andhållning – sealion

Farewell competitive freediving

One can only do so many things at one given time. To me that’s been a tough lesson to learn. I love keeping all my different ideas afloat, giving them a push every now and then and never quite saying no to the though of acting on them. It can be frustrating for those close to me and now I’ve come to terms with that it might actually be holding me back. For many years it was a functional and fruitful way of living, right now it’s not.

So.

I’ve decided to let one of my most long lived dreams go to rest: To be a professional freediver. To compete, get sponsorships and teach freediving. To have my life circling around the ocean through this sport.

I think that deep down it was never really something that I wanted to do, but the thought of it was so… alluring. To be that strong athlete, focused and calm, with a clear purpose.

After 14 years of on-and-off training and competing, ranking at best as 3rd in the world, participation in five world championships, setting Swedish records, completing dozens of competition dives and thousands of training dives, I’m now officially saying farewell to the arena of competitive freediving.

Just as freediving once was key to setting me free and setting me apart, giving me that edge I so strongly needed, it is now keeping part of me hostage. I want to keep diving, I just want to undo my ties to the competitive side. If the thought of training for another word championship is going to keep popping up in my mind, I’m going to keep toying with that idea, putting my energy into the field of freediving, when what I really want to do right now is to root myself even more in my chosen field of work as a food-growing gardener and steward of resilient ecosystems.

Thank you all, it’s been a splash, and I could never ever have done it without you ?

You can always invite me along as your mascot ?

Back on the National Team in Freediving

Photo: Aleksander Nordahl, www.aleksandernordahl.com
Kielstraumen and Bekkasundet, Bergen, Norway, 2016

I’m a freediver.

Five years ago this was what came out of my heart:

And where was she? In a small fjord in Sweden, gurgling with happiness together with her freediving friends. She said: I too wanna go down with the weights! And so the rope got pulled up again by strong arms, the others watched her while she breathed in – and out – in – and out, and then with a big smile, she nodded and the rope was set free. So was she!
Soaring through the cold sea, down, down, her body vibrating from the speed, her eardrums going : pop : pop : pop : with every equalization, her eyes looking out into the darkness, visibility better than most days, she saw the thermocline passing by, the stinging jellyfish with their long tentacles spread out horizontally as if they were imitating the sun with beautiful rays shooting out from its centre. She saw the rocky grey wall, and thought – this is our own fantastic Green Hole, we don’t need to fly to blue holes in other parts of the world when we have this magic place to come to!
She hung down there for just a few seconds, then pulled once at the rope and started her swim towards the surface. Strong, smooth kicks, eyes semi-closed, just looking at the rope every now and then, and sensing the light coming back as she moved upwards. This was her world, right there and then, she was alone inside the most beautiful element on this planet: Water

Peace. Kick. Ful. Kick. Ness. Kick. Glide.
Breathe!
Alive! So alive!

Five years ago was the last time I was training for a World Championship. I had hubris. I had recently been crowned the worlds third best female freediver.

Five years ago I was crying at that WC because I couldn’t relax and reach my goals in the depth. Hubris…

Five years is not a very long time, yet it felt like an eon passed before I could go back to deep diving just for myself, for fun, for the bliss.

Something finally clicked inside me last year, allowing me access to myself and to the depth again. I calmed down like an excited electron coming back to an inner shell, after emitting sparks and energy further out. I had been spinning for so long…

This spring I came back to the competitive arena at the Swedish Championships, where I snatched a bronze medal in the only discipline me and my knee were fit to compete in: static apnea, aka ”holding-your-breath-while-lying-still-face-down-in-water”. That dive planted a first seed, a first thought of wanting to compete in the worlds this year with the women’s team. But I pushed it away, thinking my ACL, knee and leg wouldn’t be strong enough by September.

Still the seed grew inside me, and I joked about it with the ladies with whom I would like to have a team, and with the rest of my freediving crew here in Gothenburg. Then Tim said, ”you love freediving, you should go!” Thanks darlin. So then I asked my physiotherapist what she thought and she said ”GO, you’ll be stronger than ever by then!” Oh. Wow. This lead to asking my bosses if I could have extra time of from the Botanical Garden and they said ”YES, that’s great for you, we’ll make it work!” Oh.

Really? I can go?
I can go!

HELLO! HELLOOOO SWEDISH FREEDIVERS! I WANT A SPOT ON THE TEAM!

