Ett fall av missfall

Det är vår i luften. Sol, snö, hagel och ett stilla duggregn som faller. Allt är huller om buller i naturen, så som våren brukar vara. I mig är allt också lite huller om buller, detta år har utvecklats på oväntade sätt. Nytt givande jobb, en armbåge ur led, husletande och kontraktsskrivande (!), men också för mig och Tim början på något alldeles, alldeles nytt. Livets kapitel om att få barn.

Länge trodde jag att mamma, det kommer jag aldrig bli. För världen är så trasig och inte är det fler människor som behövs för att ställa vårt krisande samhälle och ekosystem till rätta. Nej, bättre då att jag viger mitt liv åt att regenerera ekosystemen, utan att distraheras av ett barn. Men insikterna och funderingarna om jorden, livet och vad meningen med allt är har fortsatt att ändras. Ju mer jag lär mig om framför allt jord, växter, mikroorganismer och olika cykler i ekosystemen, desto mer hopp om allas vår framtid får jag.

Efter vår långa resa bestämde vi oss för att se om vi kunde bli gravida. Gick det så gick det, annars skulle vi fortsätta att vara Tim och Klara, två stycken räcker också bra. Det gick ett halvår, sedan lyste två streck mot mig på graviditetstestet som jag tagit med mig in på toa innan ett yogapass en solig fredag. Sedan fanns jag där en helt timme på min yogamatta, fanns i något nytt. Köpte tulpaner och alkoholfri skumpa och cyklade hem till Tim. Hallå, kolla, gissa vad?

Wow, va, näe?

Jo ❤️

Men, alla graviditeter ska inte gå full gång. Alla foster växer inte friska. Här följer min personliga text om hur ett dygn mitt i ett missfall i vecka 10 kan kännas och vara.

Varför ligger jag här på ett golv med armarna över huvudet och fötterna på en stol? Vilka är de här

kvinnorna i blå skjortor?

Jag känner i kroppen att jag har svimmat, kan den känslan från åren som fridykare när jag legat och pressat mot min maxgräns i andhållning. Men jag är ju inte och fridyker nu. Skumt. Vad är det som händer egentligen?

Det fanns ett litet, litet foster i mig. Det växte ur kärleken mellan mig och Tim, men någonting växte fel och min kropp sa nej – UT! Efter tre dagar med mindre blödningar och mensvärk så stegrades smärtan och det började komma sega små klumpar med blödningarna. På 1177 stod det ”åk till akuten vid dessa besvär”, så Tim och jag gick ut från kolonin i söndagskvällen en dag i maj och traskade bort till Östra Sjukhuset. Det var fel akut, fick vi strax veta. Jag såg i ögonen på sköterskorna hur ont det gjorde dem att behöva skicka oss vidare till gyn-akuten på Sahlgrenska, när de såg min smärta och oro. Men vi vände hemåt, tog bilen till Sahlgrenska och fick komma in för inskrivning hos gyn-akuten.

Det var då jag svimmade, i rummet hos sjuksköterskan, för vid det laget hade det börjat göra riktigt jävla ont långt ner kring livmodern. Kanske kroppen fick nog då. Tim stod i korridoren och kunde bara se på medan sköterskorna flockades och fixade med mig, som låg där på golvet med utsträcka armar och upphöjda ben och svettades. När jag var tillräckligt stabil igen så hjälpte dom mig upp på en brits. ”Tur att vi åkte in va!” säger jag till Tim när de rullar iväg mig. Surrealistisk känsla att vara här. Sköterskorna tar mig till ett akutrum, sätter på mig sjukhusskjorta och tar blodprover, puls, syremättnad, temp. Tim får följa med in, vi får vara två tillsammans i förståelsen kring att det här är nog ett missfall som sker.

En glad ung läkare kommer in i akutrummet och presenterar sig. Ställer lite frågor och hjälper oss vidare till ett undersökningsrum tillsammans med ett par av sjuksköterskorna. Jag får sätta mig i en gynstol så att hon kan undersöka mig visuellt. ”Hmm, jaaa…” På ultraljudet visas en tydlig bild utan foster. ”Tyvärr, det finns inget foster kvar i din livmoder”. Nej. Det finns ingen kvar i mig. Jag hade det på känn dessa tre dagar med blödningar, men det fanns ingen vits i att bli orolig förrän något faktiskt hände. Läkaren hjälper till att ta bort så mycket som möjligt av de kvarvarande slemhinnorna mm, så att min kropp ska behöva kämpa lite mindre med att förskjuta resterna av graviditeten som gått fel.

Tillbaka till akutrummet, där vi får vara själva Tim och jag. Vi pratar om oss, fostret, lugnet i att veta att det här inte berodde på något vi gjort eller inte gjort, lugnet i att vara två logiskt resonerande människor som också känner mycket, men vars känslor inte slår ut all annan tankeverksamhet och tar över. Det är sorgligt att förlora det lilla nya livet, men det är också ganska vanligt med missfall och vi hade inte räknat med att glida rakt fram på vägen mot att bli föräldrar.

