Klaras och Tims äventyr!

På långtur

Den 6e december åker vi mot vår första anhalt, Nya Zeeland. Det blir starten på en 17 månader lång resa runt jorden.

Grundplanen från förra året kvarstår.
Vi ska ägna oss åt äventyr och research: Klättra, fridyka, vandra, surfa, arbeta på gårdar, skörda tång etc. Bo i tält, refugios och bilar, leva enkelt och på liten budget. Umgås med gamla och nya vänner. Lära oss mer om permakultur och om hantverket bakom att driva ett regenerativt jordbruk. Må bra tillsammans och samtidigt göra något bra för planeten.

Filosofiskt sett finns inget annat alternativ för mig som tänkande människa än att vara en aktiv del av den globala rörelse som arbetar för att skapa ett positivt mänskligt avtryck på vår jord.

Det långtgående målet med resan är därför att bli en bättre planetskötare, vilket är detsamma som det långtgående målet för mitt liv. Det kan låta pretentiöst, men jag menar det.

Wish us luck!

dscn2010

rutten-2016-2108

Resrutten speglar de miljöer vi längtar efter mest, och ser i grova drag ut så här:

December 2016 till april 2018

Dec – Jan, Nya Zeelands sydö
Feb – Maj, Australiens östkust
Maj – Sverige
Jun – Aug, Canadas & USAs västkust
Sep, Cuba
Okt, Caribien
Nov – Dec, Peru & Bolivia
Jan – Apr, Chile & Argentina

Vi kommer att mellanlanda ett par veckor i Sverige i maj för att starta ett nytt försäkringsår, packa lite annan utrustning och hinna krama på er här hemma. Sedan sticker vi igen, och blir borta ytterligare ett år.

Vill ni följa oss på resan så kika in här:
www.sealion.se
klura_ filura på Instagram
Klara Hansson och Tim Johansson på Facebook

Ursprungsplanen var att resa under jan ’16 – mars ’17. På grund av att jag skadade mitt knä strax innan avfärd så blev vi kvar här i Sverige ett extra år, vilket har varit bra på många sätt. Vi har sparat ihop en större resebudget och även kunnat köpa den utrustning vi saknade. Dessutom fick Tim under våren den inflammatoriska sjukdomen sarkoidos, vilken satte sig i ena lungan och vandrade vidare ut i de stora lederna, med påföljande smärta. Han blev klen som en gammal gubbe… Det hade varit så illans tråkigt om vi hade varit på resande fot när sjukdomen blommade ut. I mitten av november blev han till slut godkänd av sin läkare som “nästan frisk”, och då vågade vi äntligen boka våra biljetter.

För min del blev det en korsbandsoperation i februari, och efter 9 månaders envet- en rehabilitering är jag nästan helt bra igen. Den sista rörligheten och styrkan hoppas jag återfå under långturen. Det har varit en märklig och fin resa, detta med att bli skadad och sedan göra sitt allra bästa för att ta sig tillbaka till full funktion igen, t ex återgå till jobbet som trädgårdsmästare, komma tillbaka till fridykningslandslaget och till slut kunna klättra. Jag har lärt mig mycket. Det är en mer avslappnad Klara som är redo att ge sig iväg denna gång.

Under året som gått har också tankarna om sponsorskap för äventyrsdelen samt en akademisk förankring kring arbetet på gårdar sakta förändrats. Istället för att kräva av mig själv att jag ska knyta in diverse kommersiella samarbetspartners i projektet samt skapa ett underlag för en Master-uppsats så har jag valt att släppa dessa idéer inför avresa.

Därmed har jag valt att släppa mig själv och Tim fria. Det nns ingen som kräver någon prestation av oss i detta läge. Frihetskänslan är total.

Med detta sagt tycker vi ändå att det vore roligt med olika typer av luststyrda samarbeten under resans gång. Jag vill t ex mer än gärna skriva artiklar om de olika gårdar och platser vi besöker och funderar på hur jag kan göra en podcast för att presentera de spännande personer vi säkerligen kommer att stöta på. Utkastet till en bok skvalpar också runt i min hjärna.

Förslag kring samarbeten mottages tacksamt, likaså resebidrag :)

Swisch: 0704-406504

Det känns skönt att få lägga mina interna prestationskrav på en mer njutningsfull nivå – en nivå som jag tror jag kan upprätthålla länge och som därför är bärkraftig. Jag vill ju vara den där planetskötaren jag drömmer om att vara.

