Att ifrågasätta: System vs detaljer

Jag har genom hela mitt liv fortsatt att likt ett barn fråga: Varför?

Jag ställer den enkla frågan i alla sammanhang, små som stora: I skolan, på jobbet, i naturen, under träningen… Inte alltid högt, ibland är det bara för min egen skull, för mitt eget filosoferande. Det är hur som helst väldigt sällan jag inte ifrågasätter verkligheten runtomkring mig. Ett par undantag är: När jag leder på klätterklippan eller fridyker riktigt djupt, och i båda fall befinner mig i flow. När jag lyssnar på en person med mycket passion som berättar om något intressant. När jag har ifågasatt hela världen i tillräckligt många dagar och behöver en paus!

Det är inte så lätt alltid att umgås intimt med mig, för jag ställer många varför-frågor till dem jag har nära. Dessa frågor kräver ett gensvar, och är man inte beredd att tänka nya tankar och omvärdera sin världsuppfattning så kan det bli riktigt jobbigt att få ”Varför?” slängt i ansiktet stup i kvarten.

Visst, jag förstår att det inte alltid gynnar vare sig mig, andra eller världen att ständigt ifrågasätta allt.

Jag tycker bara att det är så otroligt fascinerande och frustrerande att så många människor väljer att ifrågasätta detaljer istället för system.

Varför lär vi oss inte mer om hur system fungerar, så att vi kan vara kreativa medskapare i utvecklandet av våra samhällssystem? Grundstommen i ett system är ju vad som ger utrymme för hur detaljerna tillåts formas, om vi då inte är nöjda med detaljerna så är det inte dem vi ska förändra utan det bakomliggande systemet. N’est ce pas?

(Bild: Interaction, coevolution and coadaptation of the human social system with the ecosystem, http://gerrymarten.com/human-ecology/chapter07.html)

Brännässla: Sveriges värdefullaste ogräs?

Igår öppnade jag upp ett paket som legat och väntat sedan i somras: Ett helt lakan fullt med torkade blad och frön från brännässlor.

Jag hade nallat lite då och då från detta förråd och lagt i soppor, biffar mm, men nu slog det mig att jag skulle kunna mala alltihop i min köksmixer. Med bunken proppfull av torkade nässlor drog jag igång mixern och tittade ivrigt på när innehållet började virvla runt. Superbt resultat!

Ett finmalet, väldoftande nässelpulver skapades på ett kick. Jag firade med att göra en smoothie med nässla, aroniabär, honung, päron, valnöt och blodapelsin. Mums för kroppen under vinterns sista dagar!

Kort fakta:
Urtica dioica – brännässla
Brännässlan har ca 70 hälsogivande näringsämnen. Bl a rik på vitamin A, C, D samt klorofyll, antioxidanter, järn, mangan, kalium och kalcium.

Mer info på svenska finns på roliga Shenet:
http://www.shenet.se/vaxter/brannassla.html

Utförlig info på engelska finns på PFAF, Plants for a Future:
http://www.pfaf.org/user/Plant.aspx?LatinName=Urtica+dioica

Livsfilosofi och inre lugn

I helgen befann jag mig i ett köldhål benämnt Diabasbrottet, en fantastiskt plats för isklättring under årets kallare månader. I väntan på min tur att få hacka in isyxorna på leden Undertaker satte jag mig med en termos te och boken ”Livsfilosofi” av Arne Næss, en norsk fjällfilosof.

Dagens sound track:

Att befinna sig i naturen och utforska filosofins värld är en oslagbar kombo. De stora frågorna kommer lättare nära, vinner styrka och klarhet när flödet som är ”jag” låter den spontana uppmärksamheten råda. I stadens villervalla är det den riktade uppmärksamheten som tar mitt jag i anspråk, tvingar min hjärna att analysera och ta ställning till ständigt nya situationer. Där finns inget utrymme för mig att finna ro till filosofi.

