Apnea – sealion

Farewell competitive freediving

One can only do so many things at one given time. To me that’s been a tough lesson to learn. I love keeping all my different ideas afloat, giving them a push every now and then and never quite saying no to the though of acting on them. It can be frustrating for those close to me and now I’ve come to terms with that it might actually be holding me back. For many years it was a functional and fruitful way of living, right now it’s not.

So.

I’ve decided to let one of my most long lived dreams go to rest: To be a professional freediver. To compete, get sponsorships and teach freediving. To have my life circling around the ocean through this sport.

I think that deep down it was never really something that I wanted to do, but the thought of it was so… alluring. To be that strong athlete, focused and calm, with a clear purpose.

After 14 years of on-and-off training and competing, ranking at best as 3rd in the world, participation in five world championships, setting Swedish records, completing dozens of competition dives and thousands of training dives, I’m now officially saying farewell to the arena of competitive freediving.

Just as freediving once was key to setting me free and setting me apart, giving me that edge I so strongly needed, it is now keeping part of me hostage. I want to keep diving, I just want to undo my ties to the competitive side. If the thought of training for another word championship is going to keep popping up in my mind, I’m going to keep toying with that idea, putting my energy into the field of freediving, when what I really want to do right now is to root myself even more in my chosen field of work as a food-growing gardener and steward of resilient ecosystems.

Thank you all, it’s been a splash, and I could never ever have done it without you ?

You can always invite me along as your mascot ?

Tio månader efter kollaps

Förstår ni vilken resa det här är?

Av en smärtsam anledning så har den 18e i varje månad blivit en dag att minnas.

Den 18e november 2015 var jag och bouldrade på Fabben. Det var ett roligt träningspass. Jag var stark och glad. Klockan närmade sig nio och det var dags att avrunda, men så skulle jag bara visa några andra ladies en beta på ett svart problem som jag nästan, nästan hade fått till. Upp med vänster tå här, korsa över där, skicka hit… Woosch! Där föll Klara. Där föll Klara och hon landade så fel att hon vek sitt knä bakåt. Fitt i helvete vad det var obehagligt! Jag vrålade till och rullade runt på mattan, djupandades på ren rutin för att hantera smärtan, klöste av mig skorna och rullade bort från väggen. Försökte känna efter, testade att böja, testade att stå, det gick asdåligt. Linkade in i duschen och spolade hela vänster ben med iskallt vatten.

Satte mig i trärummet och lät tårarna rinna medan Tim kramade om mig och snälla klättrare försökte hitta kylspray och lindor. Peter som just hade åkt hemåt fick rycka ut och komma och hämta oss med surfbussen och så rullade vi till akuten i Mölndal. Kring midnatt hade jag fått min första dom: Inget brutet men skador på ligamenten i vänster knä. Sjukskrivning i 2 veckor. Hem och vila, sedan återbesök hos sjukgymnast. Vi som skulle åka iväg i 15 månader om bara några veckor! Noooo..!

—–
Den 18e februari var jag tillbaka på Ortopeden i Mölndal för att bli opererad. Det var inte bara en liten stukning jag hade åsamkat mig själv. Efter att ha fått göra en MR-scanning innan nyår hade läkarna konstaterat att främre korsbandet var av och att det fanns skador på meniskerna. Jag läste på allt vad jag kunde hitta om korsband, pratade med mina vänner som var sjukgymnaster och ortopeder och konstaterade att jag ville göra en operation. Så där låg jag nu i en varm sjukhussäng, fick nålar i armvecken och droger i blodet. Räknade baklänges från 10 och fnittrade ”Det här är som att svimma när man fridyker!” Sedan stängdes medvetandet ner.

På uppvaket grinar jag igen. Jag har aldrig varit skadad på riktigt innan och nu väntar en lång rehabperiod. Jag är säker på att jag kommer bli bra, det här är ingen konstig skada, men det är tungt att vara en sprallapa och veta att de närmsta 8-9 månaderna kommer att gå i ett dämpat tecken. Jag vill ju klättra och springa och dyka och leka som vanligt. Jag vill ju alltid allt. Skit också.