Smärtan kommer i skov nu, hugger i mig. Kämpa kroppen, kämpa! Jag får dropp i armvecket, lite Alvedon och till slut en spruta morfin under huden vid magen, och så rullar de upp mig från akuten till en avdelning ovanpå och Tim följer med. Men Alvedonet och morfinet räcker inte. Helvetes satan vad det gör ont! Grinar, vrider på mig, trampar med fötterna i sängen. Jag trycker på signalknappen, ger mig, ber om hjälp. Igen. Får morfin intravenöst i omgångar av en tydlig, lugn sjuksköterska. Hanna står det på skylten, hon har blå blus och blå väst, ljust hår och glasögon. Hon hjälper mig hela natten. Jag slumrar in när de värsta smärtorna är förbi, blir väckt för att ta puls och temp mm, och går för att kissa. Då kommer en stor klump farande ner i toalettstolen. Hej då, tänker jag. Du är välkommen en annan gång till oss.

I sängen slumrar jag vidare, vid tolv halv ett tycker jag att Tim kan få åka hem och vila han med istället för att sitta i en pinnstol vid min sida. Jag har inte ont längre, åk nu och kom tillbaka imorgon. Jag kommer tidigt imorgon bitti, Faxen!

På måndag morgon rullas jag in till ett eget rum i avdelningen bredvid. Besökstid är mellan 14-19, så Tim får inte komma än hälsar sjuksköterskan. Men… jaha. Ringer Tim på FaceTime och pratar länge. Han har tagit ledigt från jobbet. Bra Timme, du behöver också utrymme. Sen ligger jag i min ensamhet i sängen och börjar skriva. Ingen mat och dryck tills vi vet att kroppen är stabil och att operation säkert kan undvikas. Får fortsatt glukosdropp i höger armveck, och har en extra kanyl i vänster för att kunna ta blodprov mm. Går på toaletten själv med min lilla droppställning som stöd, iklädd stora nättrosor likt mamelucker med en enorm binda och en sjukhusskjorta i bomull med knappar frampå. Knyter upp den som en knytblus och kissar och blöder, fler klumpar kommer ut. Är det färdigt snart?

Vid tiotiden får jag träffa dagläkaren, hon gör en ny undersökning och hjälper till att ta ut en del blodklumpar. På ultraljudet ser hon att det fortfarande finns blod och annat kvar i livmodern, så jag ska få fler tabletter som hjälper kroppen att driva ut det. Kanske är jag klar att åka hem i eftermiddag, eller imorgon bitti. Vi får se. Dom säger att jag får visst ringa Tim, att han får komma när han vill för jag ligger på eget rum nu. Åh så skönt! Ringer så fort jag kommer tillbaka från undersökningsrummet till mitt eget rum. Kom Tim, jag kommer Klara! Ligger i sängen och stirrar i taket, väntar på Tim. Får Alvedon att svälja med vatten och två nya tabletter att lägga under tungan, den sort som ska hjälpa till med fosterdrivningen. Tittar på en tavla med blommor som hänger på väggen.

Och sedan kommer den lilla, lilla sorgen svepande genom rummet. Landar i mig. Jag förstår, att du är borta nu, inte med oss längre. Och du har aldrig varit en Du förrän nu. Du var ett foster, och vi räknade inte med dig som om du skulle klara dig hela vägen. Vi var mentalt försiktiga. Och tur var det, för nu är du borta. Du föll ur min kropp, stöttes ut ur livmodern när den krampade, när tabletterna hjälpte till att stöta ut alla hinnor och blodklumpar och allt som redan fanns där för att du, lilla gryn, skulle kunna leva. Det är så mycket som kommer ut, jag visste inte att det var en kubikdecimeter extramaterial där inne i livmodern som fanns till för dig. På rummet får jag en egen toalettstol med potta, så att jag kan sätta mig efter att smärtornas hugg har gått över och blödningen kommer igång igen. Då faller klumpar likt små bitar lever ner i pottan, jag ser dom och tänker kanske: Är det du, fast jag vet att fostret redan är borta, för det syntes på det första ultraljudet som vi gjorde sent på söndagen.

Tim kommer in genom dörren till rummet, samtidigt som jag får svinont igen och börjar blöda mer. Var med mig Tim, här och nu, du och jag. Mer morfin, en spruta i benet och en sköterska som håller mig i handen och säger att det är svinjobbigt och att det gör jätteont, men att jag ska få mer morfin så att jag slipper ligga och gråta av smärta. Jaaa! Ge mig. Idag har jag tryckt på knappen många gånger. Helt okaraktäristiskt att be så mycket om hjälp, men de är alla så bra här, proffsiga och mänskliga på samma gång. Lutar mig mot vårdapparaten och Tim och känner att jag kan det här med. Läkaren har berättat att det kan göra mycket ont när livmoderhalsen öppnar sig, men att den redan har gjort det under natten så hon hoppas att jag ska slippa en del smärta nu. Det verkar stämma, skoven är längre men pågår inte i lika många timmar som under natten.

Jag skriver ett mail till mina chefer och en kollega, säger som det är att jag ligger på gyn-akuten efter ett missfall i v 10 och att jag behöver vara hemma ett par dagar. Dom svarar med förståelse och kärlek. Människor är bra, tänker jag.

