One can only do so many things at one given time. To me that’s been a tough lesson to learn. I love keeping all my different ideas afloat, giving them a push every now and then and never quite saying no to the though of acting on them. It can be frustrating for those close to me and now I’ve come to terms with that it might actually be holding me back. For many years it was a functional and fruitful way of living, right now it’s not.
So.
I’ve decided to let one of my most long lived dreams go to rest: To be a professional freediver. To compete, get sponsorships and teach freediving. To have my life circling around the ocean through this sport.
I think that deep down it was never really something that I wanted to do, but the thought of it was so… alluring. To be that strong athlete, focused and calm, with a clear purpose.
After 14 years of on-and-off training and competing, ranking at best as 3rd in the world, participation in five world championships, setting Swedish records, completing dozens of competition dives and thousands of training dives, I’m now officially saying farewell to the arena of competitive freediving.
Just as freediving once was key to setting me free and setting me apart, giving me that edge I so strongly needed, it is now keeping part of me hostage. I want to keep diving, I just want to undo my ties to the competitive side. If the thought of training for another word championship is going to keep popping up in my mind, I’m going to keep toying with that idea, putting my energy into the field of freediving, when what I really want to do right now is to root myself even more in my chosen field of work as a food-growing gardener and steward of resilient ecosystems.
Thank you all, it’s been a splash, and I could never ever have done it without you ?
Av en smärtsam anledning så har den 18e i varje månad blivit en dag att minnas.
Den 18e november 2015 var jag och bouldrade på Fabben. Det var ett roligt träningspass. Jag var stark och glad. Klockan närmade sig nio och det var dags att avrunda, men så skulle jag bara visa några andra ladies en beta på ett svart problem som jag nästan, nästan hade fått till. Upp med vänster tå här, korsa över där, skicka hit… Woosch! Där föll Klara. Där föll Klara och hon landade så fel att hon vek sitt knä bakåt. Fitt i helvete vad det var obehagligt! Jag vrålade till och rullade runt på mattan, djupandades på ren rutin för att hantera smärtan, klöste av mig skorna och rullade bort från väggen. Försökte känna efter, testade att böja, testade att stå, det gick asdåligt. Linkade in i duschen och spolade hela vänster ben med iskallt vatten.
Satte mig i trärummet och lät tårarna rinna medan Tim kramade om mig och snälla klättrare försökte hitta kylspray och lindor. Peter som just hade åkt hemåt fick rycka ut och komma och hämta oss med surfbussen och så rullade vi till akuten i Mölndal. Kring midnatt hade jag fått min första dom: Inget brutet men skador på ligamenten i vänster knä. Sjukskrivning i 2 veckor. Hem och vila, sedan återbesök hos sjukgymnast. Vi som skulle åka iväg i 15 månader om bara några veckor! Noooo..!
—–
Den 18e februari var jag tillbaka på Ortopeden i Mölndal för att bli opererad. Det var inte bara en liten stukning jag hade åsamkat mig själv. Efter att ha fått göra en MR-scanning innan nyår hade läkarna konstaterat att främre korsbandet var av och att det fanns skador på meniskerna. Jag läste på allt vad jag kunde hitta om korsband, pratade med mina vänner som var sjukgymnaster och ortopeder och konstaterade att jag ville göra en operation. Så där låg jag nu i en varm sjukhussäng, fick nålar i armvecken och droger i blodet. Räknade baklänges från 10 och fnittrade ”Det här är som att svimma när man fridyker!” Sedan stängdes medvetandet ner.
På uppvaket grinar jag igen. Jag har aldrig varit skadad på riktigt innan och nu väntar en lång rehabperiod. Jag är säker på att jag kommer bli bra, det här är ingen konstig skada, men det är tungt att vara en sprallapa och veta att de närmsta 8-9 månaderna kommer att gå i ett dämpat tecken. Jag vill ju klättra och springa och dyka och leka som vanligt. Jag vill ju alltid allt. Skit också.
