En guru, tusen ungdomar, Polens främsta kvinnliga bergsbestigare, en holländare på cykel från Nordkap till Sydkap, en indisk expert på andningstekniker. Vad har de alla gemensamt? Jo, jag hittade dem allihop på ”Live & Act Festival” som gick av stapeln i södra Polen under helgen den 20-21e juli. En festival som organiserats helt på ideell basis av ett antal personer engagerade inom Art of Living.
Mitt uppdrag under helgen var fantastiskt roligt; Jag höll två workshops i permakultur och satt även med i en paneldebatt. Det var så befriande att få vara hela Klara, att få prata både om permakultur OCH fridykning, min andra stora passion i livet.
Jag älskade varje minut tillsammans med det här stora gänget av personer som alla ville finna en väg till det goda livet. Vi pratade, skrattade, diskuterade, dansade och tiden flög iväg… vilken vacker helg!
Jag ser verkligen fram emot att få återvända till nästa omgång sommaren 2014 🙂
”This cake wants to fly!” ropade Art of Livings grundare och kastade tårta på publiken. I like!
//klara (som nu har lovat att simma över engelska kanalen tillsammans med bergsbestigerskan :))
Jag är Biståndsingenjör. Det betyder att jag har läst en massa ingenjörskurser under min utbildning; Matte, hållfastighet, materiallära, mekanik, ritteknik… För att även ta hand om mitt ”mjuka” tänkande så har jag ett antal mer ovanliga kurser i min examen; Mykologi, katastrofmedicin, latinamerikansk litteraturhistoria, tango. Japp. 7,5 hp TANGO ligger till grund för mitt examensbevis. Är det inte fantastiskt! 🙂
Jag läste nämligen ett år i Argentina, och ska man bli ett med kulturen så är det ett antal saker som ingår i det argentinska startkittet. ¡El tango, mate y el asado son cosas re importantes!
Asado = Grill
Om det var något jag blev expert på så var det att bygga upp riktigt schyssta glödbäddar på vilka vi grillade stekar, korvar, njurar… Här var det inte tal om att slänga fram en påse med grillkol ner i en Weber, nänä, ska man grilla då har man en ordentlig uppmurad eldstad och ved! I ena änden håller man konstant igång en liten eld, i den andra änden har man sin glödbädd. På så vis kan grillmästaren hela tiden flytta över glödande kol från elden och fylla på sin bädd till önskad temperatur. Smart!
En riktigt lyckad asado handlar inte bara om fantastiskt gott kött, det finns ett tillbehör som är en riktig gudagåva:
¡Chimmichurri!
En salsa som sedan 1800-talet tillretts med en mängd varianter och som varje argentinare värd namnet lär sig att svänga ihop redan som barn. Det är helt klart den godaste salsa jag stött på under mina resor i världen. Dessutom är den busenkel att tillaga:
Recept:
Persilja, ett par knippen
Koriander, ett knippe
Vitlök, en hel lök
Olivolja, ett par deciliter
Citronjuice, ett par matskedar
Rödvinsvinäger, en matsked
Chiliflagor, så mycket du klarar av
Salt, för att lyfta smaken
Här kan man inte göra fel, experimentera med olika mängder och olika kryddor. En del föredrar oregano istället för koriander, en del vill ha tomater i, somliga låter den dra i tre dagar innan förtäring, en del vill ha i en nypa socker… Jag brukar stoppa persilja, koriander och vitlök i en mortel och trycka till allt ordentligt så att smakerna verkligen kommer fram, sedan hackar jag ner övriga ingredienser, rör om och låter det stå svalt minst ett par timmar. När grillens godbitar har landat på tallriken tar man chimichurri ovanpå och låter sig väl smaka – det är en bit av Argentina rätt ner i magen!
