Ha! tänker jag vid frukostbordet när jag bläddrar igenom en gammal Ny Teknik (Nr 8, 2012), jag visste väl att jag valde rätt utbildning en gång i tiden. Det spelade kanske inte så stor roll just vilken ingenjörsutbildning jag valde, för jag misstänker att utgången av det hela hade varit samma som idag. Jag hade ändå startat eget och försökt att komma fram till nya vägar att vara företagare. Jag är av naturen lite motvals, väljer det lilla alternativet, väljer tvärtemot den stora massan, väljer att välja bort mycket av massmedias hysteriska budskap. För som jag ser det ligger ju världen rätt risigt till, den behöver hjälp för att må bra igen. Och då duger det inte att drunkna i fel information.
”Perfekt om du vill rädda världen”
Jaaaa det vill jag göra! Jag vill ju rädda världen! Precis som så många andra. Det känns rätt gott i hjärtat att Linköping Universitets rektor, Helen Dannetun, uttrycker en tanke om att ”idag vill ungdomar vara nyttiga och bidra”. För att vara ärlig så känns det förbannat bra om det är så det är. Lite som att det är en ny uppgraderad generation 40-talister som är här för att bygga vår värld på en stabil grund och få den att hålla ihop, tillsammans. Med ett gemensamt ansvar. För att vi alla mycket väl vet, vet precis hur illa det står till med oljeutsläpp, utfiskning av haven, jorderosion, avskogning, luftföroreningar… och nu äntligen är det fler som väljer att öppna upp för verkligheten och släppa in den i sig själva, fler som vågar och kan reagera på allt som har gått snett och som grupp agerar för att få balans i systemet igen.
Jag vaknar upp under duntäcket i mitt vinterkyliga rum. Vad är det som låter så fint? Fönstret står på glänt och utanför sjunger en hel kör av fåglar, framförallt koltrastens drill slår igenom. Jag ryser, myser och tänker på andra mornar då jag väckts av fåglar. Våren 2005 till exempel; Sovande i ”alberguen” utmed de spanska landsvägarna var det ofta kyligt på morgonen, men fåglarna sjöng alltid för mig när jag klev upp och startade dagens vandringsetapp.
I april 2005 bestämde jag och min vän M att vi ville vandra el Camino de Santiago, en pilgrimsled vars ursprungliga sträcka går från Sant Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostella i Spanien. Vi packade varsin ryggsäck, snörde på oss kängorna, stoppade fällkniven i fickan och åkte iväg.
Vi anlände med tåg till Saint Jean där snälla människor pekade oss mot en liten källarlokal i vilkan fem söta gubbar satt och väntade på att få registrera pilgrimsvandrare. Jag och M betalade en slant, lovade dyrt och heligt att uppföra oss väl utmed vägen, och släpptes så iväg med varsitt ”Credencial del Peregrino”.
Vandringen börjar med att man sniglar sig uppför de nordliga utlöparna av Pyreneerna. Unga och friska satte vi av i alltför hög takt för vårt eget bästa. Pensionär efter pensionär vandrade stadigt förbi oss med små tomtesteg och lyfte handen i hälsning mot oss där vi stod och kippade efter andan utmed vägkanten. Note taken: Walk slowly but steadily!
Att det var just pensionärer som gick förbi oss kan bero på att de flesta vi mötte utmed vägen var av det äldre gardet. Jag och M, 21 år gamla, fick glada tillrop från höger och vänster ända från start till slut. Det var ju så kul att de unga hade hittat vandringen! Och vi hade verkligen kul, trots en första vecka med skavsår på fötterna och ett väder som ibland var mördande hett, ibland isande kallt. Det spelade liksom ingen roll – vi hade ett enkelt mål, och det var att vandra!
Varje dag.
