Vanligt förekommande påstående i K. Hanssons liv just nu: ”Men du kan ju inte bara ha roligt, du måste ju tävla också?!”
Ja, det är självklart så att jag åker till ett världsmästerskap i fridykning för att tävla. Vad annars?
Målet är att göra stabila, långa dyk och få en så hög poäng som möjligt, och syftet är att ha glada, njutningsfulla dykdagar med goda vänner från hela världen – så att jag kan nå målet.
Jag känner mig lugn inför VM, den typen av lugn som jag upplever när jag får ett litet skönt pirr i magen vilket betyder att jag snart ska få leka och utmana mig själv i mediet vatten. Jag åker ner till Grekland den 7e september, ner till Det Stora Blå. Havet alltså, vilken bra kompis!
Denna gång är det lag-VM som skapar pirret. Vi är tre fridykartjejer från samma stad som skall tävla tillsammans för ett gemensamt resultat. Tre grenar, tre personer, nio dyk.
Klara Hansson, Linda Stenman och Sofia Tapani.
Vi ska dyka djupt med fena i havet: CWT – konstantvikt. Datum: 19/9.
Vi ska ligga still och hålla andan i pool: STA – statiskt. Datum: 22/9.
Vi ska simma långt med fena i pool: DYN – dynamiskt. Datum: 24/9
Allt går av stapeln i Kalamata. Tävlingsinfo för den vetgirige finns här.
(Du vill också höra våra röster på radio? Här kan du lyssna på oss.)
Jag strävar efter att dyka så starkt jag kan utifrån mina förutsättningar av idag. Jag tippar att jag landar kring 50 m CWT, 5:00 min STA och 120 m DYN.
En av faktorerna med högst påverkansgrad inför dessa dyk är att jag opererade mitt vänstra knä, sydde ihop korsband och menisker, precis sju månader innan VM. Detta är både en begränsning och ett lyckokast. Utan klätterskadan hade jag inte kommit tillbaka till fridykningslandslaget i år, så jag ser det mest från den ljusa sidan.
Jag är trygg med vad pressen under en större tävling innebär, trygg med hur allt går till och trygg med mina lagkamrater. Det känns helt enkelt bra. Jag har gjort det här så många gånger förut, för Jag Är Fridykare.
Att jag ännu en gång väljer att åka på ett fridyknings-VM är framför allt ett uttryck för min kärlek till vatten och till det vattenfolk som förstår vad det är jag längtar till.
Djupet. Trycket som kramar kroppen. Den mentala inre kampen mellan reflexen att avbryta dyket för att simma upp och andas och vetskapen om att kroppen fortfarande har mer att ge.
Fridykning är en brygga till självmedvetenhet, både fysisk och psykisk, och det är oändligt spännande att lära känna sig själv och sina icke-begränsningar.
Trodde jag som 19-åring när jag började fridyka att jag skulle ta mig till över 70 meters djup, på ett andetag? Att jag skulle hålla andan i över 6 minuter och kunna simma 150 meter horisontellt under ytan? Nope.
Gjorde jag det till slut ändå? Japp. Det är omöjligt att veta vad du kan eller inte kan göra innan du testat. Jag älskar att testa saker och det är mycket möjligt att det är mitt livs främsta drog att få utföra sådant jag inte tidigare gjort.
Jag är troligen inte så stark idag att jag kan tangera mina all time high prestationer på årets VM, så jag ska helt enkelt åka till Kalamata och göra mitt bästa. Och ha roligt.
Peace.