Jag har pratat om rädslor en hel del den senaste tiden, med olika personer och av olika anledningar. Jag skulle vilja dela med mig lite av hur jag uppfattar livet och känslan rädsla, och genom ett exempel börja bena ut hur jag närmar mig icke-rädsla. Vilken rädsla är relevant för ett gott liv, och vilken är ett samhällsbetingat påhitt? Jag tror att en rädd person gör sämre val i livet än en trygg person, och jag vill vara med och skapa trygghet, för jag vill vara med och skapa världen.
Jag är inte rädd när jag befinner mig i naturen. Jag är inte rädd när jag befinner mig 5000 meter över havets ytan eller 50 meter under. Jag är inte rädd för min kropp, för jag är inte rädd att den ska svika mig. Jag är inte rädd för att vara obekväm i sociala sammanhang. Jag är inte rädd för att säga min åsikt. Jag är inte rädd för att klä mig, röra mig, uttrycka mig eller på annat vis ”vara” fel. Jag är inte rädd för att leva.
De flesta som möter mig och får uppleva hur jag väljer att agera definierar mig som en orädd person, som en modig människa med ett starkt driv. Det är fina komplimanger, de gör mig glad men också fundersam. Jag märker ju inte längre själv av att vardagsrädslan hålls i schack, vilket får mig att undra över hur det är att leva om en är mer rädd än jag? Mer försiktig? Vilka ramverk har olika personer satt upp för sig själva? Vad tror ni kommer hända om något ”går fel”? Kommer ni dö, hamna på gatan, förlora er familj eller bli av med jobbet? Eller kommer ni dö själsligt och hamna i en situation där ni inte lägre kan följa ert hjärta och er övertygelse, och därmed tynar bort inifrån därför att ni inte längre kan tåla er själva?
Det jag är rädd för är att vara en ”vanlig människa”. Det jag är rädd för är att inte göra mitt bästa. Det jag är rädd för är att var elitistisk och korkad. Det jag är rädd för är att vara en destruktiv kraft istället för en regenerativ kraft.
Jag skiter fullständigt i hur jag blir uppfattad så länge jag upplever att jag följer min moraliska och etiska kompass, och den är inställd, nej, kalibrerad, att peka mot en regenerativ framtid. En framtid där planeten Jorden och alla dess organiska och ickeorganiska komplexa system samverkar och stöttar varandra.
Den senaste stora rädsla jag har stirrat i vitögat i flera år var rädslan för att använda jordens resurser. Skammen över att förbruka istället för att bygga upp. Känslan av att jag, mitt as, mitt vidriga lilla människokräk, redan hade flugit, ätit, fridykt, handlat kläder och utrustning, kört bil, använt el, supit etc i en så stor utsträckning att jag levt långt bortom de resurser som i en rättvist fördelad värld skulle tillfalla mig. Hur skulle jag göra för att fortsätta leva utan att skämmas ihjäl? Jag gjorde en energigranskning av mitt eget leverne och såg med all tydlighet att det var mina flygresor som drog iväg mitt resursanvändande bortom hållbart. Där låg det stora livsstilsvalet. Så jag slutade flyga. Året var 2010.
Livet ställdes på sin spets. Efter att ha levt som en deltidsnomad i 26 år, dvs hela mitt liv, så drogs tidsaxeln och kostnaderna för en resa ut i proportioner som gjorde äventyr omöjliga. Att resa med tåg, segelbåt, cykel och till fots är fantastiskt, men det kostar också på många vis, på andra sätt än flygandet. Jag grät på utsidan och insidan, grät av saknad över bergen, skogarna, floderna, glaciärerna, vidderna, fjällen och de alltid lika välkomnande havsdjupen vilka jag inte längre hade tillgång till. Jag hade ingen möjlighet att ta mig till och tillbringa tid i dessa miljöer, dessa mina djupt respekterade och fostrande platser. Jag var mig själv i detta beslut, men jag vingklipptes brutalt av min egen vilja.
Rädslan att ta mer än vad som var rätt slutade att klösa i min själ, men istället infann sig något annat. En stelhet. En livskramp. Och en elakt vässad attityd som gränsade mot fanatism. Om inte jag fick, varför fick andra? Om jag såg och agerade, varför gjorde inte fler liknande val?