Etapp efter etapp, mil efter mil. Varje dag steg vi upp, packade sovsäckarna, åt något litet (gärna cafe con leche y magdalenas… mmm!) och vandrade iväg åt det håll de gula pilarna pekade. Las flechas amarillas – de gula pilarna – är pilgrimmens bästa vän näst efter ett par sköna skor. Utan dem skulle vi tappat bort oss gång efter annan, men (nästan) överallt stod de att finna. Spanjorerna utmed vägen såg till att underhålla dem, de fanns målade på vägen, på stenar, på träd och på väggar. Om det visar sig att man ändå gått vilse så är snäckan – la concha, ett annat säkert tecken att följa. Ser du en snäcka målad så skall du vandra i den riktning som åsarna utmed skalet markerar, i det här fallet åt höger, ungefär som om du håller upp din egen hand framför dig och vandrar dit fingerspetsarna pekar.
Från Saint Jean leder vandringen i stora drag via Pamplona – Logroño – Burgos – Leon – Ponferrada – O Cebreiro – Portomarin – Melide för att sluta i Santiago de Compostella. Utmed vägen går det bra att sova på små alberguen – enkla vandrarhem, eller ibland i ett församlingshem, i en kyrka eller på annan lämplig plats. Hotellen erbjuder också sina sängar till pilgrimmerna men det passade oss att ha en lägre standard. Det kändes mer rätt! Varför ge sig ut på en vandring där man skalar ner behovet av ting till ett minimum om man ändå varje natt går in i lyxen igen?
El Camino Francais - Från öster till väster, 90 mil tvärs över den Iberiska halvön
Nej, för mig handlade den här 90 mil långa vandringen om att få tid att tänka och reflektera. Över mitt liv, var jag var på väg, var världen var på väg, över samhället, över behov, över tid… och tid var precis vad jag hade gott om. Tillsammans med M och andra diskuterade jag allt jag hade i huvud och hjärta, fram och tillbaka, tills det inte fanns något mer att berätta för stunden. Då började vi hitta på långa historier istället, om hetlevrade spanjorer och väna jungfrur, för det var en typ av sagor som passade in i de medeltida städer vi vandrade genom. Det var så otroligt skönt att bara få landa i nuet, dagarna följde samma mönster om och om igen. Vakna, packa, äta, vandra, äta, tvätta, sova. Slut. Monotonin gav utrymme för samtal och nya tankar föddes. Jag blev en mer hel människa på kuppen.
Varje dag får man en stämpel i sitt pilgrimspass - ett bevis på att man kommit vandrande
Den ursprungliga sträckningen slutar i Santiago de Compostella, men jag är inte en troende kristen så för mig var det inte så starkt att nå fram till platsen där Jakobs reliker förvarades. Denne man var en av Jesus apostlar och pilgrimsvandringen härstammar från den väg han reste genom Spanien, och avslutas därför vid hans grav. För de vandrare som har en annan trosåskådning eller som är ateister kan jag varmt rekommendera att följa pilarna i några mil till, ut till havet.
Finisterre.
Slutet på jorden. Mötet mellan hav och land. Där slutade min vandring. Jag, Klara av havet, född på jorden, behövde få omfamnas av den salta Atlanten!
Vad jag bär med mig starkas är kanske vandringens första insikt – vill jag nå mitt mål så gäller bara en sak: Slowly but steadily!
Till sist, ett par ord från hjärtat, från dagboken:
Lördag 28/5
Vi är uppe på en bergsrygg. Måste skriva nu! Ljungen flyter ut överallt på bergssidorna, skapar läcker färg. Det är lite kyligt. Det är så VACKERT! Det ligger moln i dalarna, lite ynka snö på topparna. Småfåglarna säger tvitt tvitt tvitt sjunger en sång. Känns som en fantasi. Estoy caminando!
Fredrik Gertten och hans kollegor har gjort det igen. En dokumentär som sitter som en rak höger i magen. Uppföljaren till ”Bananas!*” är ett starkt och viktigt inlägg i debatten kring hur vi vill att vår värld ska se ut.
Frågan som genomsyrar filmen: Kan vi verkligen fritt utöva våra demokratiska rättigheter när Yttrandefriheten inskränks?