Jag ser fram emot att få resa igen, att få vara nomad-Klara ett tag. Hon har fått stå tillbaka på tok för länge…

Vi hörs under vägen och ses på andra sidan!

Klara

Dynamics of change

 

I am 32 years of age. I am slowly coming into an understanding of what and how I can be a part of the change that I wish to see in this world. It has taken years. It has been a thorough, heart breaking and uplifting moral process of wanting to live my passion while at the same time giving back to the Earth System.

I do not believe in contributing to the society of today. I believe in contributing to the vision of the society of tomorrow.

I am grateful for what has been, but I see no point in being afraid of the dynamics of change. There are no static systems. Change is always a factor. I will not contribute my time to the up-keeping of a societal norm where we as a collective act on the assumption that we have reached perfection in certain parameters. I do not believe in perfection. Perfection might provide a goal for some minds, but I can only see it as a flaw if you can not understand that perfection can never be reached. It is an infinite goal. You will never get there. That’s the whole point of perfection. You repeat a task over and over again, in an infinite number of iterations, yet you will never reach an end. There will always be room for improvement. Deal with it. Rest, then try again. Draw back – and you fill falter. You will become a part of the past, no longer in line with what is happening in the moment.

We are a funny species. We have funny minds. We can think in so many layers, we can relate to so many different perspectives at the same time. If we challenge that skill we become better and better at comprehending complexity, and if we give in and drop down to a more linear way of thinking, we will loose our potential of a more thorough understanding of this world.

What I’m saying is this: Sure, if you want to limit yourself and your own mind, do so. I can not stop you. But be aware of the choice you have made. You are free to at any time change this choice, but as time passes and habits are set, this will become harder and harder. Much like for any organism, there are stages of our lives which are generic. Birth, growth, offspring, death. We can not affect our own birth. We can sometimes affect our physical growth. All of us can affect our mental growth. Many of us can choose to have or not to have any children. We will all die.

The most profound effect we can have on ourselves through these stages relate to our mental growth. Others can provide part of the conditions for your mental growth, but the lion part of the job is for you to undertake. Dismiss it, and you will never reach your full potential.

Why would you ever want to loose that opportunity?

img_3812

 

Lag-VM i siffror

wc-2106Under årets lag-VM i fridykning fanns ca 90 atleter från 13 länder på plats i Kalamata. I klassisk ordning tävlade vi först i CWT – Constant Weight, därefter STA – Static Apnea, och till sist DYN – Dynamic Apnea. 

Det lag som enligt mig imponerade mest var de japanska damerna som knep ett guld. Efter första tävlingsdagen hade de tagit flest poäng av alla, både damer och herrar, och låg i klar ledning. Det var så kul att få se dem dyka, stabila prestationer och mycket glädje. De tjeckiska och ryska damlandslagen nosade dem ändå i hälarna och tog silver respektive brons.

På herrsidan var det tjeckerna, fransmännen och ryssarna som kämpade om medaljerna och tog guld, silver och brons. Den största dramatiken under hela VM uppstod när en av fransoserna skulle dyka CWT till 101 m, ett efterlängtat personbästa på tävling, men organisationen hade strulat till det och satt linan på endast 81 m. Tyvärr fick atleten inte göra ett nytt dyk och i slutändan fick han ”bara” sina 81 poäng (dvs 1 poäng/m).

Foto Jens StoetznerFlera av lagen var i år välsponsrade och hade coacher med sig, och rörde sig genom VM i egna små grupper. Det var kul att utifrån följa deras samarbete och strategier. De tycktes betydligt mer pressade att prestera än oss som ”skötte oss själva”, samtidigt som vi också hade behövt en coach på plats för att stötta upp.

Tittar vi på placeringarna så var det prestationerna i poolen som pressade upp lagens poäng. Det är ju ett två till ett förhållande för pool vs hav, till skillnad mot de tidigaste lag-VM då endast CWT och STA var med.

Tyvärr fanns det inte någon väl fungerande kanal vad gäller förmedling av startlistor, resultat, bilder mm. En del information kommunicerades via Facebook, men väldigt sporadiskt. Som atlet blir det frustrerande att inte kunna berätta vad som händer för er som sitter där hemma, men vi försökte att uppdatera så gott vi kunde. Jag hoppas att AIDA har en bättre strategi för och ett tydligare samarbete med nästa år organisatör vad gäller detta.