Nu sitter jag istället på en plats som skulle kunna beskrivas som andlig. Det är en djup tystnad som råder, snön dämpar alla ljud och de höga väggarna i brottet ramar effektivt in världen. Vännerna som står ovanför mig är i sitt eget flow, den ena leder vägen uppför isfallet, fullständigt koncentrerad på nuet, och den andra säkrar med en repetitiv rörelse av rep genom repbroms. Det är meditativt, enkelt.

Jag läser vad Arne skriver i ett brev till sin vän och fångas av en formulering som lyser upp mitt sinne:
”Minns du citatet av min favoritfilosof, Spinoza? Acquiescentia in se ipso. Det betyder »ro i sig själv«. En sådan ro utesluter inte att det kan blåsa kraftigt i livet. Men det är inre lugn och närvaro som gör att man kan känna sig som en hel människa. Ett sådant lugn känner jag genom sättet jag lever här på Tvergastein. Naturen kan hjälpa oss att finna detta lugn. En del söker fjället, andra havet, somliga skogen”.

Livsfilosofi i all sin enkelhet. Tack, Arne!

Klara och det Okända

Kära kunder, kursdeltagare, bloggläsare, omställare och världsförändrare!

Emma och jag skakar nu hand som gemensamma företagare inom Gemeko för sista gången, och sedan ger vi oss i kast med att fortsätta jobba med det vi brinner för och älskar, fast på olika håll. Det känns rätt, och det känns roligt!

Jag är så glad att ha fått göra resan genom tiden med Gemeko tillsammans med Emma. Det har varit både utmanande och omtumlande, men framför allt lärorikt på så många plan att jag inte ännu kan förstå vidden av det. Precis som man i en permakulturdesign använder sig av lager för att se till att skapa så mycket synergieffekter som möjligt så har vi med Gemeko kunnat skicka ut vågor av inspiration och engagemang inom många olika sfärer och byggt upp ett starkt nätverk. Jag känner mig stolt över att få avsluta ett företag som växt fram organiskt och nu växt ur sitt eget skal. Det är dags för oss att kliva till ett nytt lager i vår livsdesign. Det gäller att veta när man ska börja och när man ska sluta med något!

Likt Jonathan Seagull slänger jag mig ut från klippan mot nya äventyr!

Jag är en äventyrlig person som ofta ifrågasätter det samhälle jag lever i och som väljer att kasta mig ut i det okända, gång på gång. Att starta eget har varit ett ifrågasättande av normen kring anställning, 8h arbetsdag, att jobba måndag till fredag, att arbeta hårt 47 veckor om året för att ta ut semester resterande tid utan att egentligen hinna varva ned… vad är livskvalitet och hur kan jag skapa en bra design för mitt eget liv, för mina behov?

Nu vet jag att jag trivs med att få jobba intensivt inom ett område – det mest spännande för mig har varit att lära mig själv och andra mer om permakultur och design av grönområden. Att sköta ekonomi, bokföring, skriva affärsplan mm – det är inte det som berikar min vardag. Därför går jag nu vidare mot att söka en anställning så att jag kan få jobba intensivt med just det jag älskar – design, planerande och utförande av vackra, produktiva grönområden! Att få lära mig av dem som har mer ”traditionell” kunskap inom området och dela med mig av vad jag kan.

Samtidigt kommer Stadssallad att finnas som mitt personliga uttryckssätt för de kunskaper jag vill förmedla, kunskaper inom vilda ätliga växter, permakulturdesign, hållbar samhällsplanering osv. För er som följt vår resa och vill fortsätta ta del av vad jag genom Gemeko har erbjudit så välkomnar jag er via denna nya portal!

Tack för alla glädjande möten som har uppstått under dessa år. Fortsätt att se på livet med nyfikna ögon, fortsätt att fundera och agera. Ni har inspirerat mig precis lika mycket som jag har kunnat inspirera er!