Sverige var först i världen med att skriva in tryckfrihet i grundlagen. År 1766 klubbades det igenom att alla svenska medborgare har rätt att uttrycka sina åsikter i tal, skrift och bild. 1992 fick den en modern uppföljare i form av Yttrandefrihetsgrundlagen vilken innefattar även videoupptagningar, radio och andra liknande medier. För en svensk ter det sig därmed som en självklarhet att få uttrycka sig fritt – men runtom i världen ser det annorlunda ut.
Reportrar Utan Gränsers mätning från 2008 visar världsläget för pressfrihet. Skalan går från färre till fler restriktioner, den blåa färgen som Sverige stolt visar upp berättar att här råder stor öppenhet. Sneglar man västerut mot USA ser läget lite värre ut.
Fredrik Gertten och hans filmteam var inbjudna att delta med sin film ”Bananas!*” på Los Angeles Film Festival. Dagar innan festivalen öppnas levererar FedEx ett tjock paket till filmteamets kontor i Malmö. Det innehåller en stämning från miljardföretaget Dole som hävdar att Gerttens film är byggd på lögner och att den presenterar en bluff. Dole vill att ”Bananas!*” tas bort från festivalen – or else..!
Det här blir upptakten till månader av kamp för att fritt få distribuera ”Bananas!*”, en dokumentär som berättar historien om hur Dole använt kemikalier i sina bananplantager, kemikalier vilka gjort plantagearbetarna sterila. Snabbt inser Gertten med kollegor att det här är en helt absurd situation där ett multinationellt storföretag försöker tysta ner sanningen. Kommer den fram kan Doles rykte skadas ordentligt och det banar också väg för hundratals arbetare att lämna in fler stämningsansökningar. Skulle detta ske blir det en dyr nota för Dole. I detta läge: Vad annat kan en dokumentärfilmare göra annat än – just det – en till dokumentär!
Gå och se Big Boys Gone Bananas! Få en inblick i spelet bakom gallerierna, där PR-firmor och lobbyister har tagit makten över vilken sanning som presenteras i medier. I en värld där de kritiskt granskande journalisterna blir färre och färre samtidigt som storföretagen växer sig större och större, då är det stort att Gertten och hans team vägrar att vika sig för den ekonomiska makten. Stöd yttrandefriheten! Stöd Big Boys Gone Bananas – på en bio nära dig
Regi: Fredrik Gertten
Produktion: Margarete Jangård, WG Film
Medverkande: David Magdael, Dan Koeppel, Lincoln Bandlow, Sven Hughes, Bart Simpson, Luciano Astudillo, Alfonso Allende
Land: USA, Sverige
Utgivningsår: 2012
Längd: 1 tim 30 min
Språk: Svenska, engelska
Åldersgräns: Barntillåten
Distribution: WG Film
***HÄR VISAS FILMEN***
obs! Fler biografer kommer att tillkomma. Håll koll på listan!
Boxholm – 29 feb
Båstad, Scala – 11 mars
Eslöv, Bian – 29 feb
Filipstad – 29 feb
Göteborg, Hagabion – 24 feb
Göteborg, Roy – 24 feb
Helsingborg, Röda Kvarn – 24 feb
Höör, Bio Vision – 25 mars
Kalmar, 21 mars
Kiviks bio – 1 mars
Kristianstad Filmmuseum – 17 mars
Kristianstad, Barbacka – 19 april
Lindesberg – 29 feb
Lund, Kino 24 feb
Lysekil – 29 feb
Malmö, Spegeln – 24 feb
Motala – 29 feb
Norrköping, CNEMA – 24 feb
Norrköping, Lilla Teatern – 29 feb
Osby , Bio Borgen – 29 feb
Oskarshamn – 29 feb
Simrishamn – 14 mars
Skene – 29 feb
Skoghall 29 feb
Skurup, Biorama – 29 feb
Skövde, Odeon (Skövde Kulturhus) – 18 mars
Staffanstorp, Staffanstorps bibliotek – 13 mars
Stockholm, Bio Rio – 24 feb
Stockholm, Victoria – 2 mars
Stockholm, Zita – 24 feb
Svalöv, Svalövs kulturhus – 29 feb
Tomelilla, Bio Rio – 20 mars
Trelleborg, Grand – 21 mars
Umeå, Folkets Bio – 24 feb
Uppsala, Fyris
Västerås, Elektra – 24 feb
Växjö
Ängelholm, Röda Kvarn – 24 feb
Östersund, Regina – 24 feb
Min inställning till vad mitt liv skall innehålla har förändrats drastiskt det senaste året. Plötsligt slog det mig att jag inte ville jobba utomlands längre, att det inte är mitt huvudfokus. Egentligen har jag vetat det en längre tid, men bara för att man vet saker betyder det inte att man förstår dem. Nu förstod jag. Rätt in i hjärtat förstod jag att jag faktiskt håller på och bygger upp ett alldeles fantastiskt nätverk på hemmaplan, ett nätverk från vilket jag inte längre är beredd att packa min ryggsäck och åka. Det innehåller så mycket; Människor, platser, väder, känslor, relationer, årstider, växter, hav… i mitt nätverk får allt plats och allt fyller många funktioner, och jag har det nära.
