Kategori: Okategoriserade

Drömmen om det goda livet, för mig livet på landet med kopplingar till stan, den växer sig starkare för var dag. Jag och Tim, vi vill en vacker dag ha ett litet småbruk, nära skog och hav, nära vänner och familj, nära kultur och idéer. Ska det bli verklighet, då behöver också arbetet utgå från landet, och då behöver vi bättra på våra färdigheter inom småbrukets domäner. Odling och djurhållning, förvaring och förädling, försäljning och hushållning med tid.

Detta är ingen ny idé i mig, den har alltid varit där, men mer eller mindre starkt representerad i frontloben. För mig brukar det handla om i runda slängar fem års intervall mellan starka idéer om vad jag ska använda min tid till. Från politiskt aktiv till fridykande ingenjör till permakulturist till trädgårdsmästare…  Idévågen jag rider på nu är väl kanske snarare en dyning, med ett djupt sug efter att få sätta händerna i myllan, prata med träd och andra växter, vara egoist i form av erfarenhetsbyggande aktivist. Kanske är det egentligen dubbla vågor, när en avtar växer den andra till. När suget efter staden svalnar, tar naturen plats.

Det är som om jag vildsint har surfat runt i Göteborg sedan 2009, lika stark som det fräsande skummande havet. Jag har upptäckt och lärt mig en massa utmed vägen, pratat högt och ljudligt om vad jag anser är viktigt här i världen, för att skapa debatt och förutsättningar för andra att också våga vara och agera annorlunda. PERMAKULTUR! har jag ropat, är ett skitsmart verktyg för den som vill ha både teori och praktik i sitt liv. Det tycker jag fortfarande. Det finns inget annat verktyg som matchar helheten så väl, som ger mig möjligheten att se nya kopplingar och möjligheter vart jag än vänder mig. Det ger mig en utvidgad trygghet, allt löser sig, men inte i spikraka banor utan på organiskt vis.

Men jag är lite trött i benen nu, behöver surfpaus, behöver åter falla ner i havets djup. Jag är ju trots allt sjöjungfru. Det har varit fantastiska år fyllda av möten och nya vänskaper, men det har gått snabbt. Tempo, tempo! Jag vill stanna upp, andas djupt och ta in allt som har hänt, för att det är så jävla häftigt! Hur blev det så här roligt? Prata i radio om tång och bygga odlingsbäddar mitt i stan. Dra runt grupp efter grupp med människor som vill lära sig äta vilda växter, arrangera Schnippeldisco och hålla i trådarna för ett permakulturnätverk med 23 (23!!!) delaktiga EU-nationer. Driva eget, driva ekonomisk förening, driva ideell förening, driva odlingsprojekt, driva driva driva… och nu, lite tid för reflektion och egentid, och dessutom tid för att vara anställd i ett team.

Under andra halvan av 2014 fick jag medverka till Jubileumsparkens framväxt. Det kommer jag alltid vara stolt över, en liten glittrande majblomma sitter i själen och påminner om allt roligt, allt slit, allt spännande och alla processer under den tiden. Det är ett sådant där minne att plocka fram som 85-åring ihop med barnbarnen, medan vi äter plommon från träden som planterades 2019 ska jag berätta om den första sommaren med grillkvällar, Doc Lounge, bastubygge och odlingsnördar…

Tillbaka till nutid: Ja, jag ska vara anställd, igen! Hurra! Det fungerade onekligen bra att ta en YH-utbildning för att bli mer attraktiv inom trädgårdsbranchen. I år ska jag nämligen hedra mig själv och allt grönt med något alldeles speciellt:

En första säsong på Botaniska Trädgården i Göteborg. Jag är själaglad för detta!

När jag föddes jobbade min pappa på Botan, hans kollega kom och berättade att det var dags nu, hem till mamma och in till Mölndals sjukhus! Så det känns helt rätt att komma in i den park som alltid varit närvarande, inte som besökare utan som medvårdare av den fina natur och botaniska samling som finns här. Tänk vad jag ska ha stora öron i år! Akademikern i mig fullkomligen älskar att det är en plats knuten till universitetet, att det är högt i tak och mycket kompetens i omlopp. Mitt frågebatteri kommer slås på till 100% så fort jag får chans. Jag ska jobba med Träd – Anläggning – Plantskola, dvs jag ska få nörda och arbeta med precis sådant jag tycker är spännande och vill bli bättre på. Att jag i min ansökan uttryckte att jag inte är någon mästare än trots trädgårdsmästartitel från utbildningen på Gunnebo, och att det uppskattades av den som anställde mig, det tar jag som ett gott tecken. Ärlighet varar längst.