//klara

PS. Till er som tror att vi är tokiga som avslutar Gemeko trots all mediepublicitet och momentum som vi lyckats skapa: Vi litar på oss själva. Har vi gjort det en gång, kan vi utan tvekan göra det igen. Med andra ord – på återseende! 😉

Globala kriser – global omställning

Vi lever i en omvälvande tid. Det har skrivits förr men jag har lust att skriva det igen. Jag vill skriva det igen helt enkelt för att jag varje dag möter människor som inte tycks vara medvetna om detta enkla faktum: Vi måste ställa om vår livsstil. Punkt. Kanske är följande text ett något dystert inlägg i debatten, men inte ens Klara kan vara på solskenhumör alla dagar…

Trots all fakta och teori som ligger till grund för att vi ska kunna tolka världen på ett korrekt sätt så finns det en skriande brist på medvetenhet kring vad som är på väg att ske. De fysiska tolkningarna räcker inte till, får oss inta att ändra beteende, men de psykiska tolkningarna släpps ändå inte in på banan. Vi tar in information med hjärnan men låter den inte gå ner till hjärtat. När kris efter kris sköljer över oss utan att vi ser sambanden, då blir jag mörkrädd. Rädd för ”den stora massan” som fortsätter att bygga på och förstärka de ekonomiska och sociala system och strukturer vilka ligger till grund för vår skövling av det naturliga kapitalet.

Ekonomi och ekologi – busenkelt att förstå att dessa ord har en sammanlänkning. Kommer ni ihåg högstadiets biologilektioner och samhällskunskapen?

– Eko kommer av grekiskans oiko– (av oikos ”hus”, ”boning”)
– Nomi kommer av nomos, ”lag”
– Logi kommer av –logia ”vetenskap”, ”lära” (av logos ”ord”)

Ekonomi tolkas fritt som ”Läran om hushållandet av resurser” och ekologi som ”Läran om Huset” (dvs Jorden). Jorden har ett set av begränsade resurser som vi ska hushålla med. Ekonomin behöver alltså sättas inom ramarna för ekologin – men idag har vi vänt på det förhållandet och låter ekonomin svälla utanför våra ekologiska gränser.

I den ”vanliga” ekonomin, som sedan 70-talet har blåsts upp med hjälp av krediter och sedan 90-talet blommat ut till lån utan teckning, har vi också byggt in vårt naturliga kapital som en av våra största resurser. Men, vad händer när vi dag efter dag, år efter år övertrasserar det här kontot?

Seriöst – är det så svårt att se att när vi hela tiden knaprar på – nej trycker i oss – våra besparingar så har de inte utrymme att växa till igen? För till sist: En galciär kan inte mer än smälta. En skog kan inte mer än huggas ner. En art kan inte mer än dö. Gjort är gjort. Det är tomt på kontot.

Ju fler klimatkatastrofer vi råkar ut för, desto svårare blir det att producera tillräckligt med mat. Trodde ni att Peak Oil var läskigt? Vänta tills vi når Peak Food! Utan mat gror upproret, och så närmar vi oss krigets fasor igen. De med vapen vinner maten samtidigt som de förstör odlingsmöjligheterna, vilket bara spär på matkatastrofen och utarmar våra sociala, stabiliserande nätverk. Ekonomin då? Tja, inga pengar i hela världen kan mätta ett hungrigt folk. Och ingen av våra mångmiljonstäder står rustade att hantera dess kriser. Var skulle de få mat, vatten och energi ifrån i en krisdrabbad värld?

Svart.

Jag vill att vi ska gå åt ett annat håll! Ordet ”global” i rubriken betyder för mig en förståelse för att allt jag gör här i Göteborg också har en påverkan någon annan stans. The Butterfly Effect. Ett slutet system. En planet – en Jord att förvalta väl.

Jag vill tänka vitt istället för svart. Jag vill att ni som läser och håller med tar er tid att försöka sprida det ni vet vidare, så att vi blir fler som förstår. Som ställer oss utanför ekorrhjulet och funderar över vad vi egentligen har för uppgift på den här planeten. Se det som en tidig julklapp till mänskligheten. Vill du inte vara den som försöker förklara? Tag hjälp av någon annan – t ex den brittiske säkerhetsforskaren dr Nafeez Mosaddeq Ahmed, som i filmen ”Civilisationens Kris” eneklt och förståeligt förklarar hur världen kriser egtligen inte står i plural – de är alla olika ansikten av en kris.

