A conservationist?!

I am sitting here all on my own, sipping on a glas of red wine, silently relaxing in our summer home in Bohuslän. Soon, this will be our permanent home. 

I am finding it hard these days to take the time to reflect upon life, dreams, the state of the world, my own direction and other such larger-picture perspectives. I miss it, but also don’t have the time to miss it.

Having a baby daughter to care for together with my partner whilst running a market garden at work, I’m deep in the canyon of my own life. Hmm. Somewhere up there other things are going on, but I’m not fully aware anymore. It is admittedly somewhat scary to feel out of touch, but I can see that it’s a parental phase and that I’ll come through. Anyways.

Pause. A deer runs past in the low evening light, completely ignoring me.

Perhaps this cycle in my life begun after our long journey, coming home, r e a l l y wanting to dig my heels in and give the idea of small scale farming a solid chance. It’s such an absorbing and broad field of knowledge, so many things to learn and to try. By now I have worked my as off as farmer and manager for roughly three and a half years. It’s been extremely rewarding and enlightening, but since I’ve also become a mother during this time some perspectives have shifted. I’ll be giving small scale farming my best until the end of this year, then comes the next chapter in Klaras life. 

You see, I’ve signed a new job contract, and I feel so proud!

It’s the kind of job I’ve been dreaming of since being a kid, way before wanting to try market gardening and farming as a meaningful living. It’s the kind of job that calls into action all the observations and experiences undertaken throughout a life lived in awe of nature. In a way, it’s just a continuation of the work as a market gardener, because it speaks to the same values of keeping things simple, local and connected. In this new role, however, I’ll be focusing far less on producing biomass in the form on food and instead I’ll direct my energy into stabilizing and regenerating ecosystems because of their own intrinsic value. What’s the job title?

I’m gonna be a conservationist. M-hm. Yes.

YES!

A conservationist working for Västkuststiftelsen, a foundation in charge of the maintenance of roughly 270 different nature reserves along the Swedish west coast. Twenty or so off these reserves just south of our summer home will now fall under my care. Weeee! I’ll be joining the organization part time come November, simultaneously finishing the EU- project which spawned the Model Farm, and then shift over completely from the first of January. The job means I’ll be planning, doing hands on work solo and/or together with colleagues and that I’ll meet up with contractors and farmers involved in the management and maintenance of the reserves. It seems like I’ll be doing a lot of what I am good at, in places which I absolutely love, and so honestly: I am f-cking thrilled!

I have been keeping this to myself and my closest circle for a month, because most of the people I’m currently working with are on vacation and I wanted to break the news that I’ll be leaving in a nice way. But, c’mon, I’m excited, I wanna tell the world! This job is our ticket out of Gothenburg, this job allows Tim and I to move with Maya up to our house in Bohuslän. Fi-na-lly.

A toast, to not forgetting the larger perspective and to the sweetness of living your dreams!  

Integrationen av Market Gardening i en permakulturdesign

I det här inlägget vill jag utgå från en presentation jag nyligen höll för nätverket och plattformen FoodShift.se. FoodShift arrangerade en träff i Göteborg med fokus på bioregionalism och regenerativa livsmedelssystem, och jag som länge grunnat på hur vi kan använda permakulturdesign för att arbeta regenerativt med matproduktion fick möjligheten att presentera tankar kring kopplingen mellan Market Gardening och permakultur.

Som ni märker är det en mängd olika begrepp jag just hänvisat till. I texten nedan kommer jag att fortsätta beröra dem, och mer utförlig information om hur de definieras och används går att finna via sökningar på webben. För mig är senhösten och vintern en tid för förkovran och att lära nytt, är du sugen på samma upplägg så hugg tag i dessa begrepp och grotta ner dig! Det finns både filmklipp och texter att ta del av.

På bilden ovan står David Holmgren, medgrundare till konceptet permakultur, i sin köksträdgård framför sitt egenbyggda hus på gården Melliodora i Australien. Min man Tim och jag deltog år 2017 i en permakulturutbildning som var baserad i området kring Melliodora. Vi åkte på studiebesök till en mängd olika platser, verksamheter och gårdar som en del av kursen, och det följande året fortsatte vi att både besöka och arbeta på olika permakulturdesignade gårdar. Jag tog med mig många insikter kring hur ett funktionellt småbruk kan byggas upp och skötas, och det har i sin tur lett mig vidare till att fokusera på hur Market Gardening/småskalig grönsaksodling kan integreras i en permakulturdesign för ett småbruk, med syfte att öka framför allt den ekonomiska resiliensen. Om vi struntar i idealismen som ofta följer med tankar kring permakultur och istället fokuserar på hur vi ska skapa intäkter nog för att kunna leva på vårt småbruk och ha råda att betala räkningar mm, hur kan vi göra då? Hur går vi från att vara månskensbönder med ett externt jobb till att kunna försörja oss utifrån vår gård?

David förklarar att permakultur som koncept uppkom i skärningspunkten mellan ekologi, jordbruk och landskapsdesign. Ordet är en sammanslagning av permanent och agriculture -> permaculture. På de 40 år som gått sedan han och Bill Mollison skrev en första bok om permakultur så har begreppet vidgats från att fokusera på jordbruk till att omfamna hela den mänskliga kulturen, dvs permanent och culture -> permaculture. I blomman ovan syns alla de delar som samspelar för att vi ska kunna skapa en välmående mänsklig kultur som håller sig innanför de planetära gränserna. Till höger syns en modell för hur permakultur som koncept är uppbyggt utifrån etik och principer, fria från religiösa eller politiska kopplingar.

