopp en ström, ett vätskebärande system. Och mina lungor en porös svampstruktur med tillhörande trädstruktur, det vill säga ett dendritiskt mönster. Och mina celler ett globulärt mönster bestående av sfärer med både mellanrum och ytor som möts. Och föresten är en virvel en spiral en malström en orkan en läroprocess en reningsprocess.

Och när, inte om, jag tillåts länka samman alla dessa mönster genom levande organisk materia i kombination med inert oorganisk materia, och även får betalt för det och får ha kollegor, då kommer jag till fullo ha nått nästa nivå.

Det är så jag vill vara. Kreativ, logisk, full av lust och glädje, med min hjärna klar och redo att ta in observationer av vad som händer runt mig. Jag vill snabbt kunna läsa av vad jag har för gränsvärden i just det system jag befinner mig i, jag vill snabbt kunna se en mental sprängskiss. Snabbt är inte rätt ord. Intuitivt. I harmoni med. Jag vill ta de data jag observerar och koppla dem samman på alternativa sätt genom en analys- och beslutsprocess. Jag vill vrida och vända på alla subsystem, alla delar, och se vad de har att erbjuda systemet som helhet. Vilka funktioner har de? Vad behöver de för att fungera optimalt, alltså energieffektivt? Vilka relationer krävs för att en optimering ska uppstå? Och hur fungerar jag, systemet Klara, optimalt mitt i allt detta?

Varför stanna vid hållbart leverne när vi kan nå regeneration? Varför klaga på att andra gör samma misstag som vi gjort med avseende på jordbruk, energislag och stadsplanering när vi själva inte tar oss direkt till nästa nivå? Det finns ett värde av balansen mellan konservatism och anarkism, och jag upplever att vi börjar närma oss en balans istället för en obalans i det konservativas fördel. Att vi vågar mer nu, därför att det börjar bli av nöden. Att vi satsar mera nu, för att vi börjar bli nervösa. Att vi skapar utrymmen för tester, pilotprojekt och levande lärande. Jag upplever också en stark gemenskap i detta, och börjar långsamt förstå hur många som faktiskt gör medvetna val inom sina privatliv och yrkesroller. Jag upplever att jag befinner mig i en randzon, i flera lager, och att jag därför tenderar att se längre åt bägge håll, analyserar på ett annorlunda sätt mot de flesta. Jag är inte rädd för förändring och inte rädd för att ta ansvar. Så låt mig axla omställningen, tillsammans med er. Jag börjar förstå hur många av er som faktiskt känner att ni gör det bästa möjliga av er egen situation, på arbetsplatser som är konservativa, historiskt tingade, och därmed stelare i förhållande till visionen om vad som k a n bli. Jag som skiter i konvenanser och gör det jag ser är ”rätt” ur ett långsiktigt perspektiv, jag kommer få anstränga mig orimlig hårt om jag skulle vara den som införde miljöledningssystem eller bättre sophantering på ett jobb. Jag ska inte vara där, i rollen av miljöförespråkare, det ska du vara. Du ska ta det ansvar som matchar din personlighet, och jag ska ta det som matchar min. Om du är en tystare tänkande individ, finn ditt sätt att ändå uttrycka dig och påverka. Jag är inte tyst. Jag använder mina ord flödigt, i tal och skrift, och jag tänker så mycket att jag ibland får huvudvärk och blir deppig. Jag vill förespråka dig, om du litar på mig. Jag är inte en drillad politiker, jag är en planetskötare. Låt oss stötta varandra.

Att vara likvärdigt funtad som teoretiskt- och praktiskt lagd person är inte självklart en fördel i dagens strukturer. Du är ofta anställd för att i huvudsak vara det ena eller det andra. Antingen räkna på hur huset ska konstrueras eller bygga det. Jag har svårt för att passa in i verksamheter som är alltför hårt låsta i en sådan uppdelning, och jag vet att det är många fler än jag som vill få utrymme att knyta samman praktiska erfarenheter med teoretiska kunskaper.

I mötet med dessa trojaner, med människorna som skapar dubbla eller multipla arbetsfält även i n o m verksamheter, där ser jag en ljusning. I mötet skapas en förhoppning, en längtan, en vetskap om att det går. Att allt går. Att VI kan göra gott. Att vi får se till att vara med och med lätt hand och stor eftertanke styra ekosystemen runtomkring oss, så att vi människor får plats som art utan att bryta ner resiliensen som stämmar ur mångfald. Inte skapa död, utan göra plats för liv. Inte trappa ner den ekologiska komplexiteten, utan öka den. Jag blir säkrare för var dag jag får uppleva, tryggare i min erfarenhet. Det är regenerativa landskap jag vill medskapa, regioner vilka fyller samtliga funktioner för vilka det finns ett reellt behov.