—–
Den 18e april har jag avklarat min första vecka tillbaka på jobbet som trädgårdsmästare på Botaniska. Två månader efter operation är jag där och rensar, sågar, krattar, skyfflar. Jag är alldeles lycklig över att det går så bra, att jag trots en ghetto limp kan utföra mitt jobb och får vara tillbaka i trädgården igen. Ortosen har åkt av bara några dagar tidigare och vänster ben är illans spinkigt, men vad gör det? Jag får vara mig själv, ute i det fria.

—–

Fem månader senare, den 18e september, ligger jag och guppar i Medelhavet och asgarvar tillsammans med mina fellow vattendjur, Linda och Sofia. Vi har just avslutat våra sista, goa träningsdyk ner i det djupblå. Vi har gjort vårt bästa för att vara redo inför VM, och nu känner vi oss starka som satan. Jag har haft hela 7 träningsdagar här i Kalamata och har nått en platå på djupet kring 57 meter. Det känns helt absurt roligt. Hur kan en kropp fixa att gå från kvaddad till 80-90% funktionell på sju månader? Jag blir blank i ögonen när jag tänker på tiden som gått.

Jag har redan vunnit mitt VM.

Allt som händer från och med nu är bara bonus oavsett hur det går. Jag är så jävla stolt över mitt psyke, att jag i samtal med sjukgymnast, fridykarvänner, Tim och chefer någon gång i maj kom fram till att jo, om jag bara tränar som jag ska så är det helt ok att åka på VM och tävla, även om mitt knä inte är helt återställt. Planen är satt, och jag verkställer den med iver.

Det är tio månader sedan jag skadade mig. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att det där klätterpasset skulle leda mig tillbaka ner i havs famn, men det var precis vad det gjorde.

Livet är bra fantastiskt.

Jag älskar att leva! Jag älskar att jag låter mig själv FÅ leva. Jag älskar att vara här, just nu, 200 meter från havet och med världens bästa landslag runtomkring mig. Imorgon ska jag ha en riktigt rolig första tävlingsdag!

Welcome back, Klara!

Hur det känns att få vara ett sjölejon igen?

Photo: Dan Verhoeven — Photo: Daan Verhoeven

Mina vänner, det känns bättre än bäst. Varje dyk ner i det bottenlösa blå är en mental neti. Varje dyker sköljer genom mig på fler plan än vad jag är medveten om, som om havet är det balsam som tillåter tanketrassel att redas ut.

Det känns enkelt. Jag vet vem jag är i vattnet. Jag vet vad jag har kunnat, och jag vet vad jag kan idag, och jag drömmer om vad jag kommer att kunna göra men lägger ingen press på mig själv. Djupen, tiderna och längderna kommer när de kommer. Jag övar teknik och avslappning. Faller utmed linan igen och igen, njuter av varje uppstigning, ler mot säkerhetsdykarna och skrattar vid ytan.

Det är skönt att inte sörja mer. Det gjorde så ont i själen att inte kunna dyka i havet i frid efter att jag hade glidit in på ett mentalt spår då jag började jämföra mina dyk med andras, sökte efter att bli bäst istället för att bara vara Klara. Jämförelsen förtog glädjen och avslappningen, vilket i sin tur förtog förmågan att dyka djupt, vilket i sin tur stängde av en bit av vem jag är.

Jag önskar att jag har lärt mig nu, att jag inte ska behöva göra samma smärtfyllda resa utanför vatten igen. Även om jag gång på gång de senaste fem åren känt att nu, nu kan jag nog dyka djupt igen så är det inte fören dessa dagar i Kalamata som känslan till fullo tagit över hela mitt jag. Kanske är det för att jag äntligen är helt fri från andra krav och har nästan tar veckor till förfogande? Tänk att tre veckor kan läka ett själsligt ärr, få det att förblekna i solen och det sprittande blå. Tänk att få ge sig själv en sådan present, inte en bok om hur man gör för att må bra utan en tid och en plats där allt du längtat till åter är välkommet och tillåtet.

Kanske är det för att jag har klivit av min djupa resa i moralens och etikens tecken och tillåter mig själv att leva igen? Det var inte bara tävlingsmentaliteten som dödade min fridykning, det var också min bild av mänsklighetens och världens förfall vilket gjorde mig illamående och rättfärdigt inspirerad, likt vilken inskränkt fanatiker som helst. Jag skulle vara en del av förändringen genom att också förändra mig själv, och då valde jag halvt omedvetet bort fridykningen – ty den var i grunden bara till för mig, för min lycka, och inte för andras.

