sealion

Westgötha gård ligger insmugen bakom en låg ås, ett stenkast från Nääs slott och E20. Gården har anor från 1752, länge har människan funnits här och utfört olika aktiviteter på en plats som utstrålar lugn och frid. Jag kliver in på gårdsplanen, stannar upp, andas. Tittar upp i den stålgråa himlen, inramad av husen, björkar, ekar och det 200 år gamla vårdträdet, asken som står mitt mellan husen. Det känns gott i hela kroppen. ”Så här ska man ju ha det!” ropar någon annan ur klassen. ”Vad fiiint det är!”

Vi trädgårdsmästarelever på Gunnebo Slott gör många studiebesök tillsammans med vår kloka, tokiga och inspirerande lärare, trädgårdsterapeuten Emma Naqvi. Idag ska vi få vara med Helena Stroem som bedriver en mångfacetterad verksamhet här på Westgötha gård. I över 20 år har hon arbetat med rehabilitering, människor, hästar och hantverk. De senaste åren har Westgötha gård blivit hennes utgångspunkt, inte bara som hem utan som arbetsplats.

Vi är här för att ta del av hur man kan använda en häst som medterapeut. Hästen, stor och stark, speglar oss människor, hjälper oss att se hur vi kommunicerar med både kroppsspråk och ord. Vet jag vad jag vill? Är jag tydlig i min kommunikation? Kan jag sätta gränser? Är jag här och nu?

Ur tidsskriften Balder, nr 2, 2011
”Hästar ljuger inte. De förstår inte lögnen. Därför är de också väldigt bra på att avslöja oärlighet. Oavsett hur många lager av kaxighet och attityd som kapslar in rädslan, så känner hästen skillnad på äkta och spelad säkerhet. För många är sällskapet av hästar rekreation och vila. Men hästar kan även inverka djupare på människors liv. Deras förmåga av vara oförställda gör dem till perfekta speglar för den som gått vilse i sig själv”. Yvonne Perkins.

 

Vi borstar av Helenas två hästar och leder dem ner till paddocken. Där berättar Helena om olika övningar som vi får pröva på. Att leda hästen endast genom tydligt kroppsspråk, att visa med gester, blickar och ljud åt vilket håll man ber hästen om att röra sig. För här ber man, det är en ömsesidig respekt för varandra som är grunden till Helenas sätt att arbeta med hästen. Inte dra, tvinga eller dominera, utan vara tydlig, fråga och visa. Det känns så fint i kroppen att få respons av dessa stora djur, att se hur de speglar den energi vi har och förstå hur viktigt det är att tänka, bestämma sig, och sedan visa vad man vill. Är jag inte tydlig nog så står hästen still och väntar tills jag
lyckas få fram mitt budskap. Snacka om rak
kommunikation! Så simpelt. Så skönt.

Jag vill gärna komma tillbaka, och ett ypperligt tillfälle dyker upp om ett par helger. Julmarknad på Westgötha gård, 7-8 december kl 12-18. E20, Nääs-motet, följ lokalskyltning mot Tollered men kör direkt in på Vrånavägen, ca 600 m.

Platser där man arbetar med hästterapi:
Wästgötha Gård, Helena Stroem, Nääs
(http://www.westgothagard.com/Valkommen.html)

Passage i Skellefteå, Lena Stenvall och Marica Ljungholm
(http://www.vll.se/Sve/Lokalt/Nedladdningsboxar/Filer/Psykske%C3%A5%20Pas…)

Ridterapi Novalis i Järna,
(http://www.ridterapi-novalis.se/)

Litteratur om hästar och terapi:
”Hästen bästa doktorn” och ”Gebban, Shona och jag” av Sven Frostenson
(http://libris.kb.se/bib/10293521;jsessionid=CDC26ED873BE83D5EE3D205B0D74…)

Kentauren, en antologi från Södertörn Studies in Practical Knowledge
(http://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:392957/FULLTEXT02.pdf)

”Ridterapi, psykiatri”, rapport av Halvarsson, S. & Ekström, A-M. (2000).
(http://www.ridterapi-novalis.se/Ridterapi_psykiatri.pdf)

Balder, nr 2 2011
(http://www.baldersforlag.se/2012/03/balder-22011/)

Hollon. Eller kanske ekollon. När jag var liten lyssnade jag på Nalle Puh, väldigt många gånger! Tre kassettband hade jag, de gick varma i bilstereon på sommarens husvagnssemestrar med familjen. I Nalle Puh är hollon en återkommande grej.