—–
Den 18e april har jag avklarat min första vecka tillbaka på jobbet som trädgårdsmästare på Botaniska. Två månader efter operation är jag där och rensar, sågar, krattar, skyfflar. Jag är alldeles lycklig över att det går så bra, att jag trots en ghetto limp kan utföra mitt jobb och får vara tillbaka i trädgården igen. Ortosen har åkt av bara några dagar tidigare och vänster ben är illans spinkigt, men vad gör det? Jag får vara mig själv, ute i det fria.
—–
Fem månader senare, den 18e september, ligger jag och guppar i Medelhavet och asgarvar tillsammans med mina fellow vattendjur, Linda och Sofia. Vi har just avslutat våra sista, goa träningsdyk ner i det djupblå. Vi har gjort vårt bästa för att vara redo inför VM, och nu känner vi oss starka som satan. Jag har haft hela 7 träningsdagar här i Kalamata och har nått en platå på djupet kring 57 meter. Det känns helt absurt roligt. Hur kan en kropp fixa att gå från kvaddad till 80-90% funktionell på sju månader? Jag blir blank i ögonen när jag tänker på tiden som gått.
Jag har redan vunnit mitt VM.
Allt som händer från och med nu är bara bonus oavsett hur det går. Jag är så jävla stolt över mitt psyke, att jag i samtal med sjukgymnast, fridykarvänner, Tim och chefer någon gång i maj kom fram till att jo, om jag bara tränar som jag ska så är det helt ok att åka på VM och tävla, även om mitt knä inte är helt återställt. Planen är satt, och jag verkställer den med iver.
Det är tio månader sedan jag skadade mig. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att det där klätterpasset skulle leda mig tillbaka ner i havs famn, men det var precis vad det gjorde.
Livet är bra fantastiskt.
Jag älskar att leva! Jag älskar att jag låter mig själv FÅ leva. Jag älskar att vara här, just nu, 200 meter från havet och med världens bästa landslag runtomkring mig. Imorgon ska jag ha en riktigt rolig första tävlingsdag!
I takt med att jag under snart ett helt års tid haft en väldans massa fritid, efter att ha avsagt mig allt ideellt engagemang, alla styrelseuppdrag och börjat avveckla mitt företag, så har jag hunnit komma ikapp mig själv rätt bra på livets resa. Det gillar jag skarpt.
Insikt:
Jag är en vit, intellektuell medelklasstjej och har så varit hela mitt liv. Jag älskar kunskap och att få umgås och verka tillsammans med skarpsinta människor. Jag har alltid gillat och personligen värdesatt naturvetenskap mer än de sociala vetenskaperna. Jag behöver vara i naturen i långa och korta sjok av tid, i vila och i äventyr. Jag gillar att utsätta mig för fysiska och psykiska påfrestningar, att testa gränser och att utmana normer. Jag frodas i randzoner, i ytterlägen, där få andra befinner sig och där jag är en pionjär. Jag är trygg. Kunskap och pengar är makt. Jag har mycket makt, sett ur ett globalt per capita perspektiv.
Jag är inte arbetarklass. Jag är inte fattig. Jag är inte särskilt intresserad av massproducerad populärkultur och sporter som fotboll och hockey. Jag vill inte jobba med människor.
Näe. Jag vill verkligen inte det, inte som ett yrke. Jag vill jobba med resten av naturen, tillsammans med människor, men jag är faktiskt inte rätt person att hålla i och ansvara för komplexa sociala relationer och nätverk, fulla av mer eller mindre väl fungerande människor. Det gör mig trött, inte inspirerad.
Efter att ha ägnat fyra fem år åt att i våra städer försöka trycka in frågan om hur vi ska lösa en hållbar nutida och framtida produktion av mat, ofta medelst parollen ”bla bla odling + mat + människor skapar social, positiv interaktion med vår stad…” så märker jag att jag gjort en mental Klara-classic:
Jag har sett ett problem. Ett stort problem. I det här fallet har jag analyserat världen (med syfte att ge mig själv en lämplig livsuppgift. Jo, jag lovar. Så var det! ”Hur ska jag rädda världen” är den enorma grundfråga som styrt mig länge nu…) och kommit fram till att vårt nuvarande system för matförsörjning inte kommer att leva upp till trycket av 10+-2 miljarder människor utan att helt sabotera våra cykliska ekosystem. Inte bra.
