Här kommer en lång text, från hjärtat, ärlig och elak och viktig. Tror jag. Hoppas jag. Viktig att skriva för mig, och förhoppningsvis viktig att läsa för någon annan. Men läs inte om du inte kan läsa allt, för då blir du kanske arg på mig utan anledning, och det gör mig rätt nervös att ens lägga ut dessa tankar till allmän beskådan.
Jag skrev ner dem förra sommaren, satte mig på en klippa och försökte att inte dölja något.
Håll tillgodo. Och om ni känner någon som är lite som jag som kanske skulle må bra av att läsa om en annan brinnande, tänkande aktivist och människa, så dela texten med dem är ni snälla.
Del 1. Ilskan
Jag är 20 år gammal. 20 år och redan så jävla mycket klokare än ni. Vad fan har NI gjort med era liv? Avlat barn, tjänat pengar, konsumerat? Jävla idioter. Jag fattar inte att ni kan vara så blinda, så omedvetna om vad som händer runtomkring er, utanför er egen bubbla. Livet är större än du, för livet är en väv, ett organiskt system. Tro inte att det du gör inte har någon påverkan, för det har det. Varje dag, varje minut så har varje val du gör en verkan.
Hur fan gör ni för att blunda för det här? Jag har minnen av helheten från barndomen och framåt, en förståelse för att alla ting hänger ihop även om jag inte vetat hur. Det kan ju för fan inte bara ha varit intuition, nej, det måste ha funnits vuxna runtomkring som har varit med och format de tankarna i mig. Så varför i hela jävla fucking kuk helvetet är det inte fler som fattar? Är det så många icke allmänbildade idioter i vårt samhälle att de som faktiskt har vett att försöka styra åt ett annat håll sväljs av våg efter våg av banala skitsamtalsämnen?
Jag är så jävla arg på er, att ni är så korkade att ni inte börjat tänka om för flera årtionden sedan så att jag hade sluppit den här jävla skiten! Varför i helvete är det jag och mina jämnåriga som ska ta ansvar för vad ni har åstadkommit? Gör det själv, pucko! Försök kemikaliesanera samhället, försök minska oljeutvinningen, försök återställa lagret av matjord, försök bygga ett nytt transportnätverk, försök få människor att avla färre barn, försök bygga utan betong, försök gynna biodoversitet. Försök!
Ni är ju för fan patetiska. Det har inte varit dold kunskap det jag pratar om, dvs planetens kollapsande ekosystem pga arten Homo sapiens exploaterande attityder. Hur har då åtminstone 90% av befolkningen lyckats med att låtsas som ingenting? Ni måste ju sitta på en så fet rädsla blandad med arrogans och självförminskande tankar för att lyckas upprätthålla er saboterande livsstil. Idioter. Fega jävla idioter. Ni har allt tillgängligt, men använder inte era hjärnor. Visst, jättefint att ni tar hand om er själva och era familjer och vänner, men fan vad DÅLIGT det är att ni gör det på bekostnad av andra människor, växter, djur. Så jävla lågt att ni låter era påhittade behov gå före ekosystemens fortlevnad. Fattar ni verkligen ingenting? Eller har ni blivit upplärda av apokalyptiska geologer med så långa tidsperspektiv i åtanke att biodiversiteten som uppstått på planeten bara är en piss i havet och ingenting som är särskilt viktigt att försöka upprätthålla?
Åååååååååååh vad jag vill ruska om er, skicka iväg er på äventyr utanför era egna liv så att ni får möta konsekvenserna av era levnadsval. Den som har sett får svårare att fortsätta blunda. Den som har känt får svårare att fortsätta ignorera. Den som har uppnått insikter får svårare att inte agera.