Vid halvtretiden är jag piggare igen, och nu får jag äta något. Det finns paj, pannkakor… Pannkakor, det vill jag ha! Haha, jag älskar också pannkakor, säger sjuksystern som har en regbågspin på sin skjorta. Med äpplemos, socker eller jordgubbssylt? Sylt tack. Och ett glas mjölk. Sköterskan kommer strax tillbaka med en tallrik med tre pannkakor vilka är som från skolans matsal. Mjölk och kaffe. En röd plastbricka. Kan äta en pannkaka, sedan mår jag illa och får ont i livmodern igen. Vilar lite, blöder, sätter mig på min egna toalettstol som de rullat in, den med pottan. Petar eftertänksamt på de stora leverliknande klumparna som landar i den rostfria byttan. Hur har allt det här fått plats? Tittar upp på Tim, han vet att jag är en ibland konstigt nyfiken person. Han tittar tillbaka. Du och jag. Vilar. Äter mer pannkaka. Känner vid fyratiden att jag börjar bli mig själv, pigg, inte ont, klar för att åka hem. Du får säga att du vill stanna precis så länge du vill! Känner du dig trygg här, så stannar du här. Vill du åka hem så får du det, säger Linnea sjuksköterska. Bästa sjuksystrar, vad ni är fina! Men jag ber om att bli befriad från kanylerna i armarna, för jag vill åka hem nu. Tack för all hjälp, personalen! Varsågod. Sätter på mig mina egna kläder, Tim har tagit med ren T-shirt och strumpor, trosor, byxor. Lämnar sjukhusskjortan på sängen, tar min jacka, och går ut genom dörrarna från gyn-akuten. En erfarenhet rikare. En potentiell framtid fattigare. Tillsammans med Tim, vi håller ihop. Vi försöker igen va, när det känns bra. Ja-a.

Stadsodling: Ekonomi vs kalori vs ekologi

Scoutar arbets- och (egentligen?) livsmöjligheter, både realistiska och drömska sådana. Jag fortsätter att längta efter en tydligare samhällsförändrande position. Att odla grönsaker i smarta system blir värdefullt framför allt om jag kommunicerar och forskar kring det. Att ”bara” odla räcker inte. I år har jag skrivit bloggar åt magasin Dagg för att iaf få ut en del av mina odlings-lärdomar till en mer publik arena. Men. Drömmen är ju att få till stånd hypoteser, analyser och mätningar av odingssystemen vilket skapar ett vetenskapligt uppbackat faktaunderlag. Att jobba i en grupp med en biolog, en nutritionist, en miljövetare, en ekonom från industriell symbios-arenan, en ingenjör från energisektorn, en agronom, kanske någon mer. Ta det lokala praktiska arbetets grönsaksvolymer, vattenflöden, gödningsmedel, biologiska mångfald mm genom en räknemaskin och se vad den reella effekten är. 

Hos Sasha har jag ex varit med och odlat ca 40 olika sorters grödor på strax över 1100 kvm bäddyta exklusive gångar. Hur många dagars standardbehov av 2000-2500 kilokalorier/dag har vi odlat? (Ja, jag ska räkna på det själv med siffror från Livsmedelsverket). Vilka habitat har vi skapat, vilka har vi utraderat? Vilken energi har vi stoppat in – bensin, muskulär, el osv – och vad fick vi ut? Odlar vi en bra sammansättning grönsaker rent kostmässigt? Bidrar vi till hälsofrämjande ätande? Hur kan vi återcirkulera kompost, urin och fekalier till odlingarna? Sker det genom ett mellansteg eller flera, ex biogasproduktion?

Jag har inte kompetensen att själv räkna på alla frågor som surrar i huvudet, men jag skulle mer än gärna samordna ett projekt med ett systemteoretiskt angreppssätt.

 

Stadsodling och stadsnära odling börjar äntligen ses som självklarheter. Det är fett bra. Problemet med utformningen just nu är enligt mig ett för obalanserat fokus på ekonomin bakom odlingarna. Att det ska vara möjligt att ha en funktionell privatekonomi och vara stadsbonde är ett baskrav, gott så. Men idag bygger många modeller på att odla det som växer snabbt och kan säljas dyrt. Vi mättar inte städernas befolkning genom att odla microgreens och salladsblad, även om det kan vara en ekonomiskt gångbar modell om man är en nutida stadsodlare. Hur forsätter vi att pusha för en utjämning av ekonomi vs kalori vs ekologi?

Oväntat ätbart

Efter dagens nördprat på Botan kommer här lite referensmaterial.

Växter jag plockade på 15 min, visade (och åt) upp, i ingen särskild ordning:

  • Hosta (alla sorter), blad o blommor.
  • Spansk körvel, blad, blommor, frön.
  • Gode kung Henriks målla, blad, blommor, frön
  • Gräslök, blad o blommor.
  • Kärleksört, blad.
  • Strutbräken, blad.
  • Vresros (+ alla rosor), blommor och nypon.
  • Stor ormrot, blad.
  • Citronmeliss, blad.
  • Myntor, blad o blommor.
  • Brännässla, blad o frön.
  • Parkslide, unga skott.
  • Våtarv, blad o blommor.
  • Fläder, blommor, omogna o mogna bär.
  • Löktrav, blad o blommor.
  • Gråbo, unga skott och blommor.
  • Rölleka, blad o blommor.
  • Rönn, unga blad o bär.
  • Häckvicker (+ de flesta ärtväxter), blommor.
  • Skogsklöver (+ alla klöverväxter), blad o blommor.
  • Mållor, blad o frön.
  • Tusensköna, blad o blommor.
  • Björk, unga blad.
  • Rallarros/Mjölkört, unga skott, blad, blommor.
  • Vitplister, blommor.
  • Renfana, blad, blommor som krydda.
  • Humle, unga skott o blad.
  • Maskros, blad, blommor, rot.
  • Hallon, blad o bär.
  • Lind, unga blad.