I did another qualifying dive in the pool, not pushing it, just getting the score of a DYN, aka ”dive-as-long-as-you-can-with-fins-in-a-pool”. And that was that. Now the qualification window has closed and I’m in, back on the national team for the fifth time together with Linda and Sofia from Fridykarkommunen.se. I couldn’t have hoped for better comrades in this upcoming adventure! Come to think of it, these women are probably the first reason for me wanting to compete this year, because I trust them fully, I trust them with my life in the water, and I know we will rock together!

I’m glad that my knee injury gave me the chance to grace myself with another shot at a playful, harmonious competition in freediving. Going back to compete in Kalamata, the same place as the last WC I was at in 2011, feels like closing a circle.

No crying this time 🙂

//ze zealion

Söndagstabell

1+1+1+1+1+1, ett andetag emellan.
2, andas, vila.
1:30+1:30+1:30+1:30, ett andetag emellan.
3, andas, vila.
2+2+2, ett andetag emellan.
4, andas, vila.
3+3, ett andetag emellan.
SLUT

Söndagens koldioxidtabell i poolen. Sol och snö utanför fönstret. Ett barn som går förbi med pulka. Jag längtar inte dit, längtar inte någonstans, är just precis där jag vill vara. Med två sjöjungfrur vid min sida, flytandes i stillhet på vattenytan, lyssnande till mitt hjärtas slag. Minuterna kommer och går. I synkroniserade sekvenser glider vi upp mot kanten för att ta ett nytt andetag. Spänner bukens muskler för att klämma ut den sista skvätten luft genom väsande luftvägar, sedan in igen med frisk luft. 21% syre. Likt alla andra däggdjur kommer vi upp till ytan för att andas, för att hålla oss vid liv.

Ansiktet omsluts av vattnet igen. Kroppen sjunker nedåt, bakåt, faller mot trycket och lyfts i vila. Att flyta på mage är den mest avslappnade position jag kan befinna mig i. Hållen av vattnet, i spänningsfältet mellan vatten och luft. Tomhet i bägge medierna, jag där mittemellan. Lättare än vattnet, tyngre än luften. I huvudet studsar tankarna runt, men utan att få fäste. Jag lyssnar till vattnets ljud och till min puls. Hjärtat mitt! Tankarna tappar mening, passerar utan mottagare. Jag känner varje liten muskel eller sena som släpper en spänning. Det klickar till i ett knä, en skuldra faller ned, nacken slutar kämpa. Ju längre in i vår tabell vi kommer, desto högre blir halterna av koldioxid i blodet. Tår och fingrar signalerar först. Det tinglar och pirrar, som ett muskulärt, kroppsligt bubblande skratt. Jag tar två andetag inför den sista 3 minutarn istället för ett. Hör Sofias röst i huvudet: ”Hellre två än att ge upp i förtid”. Sedan går jag ändå upp efter två minuter och andas fritt, medan mina dräktklädda fiskvänner ligger kvar de sista 60 sekundrarna på tabellen.

”En FRC också?”

Mais oui! Andas in, ut och faller ner i vattnet igen, tyngre denna gång, mindre luft och mindre flytkraft. Känner kontraktionerna trippa fram, små och nätta men många. Låter munhålan och läpparna fungera som ett expansionskärl dit luften leds med varje sammandragning av diafragman. Blås upp, svälj. Om och om igen.

2 minuter! säger kapten och jag lyfter ansiktet ovanför ytan, tar av näsklämma och simglasögon, gör ett OK-tecken och säger ”I am OK”. Träning som sitter där den ska sitta, i den berömda ryggmärgen. Koldioxidhalten i blodet är hög, smittar av sig på sinnet. Allt är förträffligt. Allt är bra. Livet är fantastiskt. Jag fnissar till, skrattar högt. Hahaha! Allt är bra!

Att få komma tillbaka till en träningsform efter ett lång uppehåll och bara kunna klicka i det som en gång var, det är oändligt skönt för mitt sinne och min kropp. Det stämmer så bra. Det är ju här jag ska vara. Jag är i havet. Jag är i vattnet, i den andra världen, i den outforskade sista strimman av enskildhet och tomhet. Farväl människobyn, jag ska gå och leka sjölejon nu. Jag har en date med havet, och samtidigt en date med mig själv.

Jag är Klara, en sökare. Ibland förvillar jag mig bort från havets vila och själsliga lisa, trots att jag har ritat en sjöjungfru på magen och döpt henne till Alma – ’själ’ på spanska – för att hon varje dag ska påminna mig om att jag tillhör havet, att det är där jag finner ro.

Nu är jag hemma igen. Tack kära fridykarvänner för att ni finns och för att ni så gärna vill leka med mig. Det betyder så mycket!