Här är de slutgiltiga resultatlistorna:

femeninomasculino

Så hur gick det egentligen för Sverige?

Det svenska damlandslaget bestod av Linda Stenman, Sofia Tapani och mig, Klara Hansson. Herrarna hade i år inget lag på plats.
img_4403Vi tränar alla med Juniordykarna i Göteborg och fick i år stöttning från SSDF, Svenska Sportdykarförbundet, för vår VM-satsning. Vi drog också ihop pengar via en crowdfundingkampanj då det in i det sista var osäkert om SSDF hade budgetutrymme för denna tävling.

Resultatmässigt så låg vi på 5e plats efter CWT med 159 poäng, vilket vi var mycket stolta över. Vi halkade ned till 7e plats med 170,8 poäng efter STA, då jag var förkyld och Linda hade feber. När det var dags för DYN hade Linda fortfarande feber och dessutom smärtor kring buken så hon och jag åkte till sjukhuset för att kolla upp hennes tillstånd. Kapten Sofia fick dyka utan sitt svenska lag och tog 78 poäng peppad av britterna, med vilka vi i princip hade ett gemensamt storlag. Trots detta bortfall kammade vi hem totalt 407,8 poäng och landade därmed på en niondeplats.

Det stora vinsten var inte poängen, utan att vi fick möjlighet att verkligen bygga upp ett lag. Vi agerade som Landslaget, the one and only. Det var storartat!

På personligt plan?

Jag är sjukt stolt över att ha tagit mig tillbaka till landslaget efter att ha opererat mitt vänstra främre korsband och sytt ihop bägge meniskerna bara sju månader innan VM. Det är så häftigt att ha en målbild att jobba mot under rehabilitering! Det var också mitt första lag-VM och min första stora tävling sedan VM 2011. Är löjligt glad över att vara tillbaka, och ser fram emot fler tävlingar!

img_4600

Hur fungerade tävlingsorganisationen?

Jag åkte ner redan den 7e september och hade därmed möjlighet att få hela åtta träningsdagar ute i det 26 gradiga, djupblå Medelhavet innan den första tävlingsdagen. Sofia och Linda anslöt den 12e september. Vi fokuserade på att träna ute till havs då vi under sommaren hade haft möjlighet att träna både STA och DYN men inte så mycket CWT.

Stavros Kastrinakis och hans team av säkerhetsdykare på Freediving Club Greece har en väl fungerande set up med två båtar och ett antal uppvärmningsbojar. En båt kör atleter fram och tillbaka mellan stranden och dykplatsen, vilken ligger någon kilometer ut i Kalamatabukten. Den andra båten ankras upp vid dykplatsen och har ett motoriserat antiballastsystem. Som atlet kan du simma fram och be om ett specifikt djup, linan med bottenplatta justeras av en säkerhetsdykare ombord på båten, sedan får du en nedräkning på 3 minuter. Du följs via ekolod och två säkerhetsdykare möter dig när du simmar upp. Nice and simple.

img_4234

Under tävlingsdagen hade vi också en stor pråm, inlånad från försvaret, på vilken två av de tre tävlingslinorna var riggade. Det blåste upp till storm och tävlingen fick avbrytas för dagen strax efter att jag gjort mitt dyk.

img_4440

Funderar du på att åka dit och träna så är fördelen just den proffsiga riggningen och att du kan bo på Elite hotel vilket är Stavros bas. Ta på dig våtdräkten på rummet, ta din utrustning i handen och gå ner till stranden på tre minuter så blir du upplockad av dykbåten. Nackdelarna t ex är att du inte själv kan ta dig ut till dykplatsen och att det inte heller finns något roligt rev att dyka på efteråt om man känner för lite snorkling med fiskar. En timmes bilfärd bort vid Kardamylis finns i alla fall grottor och tunnlar att dyka i när en behöver få leka av sig i havet…

Summa sumarum så var det ett riktigt bra VM på många plan, och trots att vi inte tog någon medalj så kände vi oss som vinnare. 

Over and out from the Calm Zone 😉

//k

p1100442

Att vara Någon

En vän SMSar och funderar kring vad hon vill arbeta med, och hur. ”Tänker på att maten måste också produceras av någon och funderar på andelsjordbruk”.

Hoppla. En Klariansk triggerpunkt i form av en mening med ett speciellt ord.