Därför känns det rätt fint att få sitta som ett litet nyfiket barn under ekens krona och plocka ollon, fylla alla fickor som finns på byxorna och sedan tömma allt i en påse. Jag känner mig rik! Likt en köpman med en påse guld står jag och flinar mot mina vänner som hänger på klätterväggen bredvid. Egentligen hade jag också tänkt klättra, men en förkylning i kombination med förtjusningen över mängden ekollon styrde om planerna.

Vad man gör med ekollon? Äter, så klart! Min vän Pontus ringde en kväll förra hösten och berättade om sina rostade ekollon med tillhörande honung och en nypa salt. Sedan dess har jag längtat efter att pröva själv. Igår skalade jag och Tim en skål med ekollon som redan fått ligga i rumstemperatur och torka en vecka. Kärnan blir lite mindre och släpper från skalet, så att det blir lättare att trycka sönder skalet och få ut själva ekollonet.
Under skalet ser de ut som mandlar, kolabruna och med små ådringar från bas till topp. För att kunna äta dem behöver vi få bort all garvsyra. Jag lägger dem i en kastrull och häller på vatten, kokar upp allt, silar av vattnet, fyller på nytt, kokar upp… Håller på så där fem gånger tills jag tycker att avkoket inte längre smakar beskt. Då är det dags att skjutsa in dem på en plåt i ugnen, ca 15 minuter på 225 grader. Jag hyvlar ett par smörklickar över dem också, tänker att det blir nog godare så!

En kvart senare är det upp till bevis. Mmm. Inte så illa, lite beska fortfarande så ett par uppkok till vore bra. De är lite mjöliga, nötiga, och har samtidigt en alldeles egen smak. Det mjöliga får mig att associera till casavarötter. Jag blir sjukt sugen på att äta dem tillsammans med en skiva Camambert eller Brie, tror det vore en fin kombo. För att få fler ideer om tillagning tar jag med mig resten i en burk och ger till kockarna på Gunnebo Slott.

”Mmm.. Tack! Hmm… Kanske som en puré? Eller..”

Vi får se vad de hittar på. Idag har jag i alla fall plockat en ny omgång ekollon som ska få torka och sedan ska jag rosta några i ugnen och mala ner i kaffekvarnen så att jag får mjöl att baka med. Kanske testa en omgång ekollonkaffe också. Och upphackade, rostade ekollon i en sallad. Varför inte som en kakbotten tillsammans med hasselnötter?

To be continued!

PS. Ekollon får endast plockas med markägarens tillstånd. Tack Göteborgs kommun!
PPS. Stunden då jag sitter hopkrupen på marken och letar efter ekollon, klämmer på varje enskilt frö för att se att det inte redan är uppätet av en ekollonvecklare eller ekollonvivel, är minst lika värdefull som själva skörden. Det pirrar i kroppen av glädje, för jag älskar skogen!

Det ska bli fint att jobba tre dagar till som postis-vikarie och sedan säga tack och hej för denna gång, vi ses kanske, men nu – nu ska jag bli student och trädgårdsmästarlärling!