Grundbulten i permakultur är de tre etiska pelarna:

  • Omsorg om jorden
  • Omsorg om människan
  • En rättvis fördelning av resurser

Etiken förankras genom ett antal principer, t ex “Skapa inget avfall”, “Använd små och långsamma lösningar”, “Fånga in och lagra energi”, “Använd och värdesätt förnybara tjänster och resurser” och “Lägg mönstret först, fyll i detaljerna sedan”.

För att komma igång med sin egen permakulturdesign kan man t ex använda sig av följande iterativa designprocess: OBREDIMET

  • O: Observation av systemet du befinner dig i.
  • B: Boundaries. Gränser för designen, t ex fastighetsgräns, tidsgräns, tillgängligt kapital, klimat.
  • R: Resurser. Vad finns tillgängligt inom systemet? Lista alla resurser så att du synliggör dem.
  • E: Evaluation. Utvärdera samspelet mellan de resurser som finns tillgängliga inom ditt avgränsade system, t ex personella resurser i förhållande till materiella och ekonomiska resurser i ett företag. Vad rör sig in i systemet och vad rör sig ut ur systemet?
  • D: Design. Skapa en första design för hur resurserna på bästa vis kan samspela i det fysiska eller virtuella rummet.
  • I: Implementation. Genomför din design!
  • M: Maintenance. Underhåll systemet du håller på att omforma och bygga upp.
  • E: Evaluation. Hur gick det? Blev det en funktionell utformning eller behöver något ändras?
  • T: Tweak. Justera din design efter behov.

När du genomgått en första iteration av processen är du tillbaka vid observationsstadiet och kan påbörja nästa varv i designspiralen, eller hoppa runt mellan de olika stadierna för att göra uppdateringar och justeringar. Denna designprocess baserad på akronymet OBREDIMET hjälper dig att hålla koll på var i ditt arbete du befinner dig, använd det som ett dynamiskt hjälpverktyg snarare än en statisk processkarta.

Sedan jag själv först läste ordet permakultur i en bok om byggekologi så har jag förkovrat mig rejält, både genom utbildningar, konferenser, lärarsamarbeten och självstudier. Ovan ser ni några av de böcker som varit avgörande för mitt tänkande, och även ett par podcasts vilka gett utrymme till att lyssna till en massa kloka bönder och forskare medan jag själv arbetat hands-on som odlare.

All denna fördjupning i det breda ämnet permakultur leder självklart till nya idéer och tankar om hur jag själv kan bidra till att skapa ett positivt fotavtryck på den här planeten. Jag tycker om att vara i naturen och har därför valt att fokusera på ämnet mat och odling, vilket har lett mig vidare till självstudier inom bl a regenerativt jordbruk och Market Gardening.

Själva idén om ett permakultursamhälle är attraktiv för många, vi kan lite suddigt se oss själva leva i ett fint samspel med naturen i en nutida Edens lustgård. Men när det kommer till kritan så finns det väldigt många tänkare i förhållande till görare. Jag vill uppmuntra fler till att faktiskt sätta igång praktiskt med permakultur, och en instegsmodell är att integrera grönsaksodling enligt modellen för en Market Garden i din permakulturdesign. Då uppstår möjligheten att bygga upp ditt eget odlarföretag där du i första skedet fokuserar på snabba, ettåriga växter för att sedan över tid kunna integrera fler och fler perenna grödor och på så vis etablera ett människoinkluderande ekosystem som tillgodoser våra behov av mat, fibrer, timmer, medicin etc samtidigt som andra organismer också får ett självklart livsutrymme.

En Market Garden är en biointensiv grönsaksodling uppbyggd med permanenta bäddar, där hög input leder till hög output. Effektiv och tydlig planering samt införsel av kompost, fröer, vatten mm leder till höga grönsaksskördar och intäkter därefter. Du arbetar med den mänskliga skalan, använder mycket handkraft och enkla redskap istället för att fokusera på större traktorer och större areal. En Market Garden kan t ex etableras på 1000 kvadratmeter och sedan över tid – om möjlighet till utökning finns – växa sig större.

I en permakulturdesign ser jag en Market Garden placerad i zon 1-2. I takt med att du etablerat denna grönsaksodling och fått bra snurr på dess skötsel så har du möjlighet att tack vare observationerna du hunnit göra utveckla din design för zon 3-4. Då kan de permanenta bäddarna i zon 1-2 användas som en del i ett mönster för inkluderingen av fleråriga grödor i zon 3-4 där anläggning, skötsel och skörd förenklas tack vare den tydliga bäddstrukturen.

Din Market Garden kan svälla till att bli en Permaculture Market Garden som spänner över ett helt ekosystem.

Det jag föreslår här är ingen enkel quick fix för att etablera permakulturdesignade platser, men det är en möjlig väg framåt. Att arbeta med grönsaksodling är stundtals ett tungt och slitigt arbete där du ska uppfylla entreprenörens samtliga roller under osäkra löneförhållanden. Det kan också vara det bästa som har hänt dig i ditt yrkesliv! Ett arbete i samklang med årstiderna, till stora delar förlagt utomhus med en hög grad av självbestämmande, en stor utvecklingspotential tillsammans med driftiga samarbetspartners och en ständigt tillgång till högklassiga livsmedel, c’est pas mal.