Jo. Den som har uppnått insikter får det så mycket lättare att sätta igång och finna nya vägar, vilket inte alls betyder att livet blir lättare och att allt tycks självklart i ett slag. Snarare tvärt om. Allt är pissigt och förvirrat och luddigt, gråzonerna är milsvida och vilket beslut du än tar så anar du att det blev fel. Allt detta uppvägs förhoppningsvis av en skör balans med moral och etik i den andra vågskålen. Om du alltid kan hävda att du har analyserat alla fakta du har och kommit fram till att ditt beslut är korrekt, så vet du i alla fall att du gjort ditt bästa för att använda din fulla kapacitet som människa. Det går väldigt, väldigt trögt att leva i en analys av dina egna val 24/7, till hundra procent. Jag har testat. Det är befriande men framför allt förlamande. Du vet att du gör ditt yttersta för att allt ska bli bra igen, för att planeten ska få läka sig själv, för att balansen i ekosystemen ska återuppstå samtidigt som vi människor hittar vår väg in i dessa ekosystem igen och blir en del av dem, att vi slutar att se oss som åtskilda och utanför. För vem fan mår bra av att vara utanför i det långa loppet? Konstig, originell, annorlunda – ja tack, men utanför? Utestängd, inte få vara med, inte få förstå, inte vara del av. Det skapar djupa sår. Det gör ont. Det önskar jag ingen.
Tvärtom önskar jag att alla människor skulle få känna att de är del av en gemenskap och ett samhälle och ett sammanhang större än vårt mänskliga. Många nosar på det under sina promenadstunder i naturen eller när de är med djur. Många vet rent teoretiskt att naturen har en helande effekt på människan. Få tar steget att faktiskt nyttja denna källa till lugn, glädje, förståelse, empati, meditation, introspektion. Varför? Beeeeeeep ERROR systemfel!
Du vet alltså vad du borde göra för att stressen ska släppa? Ja, typ.
Men du gör det inte? Nej, eller, alltså, ibland.
Varför gör du det inte oftare? Jag hinner ju inte.
Varför hinner du inte? Åh guuuuud vad du är störig! Jag måste faktiskt jobba på dagarna, och sen vill jag hinna träna också. Och barnen ska jag hinna med. Sen är det helg och då är det jämt en massa grejer inplanerat. Tycker du att det verkar som om jag har tid att bara gå runt själv, i skogen, i flera timmar? Va? Nä, just det!
Vad skulle hända om du jobbade färre timmar? …
Vad skulle hända om du gick ner till 80%? Du verkar ju inte ha koll på verkligheten! Jag m å s t e faktiskt jobba 100%, annars har jag inte råd att leva.
Vad är att leva? Rent praktiskt är det att betala bostad, mat, transport, kläder, mobil, ja allt sånt där. Men det är ju bara basen. Jag behöver faktiskt få unna mig grejer ibland, gå på stan och äta god mat, köpa nya kläder, gå på bio, köpa nya möbler. Ibland större kostnader som en ny bil eller en resa med familjen. Vi lever ju i ett samhälle där det krävs pengar för att kunna göra allt man vill.
Ja. Ungefär så långt kan jag komma i en konversation nuförtiden innan jag blir förbannad och släpper ämnet för att jag för f-a-n inte kan respektera en människa som är så självcentrerad. Släpp det, idiot, släpp det för en sekund och se ut över horisonten. Vad händer i resten av världen? Tycker du kanske synd om döende isbjörnar och fattiga barn, skänker en slant varje månad men inser att du inte kan göra mer än så? Det är klart som fan att du kan!
Blinda jävel, ALLA kan göra något. Och om alla faktiskt hade kapaciteten att uppvisa lite civilkurage och stå upp för lösningarna till olika problem, så skulle vi komma bra mycket längre i vår omställning än när du gömmer dig bakom orden ”en person kan ju inte göra någon skillnad”. Det är för fan omöjligt att inte göra skillnad! Varför ska det vara så svårt att förstå?
Varje gång du väljer att inte välja så väljer du. Du väljer icke-valet och tror att du ska komma undan. Men jag ser dig, din jävel, jag ser dig och kastar onda ögat på dig, och det hjälper inte ett skit. Du märker ingenting. Det är inte ok att säga ”Men jag visste ju inte, och hade jag vetat ja vad fan skulle just JAG ha kunnat göra?!” hela livet igenom. Jag kan köpa att det finns stunder och perioder av varje persons liv då en helt enkelt inte har kapacitet att fundera över vilket val en gör. Så är det. Vi hanterar bara en viss mängd information med våra hjärnor. Det är ok. Ja kräver inte att du ska vara perfekt. Jag kräver att du ska anstränga dig för att så ofta som möjligt ta dig tid att tänka igenom de fulla konsekvenserna av dina handlingar, OCH att du ska identifiera vad du tycker är roligt att arbeta med så att du kan vara den som driver på förändringen mot en regenerativ utveckling inom just den grenen av arbete. Du gillar inte att driva något? Du vill bara arbeta dina timmar och sedan göra vad du vill med dina pengar och din tid? Fy fan för dig! Du är ett as, en parasit, en person utan självdistans och självinsikt. Du äcklar mig. Jag föraktar dig för din litenhet, för din oförmåga att fokusera på något större, på samhällets och planetens metanivå.