Hur når vi dit som samhälle? Hur skapar vi resiliens och regeneration? Hur skriver vi en fortsättning till det idag så hyllade konceptet ”Hållbarhet”? Jag har använt mig av detta ord en ofantlig mängd gånger när jag försökt beskriva de utmaningar vi står inför, och de möjliga steg som leder åt en helare framtid. Samtidigt har hållbarhet under de senaste fem åren känts som ett urtvättat försök. Vi klänger oss via detta ord fast vid en tro att om vi bara skapar förutsättningarna för hållbarhet/sustainability, dvs förmåga att upprätthålla något, så kommer allt bli bra. Jag vill för fan inte upprätthålla något, jag vill bygga på pluskontot.

Alltför länge har vi som samhälle styrts av rädslan för att saker och ting inte ska räcka till. Så vi tar av någon annan. Så vi hamstrar på hög. Så vi undviker att dela med oss. Så vi skyller på andra när vi är rädda för att inte ha nog till oss själva. Så vi yttrar rasistiska kommentarer och åsikter. Så vi stänger oss mot världens skeenden.

Så vill jag inte leva.

Ett regenerativ samhälle bygger upp sig självt, igen och igen. Vår roll som Homo sapiens är att underlätta detta, att medverka till att flödena av energi och materia rör sig från lägre till högre komplexitet. Precis som i naturen, när inte vi är där och klöser sönder livets väv, bryter upp jordskorpan, dumpar kemikalier i vatten och luft, låter matjorden rinna ut i havet och sedan skjuter ihjäl varandra till ingen nytta.

Så snälla rara fina, kan vi inte försöka göra ett ordentligt avtryck på omvärlden. Jag tror inte för ett ögonblick att vi som tänker i dessa termer är fler än er som bara ”råkar” rulla på i invanda mönster, men jag tror att vi är starka nog att över tid ändra riktning. För hela samhället. Även ni som inte tror att ni kan göra en skillnad och som därför inte ens försöker, även ni har möjligheten att över tid bara haka på.

I ett jobbsnack en dag pratade jag och en kollega om de öppna frågorna på öppna möten, i jämförelse med de smygande samtalen på bakgårdar och i korridorer.

”Pass på, Klara, så att du inte uppslukas av småaktigheternas värld. Pass på för dem som pratar men sedan inte vågar kliva fram i ljuset”.

Ja, det är bra att tänka över vem som är allierad i arbetslivet, likaväl som i den större omställningsrörelsen. Det var också skönt, fint och oväntat att mitt självklara svar var:
”Det är lugnt. Jag har alltid varit ensam, jag väljer själv vem jag lyssnar till. Och jag följer alltid min moraliska kompass”.

Kära vackra unika enastående annorlunda människor, jag känner mig visst alltid ensam i det jag är, och i det jag gör. Trygg, men ensam. Alltid. Varför? Kanske för att jag upplever en så komplex dynamik i varje ögonblick i mitt liv, att jag inte hinner med att bara vara, förklara, vem jag är i relation till någon annan. Inte ens Tim, eller mamma eller pappa, vet ju vem jag är till hundra procent. Inte ens jag. Jag lever genom min kärna, lever ut den j a g är i grunden, varje dag, för så sann vill jag vara. Men alla de mångfacetterade tankar som skiftar fram och tillbaka i mitt medvetande, åsikter och kritik, de är svåra att hålla koll på. Att skriva har visat sig hjälpa. Då klarnar mitt sinne.

Dag för dag är det också lättare att vara sann mot mig själv. Att vara den jag vill vara. Att agera i enlighet med den etik och den moral som har format mig och som jag försöker uppdatera så att jag vet att jag är på rätt spår, ständigt rätt spår. Det är lättare därför att min upplevelse av och förståelse för världen och alla dess invånare djupnar. Det är lättare för att jag ser fler av de stora mönstren som styr oss, som påverkar samhället, som ligger till grund för kulturkrockar och sociala kriser. Ser dem i naturen, och ser dem i oss människor. Det är lättare därför att jag själv får vara med och uttrycka ett skapande och en riktning. Därför att min röst värderas av andra, får genomslag bortom mig själv, och för att jag då känner en tacksamhet inför det faktum att alla som har lärt mig saker om livet, deras röster hörs också genom mig, och då ger jag vidare något bra.

SLUT

image

Rethinking ethics

Flying. Not totally comfortable with getting on a plane, to go somewhere just for fun, just for meeting another person. There is a heavy ethical and moral debate taking place deep within whenever I make decisions which seem not to comply with my own ethics.
Interestingly, the last two years something inside me has shifted. I am no longer as certain about my old ideals. My core is the same, but I have furthered my understanding of the world both on a anthropological and scientific scale. I believe I might be on my way to the next level of ethical thinking, which for me is an enormous gift in relation to personal development and mental relaxation.

This old idea of mine (and others) of living an ethically correct life seems to mean very different things depending on at what scale I as a person would like to operate. If I decide to act locally as a change maker to be able to move few resources and keep my carbon footprint down, then flying is out of the equation. Whatever I do to live and act out this local life will then probably also have a mostly local effect from a socially interactive perspective, and therefore a limited effect on a planetary scale.

That’s ok.