Någon.

Jag är väldigt ofta Någon. Eller snarare, jag tror att jag är Någon. En sådan person som fixar saker. Som hugger i och får saker gjorda med ett stort leende. Så fort det finns Något som behöver göras så är jag potentiellt den Någon som kommer att utföra arbetet.

Det är väldigt roligt att vara Någon. Jag tar för givet att jag är önskvärd och behövd. Att andra blir glada för att jag finns. Så långt är det mjukt och okomplicerat. Jag är en generalist som kan en massa olika saker, alltså kan jag tillföra mycket till många sammanhang. Till i princip alla sammanhang. Tror jag.

Ibland är det hemskt att vara Någon. När de stora frågorna kommer seglandes genom luften och ingen annan tycks se dem, då är jag där och hugger tag i dem. Gör dem till mina. För att jag tror att jag är den enda Någon som finns och att Någon måste agera.

Så dumt.

Det här resonemanget är en kedja som jag långsamt håller på att frigöra mig från. Idén om att jag, Någon, måste göra saker för att de annars förblir ogjorda, den är alldeles för onyanserad och dessutom falsk. Jag tror den kommer från mina tonår, att den har stannat kvar och färgat mig in i aktivisttrikåer och omvärldsförakt.

Sakta kryper förståelsen nära, att det finns många som är Någon men att alla vi Någonar agerar utifrån olika perspektiv och förutsättningar. De frågor som har blivit, eller kanske har varit, heliga för mig är inte samma frågor som får andras hjärtan att rusa. Som får andra att känna att bara de grejar den här frågan så är planeten räddad. Då är det poänglöst och orättvist av mig att bli arg eller irriterad för att inte andra personer tar rollen som Någon. De gör ju just det, på just sitt sätt, inom just sin arena.

Inte alla människor, men många. Tillräckligt många? Det vet jag inte.

Så fånigt att jag har behövt kämpa så länge och så mycket med att tillåta mig själv att säga nej när jag inte orkar mer, när jag har varit Någon för mycket.

Det måste till exempel inte vara jag som producerar mat. Det måste inte, men det kan vara jag. Fy fan vad skönt att skriva ner det! ”You never would have, should have, could have anything” som en vän från permakultursfären brukade säga. I sin enkelhet väldigt kraftfullt, men i verklighetens omgivande brus svårt att leva efter.

Hade jag kunnat förkorta den mentala resa som det inneburit att gå från ungdomsidealist till ungvuxenhalvrealist? Troligen inte. Det är nog en sådan där del-av-livet grej. Sådana som man förstår först efteråt.

Ett problem för mig under mitt 20-tal var att jag blev så irriterad på alla vuxna, unga som gamla, vilka hade växlat ner sin glöd och sitt tempo. Det trodde jag de hade gjort i alla fall. De uttryckte tankar om att saker och ting tar tid. Att förändring tar tid. Jag sög tag i de där orden, visste någonstans i mig att de var kloka ord, även om jag inte ville lyssna till dem just nu. Sett i backspegeln var det alltså ett problem att jag blev så arg, för ilskan dämde upp flödet av förståelse, av insikt, av tillit.

Tio års tänkande senare kan jag gå med på, på riktigt, att förändringsprocesser ofta tar tid. Vissa saker går för visso snabbt, och det är de som syns bäst utåt, men de allra flesta processer vilka för mig spelar stor roll, de tar tid. Som att ställa om vår matproduktion till en regenerativ sådan. Som att sluta använda vatten till våra toaletter. Som att höja kostnaden för kött och andra animaliska produkter och minska antalet domesticerade djur. Som att skapa samma förutsättningar för kvinnor som för män inom idrotten, min personliga backventil. Som att minska användandet av fossila energikällor. Som att bygga hus vilka håller i flera hundra år och skapar en inomhusmiljö där människor mår bra. Som att låta varje människa få finnas just därför att hen finns.

Allt. Jag vill pilla på allt, för jag är Någon. Jag har inga mentala begränsningar vad gäller tilltron till mig själv, att jag faktiskt kan vara med och påverka precis allt, men jag har rätt stora begränsningar vad gäller förståelsen för hur mycket jag faktiskt mäktar med.

Jag har i mycket levt en puls, sagt ja, ja, ja, ja och sedan stuckit någonstans där ingen känner mig och därmed inte kan be mig om något. Ett fysiskt nej istället för ett verbalt. Sedan åter till ja-sägandet. Det har fungerat väldigt effektivt, men är kanske inte den enklaste lösningen för ett helt liv.