Fantastiskt gott på glass eller i sallad, din egengjorda
granskottssirap
kommer att göra succé! Denna kalla vår har förlängt säsongen för att kunna plocka granskott (med markägarens tillstånd!) av vilka du enkelt gör en god sirap:
– granskott
– limeskivor
– råsocker
Varva skotten med socker och citron i en tättslutande burk. Vänd eller skaka varje dag till sockret har smält, sila sedan av och tappa upp på flaska. Mums!
”En tid i juni står granskogarna salladsljusa;
överfulla av guldgröna årsskott
lyser de gladare än lövskogarna.
Då doftar av vårlig mjällhet
den yttersta grankvisten i kådans ungdom
innan den hårdnar till granris, gravris.
Ljus är den tid då granen pryder sig själv.
Då granen själv står i högtid med ljusa kläder”.
Harry Martinson, ur diktsamlingenGräsen i Thule (1958)
En annorlunda After Work inleddes vid halvsex snåret i fredags. Solen sken, himlen var blå, sommaren hade kommit till Göteborg!
Emma och jag satt på en liten filt och knaprade på diverse plantor vi hittade runtomkring oss (kanske svalkade vi oss med en glass också…) medan vi inväntade våra deltagare. En efter en började de att droppa in, till slut var vi 30 personer som stod på Linneplatsen, redo för kvällens stadsvandring med tema Stadssallad.
Under ca 1,5 h tid levererade vi namn, recept, anekdoter mm, allt för att föra in de vilda växternas potential som verkligt god och nyttig MAT!
För att ge våra åhörare chansen att fokusera på att lyssna och smaka så utlovade vi en lista på alla de växter vi nämnde under vandringen. Här är den:
Vilda växter:
BokLommeKirskål
Lind
SkräppaBrännässla
Vitplister
Alm
Löktrav
Våtarv / Nate
Svalört
Kärleksört, förvildadHundkexGrobladMaskrosRölleka
Från trädgården:
Funkia
KärleksörtDaggkåpa
HumleRosTulpan
Syren
Kommer ni ihåg vad allt användes till? Få se om ni kan kommentera här nedanför och hjälpa till med listan! 🙂
Tack till alla deltagare för en jättefin, inspirerande och rolig kväll!
//Klara
1a maj. Våren börjar få övertoner av sommar; Ljummen vind, grönska och varma stenar. Solen sticker oss i ögonen när vi rullar ner till havet vid Kårevik på Tjörn. Likt busiga apor skuttar vi fram över klipporna, tjattrar och skrattar ju närmre havet vi kommer. Ytan krusar sig lätt i naturhamnen och sikten i vattnet är fenomenal. Av med kläderna och på med våtdräkterna!
Tre havsälskande vänner som simmar upp och ner utmed klipporna, tittar på långbenta spindelkrabbor och stissiga fiskyngel, böljande tång och förrädiska små brännmaneter. Vi skrattar så vi kiknar, så lyckliga av att vara i vårt älskade hav, att få se hur det vaknar till liv igen efter vinterns sömn. I solgasset blir vi inte ens kalla, i nästan en timme kan vi ägna oss åt att fridyka, känna på att falla ner mot djupet och segla in i bliss när vi likt lodräta vågor simmar tillbaka mot ytan.
Till slut blir det oundvikligen dags att gå upp, men ett sista, lugnt svep i den grunda naturhamnen hinns med. Där ligger något spännande mellan tångruskorna, ett par ögon som glasartat stirrar tillbaka från botten. Inte en rörelse avslöjar rödspättan, den är fortfarande vintersömnig och slö, den brys sig nästan inte när jag sluter handen runt dess stjärtfena och lyfter upp den till beskådning. Tre par människoögon inspekterar den vackra plattfisken, ser hur fenorna rullar som i en våg när den gör ett oengagerat försök att simma ner mot botten. En fantastisk varelse! Handen släpper taget och likt ett löv singlar spättan iväg.
”Men hörni, såg den inte väldigt god ut?!”