Men när jag nu tittar på fridykarsfären så ser jag något mer än bara egoistiska behov. Vår gemenskap har alltid funnits där. Skälet till att jag över huvud taget har blivit en fridykare är att det fanns andra människor som också älskade att vara i vatten och som ville dela den upplevelsen med mig, och som därmed möjliggjorde ett utövande av en sport där individen presterar medan gruppen backar upp. Jag är inte en enskild mutation, jag är en del av ett kluster. När vi samlas för att dyka så tar vi hand om både oss själva och varandra. Vi varvar ner. Vi stressar av. Vi kopplar bort måsten och borden och bara är. Gruppen skänker möjligheten och glädjen i att dela detta. På så vis ökar vår resiliens som människor. Fridykningen stärker oss så att vi i andra stunder och delar av livet kan stå stadigt på jorden och göra det vi behöver göra. För min del är det att fortsätta förändringsarbetet mot ett regenerativt samhälle. För någon annan är det… något helt annat.

Jag har inget annat syfte dessa dagar än att vara ett glatt, modigt och balanserat litet sjölejon. Jag glider runt här i vår fridykargemenskap och plockar upp vänskapstrådar där jag lämnade dem för fem år sedan, njuter av att ingen ifrågasätter att jag har varit borta från tävlandet under så många år utan att vännerna istället bara kramar mig och säger ”Welcome back Klara, we’ve missed you!”

Next stop: Världsmästerskap

Fortsätt läsa ”Next stop: Världsmästerskap”

A fulfilling, non-judgemental lifestyle

How hard can it be to find a fulfilling, non-judgemental lifestyle?

—-

An everlasting question, I suppose. It’s very hard.

Part of my answer is this, that every time I have devoted my time to a physically and mentally challenging objective, situated in nature, I have felt that I am doing e x a c t l y what I am meant to be doing. The question marks regarding the meaning of life still arise during the quest, but also fade swiftly and leave me content with what is.

I long for that feeling, cherish its simplicity.

In daily life, setting myself up with work related challenges where the scene is a man affected landscape such as a city, I seldom feel that I am fully at ease with what I’m doing. There are so many moral aspects of life in the presence of other human beings. I find it hard to step away from the fact that I am a privileged person with potential power, thus morally obliged to search for A Better Way Of Living and to share the multiple answers with others. I am doing my best to be here and now and at the same time allow myself to continuously zoom out further and further, to be able to se more clearly what values have been instilled in me and which of these values I can choose to reject. This seems important to me; a hobby philosopher, deeply entrenched by a moral and ethical code which I can sense is out of date and probably of target.

I do not wish to be part of a destructive society today at the age of 32 anymore then when I first started to formulate my own ideas and thoughts on the subject at the age of 14, but thankfully the time passed has given me a more humble attitude in relation to the definition of a Destructive Society. The world really isn’t nearly as fucked up as I thought it was in my late teens. The world has probably never been fucked up and will never be fucked up. Who could objectively judge in that matter? Yes, we have gazillions of problems in our human society, but we are most likely not moving backwards even if the conservative right wing movement is strong these days.

Understanding at an ever deeper level the effect of being an organism which lives in an unfolding, evolving cultural flow, my mind keeps reaching for simplicity. For the greater picture. For the underlying patterns. For liberation.

Liberation. Ha!

Yes. I’ve never thought of that before. I wish to find answers to all my questions, to become liberated, free at last.

Liberated from the human context? Hmm. No. More likely liberated from the cultural, historical context which pushes down on my mental sphere like a warm wool blanket, a muffling gray, made of thousands and thousands of separate strands of thoughts passed down by generations. A felted mess that I’m trying to untangle and rid myself of, because I can not stand n o t trying to do it. I aim for the stars, wish to have their far away perspective on this global society of ours.

