Idag:
Jag tittar på utbetalningsspecifikationen från Alfa-kassan och känner en klump i halsen. 998 kr. Jaha. Jag tittar på saldot på mitt lönekonto och jämför med summan för kommande utbetalningar. Klumpen sjunker ner i magen. Error. Jag loggar in på JAK-banken och för över pengar från min reskassa för att kunna betala räkningarna, och inser att jag hade 15000 mindre på det kontot än vad jag trodde. Klumpen växer. Jag bli ledsen. Jag har sparat mindre till vår resa än Tim. Inte procentuellt, men totalt sett. Ögonen blir blanka och jag mumlar dumma, dumma, dumma! tyst för mig själv.
Dumma samhällssystem som gör att jag inte kan vara sjukskriven fast jag är nyopererad. Dumma A-kasseregler som gör att ersättningen är minimal. Dumma lönesättning som gör att jag som kvinna i ett grönt yrke bara har 2000 kr mer i lön efter dubbla examina och ett antal specialutbildningar än vad jag hade som montör på Volvo 2003. Dumma mig som gick ur A-kassan när jag blev egenföretagare, för att månadsavgiften i början inte stod i proportion till mina inkomster utan blev olidligt hög. Dumma allt.
Jag sätter på mig ytterkläder och går ut i solen för att rensa skallen och hjärtat. Promenerar med fastspänd ortos och kryckor ner till biblioteket och lånar Göran Greiders ”Den solidariska genen” för lite upplyftande tankar.
Flashback till för exakt en vecka sedan:
”Trippigt!!!” fnittrar jag när narkosen kopplas på i droppet och jag somnar in på 3 sekunder, med exakt samma känsla i kroppen och huvudet som när jag hållit andan för länge och därför svimmar. Som att synfältet sugs inåt till en liten, liten prick, och sedan – SNAP – blir allt svart. 5 timmar senare vaknar jag med blodet fullt av morfinliknande substanser och ett nyopererat knä: 1 nytt främre korsband tillverkat av min hamstringsena, 2 hopsydda menisker.
Jag blinkar mot ljuset i taket. Här är jag. Här är min kropp. Jag har inte ont och jag är alldeles trygg. Jag tänker att livet är helt fantastiskt, att den svenska vården är helt fantastisk, att den industriella läkemedelstillverkningen inte är så dum trots allt och att jag älskar alla som betalar skatt och som hjälper varandra. Det kostar mig som patient 300 kr att göra en operation. Hade jag betalt allt ur egen ficka hade det kostat ca 25000 kr, enl. en snabb googling.
Jag tänker att det är en smart investering av staten att operera mig, så att jag strax är tillbaka som skattebetalande lönearbetare.
Metareflektion:
Att bli skadad och arbetslös på samma gång är en viktig erfarenhet. Att logiskt kunna resonera kring skatt, ersättningar, livskvalitet, lönesättning osv är en sak, att själv få uppleva systemet in action är en annan. Jag vinner fördjupad respekt för vad vi som samhälle åstadkommer, hur vi bär varandra, men jag vinner också insikter om hur oändligt liten man känner sig när det är en byråkrati utan ansikte som till synes bestämmer över ditt liv. Det är riktigt jävla pissigt att känna att jag måste slåss för mig själv när jag redan ligger ner!
Vad är egentligen en lagom storlek på ett skattesystem? Ett sjukvårdssystem? En statlig byråkrati? Jag vet inte, men jag fortsätter att tänka och analysera vår omvärld analytiskt, nu med en utökad känslomässig skala. Och med ett nyopererat knä. Och som nyanmäld medlem i Akademikernas A-kassa.