Kategori: Äventyr

Balance

Sometimes I think that climbing and freediving are just two sides of the same coin, and that that’s why I’m so drawn to them. Both activities include close interaction with the elements (e.g. rock or water), a strong mental focus, physical strength, the need to perform and relax at the same time, mostly small scale equipment, an individual performance coupled with the need for a team, and the feeling of being free and one with nature.

But then, when I start to compare how these two activities makes me feel, in my mind and in my body, the differences are abundant.

image

Rock climbing, to me, is about the flow and repetition of a differentiated set of small details and small moves. Your hip turning ever so slightly towards the rock face, allowing you to reach that next crimper, then your momentum can be shifted over to your left foot by adjusting your balance on that tiniest of holds, just a small rocking movement and you’re there… You tie into the rope and narrow your world down to what is of the essence of right now – the features of the rock face measured against your bodily and mental capacity. The most beautiful climbs are set in a mental state of flow. You know that you do not know what awaits you up there, and you relish that feeling and succumb to it. Freedom is being fearless.

Freediving is an entirely different set of repetitive movements. They’re larger, more simplified. You are a wave. Punto y final. The pattern of freediving is less complex when it comes to what muscles you use and how you move your body, and so it calls for less mental activity. While practicing freediving, you get to know your own breath before and after a dive, and you familiarize yourself with its impact on your state of being. You get to know your own inner landscape, because during a breath-hold, that’s all there is to see. The only way to escape from meeting yourself is to surface again, and why would you want to do that? A freediver longs for the depth, for the intimacy it provides. Freediving is meditation and thoughtless contemplation. With this self awareness, you walk through everyday life a stronger person. It’s a simple and beautiful gift.

Freediving calms your mind, rock climbing activates it. They both lead to a state of flow, but for different reasons. I cherish them both.

The trick is to understand how to do both without constantly loosing your essential climbing calluses from swimming in the ocean for too long 😉

Frihet. /ˈfriːdəm/

Pecha Kucha. Ett format att fundera över. Här, min senaste variant från Pecha Kucha på DogA i Oslo.

Jag är Fri:Dykare. Jag dyker i vattnet som vilken fisk som helst. Jag simmar, glider, flyger fram. Må så vara att jag inte kan stanna där nere i djupet, men jag kan åtminstone röra mig som de andra djuren i vattnet. I havet äger jag frihet. I havet är jag fri.

4

Frihet. Vad är det egentligen? Definitionerna är många. Den frihet jag strävar efter, längtar efter, behöver, är en frihet i sinnet, en frihet från tankar. För jag har så många tankar om vad jag behöver göra för att vara med och förändra den här världen, i en riktning som jag tror är positiv. När huvudet är fyllt av detta surrande tankemoln, då är jag både fri och ofri. Jag har inga begränsningar kring vad jag tror är möjligt, men jag är inte heller fri att trycka på paus och släppa tankarna för en stund. Det förmår jag inte.

FreedomDet är då jag behöver en annan sorts frihet. Det är då jag dyker under ytan, på ett enda andetag. Fridykningen för mig in i ett väldigt positivt tillstånd av frihet:

  • the state of not being imprisoned or enslaved (för mig: psykiskt).
  • the state of being unrestricted and able to move easily (för mig: fysiskt).
  • the state of not being subject to or affected by (something undesirable) (för mig: både psykiskt och fysiskt).

 

Jag är fullt övertygad om att det är genom fridykningen som jag har hållt mig mentalt balanserad genom åren. Under min svacka 2011-2012, när jag tävlat för mycket och blivit girig, då försvann friheten i fridykningen. Jag är så tacksam att jag har vunnit den åter! Under 2014 skall jag återigen utforska mina gränser, för det är så jag lever. En gränslandsperson.

10

Tångbuljong, aka Klaras svenska misosoppa

Ett mail trillar in: ”Klara, vill du komma upp och laga tång-mat hos oss när vi ska servera ostron den 2e november? Vore en fin kombination!”

Yes please! Mot Kosters Trädgårdar!

