Jag har genom hela mitt liv fortsatt att likt ett barn fråga: Varför?
Jag ställer den enkla frågan i alla sammanhang, små som stora: I skolan, på jobbet, i naturen, under träningen… Inte alltid högt, ibland är det bara för min egen skull, för mitt eget filosoferande. Det är hur som helst väldigt sällan jag inte ifrågasätter verkligheten runtomkring mig. Ett par undantag är: När jag leder på klätterklippan eller fridyker riktigt djupt, och i båda fall befinner mig i flow. När jag lyssnar på en person med mycket passion som berättar om något intressant. När jag har ifågasatt hela världen i tillräckligt många dagar och behöver en paus!
Det är inte så lätt alltid att umgås intimt med mig, för jag ställer många varför-frågor till dem jag har nära. Dessa frågor kräver ett gensvar, och är man inte beredd att tänka nya tankar och omvärdera sin världsuppfattning så kan det bli riktigt jobbigt att få ”Varför?” slängt i ansiktet stup i kvarten.
Visst, jag förstår att det inte alltid gynnar vare sig mig, andra eller världen att ständigt ifrågasätta allt.
Jag tycker bara att det är så otroligt fascinerande och frustrerande att så många människor väljer att ifrågasätta detaljer istället för system.
Varför lär vi oss inte mer om hur system fungerar, så att vi kan vara kreativa medskapare i utvecklandet av våra samhällssystem? Grundstommen i ett system är ju vad som ger utrymme för hur detaljerna tillåts formas, om vi då inte är nöjda med detaljerna så är det inte dem vi ska förändra utan det bakomliggande systemet. N’est ce pas?
(Bild: Interaction, coevolution and coadaptation of the human social system with the ecosystem, http://gerrymarten.com/human-ecology/chapter07.html)