Det här inlägget hoppas jag inspirerar dig att leta efter mer kunskap och att bygga fler egna erfarenheter kring alla dessa begrepp som jag nämnt. I en värld som kan tyckas orolig och instabil är det givande att se till konkreta positiva åtgärder vilka är möjliga att genomföra i nutid. Vi är många som gemensamt arbetar med detta omställningsarbete, och även om vi är så små att vi till vardags inte syns i mediebruset så existerar vi, det gäller bara att hitta vägar in i detta mångfacetterade starka nätverk av tänkar-görare! Välkommen du med, alla kan göra skillnad.

Klara

Synthesizing through climbing

’Of belay’, I shout down to Tim, who’s on a ledge sixty meters below me. I’ve built an anchor in a seeping crack, and as the sun is approaching its apex the heat is creating a humid microclimate smelling of childhood aquariums. I look at my dirty taped up hands and belay Tim up the pitch, thinking of nothing much but at the same time processing ideas, while feeling his movement through the ropes.

This simplicity of being a mountain person is what sustains my thinking and analyzing of a larger perspective these days. At work, I’m embodying the outcome of these thoughts, but the perspective is so close and so day-to-day oriented that I find it hard to really zoom out while being at the farm. I can take in and store information and experiences, but I can’t synthesize them. Hence my need for time off in the mountains, for climbing.

Tim reaches the anchor and we swiftly shift gear and sip some water before he takes off on the next pitch. I feed out rope and glance at his movements, enjoy the sight of him solving the puzzle to smoothly flow up the rock face.

At Reven, 6-.

Professionally, right now and for the past few years, I’ve been a farmer. I love to grow food as a way of activism, a way to fight climate change by storing carbon in the soil, a way to feed my fellow human beings and other creatures and critters whilst providing a solution to the globally engulfing mess that we’re all in. I’ve spent my whole life learning and looking for answers to the question of how I can be a part of creating a positive change in this world. Some call me naive or pretentious, some get scared by my strong will to reach this seemingly far-flung goal, yet many more seem to get inspired by my meandering but relentless effort to do something. Part of what I do is to write about this human experience of mine, of the way my thinking is changing with every year that passes while I continuously learn more about different aspects of life, my own and the biosphere’s. Nothing is ever going to be certain, I can’t know that I’m doing the right thing, but I trust science and I’m trying my best.

’Watch me now, I’m on blue’ I hear from above. ’It’s a super wet slab traverse here, if I fall I’m on the blue rope’. I shift my stance, ready myself. But Tim just smears his way over the wet section and reaches the next one bolt anchor. I hear the sound of clinging cams and nuts, some muttering, a satisfying carabiner click and then ’Safe! You can take me of belay Klara’. I unclip the ropes, stash my ATC on my rear loop, tie up my shoelaces again and prepare to clean out the anchor and follow up the granite wall.

What does farming and climbing have in common? For starters, farming in the Market Gardening style using low tech, bio-intensive, efficiently standardized practices requires a strong body. There’s a lot of shoveling, digging and dragging heavy things around going on on a weekly basis. The beds need new layers of compost before replanting, the harvesting can easily add up to hundreds of pounds of produce being moved around, heavy sandbags holding down remay might come on and of multiple times during a week and transplanting into dry clay soil often require hours of murderous stabbing to get the little plants safely positioned into their new spot. If I hadn’t been a climbing, freediving outdoors loving yoga practitioner, I would have been screwed. I simply can’t be a farmer without being an athlete. I’ve never managed to figure out how others do it, stay strong and fit and keep away from injuring themselves whilst only farming and not doing any kind of movement based activity on the side. The old cliché of ”Work hard, play hard” describes my life situation quite well. I need a balance.

As I heel hook my way up a slabby arête I’m focusing only on what my body is doing, where my limbs are, how I’m shifting my body weight to access stability. I heave myself into a crack, dig in deep to be able to retrieve the cam that Tim has placed in there with his long arms, and continue up a burly and wet section of gently weathered flaky granite. Beautiful! I follow on the wet traverse, smearing in puddles of water, giggling. How I love these little adventures within the adventure, the unexpected conditions creating an edge to what we’re up to. It was raining further northwest in Norway so we opted out of Romsdal and went to Nissedal. It’s the place where most people in this part of the world goes to have their first multipitch trad experience, but I’ve never been before. After laughing exhaustedly at the howling winds and spindrift of the Fitz Roy massif, trying to climb easier routes up Aguja Guillaumet and Aguja Mermoz, this little wet slab section seems like a very straight forward problem. It’s like anything in life, once you push forward and gain confidence in unknown terrain you can later relax in a less complicated situation, knowing that you’ve got this.

That’s how I feel at work. I’m busting my ass running a small scale Market Garden for the City of Gothenburg, a project funded by the EU for three years. I’m delivering veggies to nearby preschools and schools, testing the thesis that a municipality can achieve better results both economically, socially and ecologically by running their own farming operation rather than buying in food from external sources. Can we opt to pay a salary instead of paying for vegetables, and if we do, what else can be achieved at the same time? Can we run this as a Model Farm where we can train young farmers, preparing them for the highs and lows of working in agriculture, creating a new wave of environmentally sound farmers?