Böcker:

På nätet:

  • Plants for a future, pfaf.org
  • Skogsskafferiet, skogsskafferiet.se
  • Dags att plocka, dagsattplocka.se
  • Den virtuella floran, linnaeus.nrm.se/flora
  • Giftinformationscentralen, giftinformation.se
  • Överlevnadskurser, overleva.nu

Artiklar:

  • Plocka och ät vild mat, https://m.naturskyddsforeningen.se/vilda-vaxter
  • Okända delikatesser, http://www.svt.se/nyheter/okanda-delikatesser-tistel-och-ormbunke
  • Foraging i Elle, https://www.ellematovin.se/vad-ar-foraging/

Ät mer annorlunda!Klara

The Chaltén Massif in Patagonia

It rains in our alpine paradise. Where yesterday the sky was blue and the evening had a golden glow, a light drizzle is now hanging in the air. We hide inside and try to make smart plans, skimming info from all other climbers we can find, turning the pages of the guide book back and forth. This route maybe, or this?

IMG_3329

We’re abruptly figuring out just how many factors we must take into account when planning what granite spire to (try to) climb. In Patagonia the weather that matters is not just if it’s sunny or rainy. It’s winds and temperatures and days of sun vs days of rain. It’s the aspect of the rockface, the depth of the cracks, the amount of ice and snow, the temperature of the rock, the humidity of the air. Is the approach over a glacier or in skree? Can you rappel the route or will you be going down an unknown face? Will your gear freeze up? Can you back of anywhere should the weather turn bad? Do you walk in and set up camp closer to the spires, or is it more efficient to do a monster day from town all the way up a mountain and back down again in one push?

From El Chaltén we can se the spires of Fitz Roy and friends soaring high, a dreamy skyline of grey, brown and white. That is, if it’s not raining. And most of the time Fitz Roy is clad in clouds anyway, being a tower that creates its own weather system. It’s original name, Chaltén, means ”the humid mountain”. (It wasn’t until 1899 that someone proved the mountain wasn’t just a volcano, spewing out smoke).

Tim and I have no intention of trying to climb this famous mountain. We don’t have the skills not the equipment or the time to do it. Plus, when I look at the full Fitz Roy range and my eyes come to rest on Poincenot I know that’s the one. That’s the most beautiful of them all. I wanna be an ice princess, climbing and hacking my way up that spire! It’s so clean, it’s lines so neat. Another year, perhaps. One can never have to many dreams…

IMG_3349

IMG_3358

To achieve a dream it’s a good idea to go about it all in small steps. I know that I need to keep on practicing my climbing skills on both rock and ice to be able to competently and safely make my way up those beautiful high walls. This time around we will therefor first try our luck on smaller peaks like Guillaumet, De L’s and Medialuna. Some 500 meters of climbing in proper icy alpine conditions is enough for now. I’ll save my first vertical kilometer for later. The approaches alone will be strenuous, with tens of kilometers of walking up sandy trails to thalus slopes and over glaciers, 8 hours or more one way.

It all sounds like a very fun day or two in the mountains, non?

IMG_3577

Ah. The alpine paradise. Patagonia. The Chaltén massif, home of Cereo Fitz Roy, Cerro Torres and other beauties. It’s a true pleasure being here in this real world Narnia. You see, it’s not just the mountains which are special, it’s the whole scenery with gnarly old southern beech wood trees, a gazillion of yellow flowers on spiky bushes, a blue green glacial river snaking the bottom of the U-valley below us and condors soaring above our heads. It’s a drop dead beautiful place. If we get to climb, that’s great. If not, we’ll happily enjoy the natural magic.

IMG_3311

IMG_3171

//Your little andinista

Climbing in the Bugaboos

IMG_8128

Bugaboos. Bugaboos! Granite spires in all directions. Glaciers melting into streams. Frozen lakes and thawing ones. People dressed in colorful outdoor gear with helmet compatible hoods and crampons dangling in their hands as they come back into camp. Toilet huts built on site from granite blocks, with a view of the Bugaboo spire itself. Small patches of grass and slow growing green cushions flowering with purple, red and white beauties.

It’s magic. I didn’t know much before we came up here, not about the size of it not the natural splendor. It’s so freakin beautiful! I thought, granite – I like climbing granite. Mountains – I like climbing mountains. I love the view, the bird perspective, the far away from everything feeling and the fact that you can only trust yourself and your partner to stay alive. We are climbing safely, but the days are long ones, with approaches, climbs and rappels leading us into 8-15 hour adventures. Active days. Full on days.

IMG_7325
Climbers descending the col at night, with Snowpatch on the left and Bugaboo on the right.

Beep, beep, beep! 5 or 6 AM, not super early but still early… We eat porridge and drink coffee in the morning, pack our gear, water and snacks: Nuts, bars, boiled eggs, carrots, then head into the alpine environment to practice mountaineering. Trudging up the steep snow to the col between Bugaboo and Snowpatch takes us about an hour, then we keep on walking over the glacier to the beginning of our chosen route. Gearing up with harnesses, ropes and trad racks, stashing crampons and ice axes for the return, or packing them to go. The person on the sharp end of the rope begins the ascent of the first pitch and the rock climbing is on. Through cracks, flakes, blocks and slabs we go, up, up and away.

