Min inställning till vad mitt liv skall innehålla har förändrats drastiskt det senaste året. Plötsligt slog det mig att jag inte ville jobba utomlands längre, att det inte är mitt huvudfokus. Egentligen har jag vetat det en längre tid, men bara för att man vet saker betyder det inte att man förstår dem. Nu förstod jag. Rätt in i hjärtat förstod jag att jag faktiskt håller på och bygger upp ett alldeles fantastiskt nätverk på hemmaplan, ett nätverk från vilket jag inte längre är beredd att packa min ryggsäck och åka. Det innehåller så mycket; Människor, platser, väder, känslor, relationer, årstider, växter, hav… i mitt nätverk får allt plats och allt fyller många funktioner, och jag har det nära.
Drömmen om utbildningen som skulle ta mig ut i världen för att jag skulle kunna vara med och förändra den till något bättre har ändrats. Jo, jag blev utexaminerad Biståndsingenjör. Men när jag inte längre behövde studera hade jag tid att sätta mig ner och fundera över mitt liv. Jag ställde upp en stor fin energiekvation och såg att det fanns bara en sak att göra om jag ville bete mig snällare mot världen. Sluta flyga.
Aj.
Hur skulle jag då förhålla mig till mina resande arbetsambitioner? I Europa kan man åka tåg relativt snabbt från A till B, men vill jag ta mig till Tibet blir det värre med tidsåtgången. Jag ville ju resa iväg med allt jag lärt mig under 18 år i det svenska (och Argentinska) utbildningsväsendet, resa för att ta med mig något så lätt och användbart som kunskap. Inte material och pengar, bara kunskapsfrön att plantera i människa efter människa.
Jag bestämde mig för en kompromiss och satte upp en ny regel: Du får flyga om miljönyttan på den plats till vilken du flyger överstiger den negativa miljöeffekten.
Det gick bra att tänka så i ett år. Jag flög fram och tillbaka till Jordanien för att ta min permakulturs-PDC, jag visste att det skulle ge jorden mer tillbaka om jag fick all den kunskapen vid rätt tidpunkt. Två månader senare bestämde jag och Emma oss för att starta Gemeko, fattiga men lyckliga över att ha tagit rätt beslut! Sedan dess har jag cyklat till Tyskland, åkt tåg till Grekland, cyklat runt Skåne och vandrat x antal mil. Det går bra att inte flyga. Framför allt känns det bra att inte flyga! Och är det något jag har lärt mig under det dryga året som gått sedan jag avslutade min utbildning, så är det att jag kommer inte långt om jag ignorerar mina känslor. De fyller en väldigt viktig funktion i min strävan efter ett hållbart liv. Hållbarhet handlar inte bara om att jag ska sluta flyga och göra andra saker som är bra för miljön, det handlar om att länka samman miljöfrågor med det sociala och med det ekonomiska.
Eftersom jag heter Klara och klara klarar allt, så passar det bra att den ekonomiska förening jag varit med och startat heter Gemeko – gemenskap, ekologi och ekonomi.
För hållbarhet är helhet.