I could chose that way of life. It would make perfect sense to work with what I have at an arms length and make the best of it. I’m very glad that there are millions of people who have decided that this is their way of life, because that means there are millions of people acting as change making hubs on a local scale, with tools such as permaculture, the transition movement, circular economy, agroecology, chaos pilots etc. They bring others along and provide the social glue needed for a persisting, viable change.

I am at times one of these millions of local human hubs, guiding and teaching, but I am also at times one of the global bumblebees, who during their nomadic flights cross pollinate ideas and cultures and values, and thereby draft new iterations of who we are and what we are supposed to do with our lives, from a Homo sapiens perspective.
If I decide that I want to be this change making bumblebee and act on an intra- or intercontinental scale, then I will need to circle more resources through the system. I will most likely need to fly every now and then, not with my own wings but in an airplane. To reach a higher level of influence I need to not limit my own energy usage in the same way as I do when I act on a local scale. If I can’t funnel energy, I can’t have a great outreach. (Remember, we can’t really ”use up” energy, we can only transform it. The concept of exergy comes to mind, but let’s not go there now). Not even with this World Wide Web at my fingertips can I accomplish as much online as I can in flesh. This is also ok, but the scope of it is so much larger that it took me many more years to understand.

However, even though I can find a logic in why it is ok not to go Toyota on my own life, when acting on this continental bumblebee level there is an automated, instant feed back loop hardwired into my brain that tells me I’m a BAD PERSON!!! I’m a naughty ecosystem destroyer. I’m a cancer. I’m an abuser and overuser. Why should I be allowed to use more than my share, more than others? Doing ”good” is not a reason strong enough to override a taxing usage.

It is very, very hard to put that emotional reaction under scrutiny of my own logical brain, but at the times when I manage to do so I find a cluster of semi emotional- semi science based assumptions that seem to steer my actions. These assumptions seem to stem from a mixture of childhood memories, facts learnt in grade school, truths from my young adulthood… An internal, old school mirror of the society and the people I grew up with. I might have been a tabula rasa at my conception, but the blankness swiftly got scribbled over by me and others. I am of course me; I am also a logical iteration of this universe, of this planetary biosphere. I am unique but not very different. My ethics and truths are not mine but ours. In this societal age, climate change is the driving factor behind many personal sets of ethics, and I got I inoculated with these at an early age. (Unfortunately, the persons who gave me this strong sense of right or wrong couldn’t also provide me with the tools I needed for a life of regenerative work. I’m glad I’ve found a way forward on this arena myself, after three decades of searching).

When I get hit by the BAD PERSON emotions, I try to confront them, try to get inside them, try to see if they are worth being felt as ”truths” anymore. It’s my way of hitting back, of using a more scientific approach to unveil a potential falsity within myself. There is no point anymore in acting as an ethical slave in relation to ethics which in some cases have already gone out of date. Things do change. I’m a fan of dynamics, of acknowledging the fact that nothing is ever static, that the universe move from chaos to order over and over again, and so do I. History tells me that what someone thought was right and wise to do years ago often turned out to be a destructive choice. I can never ever know what impact I will have on life on this planet in the long rung, but I sure do my best at guessing, and then second guessing myself, striving for simplicity and a caring lifestyle.

What I dream of now is to use energy to gain momentum, to shift over to the next gear and ride the change effortlessly, like cruising with a bike through a warm summers eve. I will still be an ethical activist, will probably have a new set of assumptions to scrutinize, will always be annoyingly full of questioning thoughts, ready for the next level of thinking whenever I can reach it. I dream of an underwater garden, of a food hub, of a piece of land by the sea with a regenerative food producing system in place.

There’s a picture in my mind, I’ve seen it painted by many artists, of a foot leaving the ground and under it is a green, lush, growing space full of life. It’s a good metaphor of the Positive Footprint. I like it. I zoom out and I see that the other foot has stepped on something else, has had a potential negative footprint, but the total sum of these footprints is still positive. Positive. More than before.

I’ve given myself permission to live more grandly again, to do things which make me happy but has no thought of purpose for the rest of the ecosystem, after understanding that if I put a lot of energy into healing the planet, the biosphere will respond. So I get to be both egocentric and ecocentric. If it doesn’t respond, then in a billion years no organism of today will know or care anyway. Planet Earth will most likely still be here, but we humans won’t. The squirrels will be gone, the whales and oak trees to. The continents will have moved into a new pattern, climate changing with the movement. Life is dynamic. I embrace that fact and things fall into place.

Växten, skörden, maten

Det är vår – igen – och det växer – igen – och jag vill äta upp allt – igen.

IMG_1657Att äta mat som kommer från marken nära där jag lever, det är fint det. Det är PK, inte bara politiskt korrekt, utan framför allt PermaKultur. Att se möjligheter, flöden, potential, outnyttjade resurser, läckor, system och subsystem… det är permakulturens början. Att se och sedan interagera med dessa observationer, då börjar vi närma oss aktiv permakultur. Där i svängarna är jag under vårens skira månader. Jag gnuggar snö och vinter ur ögonen, rättar till ogräsglasögonen på näsan och börjar plocka.