Havet, KosterMed en låda full av tång, buljong och vilda strandväxter åkte jag och Tim upp till Sydkoster för att agera gästkockar hos Helena och Stefan på Kosters Trädgårdar. Under veckan som har gått hade jag hoppat i havet vid Donsö och Åsa för att skörda havsgrönsaker: Upp ur havetSockertång, fingertång, röd havssallat, sågtång, blåstång och snärjtång. Dessutom några havssniglar… Marviol, slånbär, nyponPå stranden växte marviol, strandkål och vresros. Allt detta provlagades i olika varianter, där den nya favoriten blev sågtångsbuljong kryddad med sesamolja, chili, soya, vitvinsvinäger, socker, ingefära och vitlök, toppad med finhackad marviol och strandkål. Inte enbart lokala råvaror med andra ord, men det närmar sig i alla fall 90-10 gränsen jag strävar efter, dvs 90% lokalt och 10% globalt.

Recept på tång-buljong – ”Klaras fejkmiso”
Uppkok nr 1:
Lägg 4 liter färsk, avsköljd sågtång, Fucus serratus, i ek kastrull. Täck med vatten. Låt koka i ca 20 min.

Uppkok nr 2:
3 cm ingefära, riven eller hackad
2 klyftor vitlök, finhackade
2 msk sesamolja
2 msk vitvinsvinäger
Sågtång i grytan3 msk soya, salt sort
1 knivsudd sambal oelek
1 msk socker

Fräs ihop alla ingredienser på medelhög värme, 3-4 min. Sila av tångbuljongen ned i kastrull nr 2 och låt koka upp igen. Småputtra 10 min. Smaka av. Tillsätt valfri extra tuggvänlig ingrediens, ex nori – Porphyra, servera i kopp eller skål. Klart!

Men alltså, om man vill använda tång som mat och fixa den själv, hur gör man då?

Havet på hösten

Det är egentligen ganska lätt. Åk till havet och hoppa i med cyklop på. Studera tången. Vad kan du hitta för olika varianter? Nyp av ett par nävar av varje sort och ta med dig hem. Kika i en tångguide på nätet, t ex http://www.seaweed.ie. Troligen är det ovan nämnda arter du fått med dig, och de är så klart ätbara allihop. Nu är det bara att sätta igång och experimentera i köket! Wok, soppa, sallad, bröd, chips… go wild!

Skörd vid ÅsaTillbaka till min nya höst-favorit: BULJONG!
Buljongen lyfter verkligen fram umami-smaken. Test 1 var att helt enkelt koka upp vatten och tång, vilket resulterade i en nötbrun vätska, rund och fin i smaken. This will umamify your day! Upptappad på glasflaskor går avkoket bra att förvara i kylskåpet i en dryg vecka, redo att förvandlas till misosoppa, nudelwok eller kanske en stärkande höstbuljong?

Buljong är något av the Holy Grail för den som vill få i sig näring. Eftersom tång är späckat med mineraler, vitaminer och spårämnen, och även innehåller höga halter av protein och kolhydrater (beroende på art) så är det verkligen en resurs att ta tillvara i köket. En erkänt god buljong-tång är hela släktet Fucus, dvs blåstång, sågtång m fl. En tångbuljong har all potential för att hjälpa till att hålla våra kroppar friska och starka. Mat är hälsa, non? Stoppa i något matigt att tugga på så håller du dig mätt och glad, länge. Fisk, kött, tofu, grönsaker. Man tager vad man haver, så får varje måltid sin egen touch.

NoriLaminaria chipsKubonger är också matSjöjungfrun och havet

För den som ätit upp men är sugen på något mer kan det vara läge att testa tång chips. Skörda valfri storbladig brunalg, ex sockertång, stek i olika på hög värme tills tången bytt färg och blivit krispig, salta eventuellt lite, ät!

Ont i halsen? Hosta? Testa att långsamt tugga på en bit torkad Laminaria eller Fucus, så ska du se att tångens geléaktiga substanser snart slinker ner i halsen och smörjer irriterade slemhinnor. Easy peasy.