The blissful here-and-now kind of mentality that I appreciate and can glide into when in nature, alone or with likeminded persons, can at other times make me furious when I’m interacting with random people. If they too are applying this mentality but in a way that displeases my moral self, my grand moral monster gets angry. If I have an underlying feeling that these persons are acting disrespectful towards the Earth and its ecosystems simply by not putting an effort into thinking new thoughts which allows them to widen their perception of life, of this magically interesting universe, I want to shake them and m a k e them think.

Come ON, think harder! Stop limiting yourself!

But I don’t do that. I can’t do that. I know the moral monster is not very good at judging others in an objective way. It’s so pumped up with fiery morally induced feelings that it itself is acting exactly like the persons in front of it, the persons it wants to shake. The moral monster is a rather stupid part of me. It does give me fire and strength to keep on looking for possible answers, but it also dumbs me down.

For now, one of my largest personal mental quests is to harness that part of myself, the moral monster, so that I peacefully can take another good look at society and the people creating it.

At the same time I’ll be enjoying the simplicity of freediving at an elite level for an extended period of time, attending the World Championships in a few weeks time. That’ll get me right into the flow of emptying the mind, so that afterwards I have made room for new philosophical endeavors.

As always, to be continued…

Back on the National Team in Freediving

Photo: Aleksander Nordahl, www.aleksandernordahl.com
Kielstraumen and Bekkasundet, Bergen, Norway, 2016

I’m a freediver.

Five years ago this was what came out of my heart:

And where was she? In a small fjord in Sweden, gurgling with happiness together with her freediving friends. She said: I too wanna go down with the weights! And so the rope got pulled up again by strong arms, the others watched her while she breathed in – and out – in – and out, and then with a big smile, she nodded and the rope was set free. So was she!
Soaring through the cold sea, down, down, her body vibrating from the speed, her eardrums going : pop : pop : pop : with every equalization, her eyes looking out into the darkness, visibility better than most days, she saw the thermocline passing by, the stinging jellyfish with their long tentacles spread out horizontally as if they were imitating the sun with beautiful rays shooting out from its centre. She saw the rocky grey wall, and thought – this is our own fantastic Green Hole, we don’t need to fly to blue holes in other parts of the world when we have this magic place to come to!
She hung down there for just a few seconds, then pulled once at the rope and started her swim towards the surface. Strong, smooth kicks, eyes semi-closed, just looking at the rope every now and then, and sensing the light coming back as she moved upwards. This was her world, right there and then, she was alone inside the most beautiful element on this planet: Water

Peace. Kick. Ful. Kick. Ness. Kick. Glide.
Breathe!
Alive! So alive!

Five years ago was the last time I was training for a World Championship. I had hubris. I had recently been crowned the worlds third best female freediver.

Five years ago I was crying at that WC because I couldn’t relax and reach my goals in the depth. Hubris…

Five years is not a very long time, yet it felt like an eon passed before I could go back to deep diving just for myself, for fun, for the bliss.

Something finally clicked inside me last year, allowing me access to myself and to the depth again. I calmed down like an excited electron coming back to an inner shell, after emitting sparks and energy further out. I had been spinning for so long…

This spring I came back to the competitive arena at the Swedish Championships, where I snatched a bronze medal in the only discipline me and my knee were fit to compete in: static apnea, aka ”holding-your-breath-while-lying-still-face-down-in-water”. That dive planted a first seed, a first thought of wanting to compete in the worlds this year with the women’s team. But I pushed it away, thinking my ACL, knee and leg wouldn’t be strong enough by September.

Still the seed grew inside me, and I joked about it with the ladies with whom I would like to have a team, and with the rest of my freediving crew here in Gothenburg. Then Tim said, ”you love freediving, you should go!” Thanks darlin. So then I asked my physiotherapist what she thought and she said ”GO, you’ll be stronger than ever by then!” Oh. Wow. This lead to asking my bosses if I could have extra time of from the Botanical Garden and they said ”YES, that’s great for you, we’ll make it work!” Oh.

Really? I can go?
I can go!

HELLO! HELLOOOO SWEDISH FREEDIVERS! I WANT A SPOT ON THE TEAM!