IMG_1654 IMG_1652 IMG_1658 IMG_1668

Växter från barndomen – harsyra, nässlor, ängssyra, almfrön, granskott, berberisblad, groblad, rölleka, maskrosblommor – har fått nya vänner i kökets alla salladsskålar, pestoröror, pajer, lasagner, woker och smoothies.

Under mina tidiga plockrundor genom stadens gröna bakfickor letar jag också reda på ramslök, parkslide, olika sorters rams, unga skräppor, lönnblommor, lindlöv, strutbräken, ängsbräsma, löktrav… I trädgårdens perennrabatter skördar jag funkia i mängder, den är åh så god!

Säkert är det tjugo arter till jag skördar av, men det är liksom svårt att komma på vilka de är när jag sitter här framför en datorskärm och försöker erinra mig hur det ser ut bland buskagen. På en hel växtsäsong, då är det nog uppåt femtio olika växter som slinker ner i maten, och det är högst troligt en underdrift. Är inte det fantastiskt, så säg, att det finns så mycket mer att lära sig om och äta av i det där gröna, det som är en levande, behaglig fondvägg bestående av träd, buskar, örter, ogräs, svampar och rötter, det som vi vandrar runt i men inte ser i detalj.

Jo, det är helt klart magiskt. Därför, tillbaka till permakulturen. Varför har jag gått in så hårt för att förstå naturen? Varför håller jag egentligen på med att plocka sådant som potentiellt har avgaser och hundkiss på sig, för att sedan stoppa det i min mun? Vad drömmer jag om när jag sover i vår lilla kolonistuga?

IMG_1102Jo serru, låt mig för sakens skull lista ett gäng aspekter kring vad jag anser är förträffligt med udda och vild mat:

  1. Lust, glädje och avslappning.
    Det är numera solklart bevisat genom forskning (1) att det visa djuret Homo sapiens (homo = man, sapiens = vis), mår bra av att vara i och/eller se på naturen. Jag upplever det själv varje dag då jag är ute och fridyker, klättrar, vandrar eller gör något annat skoj bland hav, skog och berg, eller när jag arbetar som trädgårdsmästare. Min erfarenhet säger mig att jag bör tillbringa tid i naturen för att bli lugn, balanserad, avslappnad och avstressad. Jag blir ofelbart på bättre humör av att gå ut ur människobyn och in i djungeln. Det är en lättillgänglig medicin för en människa i nöd, och numer går det även bra att få tid i det gröna utskrivet på recept från doktorn eller fysioterapeuten tack vare FaR, Fysik akivitet på Recept. Mycket praktiskt för den som behöver en liten hint och en knuff att ta sig ut. Att passa på att plocka sig lite mat medan en går en promenad eller röjer i trädgården är en mycket tillfredsställande bonus.
  2. Det är GOTT!!!
    Jag är glad att jag har fått återupptäcka en smakpalett som är så mycket bredare än vad mataffärernas grönsaksdiskar kan erbjuda. Inte ens mitt eget trädgårdsland smakar lika spännande som alla de udda och vilda växterna. Här kommer syra och beska fram på ett helt annat sätt än i våra vanliga grönsaker, och peppriga, senapsstarka toner ger fina kickar. Dessutom är de flesta smakerna mer koncentrerade, dvs varje litet blad av ramslök är en ekvivalent till fem fjompiga salladslökar. Att blanda till en sallad med 50% vilda växter är en riktig smakhöjare.
    Aldrig i livet att jag tänker sluta äta så här god mat.
    gröndrink Sallad våren 2013
  3. Ekonomiskt, privat och globalt.
    Att plocka sådant som växt till sig utan att jag har lagt någon tid på att hjälpa till, det är god privatekonomi det. Istället för att gå in på affären och köpa en påse långväga bladgrönt för 250 kr/kg försöker jag så ofta som möjligt gå ut i naturen och plocka en purfärsk, varierad dito, för då behöver jag inte först lägga tid på att arbeta ihop pengarna.
    Ordet ekonomi stammar från grekiskans oikos, ”hus” och nomos, ”lag”, och betyder sammansatt ”läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet eller brist” (3). Det där att hushålla med resurser, det är jag starkt intresserad av, och jag är därför irriterad på att denna betydelse har gått förlorad i en märklig nutida begreppsförvirring på globalt plan. Ofta hushåller vi inte alls, ofta slösar vi som f-n med resurserna även om vi förstått att de är knappa.
    Vad jag (och många andra) förespråkar är att vi långsamt går över till att förstå, nyttja och regenerera de lokala matresurser vi har tillgång till, och att detta nyttjande är baserat på lokala förutsättningar vad gäller klimat, jordmån, nederbörd etc. Vilda växter och fleråriga grönsaker/perenner är en del av lösningen vad gäller en stabil, lokal-global matförsörjning. På detta tema passar det ypperligt att lära sig mer om regenerativt jordbruk och matsäkerhet (4), men det får inte mer utrymme just här.
  4. Kunskap är makt.
    Jag är trygg i min vetskap att jag kan trolla fram mat vart än jag går. Jag kan inte alltid bli mätt på det jag hittar, men jag överlever. För varje år som går lär jag mig något nytt om en särskild växt eller snappar upp fler växter att äta. Är jag t ex i havet finns en stor tångbuffé och på stranden växer både bladgrönt och kryddor. Varje sorts landskap har sin egen ätliga flora att bli bekant med, och att ständigt smaka på och skörda av växterna är ett snillrikt sätt att hålla sin kunskap vid liv. Att ge den vidare till fler människor är mig också kärt (5), det var så mitt företag Stadssallad uppstod, genom guidade salladsvandringar i Göteborg. Det ledde vidare till fler engagemang, t ex att lära skolbarn om maten i och vid havet. Ni kan ju tänka er vilken rolig dag på jobbet jag hade!tångskola
  5. Det är nyttigt.
    Växter som klarar sig själva och har en lång växtsäsong har ofta ett högre innehåll av både vitaminer och mineraler. Detta gäller framför allt de fleråriga växterna, ex funkia, nässla och lind, som med sina etablerade rotsystem har en mycket större tillgång till olika näringsämnen, både via egna finrötter och tack vare ett symbiotiskt förhållande med mykorrhiza (6). Just i dagarna har det utkommit en ny svensk bok om fleråriga grönsaker, skriven av tre permakulturnördar. Där står myyyycket mer om nytto- och odlingsaspekter.
    flerariga-gronsaker-upptack-odla-njut