Tång som mat är ett sätt att fortsätta den vilda säsongen långt in på nyåret. Så länge inte isen lägger sig går det att skörda, inte bara på djupet utan även vid ytan. Så kallt är det faktiskt inte att kliva i! Torka den tång som inte äts med en gång på 50 grader i ugnen så har du råvaror i lager.

Eller, hör av dig för att boka en hemmamiddag: Jag skördar och lagar maten, du och dina vänner äter och njuter. Bare å ringe!

Vänner under ytan

Livsfilosofi och inre lugn

undertakerI helgen befann jag mig i ett köldhål benämnt Diabasbrottet, en fantastiskt plats för isklättring under årets kallare månader. I väntan på min tur att få hacka in isyxorna på leden Undertaker satte jag mig med en termos te och boken ”Livsfilosofi” av Arne Næss, en norsk fjällfilosof.

Dagens sound track:

Serpentine by Chris Bathgate on Grooveshark

Att befinna sig i naturen och utforska filosofins värld är en oslagbar kombo. De stora frågorna kommer lättare nära, vinner styrka och klarhet när flödet som är ”jag” låter den spontana uppmärksamheten råda. I stadens villervalla är det den riktade uppmärksamheten som tar mitt jag i anspråk, tvingar min hjärna att analysera och ta ställning till ständigt nya situationer. Där finns inget utrymme för mig att finna ro till filosofi.

Nu sitter jag istället på en plats som skulle kunna beskrivas som andlig. Det är en djup tystnad som råder, snön dämpar alla ljud och de höga väggarna i brottet ramar effektivt in världen. Vännerna som står ovanför mig är i sitt eget flow, den ena leder vägen uppför isfallet, fullständigt koncentrerad på nuet, och den andra säkrar med en repetitiv rörelse av rep genom repbroms. Det är meditativt, enkelt.

Jag läser vad Arne skriver i ett brev till sin vän och fångas av en formulering som lyser upp mitt sinne:
”Minns du citatet av min favoritfilosof, Spinoza? Acquiescentia in se ipso. Det betyder »ro i sig själv«. En sådan ro utesluter inte att det kan blåsa kraftigt i livet. Men det är inre lugn och närvaro som gör att man kan känna sig som en hel människa. Ett sådant lugn känner jag genom sättet jag lever här på Tvergastein. Naturen kan hjälpa oss att finna detta lugn. En del söker fjället, andra havet, somliga skogen”.

Livsfilosofi i all sin enkelhet. Tack, Arne!

Ett europeiskt nätverk för permakulturlärare

Under två intensiva dagar hade jag förmånen att tillsammans med Maria Svennbäck från Holistic Gardening i Stockholm vara med och lägga grunden för ett europeiskt lärarsamarbete. Tack vare EU’s Leonardo-projekt under the Program for Liefelong Learning har vi i Sverige tillsammans med åtminstone femton andra EU-länder nu påbörjat ett tvåårigt samarbete.

Mål, syfte och resultat: Att skapa ett stark europeiskt nätverk för permakulturlärare, att öka lärarnas anställningsmöjligheter, att lära av och sammanställa varandras läroplaner, att fördjupa vår kunskap genom att besöka varandras permakulturprojekt, att producera en handbok och ett antal broschyrer med tekniker, tips, ”Best practices” etc. Det är också en början till att harmonisera permakulturutbildningarna i Europa och skapa en gemensam rekommendation för en standard. Det fina är att vi får möjlighet att lära känna varandra, ha roligt tillsammans och göra något viktigt under tiden!

Utdrag på engelska från ansökan:

The Learning Partnership aims to support the professional development of permaculture teachers. This relates to the Leonardo programme in 3 ways:

  1. Increasing teachers’ own skills for employability;
  2. Improving the quality of vocational education & training that those teachers deliver;
  3. Developing the capacity of organisations to deliver courses, and thereby employ permaculture teachers.

There will be 7 mobility activities during the project, serving multiple functions:

  1. to provide a forum for exchange of best practice;
  2. to provide teacher training/continuing professional development;
  3. to share information about various national permaculture education systems & qualifications frameworks;
  4. to establish a pan-European network of permaculture teachers & organisations for curriculum development;
  5. to promote cultural exchange and celebrate the diversity within the network;
  6. To produce a permaculture teachers’ handbook.