(Högst troligen finns det de som föraktar mig för min oförmåga att inte se längre än till planetens gränser, att jag ignorerar rymden och universum. Det gör jag inte. Men om jag skulle dra mitt resonemang hela vägen till vårt observerbara universums slut så skulle jag inte skriva just den här texten, för den handlar om vårt enda jordklot och hur vi gemensamt behandlar allt organiskt och ickeorganiskt ombord på detta Spaceship Earth. Så håll käften och läs vidare, men ring mig gärna och berätta mer om era teorier när ni läst klart).
Varför skriver jag detta? Allt detta omotiverat arga och elaka? För att jag faktiskt tycker att det är högst motiverat och värdefullt att någon ur min generation ryter ifrån i text just nu. För att jag är trött på att försöka hålla det inne under en fasad och övning i att vara ödmjuk och förstående. Det är inte omotiverat elakt, det är motiverat ärligt. Jag vill få säga min mening utan att någon avbryter med korkade påståenden om vikten av att vi upprätthåller ekonomisk tillväxt. För i helvete, sätt dig ner och plugga lite elementär matematik så kommer du också inse att en liten 2-3% – men ändå oändlig – tillväxt inte är vare sig önskvärt eller möjligt. Sätt dig ner och plugga lite ekonomisk historia så kommer du förstå att 1900-talets neoliberalism och 80-talets hårda privatiseringar är tecken på ett system som närmar sig en krasch. Om varken människor eller planeten i övrigt mår särskilt bra på det stora hela, varför tror ni då att vi har valt rätt spår under historiens gång?
Jag v e t inte vad vi borde göra istället, men jag TROR att jag har en del bra pusselbitar att lägga till vårt gemensamma varande. Är jag säker? Nej. Varför försöker jag då påverka? För att jag är helt och fullt säker på att den riktning vi idag har inom politik, ekonomi och globalt ledarskap INTE är rätt väg att gå utan leder oss käpprätt åt helvete. Fy fan för alla doldisar som sitter på kapital och investerar i kontraproduktiva företaganden. Vi är ett jävla lemmeltåg som har multiplicerat oss själva till en skara så stor att ekosystemet bågnar under vårt tryck, och nu är vi i rörelse. Jag hoppas att vi dör på ett trevligt sätt, men jag vet att det inte kommer hända. Vi kommer att lida.
Motsägelsefullt att jag plötsligt v e t något? Japp. Hur jag än analyserar så kommer jag ändå inte förbi döden, döden som kommer svepa fram över såväl växter, svampar och insekter som djur. Människan är ett djur. Ett väldigt effektivt djur. Ett djur som etablerat sig i princip överallt utom i havens djup och på de högra bergstopparna. En invasiv art som med sin flexibilitet och sin förmåga att kommunicera har funnit nischer att ta över varthän vi än har farit. På ett plan är vi otroligt fascinerande, att vi inte har dött ut trots att samhälle efter samhälle genom årtusendena har kollapsat. Det har alltid funnits individer i randzonerna som har överlevt och börjat om igen. Arbetat med sina kroppar för att överleva. Låtit andra dö för att själva få mat. En helt rationell och logisk process, så länge den varit cyklisk och hållit sig inom vissa geografiska och populationsmässiga gränser. På många platser har klimatet satt gränser för vår utbredning genom snabb nedbrytning av material, icke energitäta tillgängliga födoämnen, alltför stora temperatursvängningar per dag, år och period osv. Dessa platser som i BBC-dokumentärer med djupa basröster refereras till som ”hostile environments”. Fientliga miljöer my ass! Fientlig art däremot, jojo.