    1. Det är roligt att vara annorlunda
      Jag gillar att göra sånt som andra inte gör, att vara icke-normativ och ifrågasättande. Med den enkla handlingen att plocka och äta udda och vilda växter så bojkottar jag hela jordbruks- och matetablissemanget. Då känns det bra inuti, då sjunger min hjärna ”/Sälj er sunkmat/ till någon som är lat/ Ha Ha Ha!”

Nog med aspekter för idag. Summa summarum är det roligt, gratis, hälsomfrämjande, smart och kreativt att äta i naturens skafferi. Jag tänker fortsätta med detta.

PS. Om ni önskar lyssna till min ljuva stämma så finns här ett klipp från ”Förmiddag i P4 Göteborg” om vad man kan äta i staden.

IMG_1703

(1). Se bl a forskning från Patrik Grahn, professor vid SLU. https://scholar.google.se/citations?user=MppkpvgAAAAJ&hl=en

(2) Fysisk aktivitet på recept, FaR.
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Halsa/Motion-och-rorelse/Motion-och-traning/FaR—fysisk-aktivitet-pa-recept/

(3) Ekonomi, Wikipedia.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomi

(4) ”Wake Up Before It Is Too Late: Make Agriculture Truly Sustainable Now For Food Security in a Changing Climate”, UNCTAD, 2013.
http://unctad.org/en/publicationslibrary/ditcted2012d3_en.pdf

(5) Det Vilda Göteborg, hemsida och bok.
http://detvildagoteborg.se/tag/stadssallad/
http://www.tukanforlag.se/bok/det-vilda-goteborg/

(6) Skosträdgårdsbloggen, ”Goda skäl till att odla fleråriga växter”.
http://skogsträdgården.stjärnsund.nu/skogstradgard/goda-skal-till-att-odla-flerariga-vaxter-del-1/

 

Ethical living, free living

I want to live!

I never wanted to slip into some kind of sustainability expert guru role that scared people away. My goal was to stay a speckled animal, to be both in the normal world and in sustopia. But the more I went for being an example of the ethically correct ways of acting in the world of today, the more confined and separated I got. The more I tried to show with my actions ways of lessening your impact on this Earth system, the more strangled I got. I’ve had so many issues with money and how it’s made, with shame and why more of us are not ashamed of our actions, with the consumption society and endless growth, with individualistic ego trippers, the shortsightedness of man etc.

I wanted to live in a righteous way, but without using outdated religious assumptions. For some time I was also appalled by natural science and it’s love for details and blindness for the larger picture, seeing that the world view I grew up with and came to love also had its flaws. Unexamined assumptions, so potentially positively powerful but for the most, harmful…

– – –

I don’t believe anymore that there is the One True Idea that will appeal to everyone. For sure I was hoping for it, for the unity it would bring. Growing older and continuously traveling the world and submerging myself in various human cultures, I was looking for the similarities that would serve as examples of us all being more or less the same. And sure, they are there. Family. Love. Fulfilling work. Leisure. Freedom. And I was thinking, Yes! We all have the same mental and bodily roots, we could all want to save ourselves and the biological blanket which covers this pale blue dot spinning in space. And I was thinking, Yes! All we need is an evolution of our mutual consciousness and we’ll get there, all we need is free education for all so that we can speak the same symbols and words and meanings! And I was hopeful and strong and young, and I was the one who had to spearhead this change. And everyone I had met along my adventurous road of life had said ”Whoa, little lady, how did you dare do that? How could you swim so deep into the ocean on one breath? How could you walk across Spain? Solobike through Europe? Move to another country all alone? Live in a tent for months? Your such a strong young woman… I never even dreamt of doing any of those things. I mean, I never even had the thought enter my mind.”