Ah! It’s good to be here, amongst silent rock giants and moaning glaciers, with people whom you appreciate and love. The hours pass without us noticing. Already 3PM? Huh. We climb on. Some days we’re back at 6PM, some at 9PM. We boil water and eat freeze dried food. Devour it, hungry after many hours of pushing ourselves mentally and physically. Our tents stand on a hard granite surface at the Appelbee Dome camping. When the chit chat and planning for the next day slows down we brush our teeth and crawl into our sleeping bags, hide from the wind inside the thin tent walls. The camping is a silent one, most people wanting to go to sleep early and rest well before the next day’s undertaking.

IMG_7318

There’s a mental simplicity underlining the time spent up here. There are no cafés to go to, no food to shop for, nowhere to drive, no computer screen telling the state of the world. When we are up here, we are separated from the normal everyday life. It makes a difference even for us, Tim and I, who for now are living like nomads. Though it can be straining to be up here, to carry those 35 kilos on our backs when walking in and to push up to summits 3000 meters high most days, the simplicity balances the effort made.

Then comes a resting day. No alarm goes of. When the sun hits the tent it gets to warm in the down sleeping bag and we crawl out. Get water. Boil it. Make coffee. Stretch. Eat. Swim. Talk about stuff, life, adventures, getting older. We’re still looking for what to do with our lives. Acknowledge that this is a pretty good way of spending a week. It feels longer, with a string of new strong memories binding each moment together. This place, magic.

IMG_7356

IMG_7343

IMG_7342For me, still struggling to fully get back from my knee injury, these days have made me smile. A lot. I could walk uphill for 4,5 km, gaining 950 meters of altitude, with a stupidly heavy backpack on my shoulders – and the knee felt good!

I could hike up the col with crampons and axe, walk the glacier, then simulclimb the Westridge to the Pigeon Spire and reverse the whole thing – and the knee still felt good!

I could hike up to the foot of the Crescent Spires, lead a 5.6 called Lions Way, scramble down a scree-turn-to-snow-slope – and the knee was not even on my mind!

I could climb an 8 pitch 5.9 called Wildflowers and really go for it as a team together with Tim, leading every second pitch. Most memorable was leading the last, strange 5.9 to just below the summit, stemming and pinching and jamming my way up flaky grooves, slowly formed through endless weathering of the hard granite. I lost my way in all the different flared cracks. It turned into a 5.10. Still, I pulled myself together and got through. Proud, thirsty and tired. And guess what, the knee still felt bomber.

If I would ever get injured again, I’d do the same thing. Rehab. Hang in there. Then get back into nature ASAP and let it work it’s magic. It’s been nearly a year and a half since I did my ACL surgery, another six months and all the nerves that can grow back will have done so. Then I’m gonna be ridiculously strong, because right now I’m STRONG.

Ah.

 

Once upon a time back in Violet Town…

Murrnong Farm. Hmm. Where to begin? Let’s tell it like a saga!

Once upon a time, way Down Under, there was a young man looking for a piece of land for himself and his lady. Not just a house with a garden, but a place where you could be and that you could live from. He wanted to create something, to get his hands dirty and just do it, do all those things that people were talking about if you listened in on the alternative scene of the day. He wanted to build a house, to grow food, to keep animals, to plant trees and keep bees and all other things that are part of a self-sufficient-and-beyond kind of farming ecosystem. Why only think about it, when you can act? And so the young man went out on a search for a Good Spot.

In Violet Town, a small place of some 650 inhabitants, he came across an old paddock. The rectangular 8 hectares had some good soil for tree growing and sat just at the edge of the village. It was close enough to a community but still provided space and privacy to do your own thing. Hm. Yes. This was it, this was the place. He just enough money to buy the piece of land, and to build a water storage pond. Bingo!

Murrnong map

So began the story of Murrnong Farm, by now a small and constantly evolving piece of land on this Earth.

The young man set about implementing all his ideas and skills, and step by step the transformation took place. What was once a plain cropping or pasture paddock (and maybe cultivated for the murrnong yam daisy before that?) turned into an interconnected system featuring humans, chooks, goats, cat, bees, birds, fruit trees, olive trees, trees for timber, nut trees, shrubs, perennials, kitchen gardens, buildings, water tanks, sheds, machines, ladders, tools, storage, irrigation and fertigation, and much, much more. All these different elements played their own parts at the farm, working together in the symphony of life, co-creating diversity and abundance.

At first the place had looked to some like a mad person’s project, with a bunch of built structures and a few young trees, but as the years passed the maturing system claimed its rightful status as a Proper but Different Farm. Things were really taking off, growing and multiplying and diversifying. As well as feeding the farm household, surplus food was now being rolled out from the former paddock, getting sold at markets on Saturdays. And hey, providing food is what farming is ultimately about, eh?

While the farm was developing, the young man and his lady had two children together but later went separate ways. The children of the farm grew into clever young adults. The young farming man grew into a wise man. All was good at Murrnong, almost. For the wise man, something was still missing in the human puzzle. A loving connection to a partner, another person with whom to share life and all in it. He found it, lost it, found it, lost it… Meanwhile people came to stay at the farm, to learn from hands-on work how a permaculture system can be shaped and maintained. Some were older, most were young. Once there was this one woman, she had something special… then, like other helpers, she went away to continue her life elsewhere. Nothing had happened, but an imprint was left with the wise man.