I’ve been circling this trade of growing food and tending plants for years now, linking it to foraging both on land and in water, combining it with the issues of food safety and food sovereignty, with urban farming and climate positive livelihoods. I’m a jack of all trades kind of person and in my line of work as a farmer I’m using all my skills from working assembly lines, making cheese, studying engineering, gardening and geology to traveling the world freediving, climbing and WWOOFing, and I can tell you it’s all coming in handy. What I’m doing at work is an expression of connecting ideas from solutions oriented frameworks out there, applying them to my site specific conditions here on the Swedish West coast. Permaculture, regenerative agriculture, agroforestry, these ideas are all pointing in the same direction. Care for your land, care for your people, share your bounty. Live simply, so that others may simply live.

I put my right foot up on the lip, adjust my grip and crimp down while slowly, breathlessly inching my way towards the roof crack above me. The piton hammered in there is so close, but I can’t reach it yet. I move into a frog position and stand up, belly against the warm rock, reminding myself that this is not a vertical face. Just relax and clip the piton, you’ve got this. I continue right along the roof crack, smearing my feat or delicately toeing into fissures and indentations. The cams are bomber, the sun is shining, the landscape below is like a fairytale. My soul is wide open, in awe of the natural world. This is our wedding day, and there’s nothing else I’d rather be doing right now.

We move up the last pitch of Mot Sola and finish on a grassy ledge that takes us to the top of Haegefjell. We drop our harnesses, take off a layer of clothes and bask in the sun. We slice an apple and put the crisp bits on our peanut butter sandwiches, wolf them down. This was a mere six hour outing, some 350 vertical meters, and a perfect ending to my summer vacation. Life down there on the lowlands will continue, my strive for doing something positive with my life as a farmer will continue, but up here none of that matters. I’m a climber. Right now, I’m right here.

The view from Hægefjell

Ett fall av missfall

Det är vår i luften. Sol, snö, hagel och ett stilla duggregn som faller. Allt är huller om buller i naturen, så som våren brukar vara. I mig är allt också lite huller om buller, detta år har utvecklats på oväntade sätt. Nytt givande jobb, en armbåge ur led, husletande och kontraktsskrivande (!), men också för mig och Tim början på något alldeles, alldeles nytt. Livets kapitel om att få barn.

Länge trodde jag att mamma, det kommer jag aldrig bli. För världen är så trasig och inte är det fler människor som behövs för att ställa vårt krisande samhälle och ekosystem till rätta. Nej, bättre då att jag viger mitt liv åt att regenerera ekosystemen, utan att distraheras av ett barn. Men insikterna och funderingarna om jorden, livet och vad meningen med allt är har fortsatt att ändras. Ju mer jag lär mig om framför allt jord, växter, mikroorganismer och olika cykler i ekosystemen, desto mer hopp om allas vår framtid får jag.

Efter vår långa resa bestämde vi oss för att se om vi kunde bli gravida. Gick det så gick det, annars skulle vi fortsätta att vara Tim och Klara, två stycken räcker också bra. Det gick ett halvår, sedan lyste två streck mot mig på graviditetstestet som jag tagit med mig in på toa innan ett yogapass en solig fredag. Sedan fanns jag där en helt timme på min yogamatta, fanns i något nytt. Köpte tulpaner och alkoholfri skumpa och cyklade hem till Tim. Hallå, kolla, gissa vad?

Wow, va, näe?

Jo ❤️

Men, alla graviditeter ska inte gå full gång. Alla foster växer inte friska. Här följer min personliga text om hur ett dygn mitt i ett missfall i vecka 10 kan kännas och vara.

Varför ligger jag här på ett golv med armarna över huvudet och fötterna på en stol? Vilka är de här

kvinnorna i blå skjortor?

Jag känner i kroppen att jag har svimmat, kan den känslan från åren som fridykare när jag legat och pressat mot min maxgräns i andhållning. Men jag är ju inte och fridyker nu. Skumt. Vad är det som händer egentligen?

Det fanns ett litet, litet foster i mig. Det växte ur kärleken mellan mig och Tim, men någonting växte fel och min kropp sa nej – UT! Efter tre dagar med mindre blödningar och mensvärk så stegrades smärtan och det började komma sega små klumpar med blödningarna. På 1177 stod det ”åk till akuten vid dessa besvär”, så Tim och jag gick ut från kolonin i söndagskvällen en dag i maj och traskade bort till Östra Sjukhuset. Det var fel akut, fick vi strax veta. Jag såg i ögonen på sköterskorna hur ont det gjorde dem att behöva skicka oss vidare till gyn-akuten på Sahlgrenska, när de såg min smärta och oro. Men vi vände hemåt, tog bilen till Sahlgrenska och fick komma in för inskrivning hos gyn-akuten.

Det var då jag svimmade, i rummet hos sjuksköterskan, för vid det laget hade det börjat göra riktigt jävla ont långt ner kring livmodern. Kanske kroppen fick nog då. Tim stod i korridoren och kunde bara se på medan sköterskorna flockades och fixade med mig, som låg där på golvet med utsträcka armar och upphöjda ben och svettades. När jag var tillräckligt stabil igen så hjälpte dom mig upp på en brits. ”Tur att vi åkte in va!” säger jag till Tim när de rullar iväg mig. Surrealistisk känsla att vara här. Sköterskorna tar mig till ett akutrum, sätter på mig sjukhusskjorta och tar blodprover, puls, syremättnad, temp. Tim får följa med in, vi får vara två tillsammans i förståelsen kring att det här är nog ett missfall som sker.