Det är därför jag övar mig på att säga lite ja och lite nej. Övar mig på att bara vara Klara och tycka att det är ok. Övar mig på att försöka förstå när jag kan säga ja och till hur mycket. Övar och övar. Tänker och tänker. Inte hela tiden, inte så att jag blir knäpp av det och tröttnar på mig själv. Det är mer som njutningsfulla doser av själslig rannsakan och en uppdaterad avstämning för dagsformen.

Vem är jag? Hur mår jag? Var är jag? Vart vill jag?

Min poäng här är nog att jag bara ville berätta hur befriande det är att sluta göra saker för att jag är Någon och därför tror att jag och endast jag Måste Lösa Problemet.

Jag känner mig som en mer hel människa när jag kopplar bort Någon och istället försöker att lyssna inåt, till min egen livsröst.

Vad hör jag då?

//k

image

Tio månader efter kollaps

Förstår ni vilken resa det här är?

Av en smärtsam anledning så har den 18e i varje månad blivit en dag att minnas.

Den 18e november 2015 var jag och bouldrade på Fabben. Det var ett roligt träningspass. Jag var stark och glad. Klockan närmade sig nio och det var dags att avrunda, men så skulle jag bara visa några andra ladies en beta på ett svart problem som jag nästan, nästan hade fått till. Upp med vänster tå här, korsa över där, skicka hit… Woosch! Där föll Klara. Där föll Klara och hon landade så fel att hon vek sitt knä bakåt. Fitt i helvete vad det var obehagligt! Jag vrålade till och rullade runt på mattan, djupandades på ren rutin för att hantera smärtan, klöste av mig skorna och rullade bort från väggen. Försökte känna efter, testade att böja, testade att stå, det gick asdåligt. Linkade in i duschen och spolade hela vänster ben med iskallt vatten.

Satte mig i trärummet och lät tårarna rinna medan Tim kramade om mig och snälla klättrare försökte hitta kylspray och lindor. Peter som just hade åkt hemåt fick rycka ut och komma och hämta oss med surfbussen och så rullade vi till akuten i Mölndal. Kring midnatt hade jag fått min första dom: Inget brutet men skador på ligamenten i vänster knä. Sjukskrivning i 2 veckor. Hem och vila, sedan återbesök hos sjukgymnast. Vi som skulle åka iväg i 15 månader om bara några veckor! Noooo..!

image
—–
Den 18e februari var jag tillbaka på Ortopeden i Mölndal för att bli opererad. Det var inte bara en liten stukning jag hade åsamkat mig själv. Efter att ha fått göra en MR-scanning innan nyår hade läkarna konstaterat att främre korsbandet var av och att det fanns skador på meniskerna. Jag läste på allt vad jag kunde hitta om korsband, pratade med mina vänner som var sjukgymnaster och ortopeder och konstaterade att jag ville göra en operation. Så där låg jag nu i en varm sjukhussäng, fick nålar i armvecken och droger i blodet. Räknade baklänges från 10 och fnittrade ”Det här är som att svimma när man fridyker!” Sedan stängdes medvetandet ner.

På uppvaket grinar jag igen. Jag har aldrig varit skadad på riktigt innan och nu väntar en lång rehabperiod. Jag är säker på att jag kommer bli bra, det här är ingen konstig skada, men det är tungt att vara en sprallapa och veta att de närmsta 8-9 månaderna kommer att gå i ett dämpat tecken. Jag vill ju klättra och springa och dyka och leka som vanligt. Jag vill ju alltid allt. Skit också.

IMG_0923
—–
Den 18e april har jag avklarat min första vecka tillbaka på jobbet som trädgårdsmästare på Botaniska. Två månader efter operation är jag där och rensar, sågar, krattar, skyfflar. Jag är alldeles lycklig över att det går så bra, att jag trots en ghetto limp kan utföra mitt jobb och får vara tillbaka i trädgården igen. Ortosen har åkt av bara några dagar tidigare och vänster ben är illans spinkigt, men vad gör det? Jag får vara mig själv, ute i det fria.

image
—–

Fem månader senare, den 18e september, ligger jag och guppar i Medelhavet och asgarvar tillsammans med mina fellow vattendjur, Linda och Sofia. Vi har just avslutat våra sista, goa träningsdyk ner i det djupblå. Vi har gjort vårt bästa för att vara redo inför VM, och nu känner vi oss starka som satan. Jag har haft hela 7 träningsdagar här i Kalamata och har nått en platå på djupet kring 57 meter. Det känns helt absurt roligt. Hur kan en kropp fixa att gå från kvaddad till 80-90% funktionell på sju månader? Jag blir blank i ögonen när jag tänker på tiden som gått.