Till sist: Det är inte så troligt att vi är menade att vara konsumenter. Det har vi bara hittat på för att det hänger ihop med vårt ekonomiska system av idag. Ett system som inte fungerar. Det finns något mer där ute! Det finns något annat som är ”det goda livet”. Jag önskar er lycka till i ert letande efter just detta!

Vitt.

//klara

Senaste superbäret – Aronia

I ekobutiker och hälsokostaffärer runt om i landet har det börjat dyka upp ett nytt superbär: Aronia

Svartaronia, Aronia melanocarpa, är en populär buske som de senaste 15 åren har blivit inplanterad som häckväxt på en mängd allmänna platser runt om i landet. Emma och jag började mumsa i oss bären från svartaronia förra året och sedan dess har vi utvecklat något av ett beroende… dessa antioxidantbomber kan med fördel läggas i smoothies, användas till sylt, torkas och läggas i müsli eller bara ätas som de är. Syrliga, beska, sträva och fulla av färg sätter de smak på många olika rätter!

Att på väg hem från jobbet bromsa in cykeln, plocka fram en påse och hoppa in bland bärbuskarna för att på 10 minuter plocka åtminstone 2 liter aroniabär, det är en värdig avslutning på en arbetsdag 🙂

Att torka dem tar ca en vecka inomhus då de har ganska tjockt skal och är relativt fuktiga bär. De är perfekta att frysa in, och då försvinner även en del av strävheten. Vill man göra något på studs så kan jag rekommendera detta recept på sylt:

Svart Aroniasylt
1 l bär
2 dl vatten
3 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2 st stjärnanis (torkade)
1liten bit ingefära
ev 1 tsk kardemumma
saft från 1/2 citron
Koka upp bär och vatten och koka ca 15 min på svag värme, tills bären mosar sig.
Rör i socker och kryddor, därefter citron. Koka ca 20 min tills det blir simmigt.
Häll upp på väl rengjorda burkar.

Detta blir en ganska lös men fantastiskt god sylt!

//klara

PS. Läs mer om aroniabär på PFAF, Plants for a Future.
PPS. Den som jobbar med teatersmink kan börja använda aroniabären saft för att skapa blåmärken. Väldigt realistisk look… 😉

Familjen Hanssons äppledricka

M-mmm! Busenkelt och så nedrans gott att jag vill bälga i mig glas efter glas tills jag spricker. Det är hög tid att sätta en sats med äppledricka om ni inte redan gjort det! Här kommer familjen Hanssons allra bästa recept:

6 l vatten
6 l äpplen
1 msk citronsyra
1 msk natriumbensoat
5 dl socker

Skär äpplena i fyra delar och lägg dem i en stor spann. Kärnhusen kan gott få vara kvar, de ger god smak! Häll på vatten, citronsyra och natriumbensoat och rör runt. Sätt på ett lock och låt stå svalt i 3-4 dagar. Sila av drickan genom en vanlig, grov kökssil i rostfritt stål. Rör i 5 dl socker. Tappa upp på flaskor – färdigt! Förvara flaskorna svalt för längre hållbarhet (som liten hade vi dem på vinden i vårt hundraåriga hus, perfekt temperatur).

Frosseri

I dagarna som gått jag jag bytt hem här i Göteborg. Nu bor jag vid randen av ett stup, med full utsikt över staden. Det är ett experiment, jag sätter mig mitt i det jag inte riktigt gillar, för att se vad som händer.

Bland mina gamla skolböcker och häften fanns ett intressant stycke nedskrivet från min gymnasietid. För mig personligen intressant då det visar att jag, Klara, inte i min kärna har förändrats de senaste tio åren. För andra intressant då det sätter ord på något som pågår i vår vardag:

Frosseri

”Från början levde vi alla av det vi kunde samla ihop för dagen, ibland kanske man kunde spara nötter och stekt kött. Vi blev skickligare och skickligare på att få tag i de näringsämnen vi behövde – punkt slut. So far so good!