Hur gick det till när vi gav oss själva rätten att vara någon sorts planetens konung? Vem fan skrev in stycket i Bibeln om att vi ska föröka oss likt gräset? Det är ju så jävla idiotiskt att jag kan garva så att jag trillar av stolen. Ha ha ha. Så lättlurade. Det som en gång varit en sanning kan lätt förändras. Att vi tjänar på att vara många för att ha en stark genpool, det är fortfarande sant så vitt jag vet. Att vi tjänar på att vara så många som vi är idag och så många som vi beräknas bli de närmsta decennierna, det är en fucking jävla skröna. Det är kanske inte så många som säger emot på just den punkten, poletten verkar ha trillat ner. Men att sedan dra resonemanget från den planetära skalan ner till sitt eget liv, det tycks svårare. Så du tycker att det är din rättighet att få knulla fram och föda dina egna barn, få föra vidare ditt egna genetiska material? Jaha ja, så kul, så om jag nu säger att det är ogenomtänkt och direkt skadligt för helheten att du skaffar många barn, blir jag då en asjobbig domedagsprofet utan empati och känslor? Jahaaaa jaja, inte så kul nä. Nej, för fan inte så jävla kul för mig att du inte fattar att det räcker nu, att vi inte behöver en större population och ett större genetiskt material och att vi ändå inte är särskilt bra på att blanda gener för att vi mest ligger med sådana som kulturellt är ganska lika oss själva och kommer från ett relativt nära geografiskt område.
Åååååååå å å åååååh jag blir så t r ö t t!
Något river, skaver och river
Jag är fed up med att vara peppig och inspirera
Orden flyger och driver
Texten är mig, för att vara ärlig och dissikera
Texten är för mig
För att mitt uttryck är att skriva
Texten är för oss
För alla som i sig själva
Hittar den som kan driva
För alla som liksom jag
sitter med knuten jävla näve i en ficka
Sitter med munkavel och är en samhällets duktiga flicka
Som vill så mycket
Men inte får fatt på tråden
Som aktiverar och katalyserar
Som inte märker att de är
Är den förändring de vill se
Vill skapa
Det händer i små steg
Så små så små att vi
Vi har svårt att mäta, svårt att visa
Svårt att vara säkra på
Att vi bidrar
Allt vi drar
Allt vi genererar
Det attraherar
Det sugs upp i en nystrukturerad
Hippiekultur som blev
Hipsterkultur
När Mad Men mötte klimatångest
Men vad faaaan
Det finns inget nytt
Så är det. Det finns inget nytt. SAOB definierar ”ny” som något vi upptäckt nyss, eller som något som skapats utan förlagor. Men: Allt har förlagor i någon form. Att vi missat något i naturen och kallar det ”nytt” för att vi just identifierat det, fine, må så vara. Men allt som uppstår inom vår mänskliga kultur är resultatet av en enda lång iterativ process , och den som tror att den kommer med något nytt är bara fåfäng, eller dåligt informerad. Betänk det japanska ordet Sensei – Den som går före. Det finns och har funnits miljoner av Senseis. Det finns alltid någon före dig, någon som har tänkt och gjort, annars hade du inte ens funnits. Det finns alltid en yttre påverkan som gör att det är fysiskt omöjligt att skapa något verkligt ”nytt”.
Hur tror du att du skulle kunna isolera dig från resten av det system som du lever i för att inte få någon som helst påverkan eller inkommande information? Till och med du själv är ju ett system som består av enbart 10% mänskligt genom, resten är bakterier, svampar mm. 10%, det är inte mycket det. Vad det därmed innebär att vara människa, det kan vara en diskussion för en helt annan text. Meneeeeh – vem är du egentligen? Och vad är du?