Jag har redan vunnit mitt VM.

image

Allt som händer från och med nu är bara bonus oavsett hur det går. Jag är så jävla stolt över mitt psyke, att jag i samtal med sjukgymnast, fridykarvänner, Tim och chefer någon gång i maj kom fram till att jo, om jag bara tränar som jag ska så är det helt ok att åka på VM och tävla, även om mitt knä inte är helt återställt. Planen är satt, och jag verkställer den med iver.

Det är tio månader sedan jag skadade mig. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att det där klätterpasset skulle leda mig tillbaka ner i havs famn, men det var precis vad det gjorde.

Livet är bra fantastiskt.

Jag älskar att leva! Jag älskar att jag låter mig själv FÅ leva. Jag älskar att vara här, just nu, 200 meter från havet och med världens bästa landslag runtomkring mig. Imorgon ska jag ha en riktigt rolig första tävlingsdag!

 

Welcome back, Klara!

Hur det känns att få vara ett sjölejon igen?

Photo: Dan Verhoeven
Photo: Daan Verhoeven

Mina vänner, det känns bättre än bäst. Varje dyk ner i det bottenlösa blå är en mental neti. Varje dyker sköljer genom mig på fler plan än vad jag är medveten om, som om havet är det balsam som tillåter tanketrassel att redas ut.

imageDet känns enkelt. Jag vet vem jag är i vattnet. Jag vet vad jag har kunnat, och jag vet vad jag kan idag, och jag drömmer om vad jag kommer att kunna göra men lägger ingen press på mig själv. Djupen, tiderna och längderna kommer när de kommer. Jag övar teknik och avslappning. Faller utmed linan igen och igen, njuter av varje uppstigning, ler mot säkerhetsdykarna och skrattar vid ytan.

imageDet är skönt att inte sörja mer. Det gjorde så ont i själen att inte kunna dyka i havet i frid efter att jag hade glidit in på ett mentalt spår då jag började jämföra mina dyk med andras, sökte efter att bli bäst istället för att bara vara Klara. Jämförelsen förtog glädjen och avslappningen, vilket i sin tur förtog förmågan att dyka djupt, vilket i sin tur stängde av en bit av vem jag är.

Jag önskar att jag har lärt mig nu, att jag inte ska behöva göra samma smärtfyllda resa utanför vatten igen. Även om jag gång på gång de senaste fem åren känt att nu, nu kan jag nog dyka djupt igen så är det inte fören dessa dagar i Kalamata som känslan till fullo tagit över hela mitt jag. Kanske är det för att jag äntligen är helt fri från andra krav och har nästan tar veckor till förfogande? Tänk att tre veckor kan läka ett själsligt ärr, få det att förblekna i solen och det sprittande blå. Tänk att få ge sig själv en sådan present, inte en bok om hur man gör för att må bra utan en tid och en plats där allt du längtat till åter är välkommet och tillåtet.

imageKanske är det för att jag har klivit av min djupa resa i moralens och etikens tecken och tillåter mig själv att leva igen? Det var inte bara tävlingsmentaliteten som dödade min fridykning, det var också min bild av mänsklighetens och världens förfall vilket gjorde mig illamående och rättfärdigt inspirerad, likt vilken inskränkt fanatiker som helst. Jag skulle vara en del av förändringen genom att också förändra mig själv, och då valde jag halvt omedvetet bort fridykningen – ty den var i grunden bara till för mig, för min lycka, och inte för andras.