En glad ung läkare kommer in i akutrummet och presenterar sig. Ställer lite frågor och hjälper oss vidare till ett undersökningsrum tillsammans med ett par av sjuksköterskorna. Jag får sätta mig i en gynstol så att hon kan undersöka mig visuellt. ”Hmm, jaaa…” På ultraljudet visas en tydlig bild utan foster. ”Tyvärr, det finns inget foster kvar i din livmoder”. Nej. Det finns ingen kvar i mig. Jag hade det på känn dessa tre dagar med blödningar, men det fanns ingen vits i att bli orolig förrän något faktiskt hände. Läkaren hjälper till att ta bort så mycket som möjligt av de kvarvarande slemhinnorna mm, så att min kropp ska behöva kämpa lite mindre med att förskjuta resterna av graviditeten som gått fel.

Tillbaka till akutrummet, där vi får vara själva Tim och jag. Vi pratar om oss, fostret, lugnet i att veta att det här inte berodde på något vi gjort eller inte gjort, lugnet i att vara två logiskt resonerande människor som också känner mycket, men vars känslor inte slår ut all annan tankeverksamhet och tar över. Det är sorgligt att förlora det lilla nya livet, men det är också ganska vanligt med missfall och vi hade inte räknat med att glida rakt fram på vägen mot att bli föräldrar.

Smärtan kommer i skov nu, hugger i mig. Kämpa kroppen, kämpa! Jag får dropp i armvecket, lite Alvedon och till slut en spruta morfin under huden vid magen, och så rullar de upp mig från akuten till en avdelning ovanpå och Tim följer med. Men Alvedonet och morfinet räcker inte. Helvetes satan vad det gör ont! Grinar, vrider på mig, trampar med fötterna i sängen. Jag trycker på signalknappen, ger mig, ber om hjälp. Igen. Får morfin intravenöst i omgångar av en tydlig, lugn sjuksköterska. Hanna står det på skylten, hon har blå blus och blå väst, ljust hår och glasögon. Hon hjälper mig hela natten. Jag slumrar in när de värsta smärtorna är förbi, blir väckt för att ta puls och temp mm, och går för att kissa. Då kommer en stor klump farande ner i toalettstolen. Hej då, tänker jag. Du är välkommen en annan gång till oss.

I sängen slumrar jag vidare, vid tolv halv ett tycker jag att Tim kan få åka hem och vila han med istället för att sitta i en pinnstol vid min sida. Jag har inte ont längre, åk nu och kom tillbaka imorgon. Jag kommer tidigt imorgon bitti, Faxen!

På måndag morgon rullas jag in till ett eget rum i avdelningen bredvid. Besökstid är mellan 14-19, så Tim får inte komma än hälsar sjuksköterskan. Men… jaha. Ringer Tim på FaceTime och pratar länge. Han har tagit ledigt från jobbet. Bra Timme, du behöver också utrymme. Sen ligger jag i min ensamhet i sängen och börjar skriva. Ingen mat och dryck tills vi vet att kroppen är stabil och att operation säkert kan undvikas. Får fortsatt glukosdropp i höger armveck, och har en extra kanyl i vänster för att kunna ta blodprov mm. Går på toaletten själv med min lilla droppställning som stöd, iklädd stora nättrosor likt mamelucker med en enorm binda och en sjukhusskjorta i bomull med knappar frampå. Knyter upp den som en knytblus och kissar och blöder, fler klumpar kommer ut. Är det färdigt snart?

Vid tiotiden får jag träffa dagläkaren, hon gör en ny undersökning och hjälper till att ta ut en del blodklumpar. På ultraljudet ser hon att det fortfarande finns blod och annat kvar i livmodern, så jag ska få fler tabletter som hjälper kroppen att driva ut det. Kanske är jag klar att åka hem i eftermiddag, eller imorgon bitti. Vi får se. Dom säger att jag får visst ringa Tim, att han får komma när han vill för jag ligger på eget rum nu. Åh så skönt! Ringer så fort jag kommer tillbaka från undersökningsrummet till mitt eget rum. Kom Tim, jag kommer Klara! Ligger i sängen och stirrar i taket, väntar på Tim. Får Alvedon att svälja med vatten och två nya tabletter att lägga under tungan, den sort som ska hjälpa till med fosterdrivningen. Tittar på en tavla med blommor som hänger på väggen.

Och sedan kommer den lilla, lilla sorgen svepande genom rummet. Landar i mig. Jag förstår, att du är borta nu, inte med oss längre. Och du har aldrig varit en Du förrän nu. Du var ett foster, och vi räknade inte med dig som om du skulle klara dig hela vägen. Vi var mentalt försiktiga. Och tur var det, för nu är du borta. Du föll ur min kropp, stöttes ut ur livmodern när den krampade, när tabletterna hjälpte till att stöta ut alla hinnor och blodklumpar och allt som redan fanns där för att du, lilla gryn, skulle kunna leva. Det är så mycket som kommer ut, jag visste inte att det var en kubikdecimeter extramaterial där inne i livmodern som fanns till för dig. På rummet får jag en egen toalettstol med potta, så att jag kan sätta mig efter att smärtornas hugg har gått över och blödningen kommer igång igen. Då faller klumpar likt små bitar lever ner i pottan, jag ser dom och tänker kanske: Är det du, fast jag vet att fostret redan är borta, för det syntes på det första ultraljudet som vi gjorde sent på söndagen.