Jo, nickar alla, det gjorde den. Stor och fin, alldeles lagom för att ätas upp.Och så dyker jag efter fisken, plockar upp den igen, dödar den med en kniv och slänger tillbaka renset i vattnet. Tack havet för din fina present!
Klara har härmed plockat sin första fisk. Success!
Den var precis så god som den verkade, stekt i ugnen med vitlök och salt, sedan indränkt i smör. Det blev en hel vild meny som serverades till vackra spättan;
– Rödspätta från Tjörn, indränkt i smör och vitlök – Strandkål från Tjörn, marinerad i rapsolja från Sven Åke i Skåne,
samt med en nypa havssalt och ett par matskedar grovkornig senap – Funkia-skott, krispigt smörstekta som sparris – Hembakt maskrosbröd med ca 2 l maskrosblommor i degen
– Vild sallad från trädgården; löktrav, gräslök, maskrosor
och tusenskönor med en gnutta rapsolja – Mammas stuvade champinjoner
Vilken inledning på sommaren! Det är ju så fantastiskt gott att äta det man plockat eller odlat själv, maten som man har sett på nära håll i naturen! Låt inspirationen och kreativiteten ta era hjärtan i besittning, ät det vårgröna vackra, det oemotståndligt smakfulla, det ljuvligt färska!
Efter att ha blivit inspirerade av en grymt bra lineup på Pecha Kucha #31 här i Göteborg så ringlade sig kön fram likt en mask utanför Park Lane vid åttasnåret. Back stage satt kvällens talare och smidde planer om hur cykelnätet i Göteborg ska kunna utvecklas, garvade år varandras nervositet, diskuterade bästa sättet att gräva upp en backe, pratade om språkets värde och hur svårt det är att gå ur sin komfortzon och ta över någon annans vardag. Ni vet, sådana ämnen som kommer upp om man sätter ett gäng halvnördar i samma rum. Nu menar jag nörd på ett väldigt positivt sätt, det är fantastiskt att få prata med någon som sitter på en djup kunskap!
20:20 började som vanligt den första presentationen på formatet 20:20 – tjugo bilder i tjugo sekunder var. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och hitta den röda tråden, take it from one who tried…
Kvällens talare:
01. Peter Korn
02. Siv Burell
03. Tomas Lindroth
04. Björn Siesjö
05. Klara Hansson
20 MIN BEER BREAK
06. Jeanette Fagerström
07. José Seruda
08. Annelie Hulthén
09. Helena Andersson, Sebastian Popescu & Evelina Valtersson
Jag hade förmånen att få prata innan pausen och drog igång på temat ”Den ätbara staden”. Eftersom jag jobbar med Permakultur – ett designverktyg för att skapa hållbara levnadsmiljöer – och försöker leva som jag lär, så har jag tagit all min kunskap och applicerat den i staden. Kortfattat: Klara + Permakultur + Stad = Mat!
Mat mat mat, överallt! Det gäller bara att öppna ögonen och ta för sig! Det finns vild mat, hemodlad mat, dumpstrad mat, bortglömd mat, trädgårdsmat… just nu är det säsong för den vilda maten; Vårens primörer som smakar himmelskt gott! För att åhörarna verkligen skulle få veta hur läcker sallad som väntar dem runt husknuten så bjöd vi helt sonika på stadssallad. Just den här gången hade den plockats på vägen mellan Park Lane och mitt hem i Örgryte.
och sist men inte minst
Libbsticka (som min vän Filip just hittat utanför Världskulturmuseet)
Som ni förstår är det bara att sätta igång och piffa upp en annars ganska smaklös salladsskål med nya, fräscha blad som odlats av ingen annan än naturen. Man kan säga att det är naturens egen guerilla gardening i en stad byggd av betong och asfalt…
Smaklig spis! Kom för all del ihåg att skölja av bladen ni plockat.