Men när jag nu tittar på fridykarsfären så ser jag något mer än bara egoistiska behov. Vår gemenskap har alltid funnits där. Skälet till att jag över huvud taget har blivit en fridykare är att det fanns andra människor som också älskade att vara i vatten och som ville dela den upplevelsen med mig, och som därmed möjliggjorde ett utövande av en sport där individen presterar medan gruppen backar upp. Jag är inte en enskild mutation, jag är en del av ett kluster. När vi samlas för att dyka så tar vi hand om både oss själva och varandra. Vi varvar ner. Vi stressar av. Vi kopplar bort måsten och borden och bara är. Gruppen skänker möjligheten och glädjen i att dela detta. På så vis ökar vår resiliens som människor. Fridykningen stärker oss så att vi i andra stunder och delar av livet kan stå stadigt på jorden och göra det vi behöver göra. För min del är det att fortsätta förändringsarbetet mot ett regenerativt samhälle. För någon annan är det… något helt annat.

Jag har inget annat syfte dessa dagar än att vara ett glatt, modigt och balanserat litet sjölejon. Jag glider runt här i vår fridykargemenskap och plockar upp vänskapstrådar där jag lämnade dem för fem år sedan, njuter av att ingen ifrågasätter att jag har varit borta från tävlandet under så många år utan att vännerna istället bara kramar mig och säger ”Welcome back Klara, we’ve missed you!”

image

A fulfilling, non-judgemental lifestyle

How hard can it be to find a fulfilling, non-judgemental lifestyle?

—-

An everlasting question, I suppose. It’s very hard.

Part of my answer is this, that every time I have devoted my time to a physically and mentally challenging objective, situated in nature, I have felt that I am doing e x a c t l y what I am meant to be doing. The question marks regarding the meaning of life still arise during the quest, but also fade swiftly and leave me content with what is.

I long for that feeling, cherish its simplicity.

image

In daily life, setting myself up with work related challenges where the scene is a man affected landscape such as a city, I seldom feel that I am fully at ease with what I’m doing. There are so many moral aspects of life in the presence of other human beings. I find it hard to step away from the fact that I am a privileged person with potential power, thus morally obliged to search for A Better Way Of Living and to share the multiple answers with others. I am doing my best to be here and now and at the same time allow myself to continuously zoom out further and further, to be able to se more clearly what values have been instilled in me and which of these values I can choose to reject. This seems important to me; a hobby philosopher, deeply entrenched by a moral and ethical code which I can sense is out of date and probably of target.

I do not wish to be part of a destructive society today at the age of 32 anymore then when I first started to formulate my own ideas and thoughts on the subject at the age of 14, but thankfully the time passed has given me a more humble attitude in relation to the definition of a Destructive Society. The world really isn’t nearly as fucked up as I thought it was in my late teens. The world has probably never been fucked up and will never be fucked up. Who could objectively judge in that matter? Yes, we have gazillions of problems in our human society, but we are most likely not moving backwards even if the conservative right wing movement is strong these days.

Understanding at an ever deeper level the effect of being an organism which lives in an unfolding, evolving cultural flow, my mind keeps reaching for simplicity. For the greater picture. For the underlying patterns. For liberation.

Liberation. Ha!

Yes. I’ve never thought of that before. I wish to find answers to all my questions, to become liberated, free at last.

Foto: Aleksander Nordahl

Liberated from the human context? Hmm. No. More likely liberated from the cultural, historical context which pushes down on my mental sphere like a warm wool blanket, a muffling gray, made of thousands and thousands of separate strands of thoughts passed down by generations. A felted mess that I’m trying to untangle and rid myself of, because I can not stand n o t trying to do it. I aim for the stars, wish to have their far away perspective on this global society of ours.

The blissful here-and-now kind of mentality that I appreciate and can glide into when in nature, alone or with likeminded persons, can at other times make me furious when I’m interacting with random people. If they too are applying this mentality but in a way that displeases my moral self, my grand moral monster gets angry. If I have an underlying feeling that these persons are acting disrespectful towards the Earth and its ecosystems simply by not putting an effort into thinking new thoughts which allows them to widen their perception of life, of this magically interesting universe, I want to shake them and m a k e them think.

Come ON, think harder! Stop limiting yourself!

But I don’t do that. I can’t do that. I know the moral monster is not very good at judging others in an objective way. It’s so pumped up with fiery morally induced feelings that it itself is acting exactly like the persons in front of it, the persons it wants to shake. The moral monster is a rather stupid part of me. It does give me fire and strength to keep on looking for possible answers, but it also dumbs me down.

For now, one of my largest personal mental quests is to harness that part of myself, the moral monster, so that I peacefully can take another good look at society and the people creating it.

At the same time I’ll be enjoying the simplicity of freediving at an elite level for an extended period of time, attending the World Championships in a few weeks time. That’ll get me right into the flow of emptying the mind, so that afterwards I have made room for new philosophical endeavors.

