april 2016 – sealion

Växten, skörden, maten

Det är vår – igen – och det växer – igen – och jag vill äta upp allt – igen.

Att äta mat som kommer från marken nära där jag lever, det är fint det. Det är PK, inte bara politiskt korrekt, utan framför allt PermaKultur. Att se möjligheter, flöden, potential, outnyttjade resurser, läckor, system och subsystem… det är permakulturens början. Att se och sedan interagera med dessa observationer, då börjar vi närma oss aktiv permakultur. Där i svängarna är jag under vårens skira månader. Jag gnuggar snö och vinter ur ögonen, rättar till ogräsglasögonen på näsan och börjar plocka.

Växter från barndomen – harsyra, nässlor, ängssyra, almfrön, granskott, berberisblad, groblad, rölleka, maskrosblommor – har fått nya vänner i kökets alla salladsskålar, pestoröror, pajer, lasagner, woker och smoothies.

Under mina tidiga plockrundor genom stadens gröna bakfickor letar jag också reda på ramslök, parkslide, olika sorters rams, unga skräppor, lönnblommor, lindlöv, strutbräken, ängsbräsma, löktrav… I trädgårdens perennrabatter skördar jag funkia i mängder, den är åh så god!

Säkert är det tjugo arter till jag skördar av, men det är liksom svårt att komma på vilka de är när jag sitter här framför en datorskärm och försöker erinra mig hur det ser ut bland buskagen. På en hel växtsäsong, då är det nog uppåt femtio olika växter som slinker ner i maten, och det är högst troligt en underdrift. Är inte det fantastiskt, så säg, att det finns så mycket mer att lära sig om och äta av i det där gröna, det som är en levande, behaglig fondvägg bestående av träd, buskar, örter, ogräs, svampar och rötter, det som vi vandrar runt i men inte ser i detalj.

Jo, det är helt klart magiskt. Därför, tillbaka till permakulturen. Varför har jag gått in så hårt för att förstå naturen? Varför håller jag egentligen på med att plocka sådant som potentiellt har avgaser och hundkiss på sig, för att sedan stoppa det i min mun? Vad drömmer jag om när jag sover i vår lilla kolonistuga?

Jo serru, låt mig för sakens skull lista ett gäng aspekter kring vad jag anser är förträffligt med udda och vild mat:

Lust, glädje och avslappning.
Det är numera solklart bevisat genom forskning (1) att det visa djuret Homo sapiens (homo = man, sapiens = vis), mår bra av att vara i och/eller se på naturen. Jag upplever det själv varje dag då jag är ute och fridyker, klättrar, vandrar eller gör något annat skoj bland hav, skog och berg, eller när jag arbetar som trädgårdsmästare. Min erfarenhet säger mig att jag bör tillbringa tid i naturen för att bli lugn, balanserad, avslappnad och avstressad. Jag blir ofelbart på bättre humör av att gå ut ur människobyn och in i djungeln. Det är en lättillgänglig medicin för en människa i nöd, och numer går det även bra att få tid i det gröna utskrivet på recept från doktorn eller fysioterapeuten tack vare FaR, Fysik akivitet på Recept. Mycket praktiskt för den som behöver en liten hint och en knuff att ta sig ut. Att passa på att plocka sig lite mat medan en går en promenad eller röjer i trädgården är en mycket tillfredsställande bonus.
Det är GOTT!!!
Jag är glad att jag har fått återupptäcka en smakpalett som är så mycket bredare än vad mataffärernas grönsaksdiskar kan erbjuda. Inte ens mitt eget trädgårdsland smakar lika spännande som alla de udda och vilda växterna. Här kommer syra och beska fram på ett helt annat sätt än i våra vanliga grönsaker, och peppriga, senapsstarka toner ger fina kickar. Dessutom är de flesta smakerna mer koncentrerade, dvs varje litet blad av ramslök är en ekvivalent till fem fjompiga salladslökar. Att blanda till en sallad med 50% vilda växter är en riktig smakhöjare.
Aldrig i livet att jag tänker sluta äta så här god mat.
Ekonomiskt, privat och globalt.
Att plocka sådant som växt till sig utan att jag har lagt någon tid på att hjälpa till, det är god privatekonomi det. Istället för att gå in på affären och köpa en påse långväga bladgrönt för 250 kr/kg försöker jag så ofta som möjligt gå ut i naturen och plocka en purfärsk, varierad dito, för då behöver jag inte först lägga tid på att arbeta ihop pengarna.
Ordet ekonomi stammar från grekiskans oikos, ”hus” och nomos, ”lag”, och betyder sammansatt ”läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet eller brist” (3). Det där att hushålla med resurser, det är jag starkt intresserad av, och jag är därför irriterad på att denna betydelse har gått förlorad i en märklig nutida begreppsförvirring på globalt plan. Ofta hushåller vi inte alls, ofta slösar vi som f-n med resurserna även om vi förstått att de är knappa.
Vad jag (och många andra) förespråkar är att vi långsamt går över till att förstå, nyttja och regenerera de lokala matresurser vi har tillgång till, och att detta nyttjande är baserat på lokala förutsättningar vad gäller klimat, jordmån, nederbörd etc. Vilda växter och fleråriga grönsaker/perenner är en del av lösningen vad gäller en stabil, lokal-global matförsörjning. På detta tema passar det ypperligt att lära sig mer om regenerativt jordbruk och matsäkerhet (4), men det får inte mer utrymme just här.
Kunskap är makt.
Jag är trygg i min vetskap att jag kan trolla fram mat vart än jag går. Jag kan inte alltid bli mätt på det jag hittar, men jag överlever. För varje år som går lär jag mig något nytt om en särskild växt eller snappar upp fler växter att äta. Är jag t ex i havet finns en stor tångbuffé och på stranden växer både bladgrönt och kryddor. Varje sorts landskap har sin egen ätliga flora att bli bekant med, och att ständigt smaka på och skörda av växterna är ett snillrikt sätt att hålla sin kunskap vid liv. Att ge den vidare till fler människor är mig också kärt (5), det var så mitt företag Stadssallad uppstod, genom guidade salladsvandringar i Göteborg. Det ledde vidare till fler engagemang, t ex att lära skolbarn om maten i och vid havet. Ni kan ju tänka er vilken rolig dag på jobbet jag hade!
Det är nyttigt.
Växter som klarar sig själva och har en lång växtsäsong har ofta ett högre innehåll av både vitaminer och mineraler. Detta gäller framför allt de fleråriga växterna, ex funkia, nässla och lind, som med sina etablerade rotsystem har en mycket större tillgång till olika näringsämnen, både via egna finrötter och tack vare ett symbiotiskt förhållande med mykorrhiza (6). Just i dagarna har det utkommit en ny svensk bok om fleråriga grönsaker, skriven av tre permakulturnördar. Där står myyyycket mer om nytto- och odlingsaspekter.
1. Det är roligt att vara annorlunda
  Jag gillar att göra sånt som andra inte gör, att vara icke-normativ och ifrågasättande. Med den enkla handlingen att plocka och äta udda och vilda växter så bojkottar jag hela jordbruks- och matetablissemanget. Då känns det bra inuti, då sjunger min hjärna ”/Sälj er sunkmat/ till någon som är lat/ Ha Ha Ha!”

Nog med aspekter för idag. Summa summarum är det roligt, gratis, hälsomfrämjande, smart och kreativt att äta i naturens skafferi. Jag tänker fortsätta med detta.

PS. Om ni önskar lyssna till min ljuva stämma så finns här ett klipp från ”Förmiddag i P4 Göteborg” om vad man kan äta i staden.

