Etikett: freediving

Under årets lag-VM i fridykning fanns ca 90 atleter från 13 länder på plats i Kalamata. I klassisk ordning tävlade vi först i CWT – Constant Weight, därefter STA – Static Apnea, och till sist DYN – Dynamic Apnea. 

Det lag som enligt mig imponerade mest var de japanska damerna som knep ett guld. Efter första tävlingsdagen hade de tagit flest poäng av alla, både damer och herrar, och låg i klar ledning. Det var så kul att få se dem dyka, stabila prestationer och mycket glädje. De tjeckiska och ryska damlandslagen nosade dem ändå i hälarna och tog silver respektive brons.

På herrsidan var det tjeckerna, fransmännen och ryssarna som kämpade om medaljerna och tog guld, silver och brons. Den största dramatiken under hela VM uppstod när en av fransoserna skulle dyka CWT till 101 m, ett efterlängtat personbästa på tävling, men organisationen hade strulat till det och satt linan på endast 81 m. Tyvärr fick atleten inte göra ett nytt dyk och i slutändan fick han ”bara” sina 81 poäng (dvs 1 poäng/m).

Flera av lagen var i år välsponsrade och hade coacher med sig, och rörde sig genom VM i egna små grupper. Det var kul att utifrån följa deras samarbete och strategier. De tycktes betydligt mer pressade att prestera än oss som ”skötte oss själva”, samtidigt som vi också hade behövt en coach på plats för att stötta upp.

Tittar vi på placeringarna så var det prestationerna i poolen som pressade upp lagens poäng. Det är ju ett två till ett förhållande för pool vs hav, till skillnad mot de tidigaste lag-VM då endast CWT och STA var med.

Tyvärr fanns det inte någon väl fungerande kanal vad gäller förmedling av startlistor, resultat, bilder mm. En del information kommunicerades via Facebook, men väldigt sporadiskt. Som atlet blir det frustrerande att inte kunna berätta vad som händer för er som sitter där hemma, men vi försökte att uppdatera så gott vi kunde. Jag hoppas att AIDA har en bättre strategi för och ett tydligare samarbete med nästa år organisatör vad gäller detta.

Här är de slutgiltiga resultatlistorna:

Så hur gick det egentligen för Sverige?

Det svenska damlandslaget bestod av Linda Stenman, Sofia Tapani och mig, Klara Hansson. Herrarna hade i år inget lag på plats.
Vi tränar alla med Juniordykarna i Göteborg och fick i år stöttning från SSDF, Svenska Sportdykarförbundet, för vår VM-satsning. Vi drog också ihop pengar via en crowdfundingkampanj då det in i det sista var osäkert om SSDF hade budgetutrymme för denna tävling.

Resultatmässigt så låg vi på 5e plats efter CWT med 159 poäng, vilket vi var mycket stolta över. Vi halkade ned till 7e plats med 170,8 poäng efter STA, då jag var förkyld och Linda hade feber. När det var dags för DYN hade Linda fortfarande feber och dessutom smärtor kring buken så hon och jag åkte till sjukhuset för att kolla upp hennes tillstånd. Kapten Sofia fick dyka utan sitt svenska lag och tog 78 poäng peppad av britterna, med vilka vi i princip hade ett gemensamt storlag. Trots detta bortfall kammade vi hem totalt 407,8 poäng och landade därmed på en niondeplats.

Det stora vinsten var inte poängen, utan att vi fick möjlighet att verkligen bygga upp ett lag. Vi agerade som Landslaget, the one and only. Det var storartat!

På personligt plan?

Jag är sjukt stolt över att ha tagit mig tillbaka till landslaget efter att ha opererat mitt vänstra främre korsband och sytt ihop bägge meniskerna bara sju månader innan VM. Det är så häftigt att ha en målbild att jobba mot under rehabilitering! Det var också mitt första lag-VM och min första stora tävling sedan VM 2011. Är löjligt glad över att vara tillbaka, och ser fram emot fler tävlingar!

Hur fungerade tävlingsorganisationen?

Jag åkte ner redan den 7e september och hade därmed möjlighet att få hela åtta träningsdagar ute i det 26 gradiga, djupblå Medelhavet innan den första tävlingsdagen. Sofia och Linda anslöt den 12e september. Vi fokuserade på att träna ute till havs då vi under sommaren hade haft möjlighet att träna både STA och DYN men inte så mycket CWT.

Stavros Kastrinakis och hans team av säkerhetsdykare på Freediving Club Greece har en väl fungerande set up med två båtar och ett antal uppvärmningsbojar. En båt kör atleter fram och tillbaka mellan stranden och dykplatsen, vilken ligger någon kilometer ut i Kalamatabukten. Den andra båten ankras upp vid dykplatsen och har ett motoriserat antiballastsystem. Som atlet kan du simma fram och be om ett specifikt djup, linan med bottenplatta justeras av en säkerhetsdykare ombord på båten, sedan får du en nedräkning på 3 minuter. Du följs via ekolod och två säkerhetsdykare möter dig när du simmar upp. Nice and simple.

Under tävlingsdagen hade vi också en stor pråm, inlånad från försvaret, på vilken två av de tre tävlingslinorna var riggade. Det blåste upp till storm och tävlingen fick avbrytas för dagen strax efter att jag gjort mitt dyk.

Funderar du på att åka dit och träna så är fördelen just den proffsiga riggningen och att du kan bo på Elite hotel vilket är Stavros bas. Ta på dig våtdräkten på rummet, ta din utrustning i handen och gå ner till stranden på tre minuter så blir du upplockad av dykbåten. Nackdelarna t ex är att du inte själv kan ta dig ut till dykplatsen och att det inte heller finns något roligt rev att dyka på efteråt om man känner för lite snorkling med fiskar. En timmes bilfärd bort vid Kardamylis finns i alla fall grottor och tunnlar att dyka i när en behöver få leka av sig i havet…

Summa sumarum så var det ett riktigt bra VM på många plan, och trots att vi inte tog någon medalj så kände vi oss som vinnare. 

Over and out from the Calm Zone 😉

//k