____________________________________
I år fyllde jag 31. Det är 12 år sedan jag slutade gymnasiet och fick börja välja fritt. En tredjedel av mitt liv har jag nu levt i individuell frihet. Jag hoppas att jag har nyttjat den väl. Jag känner att jag har levt i ett högt tempo, ett tempo som tycks ha passat då men inte nu längre. Som min egen ledare tog jag tag i att göra a l l t jag kunde komma på för att utforska mig själv och världen. Mönstrade mitt inre och fann mitt flow genom fridykningen. Testade min fysik, min uthållighet, min trygghet genom att solocykla genom Europa. Testade mitt språksinne och min sociala kapacitet genom att flytta till Argentina. Testade, testade igen, valde alltid jaget framför viet. Fann inget värde i att vara i en tvåsamhet som endast fungerade som en broms. Längtade till det ändå, testade kärleken om och om igen i kortare episoder, men definierade inte relationerna eller pratade om vad umgänget skulle leda till. På ett sätt väldigt oärlig i detta, gentemot den som för tillfället var intresserad av mig, och samtidigt helt rak mot mig själv. Jag var absolut inte intresserad av att binda upp mig i någon sorts normativt tingad tvåsamhet, i en parrelation som jag var osäker på om det var en kulturell konstruktion eller mitt eget potentiella val. Läste Liv Strömkvists fantastiska seriealbum och gottade mig i samhällskritiken. Tyckte att folk runtomkring som vanligt var alltför lättmanipulerade, kunde inte förstå att ifrågasättandet av samhället, kulturen, våra normer var något som inte uppmuntrades eller prioriterades. Jävla fjantar som bara lät sin liv rinna in i en ström proppfull av andra människor med exakt samma värderingar, exakt samma blindhet, exakt samma rädsla, exakt samma flockmentalitet. Jag har alltid hatat att se så många människor agera utifrån förklaringar och förutsättningar givna av någon annan.
Jag k a n inte förstå att det är så många som bara lever, som bara glider med, som bara rycker på axlarna och säger ”jo men det blev så. Jag fick det här jobbet och nu så är jag väl kvar för det är ju gött med en fast lön, och sen blev min tjej på smällen osså blev man farsa och då får man ju änna ta ansvar för det också…”
Jag blir irriterad, JÄTTEirriterad, i mötet med människor som tillhör den icke reflekterande gruppen i samhället. Så irriterad att jag redan som femtonåring tänkte att jag för fan aldrig – a l d r i g – skulle ta ett jobb där jag skulle interagera med människor på ett förtroligt plan. Mitt förakt skulle lysa igenom, förrådas via mitt ansiktsuttryck, effektivt cementera en känsla av att jag ogillade läget. Och det var ju sant. Naturligtvis går det inte att leva i vårt samhälle utan att vara i kontakt med många typer av människor. Jag är fortfarande en social varelse, en person som gärna bjuder in till samtal därför att jag ständigt är på jakt efter de små små ledtrådar i varje person som låter mig förstå att det faktiskt finns en vettig människa där inne, bakom allt slött skitsnack om kollegor, filmer, resor. Jag slutar inte hoppas på att ni är bättre än vad jag tror. Optimist in det sista, men lika arg för det.
När jag föresätter mig att agera och vara Sankta Klara med det Ödmjuka sinnet, då kan jag se mig runtomkring och säga: Ja, jag förstår att vi alla har olika förutsättningar beroende på var vi fötts, hur vi växt upp, hur vi skolats, inom vilken kultur vi lever. Jag förstår att inte alla människor har samma fakta framför sig som jag har. Jag förstår att alla gör sina val utifrån sina förutsättningar, och med bästa intentioner. Jag förstår att det finns mer eller mindre synliga samhällsstrukturer vilka effektivt inordnar oss alla i delvis förutbestämda roller och mönster, vilka inte är lätta att vare sig se eller bryta. Jag förstår att för många så är känslan av att kunna påverka något utanför sitt eget liv minimal.
Men allt det där är egentligen bull shit för jag förstår verkligen inte alls. Biten om att vi har olika förutsättningar, jo, den är jag med på, både fysiska, mentala, kulturella, ekonomiska. Men resten, hela skiten om att det är stört omöjligt att förändra något, det är ju bara en mental mind fuck som du själv kan ta dig förbi om du bara vill och vågar. Det finns för fan inga hinder mer än du själv. Det är högst otroligt att du skulle dö om du testade att tänka lite utanför din egen komfortzon. Det är högst troligt att du skulle upptäcka en massa frågor utan svar. Är du modig nog så börjar du leta efter svaren, vilket oundvikligen innebär att du kommer ställa dig fler frågor, och sedan är du igång. Att skylla på ont om tid, dåligt minne, ointresse eller andra tama ursäkter gör mig mest ledsen och förbannad. Jag tycker trots allt synd om dig, för att du är så jävla liten mentalt att du inte kan ta dig ur din nuvarande position. Jag blir arg när jag ser hur extremt starka krafterna är, vilka verkar för att hålla oss kvar i ett samhällssystem som enbart gynnar några självutvalda få. Evolution mina vänner, är starkare är revolution. Vi kan utvecklas åt ett gynnsamt håll utan att behöva använda oss av revolutionens alltför kraftiga momentum, vilket tippar balansen så hårt åt andra hållet att rekylen oftast tar oss tillbaka till det icke önskvärda tidigare läget. En evolution däremot, som tar varje steg genom att kliva i och ur balans i små små svängningar, det kan funka.