Under de närmsta två åren kommer vi alltså att mötas upp sju gånger på olika platser runt om i Europa. De olika mötena har lite olika fokus beroende på platsen vi befinner oss på samt vad värdlandet har tagit på sig för ansvarsområde inom samarbetet. Sverige har fått tjugofyra stycken ”Mobilities”, vilket innebär att vi svenska lärare har tjugofyra stycken ”biljetter” att samsas om. Intresserad av att vara med på plats för att utveckla dig själv som lärare? Hör av dig till mig eller Maria!

//Klara

Att plocka fisk

 1a maj. Våren börjar få övertoner av sommar; Ljummen vind, grönska och varma stenar. Solen sticker oss i ögonen när vi rullar ner till havet vid Kårevik på Tjörn. Likt busiga apor skuttar vi fram över klipporna, tjattrar och skrattar ju närmre havet vi kommer. Ytan krusar sig lätt i naturhamnen och sikten i vattnet är fenomenal. Av med kläderna och på med våtdräkterna!

 Tre havsälskande vänner som simmar upp och ner utmed klipporna, tittar på långbenta spindelkrabbor och stissiga fiskyngel, böljande tång och förrädiska små brännmaneter. Vi skrattar så vi kiknar, så lyckliga av att vara i vårt älskade hav, att få se hur det vaknar till liv igen efter vinterns sömn. I solgasset blir vi inte ens kalla, i nästan en timme kan vi ägna oss åt att fridyka, känna på att falla ner mot djupet och segla in i bliss när vi likt lodräta vågor simmar tillbaka mot ytan.

Till slut blir det oundvikligen dags att gå upp, men ett sista, lugnt svep i den grunda naturhamnen hinns med. Där ligger något spännande mellan tångruskorna, ett par ögon som glasartat stirrar tillbaka från botten. Inte en rörelse avslöjar rödspättan, den är fortfarande vintersömnig och slö, den brys sig nästan inte när jag sluter handen runt dess stjärtfena och lyfter upp den till beskådning. Tre par människoögon inspekterar den vackra plattfisken, ser hur fenorna rullar som i en våg när den gör ett oengagerat försök att simma ner mot botten. En fantastisk varelse! Handen släpper taget och likt ett löv singlar spättan iväg.

”Men hörni, såg den inte väldigt god ut?!”

Jo, nickar alla, det gjorde den. Stor och fin, alldeles lagom för att ätas upp.Och så dyker jag efter fisken, plockar upp den igen, dödar den med en kniv och slänger tillbaka renset i vattnet. Tack havet för din fina present!

Klara har härmed plockat sin första fisk. Success!

Den var precis så god som den verkade, stekt i ugnen med vitlök och salt, sedan indränkt i smör. Det blev en hel vild meny som serverades till vackra spättan;

– Rödspätta från Tjörn, indränkt i smör och vitlök
– Strandkål från Tjörn, marinerad i rapsolja från Sven Åke i Skåne,
samt med en nypa havssalt och ett par matskedar grovkornig senap
– Funkia-skott, krispigt smörstekta som sparris
– Hembakt maskrosbröd med ca 2 l maskrosblommor i degen
– Vild sallad från trädgården; löktrav, gräslök, maskrosor
och tusenskönor med en gnutta rapsolja
– Mammas stuvade champinjoner

Vilken inledning på sommaren! Det är ju så fantastiskt gott att äta det man plockat eller odlat själv, maten som man har sett på nära håll i naturen! Låt inspirationen och kreativiteten ta era hjärtan i besittning, ät det vårgröna vackra, det oemotståndligt smakfulla, det ljuvligt färska!

Njut!

//klara

Unlocking water

(Press play before reading this)

Something important unlocked this weekend;

I got my ocean back!