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Att vara född på 80-talet har för mig inneburit att växa upp i en värld som har blivit mer och mer okontrollerbart kaotisk. Det är också en värld som blivit mer och mer uppmärksam på det faktum att vi har fifflat med så många delar av våra ekosystem att vi står på gränsen till en kollaps, om vi inte ändrar livsstil NU.
Att vara uppväxt in en värld där en underliggande sanning är att det inte finns tillräckligt med resurser för alla oss miljarder människor gav mig en inneboende skam för att jag, trots detta, har haft allt jag behövt och mer därtill. En skam för att jag har kunnat leva högt och vilt, medan jorden långsamt går mot ett ekologiskt nedbrutet kaos.
Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att mina val ska bidra till degenerationen av det liv som byggts upp under miljarder år.
Jag har varit rädd för att jag förstör världen. Jätte, jätte, jätte förlamande rädd. Och skam och rädsla ligger nära varandra i känslospektrat. Jag har skämts som fan för att jag finns till, för att jag är en av alla resursslukande människor.
Så varför berättade ingen för mig att det var en myt? Varför var det så hög volym på domedagssnacket och så låg volym för framförandet av de reella möjligheterna? Varför sa ingen att det på riktigt går helt fint att vara med och göra världen helare igen, att vi har en chans genom att bygga matjord, rena luft och vatten, underlätta för etableringen av naturligt växande ekosystem, medskapa sociala relationer som styrker vår förmåga att hitta den roll som vi är ämnade för, återskapa lokalt förankrade ekonomiska system, snäva in huvuddelen av alla resursflöden, fortsätta utbyta kunskap osv. Kort sagt, varför fick jag inte reda på hur vi kan göra för att sluta fucka upp den här planeten och oss själva?
Och: Varför i helvete behövde jag ärva rädslan av att resurserna inte räcker till? Det är klart de räcker till! Och det är klart att jag som är en del av det här ekosystemet också behöver få cirkulera dessa resurser!
Jag är så jävla arg på myten om det hållbara samhället vilket bygger på en ide om att vi ska minska ner oss själva, att vi ska ha ett så litet fotavtryck som möjligt. Det är så urbota korkat, förlamande och idiotiskt.
HALLÅ!!! För i h e l v e t e, vi ska ha ett så stort fotavtryck som möjligt och det ska vara ett positivt sådant!
Sluta sprida idéer och känslor som utgår från rädsla, otrygghet, otillräcklighet och skam. Det är över nu. Våga sträcka på dig och spana ut över metanivåerna av vårt varande. Vi är inlåsta i en samhällsmyt om brist, nöd och knapphet, en djupt liggande sådan, och den är så jädra lurig att se. Jag förstår den säkert inte till fullo än.
Men utifrån vad jag kan se så har jag äntligen, år 2015, kunnat möta rädslan kring att det inte är ok att använda resurser. Det tog fem år av aktiv bearbetning, av filosofiska diskussioner, av läsandet av kloka verk, av möte med permakultur och regnerativ design, av samtal med olika mentorer, lärare, främlingar, kollegor, vänner och familj för att inse att jag, Klara Johanna Hansson, fridykare och klättrare, cyklist och vandrare, ingenjör och trädgårdsmästare, människa och djur, inte är ett elitistiskt svin som lever på andras bekostnad utan helt enkelt en liten men viktig kugge i ekosystemet på denna planet. En kugge som har lika stor rätt som alla andra att ta del av de resurser som finns tillgängliga, och en lika stor skyldighet att se till att bygga upp nya resurser.
Jag har rätt att leva.
Det är så vackert att jag kan gråta.
Jag kan andas igen. Och låta bli. För nu kan jag fridyka igen, och vandra i höga berg igen. Jag kan få vara där det är kort om syre men gott om liv. Där jag är liten som en myra och perspektivet ger ödmjukhet. Och ibland, men sällan, kan jag flyga dit. Och ibland, ibland så finns den platsen just här, på västkusten, i det påhittade landet Sverige.
Puss på er. Nu gör vi något bra!
Nu efter tre veckors arbete börjar en ny känsla smyga sig på. Den kommer då och då och nosar mig lite i nacken. Det är havsandarna som ropar: ”Kom och fridyk, Klara!”