Det kommer att vara en ljuv sommar i år, säkerligen kommer jag vara helt slut av att jobba 7-15:30, men vad gör det när jag kommer bygga tusen och åter tusen nya erfarenheter? Som grädde på moset ska jag på eftermiddagarna ligga i min hängmatta under vårt körsbärsträd i kolonin och lyssna på våra bin som surrar förbi, medan grönsakerna växer och katten Alvar rullar sig i landen. På helgen åka och fridyka ner i mörkret med Sebastian och alla andra sjöjungfrur i Koljöfjorden. Kombinera havet med klipporna och klättra med Tim et le gang, fortsätta balansera på millimeterbreda lister och skicka till juggiga mastodontgrepp, inte vara rädd för att falla utan bara glad för att vara. Just här, just nu.

Ett sådant år ska jag få ha i år, ett år med Klara. Hej till mig själv, hejdå till mycket annat.

Det finns en till överraskning som ligger och väntar, kanske blir den till verklighet. Vi får se. Det handlar om mark, om CSA-grönsaksodling och om resten av livet. Ja, för bövelen, 2015 kommer gå till historien!

Februari lider mot sitt slut, och jag har i principt haft ledigt i TVÅ månader! Det har varit skönt, det har varit det goda livet, fullt av böcker, goda vänner, mysiga kvällar framför kaminen med Tim, filosoferande mm och så, till sist, bokföring och årsbokslut för permakulturföreningen följt av lite planerande för egen del.

Jag avslutade 2014 års projektanställning hos Älvstranden Utveckling med att lämna in en projektrapport för Odlingskultur i Jubileumsparken. Sedan flög vi Teneriffa på klätter-, surf- och dyksemester, jag och min darling. Så mycket bättre än vad vi någonsin hade trott om en sliten Kanarieö…

Nu är jag i alla fall hemma i Göteborg igen, på fri fot i arbetsmarknadsdjungeln, och i år har jag satt upp ett par mål:

– Inte jobba ensam utan i grupp!
– Inte ha för många projekt/anställningar igång samtidigt, dvs spreta mindre – fokusera mer.
– Tillåta mig själv att agera utifrån mina behov i första hand och kollektivets i andra hand.
– Skapa större utrymme för fysiska aktiviteter, vilket för mig leder till själsligt välbefinnande.
– Sätta undan pengar till en ett år lång resa med start 2016.

Dessa mål gör det möjligt att navigera genom arbetsmarknaden både som anställd och som egenföretagare, och nu är sökandet igång. Det känns bra att utifrån ett lugn kunna gå igenom möjligheter och idéer, för att till sist välja det som tycks bäst för i år.

För er som har egna uppslag för hur jag borde/skulle kunna vara en del av en arbetsgrupp eller ett projekt – hör av er! Jag är öppen för idéer.

klara@stadssallad.se

Var är ni? Jag vet att ni är där ute, alla ni som varje dag lever en etik, som varje dag agerar utifrån en medvetenhet kring er själva och världen som helhet. Ni som ser de stora sambanden.

Jag har fastnat i vinkelvolten, jag behöver styrkan av många, behöver veta att ni finns i närheten.

Jag var och snickrade med min syster i helgen, vi köpte virke hos den lilla bygghandeln vid Lyr och åkte hem och mätte, sågade och hamrade tills utedäcket på baksidan var klart. Vi använde nytt, tryckt virke, och i en glasspaus frågade jag om hur hon tänker kring vår natur, våra resurser, de gifter vi släpper ut, självklarheten i att köpa mer virke för att bygga ut altanen på sommarstugan… alla de där frågorna som jag frågar mig själv, varenda dag, inför nästan varje handling där jag ser en direkt konsekvens av hur jag väljer.

”Men Klara, jag tänker ju inte så där stort som du gör. Jag ser i alla fall till att minimera spillvirket. Hemma så använder vi nästa aldrig bilen utan tar cyklarna, vi källsorterar… [fler exempel på de där konkreta, relativt små, bra sakerna som familjen gör i sin vardag]”.

Ja. Det gör ni. Det gör jättemånga svenskar och andra världsmedborgare. Men vem har sagt att det räcker till. Kära syster, jag älskar dig och ditt stora driv, din handlingsförmåga, och samtidigt önskar jag att du fick en knäpp på nosen och tog till dig världens tillstånd.

Världen räcker inte till för våra livsstilar.

Själv har jag tagit steget från (radikal) egenföretagare till (tyglad) kommunanställd. Vad betyder det i slutändan? Kan jag fortfarande agera etiskt på jobbet? Får jag det utrymmet? Uppmuntras det?

Jag känner att jag skulle må väldigt bra av att få träffa en mentor, någon med ett längre arbetsliv än jag bakom sig, som kan möta mig i dessa frågeställningar kring etik, filosofi, moral, normer och det otillräckliga begreppet ”hållbarhet”.

Snälla vänner, bekanta och okända, kan ni hjälpa mig att hitta en mentor? Jag skulle bli själaglad för några tips om personer med stor integritet, som tänker stort och långt, och som skulle vilja dryfta dessa tankar med en 30-årig Klara som känner att det är lite för många broar på högkant runtomkring henne.