On bended knee is no way to be free
Lifting up an empty cup, I ask silently
All my destinations will accept the one that’s me
So I can breathe…
Circles they grow and they swallow people whole
Half their lives they say goodnight to wives they’ll never know
A mind full of questions, and a teacher in my soul
And so it goes…
Don’t come closer or I’ll have to go
Holding me like gravity are places that pull
If ever there was someone to keep me at home
It would be you…
Everyone I come across, in cages they bought
They think of me and my wandering, but I’m never what they thought
I’ve got my indignation, but I’m pure in all my thoughts
I’m alive…
Wind in my hair, I feel part of everywhere
Underneath my being is a road that disappeared
Late at night I hear the trees, they’re singing with the dead
Overhead…
Leave it to me as I find a way to be
Consider me a satellite, forever orbiting
I knew all the rules, but the rules did not know me
Guaranteed
When Emma and I sat out on our journey of creating Gemeko, I was simultaneously leaving another world behind. The world of competitive freediving. Since I first started diving on one breath back in 2003 I’ve been getting better and better, meter by meter and second by second. In average I added another 10 meters in depth every year, and in 2009 I reached my deepest most magic 73m – one of the loveliest dives I’ve ever had!
But after that dive which was during the World Championships of 2009, located at Dean’s Blue Hole in Bahamas, something shifted in me. I started pushing towards being the best, I started competing against others instead of competing against myself. And so, my ability to dive in a relaxed state of mind started to crumble…
However, during 2010 I gave myself some space, knowing I hadn’t trained very much in the water it felt OK to not add meters in the depth disciplines nor in the pool disciplines. And in the end, not pushing it to hard led to a very good total ranking of all six disciplines that year: 3rd best in the world!
Now, if you want to stay in the top league of whatever sport or profession you’re in, you’d better perform! If not – your out in the cold again. Or at least those were the facts my mind started accepting, and as my subconscious took it in I was struggling with wanting to only do nice dives for my own enjoyment compared to doing more forced dives to reach a high score.
In September 2011 I took the train from Gothenburg to Calamata, Greece, having decided that I was fit for another WC in the depth.
I was not.
I couldn’t get my head around why I was there freediving? I thought I did it because I loved the ocean, loved the pressure hugging me in the depth, loved soaring through the smooth water, loved being with my freediving tribe, loved pushing my body and mind… I wanted to dive for all those reasons but the truth was, I was competing to prove myself to others.
Very – bad – idea!
That attitude will take you nowhere near the bliss of a perfect dive! I finished of the WC with a 50 m dive and went home. The process of straightening out the equation of [Klara + freediving + competition = Fun] started at once, and it’s still ongoing.
This weekend I have been judging the Swedish Mastership in Pool-Freediving, and guess what: It was FUN!
I did not feel a sting of angst for not competing myself, I was just happy for all the 40 athletes who did. It felt very, very good… I got my ocean back!
What has this got to do with Gemeko? Why am I writing about this topic here? Because Gemeko is a company which has a holistic vision of the future – and in that vision, one of the most important things is that the employees should feel great, be happy and live a fulfilling life. And for my part, freediving is an essential part of who I am and thus needs to have an uncontested space or place in my life.
Ha! tänker jag vid frukostbordet när jag bläddrar igenom en gammal Ny Teknik (Nr 8, 2012), jag visste väl att jag valde rätt utbildning en gång i tiden. Det spelade kanske inte så stor roll just vilken ingenjörsutbildning jag valde, för jag misstänker att utgången av det hela hade varit samma som idag. Jag hade ändå startat eget och försökt att komma fram till nya vägar att vara företagare. Jag är av naturen lite motvals, väljer det lilla alternativet, väljer tvärtemot den stora massan, väljer att välja bort mycket av massmedias hysteriska budskap. För som jag ser det ligger ju världen rätt risigt till, den behöver hjälp för att må bra igen. Och då duger det inte att drunkna i fel information.