I did another qualifying dive in the pool, not pushing it, just getting the score of a DYN, aka ”dive-as-long-as-you-can-with-fins-in-a-pool”. And that was that. Now the qualification window has closed and I’m in, back on the national team for the fifth time together with Linda and Sofia from Fridykarkommunen.se. I couldn’t have hoped for better comrades in this upcoming adventure! Come to think of it, these women are probably the first reason for me wanting to compete this year, because I trust them fully, I trust them with my life in the water, and I know we will rock together!

I’m glad that my knee injury gave me the chance to grace myself with another shot at a playful, harmonious competition in freediving. Going back to compete in Kalamata, the same place as the last WC I was at in 2011, feels like closing a circle.

No crying this time 🙂

//ze zealion

Jag har en Plan

Kära nätverk,

en del av er har jag inte tagit kontakt med sedan i höstas. Då handlade mitt shout out om att jag snart skulle iväg på en 15-månaders resa, och jag var djupt tillfreds med denna plan som jag ville dela med er. Tyvärr satte en skada P för avfärden.

Jag landade jag fel när jag var och bouldrade en kväll i mörka november. Mitt vänstra knä veks bakåt tills det sa ”plopp!”, och jag visste att jag hade klantat mig rejält. Long story made short: Främre korsbandet gick av. Båda meniskerna sprack. Jag fick bygga nya lårmuskler medan jag väntade i 3 månader på en operation, där ortopederna sydde ihop meniskerna och sydde fast ett nytt korsband. Nu har jag precis fått ta av mig ortosen jag haft runt benet sedan operationen och kan röra mig relativt fritt igen.

Denna skada ledde till att:

Resan har lagts på is ett år, då jag behöver köra på med rehab i 8-9 månader. Vi använder tiden här hemma bl a till att fortsätta planera, vilket inte är så dumt.
Jag fick tid att tänka, samtala och läsa, plus utvärdera livet i ett för mig långsamt tempo. Mycket uppskattat!
Jag avvecklade mitt företag Stadssallad. Alla projekt har en början och ett slut, och Stadssallad var just ett projekt.
Jag sökte en 15 poängs kurs i geologi, vilken jag nu avnjuter.
Jag får jobba en till säsong med trädgruppen på Botaniska i Göteborg, med start på måndag.
Jag fick en stor lust till livet i vattnet och till fridykningen. På lördag är det SM och då tävlar jag i statisk apnea, dvs andhållning. Det blir min första stora tävling sedan VM 2011.

Just nu är jag en fri själ – med ett halvt funktionsdugligt knä – boende i kolonistuga med man, katt och bin. Det känns bra! Jag har inga särskilda åtaganden och glädjer mig åt att få vara ifred från de ”borden” och ”måsten” som jag hittat på åt mig själv under många år. Att ge sig fan på att leva etiskt korrekt är extremt utmanande och antagligen omöjligt. Jag övar mig nu på att helt enkelt göra mitt bästa, och att inte kräva perfektion i varje val, varken av mig själv eller av andra.

Jag vill fortsätta att uttrycka mina tankar på nätet och valde den bildmässiga vägen via klura_filura på Instagram, samt att starta bloggen sealion.se, vattendjur som jag är. Därför kommer ni framöver att få maila till klara@sealion.se när ni vill nå mig. Mobilnumret finns kvar, 0704-406504.

Må väl,

Klara

Gardening the Planet

We all want and need things in life. The ”wants” can differ in all directions, wanting a job or a phone, wanting a girlfriend or a new life. Emotional needs like feeling special and wanted intermingle with physical needs such as food and shelter.

Having had the opportunity throughout life to figure out some of my own wants and needs, I tend to also go meta level to try to see the patterns of these wishes so that I can make them happen more easily and often.

Just below Cerro Rincon, Silver Mountains, Argentina.

A huge need for me is to live my life in an adventurous way. Pushing my own limits is a constant source of energy, and the opposite – not pushing – is draining. That’s why I freedive. That’s why I climb. That’s why I surf, go long distance cycling, go paragliding, hike for weeks and do all kinds of personal athletic challenges. It’s also why I study, study and study some more – my brain is always in need of new facts, new input. That’s why I started a company and put myself in front of hundreds of students and listeners as an educator.

But, that last bit of starting a company is – in retrospect – also the point when things started getting a bit complicated a few years back. It turned out to be less of an adventure and more of an eroding experience. I turned out more stressed and less free. Sure, it gave me a huge chunk of experiences and new wisdom plus a weird, organically composed human network to tap into, but it also dragged me towards the center of the mass where I really don’t feel that I belong.