Fine. Jag är inte historiker. Jag vet inte hur mycket olika revolutioner har påverkat våra samhällsstrukturer. Jag är ingenjör. Jag räknar på hur mycket resurser som gått åt i dessa revolutioner, hur mycket samlad energi som gått till spillo, och jag är inte imponerad. Balansräkningen är ofördelaktig när det inte bara är mänsklig aktivitet som räknas, utan även naturen i övrigt. Att förstöra och bränna ner infrastruktur och jordbruksareal med tillhörande skörd är bara så jävla svinigt. Att veta att det globalt budgeteras mer och mer pengar till krigs- och försvarsmakter för varje år som går, det får det att knytas i magen på mig. Svin. Vi är svin och vi förtjänar att dö. Vi är småsinta, självcentrerade idioter med dålig impulskontroll och en allvarligt kränkande besserwisserattityd.
Och jag? En elitistisk pseudodebattör som använder språkliga härskartekniker för att sätta folk på plats? Som genom en akademisk skolning inte längre har förmågan att förstå den kvarstående arbetarklassens levnadsvillkor? Som söker makt genom kunskap?
Jag är jävlig nervös för denna sida av mig själv, jävligt nojjig över att vara precis lika oförstående och härskarlysten som de styrande jag hackar på. Ett svin iklädd grön ulldräkt som mumsar på vilda växter och pratar lösningar så komplexa att de flesta tappade tråden vid ordet permakultur. Oink oink. Nöff nöff. Varför skulle jag vara ett dugg bättre eller mer skickad att styra? Stop. Jag vill inte styra, jag vill vara med och styra. Medstyra. Inte styra själv. Väldigt olika utgångspunkt. Jag är inte helt driven av ilska och förakt, det finns ljusare sidor också, det finns en balans. Annars hade jag föraktat mig s j ä l v stenhårt och antagligen gjort något destruktivt som att supa mycket mer och alldels för mycket, för att slippa undan mitt inre.
Alkoholen har funnits med som eld och lindring. En vår med Emma, full av fest och ligga, en vår som slutade i min brors bästa väns säng och som avslutades med el Camino de Santiago. En sommar av fridykning, förträngning av kärlek men likväl ligga och mycket tid tillsammans, en deppig höst. Mörkt ute, mörkt inne. Emma och jag, kombos sedan 2003 då vi flyttade hemifrån ihop, började falla ifrån varandra. Började ogilla. Pratade inte om det, gick varandra på nerverna. En lägenhet utan dörrar, en källare som vi samsats om i flera år, där vi haft jävligt många bra stunder. Emma flyttade hem en sväng, jag bodde själv under våren och pluggade spanska och delade post, samtidigt som jag smidde på min plan. Le Tour de Gibraltar. Som jag slet för den resan. Om året innan var en ekonomisk räkmacka med A-kassa så var 2006 året då jag gick back. Det snöade så mycket att vi blev tvungna att dela post på en lördag för att hinna med. För futtiga 95 spänn i timmen. Jävla City Mail. Jag blev stark i ben och armar, fick se träningen på jobbet som en bonus. Det var rätt gött att utför en typ av samhällstjänst, att föra ut post, men samtidigt helt förkastligt då minst hälften av allt vi delade var reklam i olika former. Det skavde i min moraliska själ. På nationaldagen släppte jag till sist ner nyckeln till lägenheten i brevinkastet och cyklade iväg mot Fredrikshamnsfärjan. Hej då Göteborg. Halloj 500 mil på cykel. Det är tio år sedan nu.
Det tog tre och ett halv år, sedan kom jag tillbaka till en ny lägenhet i Göteborg, och då var staden annorlunda. Det är jag glad för.