And I pitied all the small, scared souls with no brave and great dreams. I did not understand that their dreams were just as brave and great but that we came from different backgrounds and probably with a different persona from day one. My soul is a lunar landscape, is the ocean, is a mountain range. It is wast and hugely unexplored and tantalizing and fantastic. It makes me curious and I want to get to know it, so I set out on all these physical adventures to be able to get to that point where body and mind are a singularity and the crossover is real. I need these experiences to function. Many others do not, they crave not the extreme corners but find their soul in other aspects of life. I thought, I must take what I have learned from being an adventurous soul and use it to my best ability in the every-day-work I will carve out for myself.

You see, I was fearing the takeover of the ego and an egoistic path, fearing that I would not be doing enough good in this world if I stuck to my adventure life, I said to my self, to my soul: Enough with the flying and the traveling. Start acting responsible where you once came from. Go home. Work with what you’ve got.

Engineering. Permaculture. Ethical banking. Urban gardening. Foraging. All responsible areas. I took them very seriously and lost myself along the way.

That decision of responsible acting, to more actively give back to society, was the start of a long internal journey in an ethical and moral landscape, inherited by me from a long tradition of thinkers from around the globe. I have loved and hated this journey. I guess it’s not over yet but at least I have passed one of the most treacherous stages, where I have been confronting the idea of being able to carry others along with carrying myself through life. I know now that I can’t. I will always continue to lend a hand when needed, but the rest each person must face themselves.

AndesI feel like I’ve been crossing over a high mountain pass, starting out strong and fully fueled up, coming up to the pass for a short break, taking in the view, seeing and mentally noting down the surrounding peaks I would love to climb in the future. Heading down on the other side I enter a new valley of life and it’s different and takes me by surprise. I’m tired as I come down to the flatlands again, I slip and fall and snap my knee backwards, but a slow river is calling me and I strip of all that I carry as I sink into its waters. I let this liquid carry me, I let everything be ok. I roll over to hold my breath in the crystal cold, and I finally enter the landscape of my soul as a free mind.

“There is a pleasure in the pathless woods,
There is a rapture on the lonely shore,
There is society, where none intrudes,
By the deep Sea, and music in its roar:
I love not Man the less, but Nature more,
From these our interviews, in which I steal
From all I may be, or have been before,
To mingle with the Universe, and feel
What I can ne’er express, yet cannot all conceal.”
― George Gordon Byron, Childe Harold’s Pilgrimage

Jag har en Plan

Kära nätverk,

en del av er har jag inte tagit kontakt med sedan i höstas. Då handlade mitt shout out om att jag snart skulle iväg på en 15-månaders resa, och jag var djupt tillfreds med denna plan som jag ville dela med er. Tyvärr satte en skada P för avfärden.

Jag landade jag fel när jag var och bouldrade en kväll i mörka november. Mitt vänstra knä veks bakåt tills det sa ”plopp!”, och jag visste att jag hade klantat mig rejält. Long story made short: Främre korsbandet gick av. Båda meniskerna sprack. Jag fick bygga nya lårmuskler medan jag väntade i 3 månader på en operation, där ortopederna sydde ihop meniskerna och sydde fast ett nytt korsband. Nu har jag precis fått ta av mig ortosen jag haft runt benet sedan operationen och kan röra mig relativt fritt igen.

Denna skada ledde till att:

  • Resan har lagts på is ett år, då jag behöver köra på med rehab i 8-9 månader. Vi använder tiden här hemma bl a till att fortsätta planera, vilket inte är så dumt.
  • Jag fick tid att tänka, samtala och läsa, plus utvärdera livet i ett för mig långsamt tempo. Mycket uppskattat!
  • Jag avvecklade mitt företag Stadssallad. Alla projekt har en början och ett slut, och Stadssallad var just ett projekt.
  • Jag sökte en 15 poängs kurs i geologi, vilken jag nu avnjuter.
  • Jag får jobba en till säsong med trädgruppen på Botaniska i Göteborg, med start på måndag.
  • Jag fick en stor lust till livet i vattnet och till fridykningen. På lördag är det SM och då tävlar jag i statisk apnea, dvs andhållning. Det blir min första stora tävling sedan VM 2011.

Just nu är jag en fri själ – med ett halvt funktionsdugligt knä – boende i kolonistuga med man, katt och bin. Det känns bra! Jag har inga särskilda åtaganden och glädjer mig åt att få vara ifred från de ”borden” och ”måsten” som jag hittat på åt mig själv under många år. Att ge sig fan på att leva etiskt korrekt är extremt utmanande och antagligen omöjligt. Jag övar mig nu på att helt enkelt göra mitt bästa, och att inte kräva perfektion i varje val, varken av mig själv eller av andra.