A few years later he saw news of the woman on the Book of Faces on the internet. ”You look nice in this picture!” he wrote, and that was the start of a long, long conversation. It ended with the woman marrying the wise man and moving Down Under to his Proper but Different Farm. Love. Yes. Yes! Now they were two, one wise man and one wise woman. Life on the farm kept rolling with the seasons, crops came and went, helpers came and went.

The wise woman had a connection to another young woman, who was out travelling the world with her partner. They were researching stuff, like permaculture and agroecology. The couple asked if they could come help out at the farm. Was there a need for more hands, for more skills, for more energy? Always, the answer came, and so they drove their little van to the farm.

IMG_6203

Two weeks flew by while moving goats, pruning trees, harvesting olives, chopping wood, mending broken things, making jam, cooking food etc. The couple jumped in with the rest of the current team, working away and thoroughly enjoying whatever they were doing (except when the young woman lured her partner into milking a goat, which he really wasn’t that keen on…). It felt good, deep down on the inside, to be a temporary part of the Murrnong Farm. It felt good to live the shimmering dream of a farming lifestyle and feel content, happy. Then again, it was time to move on.

The wise man and the wise woman were sad to see the young couple continuing onwards, but gave them good food and warm hugs and put them on a train. At Murrnong Farm, people come and people go, so it is.

Maybe one day, the right people will show up, the ones who will want to permanently move into the cob house where the young couple had been sleeping for some nights. Maybe one day the wise ones will have a second nucleus, a second home, forming at the farm, providing skills and stability, furthering the resilience.

I hope so.

The End.

IMG_6189

Human diversity

I meet a girl at the parking lot. She is playing a flute made from bamboo. The tone is a soft one, swirling around with the wind. I think of how we choose to express ourselves, of how confident she is with her ability to play that flute. If she’s a musician, she could pick up any kind of flute: Give it a few minutes and she’d be playing away. She’s expressing herself with the music she puts forth. Her muscles know what to do, her mind is relaxed.

I think of what I do to express myself. I use the force of my muscles, tendons and joints. I breathe, I kick, I hang, I pull, I reach, I balance and I use all my mental and physical strength combined to push through whatever challenge I am at. I express myself and I find myself, through myself. Instead of a flute I have a rope, a monofin, a snorkel, a bike and other outdoor equipment. To reach that craved for state of flow I need to be fully absorbed in a physical activity with nature as a backdrop.

It makes me happy to meet the flute playing girl. It relaxes me. We are all different, we carry different needs and abilities and hearing her play makes me want to celebrate our richness as the diverse humans we are. She needs and uses a piece of bamboo, I need and use a nose clip. Both ways are equal.

Its often a struggle for me to allow myself to do the things that are geared towards my own sole enjoyment, such as climbing and freediving. I have a hard time seeing how the world becomes a better place from me having fun and feeling good. I think that’s the main philosophical question I have been grappling with for the past decade or more. I keep on coming back to it over and over again. Only during the past year or two have I been able to release myself from the mental chains made out of guilt for not constantly partaking in the quest for the Greater Good.

Its odd for me to feel this relaxed about the state of the world. Its like I don’t have the need to worry much anymore. I have found many answers regarding what to do and how to act if I want to be a part of regenerating the ecosystems of the Earth, so I focus on those possibilities and strive to do my best. Slowly but surely I am making a positive difference, and I am very grateful for finally having understood that I can only continuously do so if I also allow time and resources for my own personal needs. Such as gathering seaweed 🙂

img_1443

Klaras och Tims äventyr!

På långtur

Den 6e december åker vi mot vår första anhalt, Nya Zeeland. Det blir starten på en 17 månader lång resa runt jorden.

Grundplanen från förra året kvarstår.
Vi ska ägna oss åt äventyr och research: Klättra, fridyka, vandra, surfa, arbeta på gårdar, skörda tång etc. Bo i tält, refugios och bilar, leva enkelt och på liten budget. Umgås med gamla och nya vänner. Lära oss mer om permakultur och om hantverket bakom att driva ett regenerativt jordbruk. Må bra tillsammans och samtidigt göra något bra för planeten.

Filosofiskt sett finns inget annat alternativ för mig som tänkande människa än att vara en aktiv del av den globala rörelse som arbetar för att skapa ett positivt mänskligt avtryck på vår jord.

Det långtgående målet med resan är därför att bli en bättre planetskötare, vilket är detsamma som det långtgående målet för mitt liv. Det kan låta pretentiöst, men jag menar det.

Wish us luck!

dscn2010

rutten-2016-2108

Resrutten speglar de miljöer vi längtar efter mest, och ser i grova drag ut så här:

December 2016 till april 2018

Dec – Jan, Nya Zeelands sydö
Feb – Maj, Australiens östkust
Maj – Sverige
Jun – Aug, Canadas & USAs västkust
Sep, Cuba
Okt, Caribien
Nov – Dec, Peru & Bolivia
Jan – Apr, Chile & Argentina

Vi kommer att mellanlanda ett par veckor i Sverige i maj för att starta ett nytt försäkringsår, packa lite annan utrustning och hinna krama på er här hemma. Sedan sticker vi igen, och blir borta ytterligare ett år.