When Emma and I sat out on our journey of creating Gemeko, I was simultaneously leaving another world behind. The world of competitive freediving. Since I first started diving on one breath back in 2003 I’ve been getting better and better, meter by meter and second by second. In average I added another 10 meters in depth every year, and in 2009 I reached my deepest most magic 73m – one of the loveliest dives I’ve ever had!

But after that dive which was during the World Championships of 2009, located at Dean’s Blue Hole in Bahamas, something shifted in me. I started pushing towards being the best, I started competing against others instead of competing against myself. And so, my ability to dive in a relaxed state of mind started to crumble…

However, during 2010 I gave myself some space, knowing I hadn’t trained very much in the water it felt OK to not add meters in the depth disciplines nor in the pool disciplines. And in the end, not pushing it to hard led to a very good total ranking of all six disciplines that year: 3rd best in the world!

Now, if you want to stay in the top league of whatever sport or profession you’re in, you’d better perform! If not – your out in the cold again. Or at least those were the facts my mind started accepting, and as my subconscious took it in I was struggling with wanting to only do nice dives for my own enjoyment compared to doing more forced dives to reach a high score.

In September 2011 I took the train from Gothenburg to Calamata, Greece, having decided that I was fit for another WC in the depth.

I was not.

I couldn’t get my head around why I was there freediving? I thought I did it because I loved the ocean, loved the pressure hugging me in the depth, loved soaring through the smooth water, loved being with my freediving tribe, loved pushing my body and mind… I wanted to dive for all those reasons but the truth was, I was competing to prove myself  to others.

Very – bad – idea!

That attitude will take you nowhere near the bliss of a perfect dive! I finished of the WC with a 50 m dive and went home. The process of straightening out the equation of [Klara + freediving + competition = Fun] started at once, and it’s still ongoing.

This weekend I have been judging the Swedish Mastership in Pool-Freediving, and guess what: It was FUN!

I did not feel a sting of angst for not competing myself, I was just happy for all the 40 athletes who did. It felt very, very good… I got my ocean back!

What has this got to do with Gemeko? Why am I writing about this topic here? Because Gemeko is a company which has a holistic vision of the future – and in that vision, one of the most important things is that the employees should feel great, be happy and live a fulfilling life. And for my part, freediving is an essential part of who I am and thus needs to have an uncontested space or place in my life.

Welcome back, water!

El Camino de Santiago

Jag vaknar upp under duntäcket i mitt vinterkyliga rum. Vad är det som låter så fint? Fönstret står på glänt och utanför sjunger en hel kör av fåglar, framförallt koltrastens drill slår igenom. Jag ryser, myser och tänker på andra mornar då jag väckts av fåglar. Våren 2005 till exempel; Sovande i ”alberguen” utmed de spanska landsvägarna var det ofta kyligt på morgonen, men fåglarna sjöng alltid för mig när jag klev upp och startade dagens vandringsetapp.

 

 

 

 

 

 

I april 2005 bestämde jag och min vän M att vi ville vandra el Camino de Santiago, en pilgrimsled vars ursprungliga sträcka går från Sant Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostella i Spanien. Vi packade varsin ryggsäck, snörde på oss kängorna, stoppade fällkniven i fickan och åkte iväg.

Vi anlände med tåg till Saint Jean där snälla människor pekade oss mot en liten källarlokal i vilkan fem söta gubbar satt och väntade på att få registrera pilgrimsvandrare. Jag och M betalade en slant, lovade dyrt och heligt att uppföra oss väl utmed vägen, och släpptes så iväg med varsitt ”Credencial del Peregrino”.

Vandringen börjar med att man sniglar sig uppför de nordliga utlöparna av Pyreneerna. Unga och friska satte vi av i alltför hög takt för vårt eget bästa. Pensionär efter pensionär vandrade stadigt förbi oss med små tomtesteg och lyfte handen i hälsning mot oss där vi stod och kippade efter andan utmed vägkanten. Note taken: Walk slowly but steadily!

Att det var just pensionärer som gick förbi oss kan bero på att de flesta vi mötte utmed vägen var av det äldre gardet. Jag och M, 21 år gamla, fick glada tillrop från höger och vänster ända från start till slut. Det var ju så kul att de unga hade hittat vandringen! Och vi hade verkligen kul, trots en första vecka med skavsår på fötterna och ett väder som ibland var mördande hett, ibland isande kallt. Det spelade liksom ingen roll – vi hade ett enkelt mål, och det var att vandra!