Tim kommer in genom dörren till rummet, samtidigt som jag får svinont igen och börjar blöda mer. Var med mig Tim, här och nu, du och jag. Mer morfin, en spruta i benet och en sköterska som håller mig i handen och säger att det är svinjobbigt och att det gör jätteont, men att jag ska få mer morfin så att jag slipper ligga och gråta av smärta. Jaaa! Ge mig. Idag har jag tryckt på knappen många gånger. Helt okaraktäristiskt att be så mycket om hjälp, men de är alla så bra här, proffsiga och mänskliga på samma gång. Lutar mig mot vårdapparaten och Tim och känner att jag kan det här med. Läkaren har berättat att det kan göra mycket ont när livmoderhalsen öppnar sig, men att den redan har gjort det under natten så hon hoppas att jag ska slippa en del smärta nu. Det verkar stämma, skoven är längre men pågår inte i lika många timmar som under natten.

Jag skriver ett mail till mina chefer och en kollega, säger som det är att jag ligger på gyn-akuten efter ett missfall i v 10 och att jag behöver vara hemma ett par dagar. Dom svarar med förståelse och kärlek. Människor är bra, tänker jag.

Vid halvtretiden är jag piggare igen, och nu får jag äta något. Det finns paj, pannkakor… Pannkakor, det vill jag ha! Haha, jag älskar också pannkakor, säger sjuksystern som har en regbågspin på sin skjorta. Med äpplemos, socker eller jordgubbssylt? Sylt tack. Och ett glas mjölk. Sköterskan kommer strax tillbaka med en tallrik med tre pannkakor vilka är som från skolans matsal. Mjölk och kaffe. En röd plastbricka. Kan äta en pannkaka, sedan mår jag illa och får ont i livmodern igen. Vilar lite, blöder, sätter mig på min egna toalettstol som de rullat in, den med pottan. Petar eftertänksamt på de stora leverliknande klumparna som landar i den rostfria byttan. Hur har allt det här fått plats? Tittar upp på Tim, han vet att jag är en ibland konstigt nyfiken person. Han tittar tillbaka. Du och jag. Vilar. Äter mer pannkaka. Känner vid fyratiden att jag börjar bli mig själv, pigg, inte ont, klar för att åka hem. Du får säga att du vill stanna precis så länge du vill! Känner du dig trygg här, så stannar du här. Vill du åka hem så får du det, säger Linnea sjuksköterska. Bästa sjuksystrar, vad ni är fina! Men jag ber om att bli befriad från kanylerna i armarna, för jag vill åka hem nu. Tack för all hjälp, personalen! Varsågod. Sätter på mig mina egna kläder, Tim har tagit med ren T-shirt och strumpor, trosor, byxor. Lämnar sjukhusskjortan på sängen, tar min jacka, och går ut genom dörrarna från gyn-akuten. En erfarenhet rikare. En potentiell framtid fattigare. Tillsammans med Tim, vi håller ihop. Vi försöker igen va, när det känns bra. Ja-a.

Stadsodling: Ekonomi vs kalori vs ekologi

Scoutar arbets- och (egentligen?) livsmöjligheter, både realistiska och drömska sådana. Jag fortsätter att längta efter en tydligare samhällsförändrande position. Att odla grönsaker i smarta system blir värdefullt framför allt om jag kommunicerar och forskar kring det. Att ”bara” odla räcker inte. I år har jag skrivit bloggar åt magasin Dagg för att iaf få ut en del av mina odlings-lärdomar till en mer publik arena. Men. Drömmen är ju att få till stånd hypoteser, analyser och mätningar av odingssystemen vilket skapar ett vetenskapligt uppbackat faktaunderlag. Att jobba i en grupp med en biolog, en nutritionist, en miljövetare, en ekonom från industriell symbios-arenan, en ingenjör från energisektorn, en agronom, kanske någon mer. Ta det lokala praktiska arbetets grönsaksvolymer, vattenflöden, gödningsmedel, biologiska mångfald mm genom en räknemaskin och se vad den reella effekten är. 

Hos Sasha har jag ex varit med och odlat ca 40 olika sorters grödor på strax över 1100 kvm bäddyta exklusive gångar. Hur många dagars standardbehov av 2000-2500 kilokalorier/dag har vi odlat? (Ja, jag ska räkna på det själv med siffror från Livsmedelsverket). Vilka habitat har vi skapat, vilka har vi utraderat? Vilken energi har vi stoppat in – bensin, muskulär, el osv – och vad fick vi ut? Odlar vi en bra sammansättning grönsaker rent kostmässigt? Bidrar vi till hälsofrämjande ätande? Hur kan vi återcirkulera kompost, urin och fekalier till odlingarna? Sker det genom ett mellansteg eller flera, ex biogasproduktion?

Jag har inte kompetensen att själv räkna på alla frågor som surrar i huvudet, men jag skulle mer än gärna samordna ett projekt med ett systemteoretiskt angreppssätt.