Nu kom en vändpunkt i människans historia – vi blev bofasta och började odla. När man odlar så får man ofta mer tillbaka än vad man själv kan göra av med. Än vad man själv behöver. Så människorna skapade ett nytt behov hos sig själva. Vi började äta mer än vad som var nödvändigt, och de som hade stora lager av t ex säd kunde börja byta bort den mot andra saker de ville ha.
Man började så smått att utveckla ett nytt beteende vilket är mitt tema idag –

Frosseri

Nuförtiden är överkonsumtionen ett faktum. Vi frossar inte bara i mat – vi frossar i HiFi-produkter, olja, leksaker, filmer, nyheter, kläder – och inte att förglömma, vi frossar i resor. Varje dag fraktas miljontals ton mat runt jorden, tusentals affärsmän flyger mellan kontonenter och ett till synes oändligt antal oljetankers korsar Atlanten fram och tillbaka.

Men till vems fördel?

20% av jordens befolkning (vi i väst) slukar 80% av jordens resurser. Ett illustrerande exempel som har mycket med resor att göra: I snitt släpper en amerikan ut 22 ton CO2/år. En afrikan släpper ut mindre än 1 ton CO2/år. På den afrikanska landsbygden så går man överallt. En del har cyklar, ytterst få har bil. Där är alltså bilismen inte något stort problem. Problemet är istället att man låter sin boskap beta av alla växter så att jorden ligger bar och flyter bort med strömmarna när de stora regnen kommer. Man utarmar jorden. Dessutom dras alla näringsämnen ur marken när de odlar säd, frukt och annat. Sådant de inte själva får ut något av eftersom de tvingas sälja till oss i väst, för att sedan köpa tillbaka det i förädlad form.

Är det moraliskt riktigt av oss att skydda den här sortens produktion? Det gagnar bara oss själva och vår livsstil – vårt frosseri. Vi lever i ett slit och släng samhälle som i längden är ohållbart. Jorden klarar inte av hur mycket som helst.

Ekonomerna pratar om att vi måste upprätthålla konsumtionen för att inte den svenska ekonomin ska komma i en svacka, men om vi fortsätter att handla, äta, slänga och skövla som vi gör, så kommer ekonomin att gå under ändå.

En ej bevisad teori (den är ju omöjlig att bevisa) går ut på att t ex Inka- och Mayarikena, Romarriket, Aztekriket – alla gick de under pga sig själva – sin girighet. Romarna t ex avverkade så mycket skog så att man inte längre kunde odla, eftersom matjorden blåste eller regnade bort. Man kunde inte längre föda folket – och riket föll samman.

Trots detta så har nya ”riken” uppstått, och idag finns människor över hela jorden. Vi överlever på de mest oländiga ställen. Vi producerar saker över hela världen – men fördelningen av varorna är väldigt ojämn. Dessutom produceras ett oändligt antal varor som inte behövs egentligen – men som vi vi väst skapat ett behov för. Om vi kan ta oss i kragen och sluta frossa så skulle alla kunna få det bättre, för då skulle vi kunna ge mat och rent vatten till alla och vi skulle inte tära lika mycket på jorden.

Så tänk efter före! Köp varor som producerats i din närhet, som är ekologiskt odlade. Varor som inte tillverkats av barn i Filippinerna eller Indien.

Köp bara de varor som du verkligen behöver!

Klara Hansson, NV3pN, 2002

Ansvarsfull lek

Att leka är att våga. Att leka är att arbeta. Att leka är att prestera. Att leka är att vara trygg. Att leka är att vara människa.

Att leka är att leva.

Att leva är att leka.