Drömmen om utbildningen som skulle ta mig ut i världen för att jag skulle kunna vara med och förändra den till något bättre har ändrats. Jo, jag blev utexaminerad Biståndsingenjör. Men när jag inte längre behövde studera hade jag tid att sätta mig ner och fundera över mitt liv. Jag ställde upp en stor fin energiekvation och såg att det fanns bara en sak att göra om jag ville bete mig snällare mot världen. Sluta flyga.
Aj.
Hur skulle jag då förhålla mig till mina resande arbetsambitioner? I Europa kan man åka tåg relativt snabbt från A till B, men vill jag ta mig till Tibet blir det värre med tidsåtgången. Jag ville ju resa iväg med allt jag lärt mig under 18 år i det svenska (och Argentinska) utbildningsväsendet, resa för att ta med mig något så lätt och användbart som kunskap. Inte material och pengar, bara kunskapsfrön att plantera i människa efter människa.
Jag bestämde mig för en kompromiss och satte upp en ny regel: Du får flyga om miljönyttan på den plats till vilken du flyger överstiger den negativa miljöeffekten.
Det gick bra att tänka så i ett år. Jag flög fram och tillbaka till Jordanien för att ta min permakulturs-PDC, jag visste att det skulle ge jorden mer tillbaka om jag fick all den kunskapen vid rätt tidpunkt. Två månader senare bestämde jag och Emma oss för att starta Gemeko, fattiga men lyckliga över att ha tagit rätt beslut! Sedan dess har jag cyklat till Tyskland, åkt tåg till Grekland, cyklat runt Skåne och vandrat x antal mil. Det går bra att inte flyga. Framför allt känns det bra att inte flyga! Och är det något jag har lärt mig under det dryga året som gått sedan jag avslutade min utbildning, så är det att jag kommer inte långt om jag ignorerar mina känslor. De fyller en väldigt viktig funktion i min strävan efter ett hållbart liv. Hållbarhet handlar inte bara om att jag ska sluta flyga och göra andra saker som är bra för miljön, det handlar om att länka samman miljöfrågor med det sociala och med det ekonomiska.
Eftersom jag heter Klara och klara klarar allt, så passar det bra att den ekonomiska förening jag varit med och startat heter Gemeko – gemenskap, ekologi och ekonomi.
Lyssnar på Klotet i P1 medan jag lagar mat. Står och morrar och spottar när jag inser att det radioprogrammet egentligen säger mig är att folk inte har en susning om vad vi gör med vår värld. Dagens två ämnen är ”De smältande glaciärerna i alperna” och ”Odling av jätteräkor i Sverige”. Reportrarna som står bakom faktamaterialet ställer förvisso bra frågor till sina intervjuoffer, men i studiodiskussionen efteråt låter det mer som god dag yxskaft.
– Så, vad är det som krävs för att glaciärerna i Alperna inte ska smälta?