Vill ni följa oss på resan så kika in här:
www.sealion.se
klura_ filura på Instagram
Klara Hansson och Tim Johansson på Facebook

Ursprungsplanen var att resa under jan ’16 – mars ’17. På grund av att jag skadade mitt knä strax innan avfärd så blev vi kvar här i Sverige ett extra år, vilket har varit bra på många sätt. Vi har sparat ihop en större resebudget och även kunnat köpa den utrustning vi saknade. Dessutom fick Tim under våren den inflammatoriska sjukdomen sarkoidos, vilken satte sig i ena lungan och vandrade vidare ut i de stora lederna, med påföljande smärta. Han blev klen som en gammal gubbe… Det hade varit så illans tråkigt om vi hade varit på resande fot när sjukdomen blommade ut. I mitten av november blev han till slut godkänd av sin läkare som “nästan frisk”, och då vågade vi äntligen boka våra biljetter.

För min del blev det en korsbandsoperation i februari, och efter 9 månaders envet- en rehabilitering är jag nästan helt bra igen. Den sista rörligheten och styrkan hoppas jag återfå under långturen. Det har varit en märklig och fin resa, detta med att bli skadad och sedan göra sitt allra bästa för att ta sig tillbaka till full funktion igen, t ex återgå till jobbet som trädgårdsmästare, komma tillbaka till fridykningslandslaget och till slut kunna klättra. Jag har lärt mig mycket. Det är en mer avslappnad Klara som är redo att ge sig iväg denna gång.

Under året som gått har också tankarna om sponsorskap för äventyrsdelen samt en akademisk förankring kring arbetet på gårdar sakta förändrats. Istället för att kräva av mig själv att jag ska knyta in diverse kommersiella samarbetspartners i projektet samt skapa ett underlag för en Master-uppsats så har jag valt att släppa dessa idéer inför avresa.

Därmed har jag valt att släppa mig själv och Tim fria. Det nns ingen som kräver någon prestation av oss i detta läge. Frihetskänslan är total.

Med detta sagt tycker vi ändå att det vore roligt med olika typer av luststyrda samarbeten under resans gång. Jag vill t ex mer än gärna skriva artiklar om de olika gårdar och platser vi besöker och funderar på hur jag kan göra en podcast för att presentera de spännande personer vi säkerligen kommer att stöta på. Utkastet till en bok skvalpar också runt i min hjärna.

Förslag kring samarbeten mottages tacksamt, likaså resebidrag 🙂

Swisch: 0704-406504

Det känns skönt att få lägga mina interna prestationskrav på en mer njutningsfull nivå – en nivå som jag tror jag kan upprätthålla länge och som därför är bärkraftig. Jag vill ju vara den där planetskötaren jag drömmer om att vara.

Jag ser fram emot att få resa igen, att få vara nomad-Klara ett tag. Hon har fått stå tillbaka på tok för länge…

Vi hörs under vägen och ses på andra sidan!

Klara

Dynamics of change

 

I am 32 years of age. I am slowly coming into an understanding of what and how I can be a part of the change that I wish to see in this world. It has taken years. It has been a thorough, heart breaking and uplifting moral process of wanting to live my passion while at the same time giving back to the Earth System.

I do not believe in contributing to the society of today. I believe in contributing to the vision of the society of tomorrow.

I am grateful for what has been, but I see no point in being afraid of the dynamics of change. There are no static systems. Change is always a factor. I will not contribute my time to the up-keeping of a societal norm where we as a collective act on the assumption that we have reached perfection in certain parameters. I do not believe in perfection. Perfection might provide a goal for some minds, but I can only see it as a flaw if you can not understand that perfection can never be reached. It is an infinite goal. You will never get there. That’s the whole point of perfection. You repeat a task over and over again, in an infinite number of iterations, yet you will never reach an end. There will always be room for improvement. Deal with it. Rest, then try again. Draw back – and you fill falter. You will become a part of the past, no longer in line with what is happening in the moment.

We are a funny species. We have funny minds. We can think in so many layers, we can relate to so many different perspectives at the same time. If we challenge that skill we become better and better at comprehending complexity, and if we give in and drop down to a more linear way of thinking, we will loose our potential of a more thorough understanding of this world.

What I’m saying is this: Sure, if you want to limit yourself and your own mind, do so. I can not stop you. But be aware of the choice you have made. You are free to at any time change this choice, but as time passes and habits are set, this will become harder and harder. Much like for any organism, there are stages of our lives which are generic. Birth, growth, offspring, death. We can not affect our own birth. We can sometimes affect our physical growth. All of us can affect our mental growth. Many of us can choose to have or not to have any children. We will all die.

The most profound effect we can have on ourselves through these stages relate to our mental growth. Others can provide part of the conditions for your mental growth, but the lion part of the job is for you to undertake. Dismiss it, and you will never reach your full potential.

Why would you ever want to loose that opportunity?

img_3812

 

Lag-VM i siffror

wc-2106Under årets lag-VM i fridykning fanns ca 90 atleter från 13 länder på plats i Kalamata. I klassisk ordning tävlade vi först i CWT – Constant Weight, därefter STA – Static Apnea, och till sist DYN – Dynamic Apnea. 

Det lag som enligt mig imponerade mest var de japanska damerna som knep ett guld. Efter första tävlingsdagen hade de tagit flest poäng av alla, både damer och herrar, och låg i klar ledning. Det var så kul att få se dem dyka, stabila prestationer och mycket glädje. De tjeckiska och ryska damlandslagen nosade dem ändå i hälarna och tog silver respektive brons.