Varje dag.

Etapp efter etapp, mil efter mil. Varje dag steg vi upp, packade sovsäckarna, åt något litet (gärna cafe con leche y magdalenas… mmm!) och vandrade iväg åt det håll de gula pilarna pekade. Las flechas amarillas – de gula pilarna – är pilgrimmens bästa vän näst efter ett par sköna skor. Utan dem skulle vi tappat bort oss gång efter annan, men (nästan) överallt stod de att finna. Spanjorerna utmed vägen såg till att underhålla dem, de fanns målade på vägen, på stenar, på träd och på väggar. Om det visar sig att man ändå gått vilse så är snäckan – la concha, ett annat säkert tecken att följa. Ser du en snäcka målad så skall du vandra i den riktning som åsarna utmed skalet markerar, i det här fallet åt höger, ungefär som om du håller upp din egen hand framför dig och vandrar dit fingerspetsarna pekar.

Från Saint Jean leder vandringen i stora drag via Pamplona – Logroño – Burgos – Leon – Ponferrada – O Cebreiro – Portomarin – Melide för att sluta i Santiago de Compostella. Utmed vägen går det bra att sova på små alberguen – enkla vandrarhem, eller ibland i ett församlingshem, i en kyrka eller på annan lämplig plats. Hotellen erbjuder också sina sängar till pilgrimmerna men det passade oss att ha en lägre standard. Det kändes mer rätt! Varför ge sig ut på en vandring där man skalar ner behovet av ting till ett minimum om man ändå varje natt går in i lyxen igen?

El Camino Francais - Från öster till väster, 90 mil tvärs över den Iberiska halvön

Nej, för mig handlade den här 90 mil långa vandringen om att få tid att tänka och reflektera. Över mitt liv, var jag var på väg, var världen var på väg, över samhället, över behov, över tid… och tid var precis vad jag hade gott om. Tillsammans med M och andra diskuterade jag allt jag hade i huvud och hjärta, fram och tillbaka, tills det inte fanns något mer att berätta för stunden. Då började vi hitta på långa historier istället, om hetlevrade spanjorer och väna jungfrur, för det var en typ av sagor som passade in i de medeltida städer vi vandrade genom. Det var så otroligt skönt att bara få landa i nuet, dagarna följde samma mönster om och om igen. Vakna, packa, äta, vandra, äta, tvätta, sova. Slut. Monotonin gav utrymme för samtal och nya tankar föddes. Jag blev en mer hel människa på kuppen.

Varje dag får man en stämpel i sitt pilgrimspass - ett bevis på att man kommit vandrande

Den ursprungliga sträckningen slutar i Santiago de Compostella, men jag är inte en troende kristen så för mig var det inte så starkt att nå fram till platsen där Jakobs reliker förvarades. Denne man var en av Jesus apostlar och pilgrimsvandringen härstammar från den väg han reste genom Spanien, och avslutas därför vid hans grav. För de vandrare som har en annan trosåskådning eller som är ateister kan jag varmt rekommendera att följa pilarna i några mil till, ut till havet.

Finisterre.
Slutet på jorden. Mötet mellan hav och land. Där slutade min vandring. Jag, Klara av havet, född på jorden, behövde få omfamnas av den salta Atlanten!

Vad jag bär med mig starkas är kanske vandringens första insikt – vill jag nå mitt mål så gäller bara en sak: Slowly but steadily!

Till sist, ett par ord från hjärtat, från dagboken:

Lördag 28/5
Vi är uppe på en bergsrygg. Måste skriva nu! Ljungen flyter ut överallt på bergssidorna, skapar läcker färg. Det är lite kyligt. Det är så VACKERT! Det ligger moln i dalarna, lite ynka snö på topparna. Småfåglarna säger tvitt tvitt tvitt sjunger en sång. Känns som en fantasi. Estoy caminando!