Jag vill fortsätta att uttrycka mina tankar på nätet och valde den bildmässiga vägen via klura_filura på Instagram, samt att starta bloggen sealion.se, vattendjur som jag är. Därför kommer ni framöver att få maila till klara@sealion.se när ni vill nå mig. Mobilnumret finns kvar, 0704-406504.

Må väl,

Klara

Stugan, våren

Gardening the Planet

We all want and need things in life. The ”wants” can differ in all directions, wanting a job or a phone, wanting a girlfriend or a new life. Emotional needs like feeling special and wanted intermingle with physical needs such as food and shelter.

Having had the opportunity throughout life to figure out some of my own wants and needs, I tend to also go meta level to try to see the patterns of these wishes so that I can make them happen more easily and often.

IMG_3335
Just below Cerro Rincon, Silver Mountains, Argentina.

A huge need for me is to live my life in an adventurous way. Pushing my own limits is a constant source of energy, and the opposite – not pushing – is draining. That’s why I freedive. That’s why I climb. That’s why I surf, go long distance cycling, go paragliding, hike for weeks and do all kinds of personal athletic challenges. It’s also why I study, study and study some more – my brain is always in need of new facts, new input. That’s why I started a company and put myself in front of hundreds of students and listeners as an educator.

But, that last bit of starting a company is – in retrospect – also the point when things started getting a bit complicated a few years back. It turned out to be less of an adventure and more of an eroding experience. I turned out more stressed and less free. Sure, it gave me a huge chunk of experiences and new wisdom plus a weird, organically composed human network to tap into, but it also dragged me towards the center of the mass where I really don’t feel that I belong.

This, on the other hand, this is where I belong. In places in nature where most people would think they are about to die, because they’re out of air or just to tired to hold on.

I’m an edge person. I hate being stuck in the middle of something, be that a group of people or an area of science. The way I kindled my little company to life was very much in an edgy way, but in the end the entrepreneurial gravity started tugging at me, spinning me inwards. I was choking and leaking, unable to reset my navigation.

Here’s two important clues as to what happened:

  • I was working solo ==> Not feeding my brain enough, that is: To few deep work relations, to many shallow ones.
  • I was working odd hours ==> Not feeding my personal social adventurous life enough, but instead draining myself of energy.

So what do you do in that position? Keep on going, hoping that you’re soon over the hill and that on the other side you’ll be able to hire colleagues, get a work space and set a routine for your working hours so that you can also have some ”free” time again?

Nah. I did one of my meta level zoomed out analyses and figured it was better to go low key with the entrepreneurial stuff, get a job at an established workplace and start honing my skills and up my experience in the field where I have finally realized that I want to be (even though I have yet to discover on what step in the hierarchy I shall place myself).

That field could be called something like Gardening the Planet, in the most regenerative way possible. I am sure I will get there, and it will be together with others. Meanwhile, I will also hold a large space for adventure.

So here I am, about to start my second season at the Botanical Garden in Gothenburg. I actually feel like I own all my titles now, that I AM a gardener, an engineer, a permaculturist, and that even though I don’t have a paper stating that I’m an adventurer, that doesn’t matter because I’ve always been that. I’m still ranked as the best female freediver in Sweden of all times. I still biked all the way to Gibraltar to look over the strait at Africa while chatting with monkeys. I still moved to Argentina and became una andinista. Those experiences will never go away, and I will be forever grateful to myself for being so annoyingly stubborn that I keep on setting myself new, odd goals.

This summer, we will be swimming for 10 days in a fjord somewhere in Norway, our equipment stuffed on SUP-boards. I am so looking forward to this little adventure and the gardening season, before the larger 15-months adventure goes boom in 2017.

Oskar, Klara and Eric swimming with a longboard in Gullmarsfjorden, 2009.
IMG_4029
Forza! Norway, 2012. I had gotten stung by a wasp, my left foot supersized, unable to squeeze into a pair of climbing shoes. Hiking in flip flops was the alternative option.
IMG_4068
This summer, MounTim will come with me, the sealion, on an ocean adventure… yay!

IMG_4042

 

Vit, intellektuell medelklasstjej

I takt med att jag under snart ett helt års tid haft en väldans massa fritid, efter att ha avsagt mig allt ideellt engagemang, alla styrelseuppdrag och börjat avveckla mitt företag, så har jag hunnit komma ikapp mig själv rätt bra på livets resa. Det gillar jag skarpt.

Insikt:

Jag är en vit, intellektuell medelklasstjej och har så varit hela mitt liv. Jag älskar kunskap och att få umgås och verka tillsammans med skarpsinta människor. Jag har alltid gillat och personligen värdesatt naturvetenskap mer än de sociala vetenskaperna. Jag behöver vara i naturen i långa och korta sjok av tid, i vila och i äventyr. Jag gillar att utsätta mig för fysiska och psykiska påfrestningar, att testa gränser och att utmana normer. Jag frodas i randzoner, i ytterlägen, där få andra befinner sig och där jag är en pionjär. Jag är trygg. Kunskap och pengar är makt. Jag har mycket makt, sett ur ett globalt per capita perspektiv.

