Det är en mängd tankar som väcks när jag börjar cykla igen, nästan exakt fem år efter ”le Tour de Gibraltar”.
För det första är det positivt att själv röra sig framåt för egen maskin istället för att stoppa in raffinerad olja i valfritt fordon och trycka på gasen.
För det andra är det härlig att upptäcka att det är precis lika roligt om inte roligare att vara tv som är ute och cyklar tillsammans istället för att solocykla.
För det tredje är uteliv i skog och mark bland det bästa som finns – känn hur marken vibrerar eftersom jag står och studsar på stället, full av bubblig lycka – och att veta att det är i tält jag ska sova, natt efter natt, och på Trangiat jag ska laga mat, dag efter dag, det är så jäkla gött!
Härmed uppfyller jag med råge nyårslöftet om att sova utomhus minst en natt i veckan! Hurra!
Sitter ute i skogen under vackra bokträd, Emma har lagat mat och jag har satt upp tältet. Vi är inringade av en stor bilväg, en järnväg och en bäck, och framför allt är det en mängd stigar runt vår tältplats. Där kommer hundar och människor spankulerandes. Vad tänker de när de ser två små tomtar sittandes på varsitt liggunderlag bredvid tältet, ätandes mat ur en plastburk?
Jag tänker att jag är världens lyckligaste. Om jag skulle släckas ut nu så vore det sista jag hade på min näthinna en alldeles fantastiskt vacker syn; Glimrande gröna boklöv, genomlysta av kvällssolens sneda strålar. Jag vill bara ligga här på mitt liggunderlag och pausa världen en stund, låta mig själv sjunka ner i den mjuka förnan och bara vara just här, där jag kan lyssna på fåglar och insekter som flyger mellan träden, kastar ytterligare skuggor på löven, drillar och piper i all oändlighet. Det är vädigt skönt att bara lägga sig under träden och titta uppåt. Om alla gjorde det lite oftare så skulle vi inte behöva måla sjukhusväggarna gröna för att lugna ner de sjuka patienterna, för patienterna skulle må bra och vara ute i skogen!