Som sagt, det finns en ljus sida också, en sida som tenderar att manifesteras i Görar-Klara. Men nu handlar det fortfarande om ilskan. Om att vara så jävla arg för att det är så jävla svårt att göra jävligt rätt. Jag har förbannat generationerna innan mig, gråtit av ilska, för att besvikelsen är så enorm, så svidande hård, så oöverskådlig och utan slut. Varför, viskar jag inombords, varför gjorde ni inget? Lilla Klara, barnet i mig, hulkar och gråter. Ni som var vuxna och visste, varför gjorde ni inget? Varför svek ni oss som skulle komma efter? Det gör så ont!
Del 2. Livet
Det gör så ont att nu vara 31 år gammal och ställa frågan till mig själv istället. Varför gjorde du inget? Och förstå att det inte finns ett enkelt svar, att det inte går att göra en snabb förändring om önskan är att i slutändan sakta ner. Om att processer tar tid, speciellt de normativa. Se att jag har gjort allt jag har förmått, men inte alltid känna att det räcker till. Och där kommer den, en fet smäll i mellangärdet, som trycker upp sorgen och skammen i ryggraden. Fy fan vad jag har skämts mycket. Skämts för att vara människa, för att tillhöra en art som inte hanterar sitt eget livsutrymmes begränsningar. Skämts för att äta, för att flyga, för att dyka. För att inte dygnet runt alla mina dagar jobba för en förändring. Skämts för att stänga ner aktivisten och koppla bort världen. Skämts för att gå på toa och förorena vatten med min skit, skämts för att vara tvungen att använda bilen och bensinen för transport, skämts för att ta betalt för min kunskap av människor som inte har mycket pengar själva, skämts för alla andra. Tagit extrema beslut för att väga upp för andra människors misslyckanden. Gjort en energy audit för mitt eget liv och med hjärtat tungt som en sten sagt att jag aldrig ska flyga mer, aldrig, era svin, aldrig! Och ni ska också börja fundera över varför jag inte flyger. Ni ska skämmas över era egna vanor. Men hälften av er är så jävla korkade att ni tror att jag är flygrädd. Pisspottor och fegskitar är vad ni är.
I veckor grät jag, inuti och utanpå, för att jag inte längre kunde få flyga till mina berg och mitt hav. Los Andes, que están imprimidos por mi cuerpo, por mi corazón, por mi alma. Los Andes y su cordillera. Yo no soy alpinista, soy andinista. Estaba llorando para que sepa que las estrellas sobre la cordillera ahora estaban mas lejos que nunca. Me puse en un silencio nublada, por un estado emocional tan duro que casi me rompió. Estoy enamorada con los Andes, y además estoy enamorada con la persona Klara cuando estoy por allí. Andando, respirando libre, tan pequeño como una hormiga, con palabras y emociones que explica unas partes de mi que antes habían estado medio durmiendo. Por allá están en pleno vista, cantando adentro de mi, en harmonía con la naturaleza que me abrazaba. Lleno de amor y de energía. Feliz.
Jag blev kvinna först när jag flyttade till Argentina. Genom att krocka med en machokultur, börja dansa tango och vaxa fittan fick jag iklädd klänning testa på olika uttryck för att vara kvinna, utan att någon svensk feministvän kunde se mig. Det var befriande. Jag uppfattades fortfarande som en queer person när jag kom till skolan i slappa byxor och en sönderklippt hårdrockstshirt, utan att vara uppsminkad eller på andra sätt feminint kittad. Jag var ju bara jag, en svensk tjej, hemma så gott som en i mängden, i Buenos Aires en udda fågel.
En amerikansk tjej på 100 kg eller mer berättade med tårar i ögonen att hemma var hon en av de smalaste tjejerna. Det var jobbigt att möta så många vandrande pinnar här och bli motbevisad. En annan tjej berättade att hon rakade sig varje morgon, överallt, på varje bit hud där minsta lilla fjun stack fram. Hon hade aldrig visat sig för sin fästman utan att först ha rakat sig på ben, mage, rygg, armar. Båda två hade det svårt med spanskan, hade svårt att försöka växla över till en annan kultur, utgick mest med andra expats. Jag blev aldrig deras vän. Jag letade upp klättergymmet som låg mellan min lägenhet i Palermo och universitetet i Belgrano. Där fanns människor som jag instinktivt kunde trivas med, människor som inte heller levde främst för stadens kultur utan för naturens öppna skönhet. Och dom var argentinare. Och jag fick öva min spanska. Och jag fick klättra.