– Ja, antingen en högre nederbörd eller en lägre temperatur…
Stackars svarande professor från Uppsala, han ger ju det självklara, mest förenklade svaret – men varför behövde frågan ens ställas? Är folk i allmänhet så dåligt insatta i vad det är som påverkar oss själva och vår natur i fel riktning? Är det verkligen någon som har missat att människan i över hundra år har överkonsumerat jordens resurser och smutsat ner naturen i helt orimliga proportioner, så att vi nu står inför en global klimatkris?
– Men tror du verkligen att små initiativ som att Österrike stänger av lastbilstrafiken under dagtid gör en verklig skillnad? Jag menar, klimatproblemen är ju globala?
Tant! skriker jag högt och bränner mig på stekpannan. Vad då globala? De globala problemen är ju summan av alla lokala problem, allt hänger ju ihop! Vi kommer aldrig lösa framtidens underproduktion av mat, vattenbrist, energibrist osv om vi inte inser att det är genom små lokala projekt och initiativ som vi kommer nå framgångar. Ja, de stora av stater och andra organ beslutade förändringar, förbud och lagbeslut som tas är av stor vikt, men de är inte tillräckliga för att se till att vi har en hållbar värld. Det måste vi alla fixa, tillsammans. Alla har ett ansvar. Alla behöver förstå det. Innan jag dör när jag är 127 år gammal ska jag ha förmedlat det till orimligt många personer, vare sig de till en början vill förstå eller inte.
En god vän gav mig ett fint ord i förra veckan. Bahaane. På persiska betyder det ungefär ”anledning”. En anledning till att träffas, mötas, umgås, vara tillsammans. På svenska ”ska vi gå och ta en öl någon dag?”. Det låter ju inte alls lika mjukt och inbjudande.
Bahaane.
Bahaane kaffe, kompis?
Svenskarna kanske skulle må bättre av att mötas för att mötas, istället för att behöva ha en ursäkt som öl eller kaffe? Det är väldigt skönt när jag och vännen med ordet bestämmer att träffa varandra bara för att vi vill, och så sitter man där och ler mot varandra. Ofta finns det väl i och för sig en kopp kaffe eller en mate i närheten, men det viktiga är att få mötas. Vi övar på att mötas i tanken istället för fysiskt, för då kan vi ju ses hela tiden. Då behöver vi inte bahaane. Men än så länge är det viktigt att få se, känna, lukta på varandra då och då. Man ska inte underskatta värdet av en stor, god KRAM.
Friday afternoon. You might think the people we meet are on their way to an after work with their colleagues. That’s not true. The people stepping through the doors of Röhsska Museet in Gothenburg are all keen on making a change that will last longer than a hangover from an evening spent at the nearby pubs. These forty or so persons will spend an entire weekend trying to come up with new solutions for how to make this world a little bit better. In just 48hours they will join together in groups and start to work on their mission – to create a service or product aimed to facilitate our progress towards sustainability. It’s time for the Global Sustainability Jam! In what area their focus will be they do not yet know, but already the buzz is starting, liaisons are being made, names are exchanged, knowledge sought for…
The Grand Wizard, Mr. B, is demanding our attention. This is emphasized by the use of a toy chicken, which when squeezed is supposed to chuckle, and a toy cow, which makes a strange mooing sound. They only really both seem to be dying. We will no doubt get used to these noises during the next couple of days. Speaking from under his giant star covered, purple wizard hat, Mr. B is welcoming us all to the Global Sustainability Jam 2011, Gothenburg, summed up by
“Let the quest begin!”
We are also welcomed by some very interesting lecturers who give us their version of what sustainability is. It ranges from the personal view on consumption to what a municipality can do to what mankind needs to do. Inspiring!