This, on the other hand, this is where I belong. In places in nature where most people would think they are about to die, because they’re out of air or just to tired to hold on.

I’m an edge person. I hate being stuck in the middle of something, be that a group of people or an area of science. The way I kindled my little company to life was very much in an edgy way, but in the end the entrepreneurial gravity started tugging at me, spinning me inwards. I was choking and leaking, unable to reset my navigation.

Here’s two important clues as to what happened:

I was working solo ==> Not feeding my brain enough, that is: To few deep work relations, to many shallow ones.
I was working odd hours ==> Not feeding my personal social adventurous life enough, but instead draining myself of energy.

So what do you do in that position? Keep on going, hoping that you’re soon over the hill and that on the other side you’ll be able to hire colleagues, get a work space and set a routine for your working hours so that you can also have some ”free” time again?

Nah. I did one of my meta level zoomed out analyses and figured it was better to go low key with the entrepreneurial stuff, get a job at an established workplace and start honing my skills and up my experience in the field where I have finally realized that I want to be (even though I have yet to discover on what step in the hierarchy I shall place myself).

That field could be called something like Gardening the Planet, in the most regenerative way possible. I am sure I will get there, and it will be together with others. Meanwhile, I will also hold a large space for adventure.

So here I am, about to start my second season at the Botanical Garden in Gothenburg. I actually feel like I own all my titles now, that I AM a gardener, an engineer, a permaculturist, and that even though I don’t have a paper stating that I’m an adventurer, that doesn’t matter because I’ve always been that. I’m still ranked as the best female freediver in Sweden of all times. I still biked all the way to Gibraltar to look over the strait at Africa while chatting with monkeys. I still moved to Argentina and became una andinista. Those experiences will never go away, and I will be forever grateful to myself for being so annoyingly stubborn that I keep on setting myself new, odd goals.

This summer, we will be swimming for 10 days in a fjord somewhere in Norway, our equipment stuffed on SUP-boards. I am so looking forward to this little adventure and the gardening season, before the larger 15-months adventure goes boom in 2017.

Oskar, Klara and Eric swimming with a longboard in Gullmarsfjorden, 2009.

Forza! Norway, 2012. I had gotten stung by a wasp, my left foot supersized, unable to squeeze into a pair of climbing shoes. Hiking in flip flops was the alternative option.

This summer, MounTim will come with me, the sealion, on an ocean adventure… yay!

Balance

Sometimes I think that climbing and freediving are just two sides of the same coin, and that that’s why I’m so drawn to them. Both activities include close interaction with the elements (e.g. rock or water), a strong mental focus, physical strength, the need to perform and relax at the same time, mostly small scale equipment, an individual performance coupled with the need for a team, and the feeling of being free and one with nature.

But then, when I start to compare how these two activities makes me feel, in my mind and in my body, the differences are abundant.

Rock climbing, to me, is about the flow and repetition of a differentiated set of small details and small moves. Your hip turning ever so slightly towards the rock face, allowing you to reach that next crimper, then your momentum can be shifted over to your left foot by adjusting your balance on that tiniest of holds, just a small rocking movement and you’re there… You tie into the rope and narrow your world down to what is of the essence of right now – the features of the rock face measured against your bodily and mental capacity. The most beautiful climbs are set in a mental state of flow. You know that you do not know what awaits you up there, and you relish that feeling and succumb to it. Freedom is being fearless.

Freediving is an entirely different set of repetitive movements. They’re larger, more simplified. You are a wave. Punto y final. The pattern of freediving is less complex when it comes to what muscles you use and how you move your body, and so it calls for less mental activity. While practicing freediving, you get to know your own breath before and after a dive, and you familiarize yourself with its impact on your state of being. You get to know your own inner landscape, because during a breath-hold, that’s all there is to see. The only way to escape from meeting yourself is to surface again, and why would you want to do that? A freediver longs for the depth, for the intimacy it provides. Freediving is meditation and thoughtless contemplation. With this self awareness, you walk through everyday life a stronger person. It’s a simple and beautiful gift.