”Perfekt om du vill rädda världen”
Jaaaa det vill jag göra! Jag vill ju rädda världen! Precis som så många andra. Det känns rätt gott i hjärtat att Linköping Universitets rektor, Helen Dannetun, uttrycker en tanke om att ”idag vill ungdomar vara nyttiga och bidra”. För att vara ärlig så känns det förbannat bra om det är så det är. Lite som att det är en ny uppgraderad generation 40-talister som är här för att bygga vår värld på en stabil grund och få den att hålla ihop, tillsammans. Med ett gemensamt ansvar. För att vi alla mycket väl vet, vet precis hur illa det står till med oljeutsläpp, utfiskning av haven, jorderosion, avskogning, luftföroreningar… och nu äntligen är det fler som väljer att öppna upp för verkligheten och släppa in den i sig själva, fler som vågar och kan reagera på allt som har gått snett och som grupp agerar för att få balans i systemet igen.
Jag vaknar upp under duntäcket i mitt vinterkyliga rum. Vad är det som låter så fint? Fönstret står på glänt och utanför sjunger en hel kör av fåglar, framförallt koltrastens drill slår igenom. Jag ryser, myser och tänker på andra mornar då jag väckts av fåglar. Våren 2005 till exempel; Sovande i ”alberguen” utmed de spanska landsvägarna var det ofta kyligt på morgonen, men fåglarna sjöng alltid för mig när jag klev upp och startade dagens vandringsetapp.
I april 2005 bestämde jag och min vän M att vi ville vandra el Camino de Santiago, en pilgrimsled vars ursprungliga sträcka går från Sant Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostella i Spanien. Vi packade varsin ryggsäck, snörde på oss kängorna, stoppade fällkniven i fickan och åkte iväg.
Vi anlände med tåg till Saint Jean där snälla människor pekade oss mot en liten källarlokal i vilkan fem söta gubbar satt och väntade på att få registrera pilgrimsvandrare. Jag och M betalade en slant, lovade dyrt och heligt att uppföra oss väl utmed vägen, och släpptes så iväg med varsitt ”Credencial del Peregrino”.
Vandringen börjar med att man sniglar sig uppför de nordliga utlöparna av Pyreneerna. Unga och friska satte vi av i alltför hög takt för vårt eget bästa. Pensionär efter pensionär vandrade stadigt förbi oss med små tomtesteg och lyfte handen i hälsning mot oss där vi stod och kippade efter andan utmed vägkanten. Note taken: Walk slowly but steadily!
Att det var just pensionärer som gick förbi oss kan bero på att de flesta vi mötte utmed vägen var av det äldre gardet. Jag och M, 21 år gamla, fick glada tillrop från höger och vänster ända från start till slut. Det var ju så kul att de unga hade hittat vandringen! Och vi hade verkligen kul, trots en första vecka med skavsår på fötterna och ett väder som ibland var mördande hett, ibland isande kallt. Det spelade liksom ingen roll – vi hade ett enkelt mål, och det var att vandra!
Varje dag.
Etapp efter etapp, mil efter mil. Varje dag steg vi upp, packade sovsäckarna, åt något litet (gärna cafe con leche y magdalenas… mmm!) och vandrade iväg åt det håll de gula pilarna pekade. Las flechas amarillas – de gula pilarna – är pilgrimmens bästa vän näst efter ett par sköna skor. Utan dem skulle vi tappat bort oss gång efter annan, men (nästan) överallt stod de att finna. Spanjorerna utmed vägen såg till att underhålla dem, de fanns målade på vägen, på stenar, på träd och på väggar. Om det visar sig att man ändå gått vilse så är snäckan – la concha, ett annat säkert tecken att följa. Ser du en snäcka målad så skall du vandra i den riktning som åsarna utmed skalet markerar, i det här fallet åt höger, ungefär som om du håller upp din egen hand framför dig och vandrar dit fingerspetsarna pekar.