 

As always, to be continued…

Trädgårdspod

Jag gillar ju att snacka högt om mina tankar kring världens väl och ve, as you might have noticed.

Fick nyss möjligheten att vara med i den podcast som Nina Frogneborn producerar åt Botaniska. I avsnitt 6 pratar Anders Stålhand, chefsträdgårdsmästare, och jag, Klura filura, om trädgårdsmästarens roll i dåtid, nutid och framtid. Rätt vettiga är vi i vårt resonemang, tycker jag allt.

image

Här hittar ni avsnittet.

//k

Back on the National Team in Freediving

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPhoto: Aleksander Nordahl, www.aleksandernordahl.com
Kielstraumen and Bekkasundet, Bergen, Norway, 2016

I’m a freediver.

Five years ago this was what came out of my heart:

And where was she? In a small fjord in Sweden, gurgling with happiness together with her freediving friends. She said: I too wanna go down with the weights! And so the rope got pulled up again by strong arms, the others watched her while she breathed in – and out – in – and out, and then with a big smile, she nodded and the rope was set free. So was she!
Soaring through the cold sea, down, down, her body vibrating from the speed, her eardrums going : pop : pop : pop : with every equalization, her eyes looking out into the darkness, visibility better than most days, she saw the thermocline passing by, the stinging jellyfish with their long tentacles spread out horizontally as if they were imitating the sun with beautiful rays shooting out from its centre. She saw the rocky grey wall, and thought – this is our own fantastic Green Hole, we don’t need to fly to blue holes in other parts of the world when we have this magic place to come to!
She hung down there for just a few seconds, then pulled once at the rope and started her swim towards the surface. Strong, smooth kicks, eyes semi-closed, just looking at the rope every now and then, and sensing the light coming back as she moved upwards. This was her world, right there and then, she was alone inside the most beautiful element on this planet: Water

Peace. Kick. Ful. Kick. Ness. Kick. Glide.
Breathe!
Alive! So alive!

Five years ago was the last time I was training for a World Championship. I had hubris. I had recently been crowned the worlds third best female freediver.

Five years ago I was crying at that WC because I couldn’t relax and reach my goals in the depth. Hubris…

Five years is not a very long time, yet it felt like an eon passed before I could go back to deep diving just for myself, for fun, for the bliss.

Something finally clicked inside me last year, allowing me access to myself and to the depth again. I calmed down like an excited electron coming back to an inner shell, after emitting sparks and energy further out. I had been spinning for so long… IMG_9792P1090246

This spring I came back to the competitive arena at the Swedish Championships, where I snatched a bronze medal in the only discipline me and my knee were fit to compete in: static apnea, aka ”holding-your-breath-while-lying-still-face-down-in-water”. That dive planted a first seed, a first thought of wanting to compete in the worlds this year with the women’s team. But I pushed it away, thinking my ACL, knee and leg wouldn’t be strong enough by September.

Still the seed grew inside me, and I joked about it with the ladies with whom I would like to have a team, and with the rest of my freediving crew here in Gothenburg. Then Tim said, ”you love freediving, you should go!” Thanks darlin.  So then I asked my physiotherapist what she thought and she said ”GO, you’ll be stronger than ever by then!” Oh. Wow. This lead to asking my bosses if I could have extra time of from the Botanical Garden and they said ”YES, that’s great for you, we’ll make it work!” Oh.

Really? I can go?
I can go!

HELLO! HELLOOOO SWEDISH FREEDIVERS! I WANT A SPOT ON THE TEAM!

I did another qualifying dive in the pool, not pushing it, just getting the score of a DYN, aka ”dive-as-long-as-you-can-with-fins-in-a-pool”. And that was that. Now the qualification window has closed and I’m in, back on the national team for the fifth time together with Linda and Sofia from Fridykarkommunen.se. I couldn’t have hoped for better comrades in this upcoming adventure! Come to think of it, these women are probably the first reason for me wanting to compete this year, because I trust them fully, I trust them with my life in the water, and I know we will rock together!13116245_516252981919290_7241338310897114731_o

I’m glad that my knee injury gave me the chance to grace myself with another shot at a playful, harmonious competition in freediving. Going back to compete in Kalamata, the same place as the last WC I was at in 2011, feels like closing a circle.

No crying this time :)

//ze zealion