Freediving calms your mind, rock climbing activates it. They both lead to a state of flow, but for different reasons. I cherish them both.

The trick is to understand how to do both without constantly loosing your essential climbing calluses from swimming in the ocean for too long 😉

Söndagstabell

1+1+1+1+1+1, ett andetag emellan.
2, andas, vila.
1:30+1:30+1:30+1:30, ett andetag emellan.
3, andas, vila.
2+2+2, ett andetag emellan.
4, andas, vila.
3+3, ett andetag emellan.
SLUT

Söndagens koldioxidtabell i poolen. Sol och snö utanför fönstret. Ett barn som går förbi med pulka. Jag längtar inte dit, längtar inte någonstans, är just precis där jag vill vara. Med två sjöjungfrur vid min sida, flytandes i stillhet på vattenytan, lyssnande till mitt hjärtas slag. Minuterna kommer och går. I synkroniserade sekvenser glider vi upp mot kanten för att ta ett nytt andetag. Spänner bukens muskler för att klämma ut den sista skvätten luft genom väsande luftvägar, sedan in igen med frisk luft. 21% syre. Likt alla andra däggdjur kommer vi upp till ytan för att andas, för att hålla oss vid liv.

Ansiktet omsluts av vattnet igen. Kroppen sjunker nedåt, bakåt, faller mot trycket och lyfts i vila. Att flyta på mage är den mest avslappnade position jag kan befinna mig i. Hållen av vattnet, i spänningsfältet mellan vatten och luft. Tomhet i bägge medierna, jag där mittemellan. Lättare än vattnet, tyngre än luften. I huvudet studsar tankarna runt, men utan att få fäste. Jag lyssnar till vattnets ljud och till min puls. Hjärtat mitt! Tankarna tappar mening, passerar utan mottagare. Jag känner varje liten muskel eller sena som släpper en spänning. Det klickar till i ett knä, en skuldra faller ned, nacken slutar kämpa. Ju längre in i vår tabell vi kommer, desto högre blir halterna av koldioxid i blodet. Tår och fingrar signalerar först. Det tinglar och pirrar, som ett muskulärt, kroppsligt bubblande skratt. Jag tar två andetag inför den sista 3 minutarn istället för ett. Hör Sofias röst i huvudet: ”Hellre två än att ge upp i förtid”. Sedan går jag ändå upp efter två minuter och andas fritt, medan mina dräktklädda fiskvänner ligger kvar de sista 60 sekundrarna på tabellen.

”En FRC också?”

Mais oui! Andas in, ut och faller ner i vattnet igen, tyngre denna gång, mindre luft och mindre flytkraft. Känner kontraktionerna trippa fram, små och nätta men många. Låter munhålan och läpparna fungera som ett expansionskärl dit luften leds med varje sammandragning av diafragman. Blås upp, svälj. Om och om igen.

2 minuter! säger kapten och jag lyfter ansiktet ovanför ytan, tar av näsklämma och simglasögon, gör ett OK-tecken och säger ”I am OK”. Träning som sitter där den ska sitta, i den berömda ryggmärgen. Koldioxidhalten i blodet är hög, smittar av sig på sinnet. Allt är förträffligt. Allt är bra. Livet är fantastiskt. Jag fnissar till, skrattar högt. Hahaha! Allt är bra!

Att få komma tillbaka till en träningsform efter ett lång uppehåll och bara kunna klicka i det som en gång var, det är oändligt skönt för mitt sinne och min kropp. Det stämmer så bra. Det är ju här jag ska vara. Jag är i havet. Jag är i vattnet, i den andra världen, i den outforskade sista strimman av enskildhet och tomhet. Farväl människobyn, jag ska gå och leka sjölejon nu. Jag har en date med havet, och samtidigt en date med mig själv.

Jag är Klara, en sökare. Ibland förvillar jag mig bort från havets vila och själsliga lisa, trots att jag har ritat en sjöjungfru på magen och döpt henne till Alma – ’själ’ på spanska – för att hon varje dag ska påminna mig om att jag tillhör havet, att det är där jag finner ro.

Nu är jag hemma igen. Tack kära fridykarvänner för att ni finns och för att ni så gärna vill leka med mig. Det betyder så mycket!