Nu ska jag fundera på dagtid, med mina fingrar i jorden, med min näsa i det gröna, med mitt hår i vinden sommar som vinter, med nariga fingrar och varma tår, med kisande ögon ska jag lära mig allt jag kan ta in, allt, om hur den här traditionen av trädgårdsmästeri har vuxit fram och utvecklats och blivit till vad den är idag. Och under tiden så ska jag hjälpa den att bli vad den är imorgon och om tvåhundra år. Jag ska plantera träd och viska dem mitt namn så att de trygga kan stå i decennier och ge oss syre, grönska, glädje, bukfylla och förståndet åter. Låt mig bli en av dem som skapar världen av imorgon redan idag! För jag kan inte vänta, vill inte vänta, det ligger inte för mig att stampa på en plats tills någon annan ber mig vandra vidare, jag väljer själv riktning och mål. Det är mitt sätt att leva, och det är det som får mig att må bra för det är på så vis jag kan ge mig själv hän i samklang med världen och allt inom dess gränser. Jag finns här för att fira, för att glädjas över allt det vackra, för att ge den bilden av världen till fler människor så att det också kan må bättre i förhållande till sig själva och allt annat. ¡Queridos, les digo: Hay que aprovechar!

Och jo. Sommaren har varit fin. Tack för all publicitet!

Stadssallad gästar Global Picnic, SR.se

Stadssallad i DirektPress Göteborg

Goding från förra säsongen: ”Jag äter hellre hästbajs…” Jorå, bästa saken att säga i nationell radio!

Jag har genom hela mitt liv fortsatt att likt ett barn fråga: Varför?

Jag ställer den enkla frågan i alla sammanhang, små som stora: I skolan, på jobbet, i naturen, under träningen… Inte alltid högt, ibland är det bara för min egen skull, för mitt eget filosoferande. Det är hur som helst väldigt sällan jag inte ifrågasätter verkligheten runtomkring mig. Ett par undantag är: När jag leder på klätterklippan eller fridyker riktigt djupt, och i båda fall befinner mig i flow. När jag lyssnar på en person med mycket passion som berättar om något intressant. När jag har ifågasatt hela världen i tillräckligt många dagar och behöver en paus!

Det är inte så lätt alltid att umgås intimt med mig, för jag ställer många varför-frågor till dem jag har nära. Dessa frågor kräver ett gensvar, och är man inte beredd att tänka nya tankar och omvärdera sin världsuppfattning så kan det bli riktigt jobbigt att få ”Varför?” slängt i ansiktet stup i kvarten.

Visst, jag förstår att det inte alltid gynnar vare sig mig, andra eller världen att ständigt ifrågasätta allt.

Jag tycker bara att det är så otroligt fascinerande och frustrerande att så många människor väljer att ifrågasätta detaljer istället för system.

Varför lär vi oss inte mer om hur system fungerar, så att vi kan vara kreativa medskapare i utvecklandet av våra samhällssystem? Grundstommen i ett system är ju vad som ger utrymme för hur detaljerna tillåts formas, om vi då inte är nöjda med detaljerna så är det inte dem vi ska förändra utan det bakomliggande systemet. N’est ce pas?

(Bild: Interaction, coevolution and coadaptation of the human social system with the ecosystem, http://gerrymarten.com/human-ecology/chapter07.html)

Igår öppnade jag upp ett paket som legat och väntat sedan i somras: Ett helt lakan fullt med torkade blad och frön från brännässlor.

Jag hade nallat lite då och då från detta förråd och lagt i soppor, biffar mm, men nu slog det mig att jag skulle kunna mala alltihop i min köksmixer. Med bunken proppfull av torkade nässlor drog jag igång mixern och tittade ivrigt på när innehållet började virvla runt. Superbt resultat!

Ett finmalet, väldoftande nässelpulver skapades på ett kick. Jag firade med att göra en smoothie med nässla, aroniabär, honung, päron, valnöt och blodapelsin. Mums för kroppen under vinterns sista dagar!

Kort fakta:
Urtica dioica – brännässla
Brännässlan har ca 70 hälsogivande näringsämnen. Bl a rik på vitamin A, C, D samt klorofyll, antioxidanter, järn, mangan, kalium och kalcium.

Mer info på svenska finns på roliga Shenet:
http://www.shenet.se/vaxter/brannassla.html

Utförlig info på engelska finns på PFAF, Plants for a Future:
http://www.pfaf.org/user/Plant.aspx?LatinName=Urtica+dioica