 

Stadsodling och stadsnära odling börjar äntligen ses som självklarheter. Det är fett bra. Problemet med utformningen just nu är enligt mig ett för obalanserat fokus på ekonomin bakom odlingarna. Att det ska vara möjligt att ha en funktionell privatekonomi och vara stadsbonde är ett baskrav, gott så. Men idag bygger många modeller på att odla det som växer snabbt och kan säljas dyrt. Vi mättar inte städernas befolkning genom att odla microgreens och salladsblad, även om det kan vara en ekonomiskt gångbar modell om man är en nutida stadsodlare. Hur forsätter vi att pusha för en utjämning av ekonomi vs kalori vs ekologi?

Oväntat ätbart

Efter dagens nördprat på Botan kommer här lite referensmaterial.

Växter jag plockade på 15 min, visade (och åt) upp, i ingen särskild ordning:

  • Hosta (alla sorter), blad o blommor.
  • Spansk körvel, blad, blommor, frön.
  • Gode kung Henriks målla, blad, blommor, frön
  • Gräslök, blad o blommor.
  • Kärleksört, blad.
  • Strutbräken, blad.
  • Vresros (+ alla rosor), blommor och nypon.
  • Stor ormrot, blad.
  • Citronmeliss, blad.
  • Myntor, blad o blommor.
  • Brännässla, blad o frön.
  • Parkslide, unga skott.
  • Våtarv, blad o blommor.
  • Fläder, blommor, omogna o mogna bär.
  • Löktrav, blad o blommor.
  • Gråbo, unga skott och blommor.
  • Rölleka, blad o blommor.
  • Rönn, unga blad o bär.
  • Häckvicker (+ de flesta ärtväxter), blommor.
  • Skogsklöver (+ alla klöverväxter), blad o blommor.
  • Mållor, blad o frön.
  • Tusensköna, blad o blommor.
  • Björk, unga blad.
  • Rallarros/Mjölkört, unga skott, blad, blommor.
  • Vitplister, blommor.
  • Renfana, blad, blommor som krydda.
  • Humle, unga skott o blad.
  • Maskros, blad, blommor, rot.
  • Hallon, blad o bär.
  • Lind, unga blad.

Böcker:

På nätet:

  • Plants for a future, pfaf.org
  • Skogsskafferiet, skogsskafferiet.se
  • Dags att plocka, dagsattplocka.se
  • Den virtuella floran, linnaeus.nrm.se/flora
  • Giftinformationscentralen, giftinformation.se
  • Överlevnadskurser, overleva.nu

Artiklar:

  • Plocka och ät vild mat, https://m.naturskyddsforeningen.se/vilda-vaxter
  • Okända delikatesser, http://www.svt.se/nyheter/okanda-delikatesser-tistel-och-ormbunke
  • Foraging i Elle, https://www.ellematovin.se/vad-ar-foraging/

Ät mer annorlunda!Klara

Klara vs Farming: Where am I headed?

I landed the exact job I was looking for this season, as a farm hand at a market garden outside of Gothenburg, growing veggies in a field. For three months by now, I’ve been working with Sasha at Earthculture Farm. I only do three days a week, but its becoming apparent that my body – mainly my left knee which has had reconstructive surgery – is taking a hit. So much of the work is done either kneeling, squatting, leaning over or crawling as I’m weeding, pruning, thinning, transplanting…

The percentage of time I’m spending in these bent positions, which are very stressful for my knee, is a lot higher compared to for example being a gardener at the Botanical garden working mainly in the woodland areas.

I went to do a test round with my physiotherapist about a month ago. She though the knee was doing fine although I could benefit from beefing up my muscles a bit. She also reminded me to try and avoid the rotational stress that comes from working a lot in low positions. I admit that I haven’t been heeding that advice. When there’s work to be done, I do it.

It feels strange that I’m not coping just fine as a veggie farmer after spending so many days up in high mountains, climbing and hiking, and mostly doing well. I guess I was overly optimistic that once the knee was functioning again I’d be able to do whatever I want. But climbing and dirt farming aren’t the same things. I come home after work every other day feeling stiff or strained, my knee might be a bit puffed up or I can’t bend it fully. That sucks so hard!

I’m not sure how to proceed with this situation. Is it possible that I just need to do more rehab/rehab? Should I be looking into a more diversified type of farming? Should I be looking for a less physical job?

What could be a way forward?

I SEE YOU

As always, you come to the end of the wave. The rush is over as the force dissipates beneath you, leaving you behind in the frothy surface. Hello..?

Making a decision to act can be a lot like surfing. I decide to go for it (whatever ”it” is), paddle hard, catch the wave, stand up, find my balance and try to adapt to the movement – until the wave throws me of or rolls away. A split second of uncertainty follows, then, sitting up on my board again I have this happy feeling in my body, telling me that I did after all surf that one. The ocean and the waves all look the same, repeating infinitely, but the feeling of success lingers.

Anyways.

It’s fun, comparing different parts of your life, different sides of your personality. I have just decided to act upon an old, hmm, instinct of mine? I’ve just pledged to become a regenerative small scale farmer. The feeling that I belong to the land, to the biosphere, and that I should devote my life to regenerating the ecosystems, it goes deeper then everything else. And so perhaps, perhaps using the word ”instinct” is correct.

After making the decision to become that person, the grower and the stewardess, I relax. I throw my fists in the air, let go of the wave and sink back into the ocean. Making a decision is hard work and I need a break. I read the news, read about different projects, read about what other people have accomplished. Mostly positive, solutions oriented stuff within the frame of climate change and how to address it. It’s nice to see what else is happening outside my little nomadic sphere of right now.