Från Saint Jean leder vandringen i stora drag via Pamplona – Logroño – Burgos – Leon – Ponferrada – O Cebreiro – Portomarin – Melide för att sluta i Santiago de Compostella. Utmed vägen går det bra att sova på små alberguen – enkla vandrarhem, eller ibland i ett församlingshem, i en kyrka eller på annan lämplig plats. Hotellen erbjuder också sina sängar till pilgrimmerna men det passade oss att ha en lägre standard. Det kändes mer rätt! Varför ge sig ut på en vandring där man skalar ner behovet av ting till ett minimum om man ändå varje natt går in i lyxen igen?
El Camino Francais - Från öster till väster, 90 mil tvärs över den Iberiska halvön
Nej, för mig handlade den här 90 mil långa vandringen om att få tid att tänka och reflektera. Över mitt liv, var jag var på väg, var världen var på väg, över samhället, över behov, över tid… och tid var precis vad jag hade gott om. Tillsammans med M och andra diskuterade jag allt jag hade i huvud och hjärta, fram och tillbaka, tills det inte fanns något mer att berätta för stunden. Då började vi hitta på långa historier istället, om hetlevrade spanjorer och väna jungfrur, för det var en typ av sagor som passade in i de medeltida städer vi vandrade genom. Det var så otroligt skönt att bara få landa i nuet, dagarna följde samma mönster om och om igen. Vakna, packa, äta, vandra, äta, tvätta, sova. Slut. Monotonin gav utrymme för samtal och nya tankar föddes. Jag blev en mer hel människa på kuppen.
Varje dag får man en stämpel i sitt pilgrimspass - ett bevis på att man kommit vandrande
Den ursprungliga sträckningen slutar i Santiago de Compostella, men jag är inte en troende kristen så för mig var det inte så starkt att nå fram till platsen där Jakobs reliker förvarades. Denne man var en av Jesus apostlar och pilgrimsvandringen härstammar från den väg han reste genom Spanien, och avslutas därför vid hans grav. För de vandrare som har en annan trosåskådning eller som är ateister kan jag varmt rekommendera att följa pilarna i några mil till, ut till havet.
Finisterre.
Slutet på jorden. Mötet mellan hav och land. Där slutade min vandring. Jag, Klara av havet, född på jorden, behövde få omfamnas av den salta Atlanten!
Vad jag bär med mig starkas är kanske vandringens första insikt – vill jag nå mitt mål så gäller bara en sak: Slowly but steadily!
Till sist, ett par ord från hjärtat, från dagboken:
Lördag 28/5
Vi är uppe på en bergsrygg. Måste skriva nu! Ljungen flyter ut överallt på bergssidorna, skapar läcker färg. Det är lite kyligt. Det är så VACKERT! Det ligger moln i dalarna, lite ynka snö på topparna. Småfåglarna säger tvitt tvitt tvitt sjunger en sång. Känns som en fantasi. Estoy caminando!
Mitt uppdrag under helgen var fantastiskt roligt; Jag höll två workshops i permakultur och satt även med i en paneldebatt. Det var så befriande att få vara hela Klara, att få prata både om permakultur OCH fridykning, min andra stora passion i livet.
Jag läste nämligen ett år i Argentina, och ska man bli ett med kulturen så är det ett antal saker som ingår i det argentinska startkittet. ¡El tango, mate y el asado son cosas re importantes!
Asado = Grill
Recept:
But after that dive which was during the World Championships of 2009, located at Dean’s Blue Hole in Bahamas, something shifted in me. I started pushing towards being the best, I started competing against others instead of competing against myself. And so, my ability to dive in a relaxed state of mind started to crumble…
In September 2011 I took the train from Gothenburg to Calamata, Greece, having decided that I was fit for another WC in the depth.
This weekend I have been judging the Swedish Mastership in Pool-Freediving, and guess what: It was FUN!