(1). Se bl a forskning från Patrik Grahn, professor vid SLU. https://scholar.google.se/citations?user=MppkpvgAAAAJ&hl=en

(2) Fysisk aktivitet på recept, FaR.
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Halsa/Motion-och-rorelse/Motion-och-traning/FaR—fysisk-aktivitet-pa-recept/

(3) Ekonomi, Wikipedia.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomi

(4) ”Wake Up Before It Is Too Late: Make Agriculture Truly Sustainable Now For Food Security in a Changing Climate”, UNCTAD, 2013.
http://unctad.org/en/publicationslibrary/ditcted2012d3_en.pdf

(5) Det Vilda Göteborg, hemsida och bok.
http://detvildagoteborg.se/tag/stadssallad/
http://www.tukanforlag.se/bok/det-vilda-goteborg/

(6) Skosträdgårdsbloggen, ”Goda skäl till att odla fleråriga växter”.
http://skogsträdgården.stjärnsund.nu/skogstradgard/goda-skal-till-att-odla-flerariga-vaxter-del-1/

Ethical living, free living

I want to live!

I never wanted to slip into some kind of sustainability expert guru role that scared people away. My goal was to stay a speckled animal, to be both in the normal world and in sustopia. But the more I went for being an example of the ethically correct ways of acting in the world of today, the more confined and separated I got. The more I tried to show with my actions ways of lessening your impact on this Earth system, the more strangled I got. I’ve had so many issues with money and how it’s made, with shame and why more of us are not ashamed of our actions, with the consumption society and endless growth, with individualistic ego trippers, the shortsightedness of man etc.

I wanted to live in a righteous way, but without using outdated religious assumptions. For some time I was also appalled by natural science and it’s love for details and blindness for the larger picture, seeing that the world view I grew up with and came to love also had its flaws. Unexamined assumptions, so potentially positively powerful but for the most, harmful…

– – –

I don’t believe anymore that there is the One True Idea that will appeal to everyone. For sure I was hoping for it, for the unity it would bring. Growing older and continuously traveling the world and submerging myself in various human cultures, I was looking for the similarities that would serve as examples of us all being more or less the same. And sure, they are there. Family. Love. Fulfilling work. Leisure. Freedom. And I was thinking, Yes! We all have the same mental and bodily roots, we could all want to save ourselves and the biological blanket which covers this pale blue dot spinning in space. And I was thinking, Yes! All we need is an evolution of our mutual consciousness and we’ll get there, all we need is free education for all so that we can speak the same symbols and words and meanings! And I was hopeful and strong and young, and I was the one who had to spearhead this change. And everyone I had met along my adventurous road of life had said ”Whoa, little lady, how did you dare do that? How could you swim so deep into the ocean on one breath? How could you walk across Spain? Solobike through Europe? Move to another country all alone? Live in a tent for months? Your such a strong young woman… I never even dreamt of doing any of those things. I mean, I never even had the thought enter my mind.”

And I pitied all the small, scared souls with no brave and great dreams. I did not understand that their dreams were just as brave and great but that we came from different backgrounds and probably with a different persona from day one. My soul is a lunar landscape, is the ocean, is a mountain range. It is wast and hugely unexplored and tantalizing and fantastic. It makes me curious and I want to get to know it, so I set out on all these physical adventures to be able to get to that point where body and mind are a singularity and the crossover is real. I need these experiences to function. Many others do not, they crave not the extreme corners but find their soul in other aspects of life. I thought, I must take what I have learned from being an adventurous soul and use it to my best ability in the every-day-work I will carve out for myself.

You see, I was fearing the takeover of the ego and an egoistic path, fearing that I would not be doing enough good in this world if I stuck to my adventure life, I said to my self, to my soul: Enough with the flying and the traveling. Start acting responsible where you once came from. Go home. Work with what you’ve got.

Engineering. Permaculture. Ethical banking. Urban gardening. Foraging. All responsible areas. I took them very seriously and lost myself along the way.