Jag har en djup respekt för naturen och dess komplexitet, så jag vill se till att den får bestå och ha utrymme att utvecklas. I ärlighetens namn så väljer jag resten av naturen framför människor, varje gång, eftersom jag tycker att vi är en ofta puckad, självdestruktiv art, men samtidigt vill jag inte heller orsaka onödigt mänskligt lidande. Så vad göra? Förslag 1: Medvetandegöra. Bygga förståelse och kunskap hos andra så att de kan göra medvetna livsval. (Pretentiöst? Idealistiskt? Absolut. Men också nödvändigt). Hur då?
Genom folkligt kampanjande i form av folkbildning. Varför då?
Därför att vi är mitt uppe i en trend kring entreprenörskap och vurmande för det ”äkta”. Jag såg vågen komma rullandes, så jag fångade den med ett företag och höll mig på benen genom att sneakily synas i medier och nätverka som en idiot. (Märk väl, jag fångade alltså inte vågen i vilken rörelseenergin handlade om fortsatta akademiska studier, forskning och klassisk ”expertis”).
Nu har jag surfat klart för stunden, och medan nya normativa vågor fortsätter att rulla in över samhället vårt så är det min tur att vila.
Jag tänker att jag länge och halvt omedvetet har använt mig av en sorts omvänd, hemsnickrad vänsterlogik, vilken går ut på att jag inte ska vara förmer än andra, och att det är ”bättre” att försöka vara en del av folket (vilka de/vi nu är?) än att bli en stroppig, inskränkt akademiker som ser ned på andra vilka inte har samma kunskap som jag själv. Dessutom var jag lite blyg och nördig som barn, alltså kunde jag ju inte plugga något så viktig och spännande men ocreddigt som biologi/marinbiologi när jag blev stor. Nej, det gällde att hålla den sociala tungan rätt i mun för att kunna ta plats och göra sin röst hörd. Jag valde därför ingenjörens roll som min roll.
Vilka härliga fördomar om olika samhällsgrupperingar. Mmm. Snaskigt. Jag lyckas nedvärdera och bakbinda mig själv och alla andra på samma gång. Ju längre jag drar dessa tankar om människan och samhällets moral och etik, desto mindre blir spelutrymmet och den potentiella påverkansgraden. Det är inte så hett. Definitivt läge att istället rannsaka sig själv och tänka ett par varv till.
Jag vill ju vara med och påverka. Jag vill ju vara med och leda.
Det fina är att inse på ett djupare plan att det är många som vill precis det, och som gör precis det, och att vi nog ska fixa allt som är skit ihop, och att det är ok och till och med bra att jag trappar ner på ätandet och distribuerandet av moralkakor.
Tänkte därför göra ett nytt försök att besvara min fråga om hur jag – tillsammans med andra – kan rädda göra världen till en fortsatt beboelig plats genom att använda både hjärna, hjärta och händer?
Förslag 1: Ta det lugnt. Tänk efter. Ta hjälp. Ha roligt. Släng skulden i soptunnan. Åk iväg till berg, skog och hav så att naturen får fortsätta överskölja mig och rädda mig.
Jag tänker fortsätta försöka vara en positiv kraft, och jag tänker låta Smart-Klara få ta större plats igen, och jag tänker låta andra göra det som jag inte är så intresserad av och därmed inte är så bra på. Som att spela golf och snacka om feminism.
————————————-
Tack Nour el Refai för en grymt bra föreställning igår. Du snurrade några kuggar i min hjärna och i mitt hjärta, kring vem jag var, vem jag är och vem jag inte är. Tack Viktor för lunchsnacket, det var en skön spegling av livet som akademiker med stundom betvingande hantverksambitioner.