Says who? Jo, det finns faktiskt en mängd forskning som har gått djupare in på ämnet livet vs leken, och även leken vs ansvaret. Både filosofer (naturvetenskapens grundare, om ni hade glömt det…), psykologer, läkare, fysiker, etiker, cybernetiker etc har tagit sig tid att fundera över vad det är som händer i våra kroppar när vi lyckas vara kvar i ett tillstånd av lekfullhet, när vi skapar möjligheter att förlänga barnårens sätt att ta sig an utmaningar och uppgifter genom att – just det – LEKA!

För er som känner mig personligen så vet ni att jag ÄLSKAR den här idén, att det går bra att leka livet. När jag dessutom får chansen att flagga för lite forskning på området vilken styrker mig i mitt sätt att se på livet, ja då finns det ingen hejd på spralligheten. Här följer därför ett underlag till tesen ”Att leva är att leka”:

– Ett utmärkt inslag i P1: Lekande lätt på jobbet. Lyssna och njut!

– Professor i psykologi samt socialpsykolog Jonathan Haidt har i boken ”The Philosphy of Hapiness” skrivit följande om att avsluta en uppgift: ”Ofta är ögonblicket av triumf inte mer känslosamt än den lättnad som följer då man får ta av sig en tung ryggsäck efter en lång vandring. Om man har genomfört vandringen enbart för att få uppleva denna lättnad, då är man tokig!”. Jag bygger på med tanken kring hur barn leker sig fram längs stigen, tittar på kottar och spindlar, upplever vinden mot ansiktet och njuter av att plaska i en vattenpöl. Som arbetande vuxen gäller det alltså att hitta förmågan att leka utmed vägen – för att i slutändan få uppleva en stor känsla av glädje då man nått målet!

Jag nöjer mig där – sätt er att fundera en stund istället kring VARFÖR det måste finnas teori kring lekande för att det ska vara giltigt som utgångspunkt för att arbeta effektivt.

//klara

Ett europeiskt nätverk för permakulturlärare

Under två intensiva dagar hade jag förmånen att tillsammans med Maria Svennbäck från Holistic Gardening i Stockholm vara med och lägga grunden för ett europeiskt lärarsamarbete. Tack vare EU’s Leonardo-projekt under the Program for Liefelong Learning har vi i Sverige tillsammans med åtminstone femton andra EU-länder nu påbörjat ett tvåårigt samarbete.

Mål, syfte och resultat: Att skapa ett stark europeiskt nätverk för permakulturlärare, att öka lärarnas anställningsmöjligheter, att lära av och sammanställa varandras läroplaner, att fördjupa vår kunskap genom att besöka varandras permakulturprojekt, att producera en handbok och ett antal broschyrer med tekniker, tips, ”Best practices” etc. Det är också en början till att harmonisera permakulturutbildningarna i Europa och skapa en gemensam rekommendation för en standard. Det fina är att vi får möjlighet att lära känna varandra, ha roligt tillsammans och göra något viktigt under tiden!

Utdrag på engelska från ansökan:

The Learning Partnership aims to support the professional development of permaculture teachers. This relates to the Leonardo programme in 3 ways:

Increasing teachers’ own skills for employability;
Improving the quality of vocational education & training that those teachers deliver;
Developing the capacity of organisations to deliver courses, and thereby employ permaculture teachers.

There will be 7 mobility activities during the project, serving multiple functions:

to provide a forum for exchange of best practice;
to provide teacher training/continuing professional development;
to share information about various national permaculture education systems & qualifications frameworks;
to establish a pan-European network of permaculture teachers & organisations for curriculum development;
to promote cultural exchange and celebrate the diversity within the network;
To produce a permaculture teachers’ handbook.

Under de närmsta två åren kommer vi alltså att mötas upp sju gånger på olika platser runt om i Europa. De olika mötena har lite olika fokus beroende på platsen vi befinner oss på samt vad värdlandet har tagit på sig för ansvarsområde inom samarbetet. Sverige har fått tjugofyra stycken ”Mobilities”, vilket innebär att vi svenska lärare har tjugofyra stycken ”biljetter” att samsas om. Intresserad av att vara med på plats för att utveckla dig själv som lärare? Hör av dig till mig eller Maria!

//Klara