That decision of responsible acting, to more actively give back to society, was the start of a long internal journey in an ethical and moral landscape, inherited by me from a long tradition of thinkers from around the globe. I have loved and hated this journey. I guess it’s not over yet but at least I have passed one of the most treacherous stages, where I have been confronting the idea of being able to carry others along with carrying myself through life. I know now that I can’t. I will always continue to lend a hand when needed, but the rest each person must face themselves.

I feel like I’ve been crossing over a high mountain pass, starting out strong and fully fueled up, coming up to the pass for a short break, taking in the view, seeing and mentally noting down the surrounding peaks I would love to climb in the future. Heading down on the other side I enter a new valley of life and it’s different and takes me by surprise. I’m tired as I come down to the flatlands again, I slip and fall and snap my knee backwards, but a slow river is calling me and I strip of all that I carry as I sink into its waters. I let this liquid carry me, I let everything be ok. I roll over to hold my breath in the crystal cold, and I finally enter the landscape of my soul as a free mind.

“There is a pleasure in the pathless woods,
There is a rapture on the lonely shore,
There is society, where none intrudes,
By the deep Sea, and music in its roar:
I love not Man the less, but Nature more,
From these our interviews, in which I steal
From all I may be, or have been before,
To mingle with the Universe, and feel
What I can ne’er express, yet cannot all conceal.”
― George Gordon Byron, Childe Harold’s Pilgrimage

Jag har en Plan

Kära nätverk,

en del av er har jag inte tagit kontakt med sedan i höstas. Då handlade mitt shout out om att jag snart skulle iväg på en 15-månaders resa, och jag var djupt tillfreds med denna plan som jag ville dela med er. Tyvärr satte en skada P för avfärden.

Jag landade jag fel när jag var och bouldrade en kväll i mörka november. Mitt vänstra knä veks bakåt tills det sa ”plopp!”, och jag visste att jag hade klantat mig rejält. Long story made short: Främre korsbandet gick av. Båda meniskerna sprack. Jag fick bygga nya lårmuskler medan jag väntade i 3 månader på en operation, där ortopederna sydde ihop meniskerna och sydde fast ett nytt korsband. Nu har jag precis fått ta av mig ortosen jag haft runt benet sedan operationen och kan röra mig relativt fritt igen.

Denna skada ledde till att:

Resan har lagts på is ett år, då jag behöver köra på med rehab i 8-9 månader. Vi använder tiden här hemma bl a till att fortsätta planera, vilket inte är så dumt.
Jag fick tid att tänka, samtala och läsa, plus utvärdera livet i ett för mig långsamt tempo. Mycket uppskattat!
Jag avvecklade mitt företag Stadssallad. Alla projekt har en början och ett slut, och Stadssallad var just ett projekt.
Jag sökte en 15 poängs kurs i geologi, vilken jag nu avnjuter.
Jag får jobba en till säsong med trädgruppen på Botaniska i Göteborg, med start på måndag.
Jag fick en stor lust till livet i vattnet och till fridykningen. På lördag är det SM och då tävlar jag i statisk apnea, dvs andhållning. Det blir min första stora tävling sedan VM 2011.

Just nu är jag en fri själ – med ett halvt funktionsdugligt knä – boende i kolonistuga med man, katt och bin. Det känns bra! Jag har inga särskilda åtaganden och glädjer mig åt att få vara ifred från de ”borden” och ”måsten” som jag hittat på åt mig själv under många år. Att ge sig fan på att leva etiskt korrekt är extremt utmanande och antagligen omöjligt. Jag övar mig nu på att helt enkelt göra mitt bästa, och att inte kräva perfektion i varje val, varken av mig själv eller av andra.

Jag vill fortsätta att uttrycka mina tankar på nätet och valde den bildmässiga vägen via klura_filura på Instagram, samt att starta bloggen sealion.se, vattendjur som jag är. Därför kommer ni framöver att få maila till klara@sealion.se när ni vill nå mig. Mobilnumret finns kvar, 0704-406504.

Må väl,

Klara