El Camino de Santiago

Jag vaknar upp under duntäcket i mitt vinterkyliga rum. Vad är det som låter så fint? Fönstret står på glänt och utanför sjunger en hel kör av fåglar, framförallt koltrastens drill slår igenom. Jag ryser, myser och tänker på andra mornar då jag väckts av fåglar. Våren 2005 till exempel; Sovande i ”alberguen” utmed de spanska landsvägarna var det ofta kyligt på morgonen, men fåglarna sjöng alltid för mig när jag klev upp och startade dagens vandringsetapp.

 

 

 

 

 

 

I april 2005 bestämde jag och min vän M att vi ville vandra el Camino de Santiago, en pilgrimsled vars ursprungliga sträcka går från Sant Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostella i Spanien. Vi packade varsin ryggsäck, snörde på oss kängorna, stoppade fällkniven i fickan och åkte iväg.

Vi anlände med tåg till Saint Jean där snälla människor pekade oss mot en liten källarlokal i vilkan fem söta gubbar satt och väntade på att få registrera pilgrimsvandrare. Jag och M betalade en slant, lovade dyrt och heligt att uppföra oss väl utmed vägen, och släpptes så iväg med varsitt ”Credencial del Peregrino”.

Vandringen börjar med att man sniglar sig uppför de nordliga utlöparna av Pyreneerna. Unga och friska satte vi av i alltför hög takt för vårt eget bästa. Pensionär efter pensionär vandrade stadigt förbi oss med små tomtesteg och lyfte handen i hälsning mot oss där vi stod och kippade efter andan utmed vägkanten. Note taken: Walk slowly but steadily!

Att det var just pensionärer som gick förbi oss kan bero på att de flesta vi mötte utmed vägen var av det äldre gardet. Jag och M, 21 år gamla, fick glada tillrop från höger och vänster ända från start till slut. Det var ju så kul att de unga hade hittat vandringen! Och vi hade verkligen kul, trots en första vecka med skavsår på fötterna och ett väder som ibland var mördande hett, ibland isande kallt. Det spelade liksom ingen roll – vi hade ett enkelt mål, och det var att vandra!

Varje dag.

Etapp efter etapp, mil efter mil. Varje dag steg vi upp, packade sovsäckarna, åt något litet (gärna cafe con leche y magdalenas… mmm!) och vandrade iväg åt det håll de gula pilarna pekade. Las flechas amarillas – de gula pilarna – är pilgrimmens bästa vän näst efter ett par sköna skor. Utan dem skulle vi tappat bort oss gång efter annan, men (nästan) överallt stod de att finna. Spanjorerna utmed vägen såg till att underhålla dem, de fanns målade på vägen, på stenar, på träd och på väggar. Om det visar sig att man ändå gått vilse så är snäckan – la concha, ett annat säkert tecken att följa. Ser du en snäcka målad så skall du vandra i den riktning som åsarna utmed skalet markerar, i det här fallet åt höger, ungefär som om du håller upp din egen hand framför dig och vandrar dit fingerspetsarna pekar.

Från Saint Jean leder vandringen i stora drag via Pamplona – Logroño – Burgos – Leon – Ponferrada – O Cebreiro – Portomarin – Melide för att sluta i Santiago de Compostella. Utmed vägen går det bra att sova på små alberguen – enkla vandrarhem, eller ibland i ett församlingshem, i en kyrka eller på annan lämplig plats. Hotellen erbjuder också sina sängar till pilgrimmerna men det passade oss att ha en lägre standard. Det kändes mer rätt! Varför ge sig ut på en vandring där man skalar ner behovet av ting till ett minimum om man ändå varje natt går in i lyxen igen?

El Camino Francais - Från öster till väster, 90 mil tvärs över den Iberiska halvön

Nej, för mig handlade den här 90 mil långa vandringen om att få tid att tänka och reflektera. Över mitt liv, var jag var på väg, var världen var på väg, över samhället, över behov, över tid… och tid var precis vad jag hade gott om. Tillsammans med M och andra diskuterade jag allt jag hade i huvud och hjärta, fram och tillbaka, tills det inte fanns något mer att berätta för stunden. Då började vi hitta på långa historier istället, om hetlevrade spanjorer och väna jungfrur, för det var en typ av sagor som passade in i de medeltida städer vi vandrade genom. Det var så otroligt skönt att bara få landa i nuet, dagarna följde samma mönster om och om igen. Vakna, packa, äta, vandra, äta, tvätta, sova. Slut. Monotonin gav utrymme för samtal och nya tankar föddes. Jag blev en mer hel människa på kuppen.

Varje dag får man en stämpel i sitt pilgrimspass - ett bevis på att man kommit vandrande

Den ursprungliga sträckningen slutar i Santiago de Compostella, men jag är inte en troende kristen så för mig var det inte så starkt att nå fram till platsen där Jakobs reliker förvarades. Denne man var en av Jesus apostlar och pilgrimsvandringen härstammar från den väg han reste genom Spanien, och avslutas därför vid hans grav. För de vandrare som har en annan trosåskådning eller som är ateister kan jag varmt rekommendera att följa pilarna i några mil till, ut till havet.

Finisterre.
Slutet på jorden. Mötet mellan hav och land. Där slutade min vandring. Jag, Klara av havet, född på jorden, behövde få omfamnas av den salta Atlanten!

Vad jag bär med mig starkas är kanske vandringens första insikt – vill jag nå mitt mål så gäller bara en sak: Slowly but steadily!

Till sist, ett par ord från hjärtat, från dagboken:

Lördag 28/5
Vi är uppe på en bergsrygg. Måste skriva nu! Ljungen flyter ut överallt på bergssidorna, skapar läcker färg. Det är lite kyligt. Det är så VACKERT! Det ligger moln i dalarna, lite ynka snö på topparna. Småfåglarna säger tvitt tvitt tvitt sjunger en sång. Känns som en fantasi. Estoy caminando!

 

2 reaktioner till “El Camino de Santiago”

  1. Oh, vag jag känner igen mig och känner suget efter ytterligare en Camino.
    Enkelheten, de basala behoven, slippa göra val, bara följa gula pilarna, monotonin som var så befriande och tömde huvudet från onödiga tankar.
    Kanske en ny Camino i Portugal? Vill du?
    Din vandrarsugna mamma

  2. Så inspirerande och fint du skrivit om din vandring Klara! Jag planerar att vandra El Camino med början nästa vår 2013 och läser lite olika sidor om klädsel, packning, vandringens glädje, strapatser typ skoskav och andra vedermödor…
    Vi brukar säga att pilgrimsvandra är som att ”be med fötterna” när vi i min församling (Harplinge-Steninge) har gjort våra veckolånga vandringar på olika håll i Sverige och då är det ju gott om man slipper skoskav och andra kroppsliga åkommor! Den monotona fotvandringen dag efter dag är ju ett sätt att komma hem till sig själv, sakta och stadigt som du skriver, vilket jag varmt rekommenderar alla som har fötter att gå med!
    Pax et bonum!
    Gunilla

Lämna ett svar