På herrsidan var det tjeckerna, fransmännen och ryssarna som kämpade om medaljerna och tog guld, silver och brons. Den största dramatiken under hela VM uppstod när en av fransoserna skulle dyka CWT till 101 m, ett efterlängtat personbästa på tävling, men organisationen hade strulat till det och satt linan på endast 81 m. Tyvärr fick atleten inte göra ett nytt dyk och i slutändan fick han ”bara” sina 81 poäng (dvs 1 poäng/m).

Foto Jens StoetznerFlera av lagen var i år välsponsrade och hade coacher med sig, och rörde sig genom VM i egna små grupper. Det var kul att utifrån följa deras samarbete och strategier. De tycktes betydligt mer pressade att prestera än oss som ”skötte oss själva”, samtidigt som vi också hade behövt en coach på plats för att stötta upp.

Tittar vi på placeringarna så var det prestationerna i poolen som pressade upp lagens poäng. Det är ju ett två till ett förhållande för pool vs hav, till skillnad mot de tidigaste lag-VM då endast CWT och STA var med.

Tyvärr fanns det inte någon väl fungerande kanal vad gäller förmedling av startlistor, resultat, bilder mm. En del information kommunicerades via Facebook, men väldigt sporadiskt. Som atlet blir det frustrerande att inte kunna berätta vad som händer för er som sitter där hemma, men vi försökte att uppdatera så gott vi kunde. Jag hoppas att AIDA har en bättre strategi för och ett tydligare samarbete med nästa år organisatör vad gäller detta.

Här är de slutgiltiga resultatlistorna:

femeninomasculino

Så hur gick det egentligen för Sverige?

Det svenska damlandslaget bestod av Linda Stenman, Sofia Tapani och mig, Klara Hansson. Herrarna hade i år inget lag på plats.
img_4403Vi tränar alla med Juniordykarna i Göteborg och fick i år stöttning från SSDF, Svenska Sportdykarförbundet, för vår VM-satsning. Vi drog också ihop pengar via en crowdfundingkampanj då det in i det sista var osäkert om SSDF hade budgetutrymme för denna tävling.

Resultatmässigt så låg vi på 5e plats efter CWT med 159 poäng, vilket vi var mycket stolta över. Vi halkade ned till 7e plats med 170,8 poäng efter STA, då jag var förkyld och Linda hade feber. När det var dags för DYN hade Linda fortfarande feber och dessutom smärtor kring buken så hon och jag åkte till sjukhuset för att kolla upp hennes tillstånd. Kapten Sofia fick dyka utan sitt svenska lag och tog 78 poäng peppad av britterna, med vilka vi i princip hade ett gemensamt storlag. Trots detta bortfall kammade vi hem totalt 407,8 poäng och landade därmed på en niondeplats.

Det stora vinsten var inte poängen, utan att vi fick möjlighet att verkligen bygga upp ett lag. Vi agerade som Landslaget, the one and only. Det var storartat!

På personligt plan?

Jag är sjukt stolt över att ha tagit mig tillbaka till landslaget efter att ha opererat mitt vänstra främre korsband och sytt ihop bägge meniskerna bara sju månader innan VM. Det är så häftigt att ha en målbild att jobba mot under rehabilitering! Det var också mitt första lag-VM och min första stora tävling sedan VM 2011. Är löjligt glad över att vara tillbaka, och ser fram emot fler tävlingar!

img_4600

Hur fungerade tävlingsorganisationen?

Jag åkte ner redan den 7e september och hade därmed möjlighet att få hela åtta träningsdagar ute i det 26 gradiga, djupblå Medelhavet innan den första tävlingsdagen. Sofia och Linda anslöt den 12e september. Vi fokuserade på att träna ute till havs då vi under sommaren hade haft möjlighet att träna både STA och DYN men inte så mycket CWT.

Stavros Kastrinakis och hans team av säkerhetsdykare på Freediving Club Greece har en väl fungerande set up med två båtar och ett antal uppvärmningsbojar. En båt kör atleter fram och tillbaka mellan stranden och dykplatsen, vilken ligger någon kilometer ut i Kalamatabukten. Den andra båten ankras upp vid dykplatsen och har ett motoriserat antiballastsystem. Som atlet kan du simma fram och be om ett specifikt djup, linan med bottenplatta justeras av en säkerhetsdykare ombord på båten, sedan får du en nedräkning på 3 minuter. Du följs via ekolod och två säkerhetsdykare möter dig när du simmar upp. Nice and simple.

img_4234

Under tävlingsdagen hade vi också en stor pråm, inlånad från försvaret, på vilken två av de tre tävlingslinorna var riggade. Det blåste upp till storm och tävlingen fick avbrytas för dagen strax efter att jag gjort mitt dyk.

img_4440

Funderar du på att åka dit och träna så är fördelen just den proffsiga riggningen och att du kan bo på Elite hotel vilket är Stavros bas. Ta på dig våtdräkten på rummet, ta din utrustning i handen och gå ner till stranden på tre minuter så blir du upplockad av dykbåten. Nackdelarna t ex är att du inte själv kan ta dig ut till dykplatsen och att det inte heller finns något roligt rev att dyka på efteråt om man känner för lite snorkling med fiskar. En timmes bilfärd bort vid Kardamylis finns i alla fall grottor och tunnlar att dyka i när en behöver få leka av sig i havet…

Summa sumarum så var det ett riktigt bra VM på många plan, och trots att vi inte tog någon medalj så kände vi oss som vinnare. 

Over and out from the Calm Zone 😉

//k

p1100442