I helgen befann jag mig i ett köldhål benämnt Diabasbrottet, en fantastiskt plats för isklättring under årets kallare månader. I väntan på min tur att få hacka in isyxorna på leden Undertaker satte jag mig med en termos te och boken ”Livsfilosofi” av Arne Næss, en norsk fjällfilosof.
Dagens sound track:
Att befinna sig i naturen och utforska filosofins värld är en oslagbar kombo. De stora frågorna kommer lättare nära, vinner styrka och klarhet när flödet som är ”jag” låter den spontana uppmärksamheten råda. I stadens villervalla är det den riktade uppmärksamheten som tar mitt jag i anspråk, tvingar min hjärna att analysera och ta ställning till ständigt nya situationer. Där finns inget utrymme för mig att finna ro till filosofi.
Nu sitter jag istället på en plats som skulle kunna beskrivas som andlig. Det är en djup tystnad som råder, snön dämpar alla ljud och de höga väggarna i brottet ramar effektivt in världen. Vännerna som står ovanför mig är i sitt eget flow, den ena leder vägen uppför isfallet, fullständigt koncentrerad på nuet, och den andra säkrar med en repetitiv rörelse av rep genom repbroms. Det är meditativt, enkelt.
Jag läser vad Arne skriver i ett brev till sin vän och fångas av en formulering som lyser upp mitt sinne:
”Minns du citatet av min favoritfilosof, Spinoza? Acquiescentia in se ipso. Det betyder »ro i sig själv«. En sådan ro utesluter inte att det kan blåsa kraftigt i livet. Men det är inre lugn och närvaro som gör att man kan känna sig som en hel människa. Ett sådant lugn känner jag genom sättet jag lever här på Tvergastein. Naturen kan hjälpa oss att finna detta lugn. En del söker fjället, andra havet, somliga skogen”.
Livsfilosofi i all sin enkelhet. Tack, Arne!