We will be given a series of challenges during the Jam. The first one is simple enough – start getting to know each other! For this purpose a speed dating is arranged and in less than an hour we have gone from complete strangers to having chosen what people to work with, creating seven different groups. We look at each other. So. Well. Shall we, um, begin? What do we do? Walking from the auditorium to the Jam Location – a white walled room, tastefully lined with the works of Bruno Mathson – we put some ideas out there and discover that we have quite a diverse knowledge within our group. Perfect. We find a table, loaded with Post Its’, pencils, large sheets of paper and a magnetic white board. The little Post Its’ scream at us “Pick us up, scribble on me! Put me on a wall!” So that’s what we do. With no time to loose, we try to find a mutual area of interest. Words like community, nature, inspiration, fun, green starts to float around and before we know it we have mapped out some sort of outline to what we would like to do. We also present ourselves a bit more to our fellow group members by drawing who we are and then describe it in words. Such little artist all around!
But hey, wait a second – the theme hasn’t been revealed yet, has it?
No.
We heard the cow again and take a seat by our table. We will now be shown a video from the guys initiating this whole thing. It’s time for the Jam Theme! In big letters it is given to us – Playgrounds! Playgrounds? Playgrounds.
Hear. Hmm. Yes! Yes, we do like this. With a green felt pen the word is written in the middle of a big paper and we start to write down whatever we think of as important when focusing on playgrounds. We think of a lot… and then there that sound again, the dying cow. Time to leave for dinner at Wasa Allé, where the next challenge is to present our Problem Statement and pitch it to the others. Think we’re moving ahead fast? Yeah. So do we.
We seem to have a problem with our problem statement. We try different angles while munching away at delicious little appetizers, all made from ecological food, most of it locally produced. We still haven’t got it right when the soup is finished so we just pick an idea and try to work it. We pich it, get back to our group, pitch it again, talk it over. Doesn’t seem like it’s giving us that Eureka-feeling we’re looking for. We decide to scrap the first try and go for a new pitch, which will have to be delivered to the whole group in five minutes. Ay ay… M gets up and throws a new pitch out there, finding the words as he goes along. Good man, good work. We clap him on the shoulders and sit back to listen to the others. It’s a bit hard to concentrate, our minds filled up with new impressions and thoughts from the day. After some final discussions, mingling around, were back on the street again breathing in the fresh night air, saying good night and see you all tomorrow. Getting up on the bike, I smile while pedaling home through the Friday night.
_____________________________________________
Beeeeeeeep! 8 AM. Go on K, roll out of bed and down to Röhsska! Breakfast will be served. Coffee will be downed, ray bread sandwiches devoured, cereals stuffed into your mouth. In some mysterious way, we’re now only four persons remaining out of our original six-members-brain trust. Sad to hear, sickness has invaded our camp and struck out 33% of our troops. Man up, every one! The mission will go on!
With the black gold flowing through our veins we are now ready for a full day of work. Trying to recall what was actually going on seems to hard; There were challenges put out, pitches being made, lots and lots of Post Its used and all kinds of prototypes started to take form on the floor and on the tables. Creativity was flowing! There was a lunch served, snacks magically appeared, questions were asked by the organizers to get us on the right track. All in all, it was a fantastic day. Our group has now come up with a brilliant problem statement and we are working away, happily making fast progress and feeling that we are sniffing at a winning concept.
“How can urban people be inspired to rediscover the free resources of nature in a playful way?”
When the evening has come, I’m feel my brain is too worn out for me to provide any good company, and so decide to go home instead of joining up with the rest at Hard Rock Café. Can’t win ‘em all. I stumble into bed and sleep like a rock.
_____________________________________________
Beep beep beep. Again an alarm ringing at 8 o’clock. Horrible thing on a lazy Sunday morning. Wheel down to the museum, covered in water proof gear from top to toe. Gothenburg is showing of its usual grey autumn face and I have no intention of sitting around in wet trousers all day, so I come prepared. Ha! I brought my camera and a couple of nice little figures, thinking that maybe we can make a short video after all, since last night ended with yet another challenge: Present your idea to unknown people to get their opinion about it. Then hand in a short clip of these responses to the Grand Wizard to be shown Sunday morning.
J and I sneak away for a minute and make a very realistic fake video, featuring John and Anton. Check it out!