1+1+1+1+1+1, ett andetag emellan.
2, andas, vila.
1:30+1:30+1:30+1:30, ett andetag emellan.
3, andas, vila.
2+2+2, ett andetag emellan.
4, andas, vila.
3+3, ett andetag emellan.
SLUT
Söndagens koldioxidtabell i poolen. Sol och snö utanför fönstret. Ett barn som går förbi med pulka. Jag längtar inte dit, längtar inte någonstans, är just precis där jag vill vara. Med två sjöjungfrur vid min sida, flytandes i stillhet på vattenytan, lyssnande till mitt hjärtas slag. Minuterna kommer och går. I synkroniserade sekvenser glider vi upp mot kanten för att ta ett nytt andetag. Spänner bukens muskler för att klämma ut den sista skvätten luft genom väsande luftvägar, sedan in igen med frisk luft. 21% syre. Likt alla andra däggdjur kommer vi upp till ytan för att andas, för att hålla oss vid liv.
Ansiktet omsluts av vattnet igen. Kroppen sjunker nedåt, bakåt, faller mot trycket och lyfts i vila. Att flyta på mage är den mest avslappnade position jag kan befinna mig i. Hållen av vattnet, i spänningsfältet mellan vatten och luft. Tomhet i bägge medierna, jag där mittemellan. Lättare än vattnet, tyngre än luften. I huvudet studsar tankarna runt, men utan att få fäste. Jag lyssnar till vattnets ljud och till min puls. Hjärtat mitt! Tankarna tappar mening, passerar utan mottagare. Jag känner varje liten muskel eller sena som släpper en spänning. Det klickar till i ett knä, en skuldra faller ned, nacken slutar kämpa. Ju längre in i vår tabell vi kommer, desto högre blir halterna av koldioxid i blodet. Tår och fingrar signalerar först. Det tinglar och pirrar, som ett muskulärt, kroppsligt bubblande skratt. Jag tar två andetag inför den sista 3 minutarn istället för ett. Hör Sofias röst i huvudet: ”Hellre två än att ge upp i förtid”. Sedan går jag ändå upp efter två minuter och andas fritt, medan mina dräktklädda fiskvänner ligger kvar de sista 60 sekundrarna på tabellen.
”En FRC också?”
Mais oui! Andas in, ut och faller ner i vattnet igen, tyngre denna gång, mindre luft och mindre flytkraft. Känner kontraktionerna trippa fram, små och nätta men många. Låter munhålan och läpparna fungera som ett expansionskärl dit luften leds med varje sammandragning av diafragman. Blås upp, svälj. Om och om igen.
2 minuter! säger kapten och jag lyfter ansiktet ovanför ytan, tar av näsklämma och simglasögon, gör ett OK-tecken och säger ”I am OK”. Träning som sitter där den ska sitta, i den berömda ryggmärgen. Koldioxidhalten i blodet är hög, smittar av sig på sinnet. Allt är förträffligt. Allt är bra. Livet är fantastiskt. Jag fnissar till, skrattar högt. Hahaha! Allt är bra!
Att få komma tillbaka till en träningsform efter ett lång uppehåll och bara kunna klicka i det som en gång var, det är oändligt skönt för mitt sinne och min kropp. Det stämmer så bra. Det är ju här jag ska vara. Jag är i havet. Jag är i vattnet, i den andra världen, i den outforskade sista strimman av enskildhet och tomhet. Farväl människobyn, jag ska gå och leka sjölejon nu. Jag har en date med havet, och samtidigt en date med mig själv.
Jag är Klara, en sökare. Ibland förvillar jag mig bort från havets vila och själsliga lisa, trots att jag har ritat en sjöjungfru på magen och döpt henne till Alma – ’själ’ på spanska – för att hon varje dag ska påminna mig om att jag tillhör havet, att det är där jag finner ro.
Nu är jag hemma igen. Tack kära fridykarvänner för att ni finns och för att ni så gärna vill leka med mig. Det betyder så mycket!