Suddenly, I can sense a shift. The warm fuzziness of achievement is evaporating and a sort of fearful nervousness is creeping into my emotions. Like a hunter I step back and watch, scouting this intruder. Grrrr… I lounge at it and pin it down. Ha!

Oh fear, fuck of! I see you. I SEE YOU. You’re here because I’ve made a decision to act on a small scale and you don’t think that’s good enough. We’ll let me tell you something, you’re wrong. Dead wrong. Because if I don’t start here, with something that I can manage without running myself over, I’m never going to be able to scale up this regenerative plan I’m holding.

Hey fear, I see you and I know you from before. You’ve been part of my decision making process for a long time, interrupting and pushing for unrealistic goals, or rather – pushing for super-fast achievement of huge goals.

E r r o r. Not. Possible.

Subconsciously I’ve been so afraid of not being enough. Of not doing enough. Of being that sucker who saw it all happening yet did nothing or too little to prevent all coming generations of life from suffering.

But how do we measure these things, our actions in relation to the health of the biosphere? We’re all different and can accomplish different things within our lifetime. I for one thought you had to go big or go home. That in the end what mattered surely wasn’t how much money you had in the bank but how much good you had done for The One & Only Planet. Did you save it? No? Shame on you!

But now…

My feelings regarding personal responsibility have changed, they’re still demanding but not overly so. I’m a human, a person who only knows so much, who only has the experience of my own life to count on, and who can no longer be fooled by myself into thinking that what I do is not enough.

I’m doing just fine, because I am doing all I can. Own it, Klara.

I’m trusting myself evermore as the years pass by. I read what I’ve written at different stages of my life and the core of it has always been the same. Help the planet. So why worry about not doing enough when clearly I’m devoting everything that I am to making that happen? Not tomorrow, but in the long run.

I can start small and keep evolving.

I will start small and keep evolving.

Adiós, fear, see you round. You’ve been very helpful in your own way.

Klaras odlarmanifest

Djupt inuti finns en stark kraft. Jag har alltid känt att det jag som människa ska göra är att ta hand om planeten. ”Hur då” har varit den ständigt ledsagande frågeställningen, och länge, länge har jag letat efter mitt eget sätt att vara en Bra Människa.

I olika omgångar har jag granskat mitt eget liv för att se var jag befinner mig och vart jag ska styra vidare. Jag listar de möjligheter jag kan se, sätter prioritet och agerar. Ramverket och målet är ett miljövänligt liv: Boende, kost, transport, energi, fritidsaktiviteter, men kanske framför allt – arbete. Vardagsval i all ära, min största påverkan tror jag ändå att jag har genom mitt yrkesval, och därför är det ett Mycket Viktigt Val. Borde jag bli politiker, forskare, lärare, biståndsarbetare, journalist eller jordbrukare?

En skön del av att leva och åldras är att tankar och känslor får tid att utvecklas och mogna. De senaste månaderna har jag återigen inventerat mina möjligheter och kommit fram till en ny insikt, och jag tror att jag kliver in i nästa fas i livet i detta nu.

Jag ska bli småbrukare. Jag ska odla mat och restaurera ekosystem. Det har tagit lång tid att komma överens med mig själv om detta, men nu är jag redo.

Tänker jag igenom de andra möjliga yrkesvalen så placerar de mig alla alltför långt från jorden och samtidigt alltför långt från mina egna etiska kriterier. Jag vill inte motarbeta mig själv. Jag har svårt att se att jag skulle vara nöjd om jag inte får vara med och skapa något verkligt, något att ta på, smaka på, njuta av. Jag älskar att arbeta med odling, kompost, träd, vattensystem, maskar, tång, grönsaker, jord… Ute är mitt inne på så många vis, och om jag får leva i jorden så tror jag att jag över tid kommer att bli allt det andra med, lärare och politiker, journalist och forskare. Jag kommer att göra det mycket bättre om jag grundar mig i jorden, som odlare, trädgårdsmästare och småbrukare. Det är på många sätt att vara aktivist, och det passar mig utmärkt.

//k

Farewell competitive freediving

One can only do so many things at one given time. To me that’s been a tough lesson to learn. I love keeping all my different ideas afloat, giving them a push every now and then and never quite saying no to the though of acting on them. It can be frustrating for those close to me and now I’ve come to terms with that it might actually be holding me back. For many years it was a functional and fruitful way of living, right now it’s not.

So.

I’ve decided to let one of my most long lived dreams go to rest: To be a professional freediver. To compete, get sponsorships and teach freediving. To have my life circling around the ocean through this sport.

I think that deep down it was never really something that I wanted to do, but the thought of it was so… alluring. To be that strong athlete, focused and calm, with a clear purpose.

After 14 years of on-and-off training and competing, ranking at best as 3rd in the world, participation in five world championships, setting Swedish records, completing dozens of competition dives and thousands of training dives, I’m now officially saying farewell to the arena of competitive freediving.

Just as freediving once was key to setting me free and setting me apart, giving me that edge I so strongly needed, it is now keeping part of me hostage. I want to keep diving, I just want to undo my ties to the competitive side. If the thought of training for another word championship is going to keep popping up in my mind, I’m going to keep toying with that idea, putting my energy into the field of freediving, when what I really want to do right now is to root myself even more in my chosen field of work as a food-growing gardener and steward of resilient ecosystems.

Thank you all, it’s been a splash, and I could never ever have done it without you ?

You can always invite me along as your mascot ?