For this we get the most applauds of all, measured by the Wizard on a fake clap-o-meter, and we have a short victorious moment when tickets to Bio Roy are handed over to us. Sweet! With this, we are feeling very psyched up to keep on delivering throughout the last day of the Jam. The group splits up to go ahead with different tasks, enabling a full on, all senses final presentation to be set up. J is at the computer while M and A are drawing and writing the text to our story board. I get back in my black suit – aka the rain gear – and go hunting for food. This is something I love to do, you never know what you’re gonna find but for sure you’ll always be pleased with the end result. I ride around the nearby parks to loot whatever delicacies I can find, and am childishly stoked by the meadow mushroom which will be the king of my salad today. Want to follow in my steps? Easy. Just click Play.
Back at the museum we work feverishly with the last tasks, uploading our presentation material to the Global Sustainability Jam homepage just in time. The mooing sound is there again, telling us that it’s time to bench ourselves in the auditorium to watch all the groups’ final presentations. Some have come up with really funny ideas, some with more clever ideas, some with more practical ones. We are the last group to go on stage and after presenting yet again our problem statement, showing our videos and allowing for the audience to taste our salad, there is a surprise waiting for us – we are awarded with a free Idea Evaluation undertaken by Master students in co-operation professionals working at Chalmers and the University of Gothenburg. Waaaaaaaah! My face is beaming with happiness. This is so cool! The GeoFood application created during this event might actually take the step into the Real World. I would love to have it. My friends would love to have it. The people in the auditorium would love to have it. One day soon, we all will. We are going to make it happen!
And so, the curtain goes down on this years’ Sustainability Jam. What an inspiring event!
Det känns fel, väldigt fel, och samtidigt så rätt. För nu vet jag att det är fel. Att jobba 8 timmar om dagen är inget jag någonsin ska ha som mål!
Att komma hem efter en lång dag på kontoret och känna att jag inte har energi till att ta en långpromenad i skogen eller baka bullar – hur bra är det? Oavsett hur spännande uppgifterna varit som jag jobbat med så är det inte värt att tappa borta andra väsentliga delar av livet bara för att en samhällsnorm hävdar att just 8 timmar är en lämplig mängd arbetstid.
Nej, tack och hej 40h vecka, jag framhärdar envist i min vision om att 5h arbetsdag – det är precis vad jag behöver för att prestera effektivt och sedan kunna koppla av på klätterklippan i lugnan ro. Eller varför inte, som härom veckan, ta med sig mockabryggaren plus en termos med smet och steka på frukostpannkakorna sittandes på en sten i skogsdungen 500m från hemmet. Det kanske inte är de vackraste pannkakor jag levererat, men de smakar desto bättre. Livskvalitet!
If you want to be part of this planet and what it gives you, you need to spend time outdoors. You need to smell, feel, touch, taste, listen to, absorb, observe, sleep in, sit on, drink, swim in, SEE all of it!
Get out there!
One month is a long time in nature. Things change…
this is what my last month was like – how was yours?
distribuera ”Bananas!*”, en dokumentär som berättar historien om hur Dole använt kemikalier i sina bananplantager, kemikalier vilka gjort plantagearbetarna sterila. Snabbt inser Gertten med kollegor att det här är en helt absurd situation där ett multinationellt storföretag försöker tysta ner sanningen. Kommer den fram kan Doles rykte skadas ordentligt och det banar också väg för hundratals arbetare att lämna in fler stämningsansökningar. Skulle detta ske blir det en dyr nota för Dole. I detta läge: Vad annat kan en dokumentärfilmare göra annat än – just det – en till dokumentär!
Gå och se Big Boys Gone Bananas! Få en inblick i spelet bakom gallerierna, där PR-firmor och lobbyister har tagit makten över vilken sanning som presenteras i medier. I en värld där de kritiskt granskande journalisterna blir färre och färre samtidigt som storföretagen växer sig större och större, då är det stort att Gertten och hans team vägrar att vika sig för den ekonomiska makten. Stöd yttrandefriheten! Stöd Big Boys Gone Bananas – 