Jag är inte arbetarklass. Jag är inte fattig. Jag är inte särskilt intresserad av massproducerad populärkultur och sporter som fotboll och hockey. Jag vill inte jobba med människor.

Näe. Jag vill verkligen inte det, inte som ett yrke. Jag vill jobba med resten av naturen, tillsammans med människor, men jag är faktiskt inte rätt person att hålla i och ansvara för komplexa sociala relationer och nätverk, fulla av mer eller mindre väl fungerande människor. Det gör mig trött, inte inspirerad.

Efter att ha ägnat fyra fem år åt att i våra städer försöka trycka in frågan om hur vi ska lösa en hållbar nutida och framtida produktion av mat, ofta medelst parollen ”bla bla odling + mat + människor skapar social, positiv interaktion med vår stad…” så märker jag att jag gjort en mental Klara-classic:

Jag har sett ett problem. Ett stort problem. I det här fallet har jag analyserat världen (med syfte att ge mig själv en lämplig livsuppgift. Jo, jag lovar. Så var det! ”Hur ska jag rädda världen” är den enorma grundfråga som styrt mig länge nu…) och kommit fram till att vårt nuvarande system för matförsörjning inte kommer att leva upp till trycket av 10+-2 miljarder människor utan att helt sabotera våra cykliska ekosystem. Inte bra.

Jag har en djup respekt för naturen och dess komplexitet, så jag vill se till att den får bestå och ha utrymme att utvecklas. I ärlighetens namn så väljer jag resten av naturen framför människor, varje gång, eftersom jag tycker att vi är en ofta puckad, självdestruktiv art, men samtidigt vill jag inte heller orsaka onödigt mänskligt lidande. Så vad göra?
Förslag 1: Medvetandegöra. Bygga förståelse och kunskap hos andra så att de kan göra medvetna livsval. (Pretentiöst? Idealistiskt? Absolut. Men också nödvändigt).
Hur då?
Genom folkligt kampanjande i form av folkbildning.
Varför då?
Därför att vi är mitt uppe i en trend kring entreprenörskap och vurmande för det ”äkta”. Jag såg vågen komma rullandes, så jag fångade den med ett företag och höll mig på benen genom att sneakily synas i medier och nätverka som en idiot. (Märk väl, jag fångade alltså inte vågen i vilken rörelseenergin handlade om fortsatta akademiska studier, forskning och klassisk ”expertis”).

Nu har jag surfat klart för stunden, och medan nya normativa vågor fortsätter att rulla in över samhället vårt så är det min tur att vila.

IMG_3714Jag tänker att jag länge och halvt omedvetet har använt mig av en sorts omvänd, hemsnickrad vänsterlogik, vilken går ut på att jag inte ska vara förmer än andra, och att det är ”bättre” att försöka vara en del av folket (vilka de/vi nu är?) än att bli en stroppig, inskränkt akademiker som ser ned på andra vilka inte har samma kunskap som jag själv. Dessutom var jag lite blyg och nördig som barn, alltså kunde jag ju inte plugga något så viktig och spännande men ocreddigt som biologi/marinbiologi när jag blev stor. Nej, det gällde att hålla den sociala tungan rätt i mun för att kunna ta plats och göra sin röst hörd. Jag valde därför ingenjörens roll som min roll.

Vilka härliga fördomar om olika samhällsgrupperingar. Mmm. Snaskigt. Jag lyckas nedvärdera och bakbinda mig själv och alla andra på samma gång. Ju längre jag drar dessa tankar om människan och samhällets moral och etik, desto mindre blir spelutrymmet och den potentiella påverkansgraden. Det är inte så hett. Definitivt läge att istället rannsaka sig själv och tänka ett par varv till.

Jag vill ju vara med och påverka. Jag vill ju vara med och leda.

Det fina är att inse på ett djupare plan att det är många som vill precis det, och som gör precis det, och att vi nog ska fixa allt som är skit ihop, och att det är ok och till och med bra att jag trappar ner på ätandet och distribuerandet av moralkakor.

Tänkte därför göra ett nytt försök att besvara min fråga om hur jag – tillsammans med andra – kan rädda göra världen till en fortsatt beboelig plats genom att använda både hjärna, hjärta och händer?
Förslag 1: Ta det lugnt. Tänk efter. Ta hjälp. Ha roligt. Släng skulden i soptunnan. Åk iväg till berg, skog och hav så att naturen får fortsätta överskölja mig och rädda mig.

Jag tänker fortsätta försöka vara en positiv kraft, och jag tänker låta Smart-Klara få ta större plats igen, och jag tänker låta andra göra det som jag inte är så intresserad av och därmed inte är så bra på. Som att spela golf och snacka om feminism.

————————————-

Tack Nour el Refai för en grymt bra föreställning igår. Du snurrade några kuggar i min hjärna och i mitt hjärta, kring vem jag var, vem jag är och vem jag inte är. Tack Viktor för lunchsnacket, det var en skön spegling av livet som akademiker med stundom betvingande hantverksambitioner.