En gammal fridykarflört hörde av sig och tipsade om en pooltävling i BsAs. Jag anmälde mig, gick dit och tävlade och blev i ett slag upptagen i en ny gemenskap, med fridykare från hela Sydamerika.
Det kändes så skönt, att få fortsätta med de två sporter som är livsstilar som är jag. Utsatt för elementen, i gränslandet mellan repetitiv erfarenhet och nyfödda fysiska minnen. Att utmana sig själv psykiskt och fysiskt, och att få göra det tillsammans med andra men för sin egen skull.
I hissen på väg till en historielektion på Universidad de Belgrano i BsAs blev jag genskjuten av en söt kille. ”So, are you a climber then?”
Mina gröna La Sportiva skor hängde i en karbinhake på utsidan av ryggsäcken. För att de luktade äckligt. För att Inte allt annat i väskan skulle börja stinka fotsvett. För att jag skulle gå och klättra efter skolan. Och, om man tror på ödet, för att jag skulle träffa Cole, mannen jag blev störkär i utan att kunna erkänna det och som var min allra bästa lekkamrat. Två veckor senare tog vi bussen ner till Puerto Madryn och hälsade på mina fridykare, sen fortsatte vi ut i bergen kring El Bolson. Och hade många fina, kåta tältnätter.
Tack alla ni som legat med mig! Ni har gjort mitt liv lite rikare för var gång. Come to think of it, kanske har sex varit ännu en fysisk och psykisk aktivitet, med spännande gränser att utforska och knuffa framåt. Är det det ni gör, alla ni jag kallat idioter? Ligger med varandra för att växa? Jaja. Sluta skaffa så många barn bara.
Det här med många barn kanske skaver lite extra för att jag själv är nr 4 i en syskonskara. Minstingen. Vildingen. Den ostoppbara. Blyg som liten, orädd från 9an och framåt. Att skammen slagit sina klor i mig så hårt har vad jag kunnat förstå trots allt inte så mycket att göra med att jag är en sån där jävel som inte borde finnas. Jag känner paradoxalt nog att jag verkligen borde få finnas här, eftersom jag gör mitt yttersta för att hjälpa till. Och det där är grunden till en stor del av min självbild, av min psykologiska bas. ”Du, Klara, måste hjälpa till. Du måste rädda världen. Du måste få de andra att lyssna och förstå. Du måste lösa problemen vi står inför. Du. Ingen annan. Du! ”
Jag?
Men alla andra då? Vad ska de göra? Varför är det jag som ska fixa?
”Du SKA se till att ditt liv används till något konstruktivt. Du vet att det är vad som krävs i detta skede på vår planet. Du har förmågor och kunskaper som är användbara. Du kan inte låtsas, det är du för ärlig för”.
Det är starkt, detta som driver mig. Så starkt att jag ibland går överstyr när jag lyssnar för mycket till dessa tankar och för lite till dess motpol.
”Klara, du kan inte göra ALLT själv. Hur ska du kunna göra något konstruktivt överhuvudtaget om inte du också får ta pauser, göra sådant som är roligt och givande för dig personligen. Du får ta plats. Du får använda resurser. Du vet vad du kan göra för att använda så lite energi som möjligt och ändå uppnå så stor positiv effekt som möjligt. Du vet att allt blir bra om du får fridyka. Du vet att havet renar dig. Dyk!”
I mitten av min själ sitter sedan för alltid kärleken till naturen. Arne Naess citerade Spinoza för att visa på samma känsla: Inseqentia in se ipsum. Ro i själen. Naturen ger mig just det. Havet. Bergen. Skogarna. Vidderna. Präglad av min uppväxt så räcker det inte med sjöar och inland, det måste vara hav och kust eller höga berg för att effekten ska slå igenom. I detta nu sitter jag på en solvarm klippa. Klockan är halvåtta och det är lugnt, varmt och rofyllt. Jag har badat och badat igen. Det är dags för middag men hungern fördröjs i sensommarvärmen. Jag älskar det. Älskar att jag har kunnat sprätta runt naken hela dagen och bli smekt av solen. Älskar att små maneter studsar mot min hud när jag kastar mig i från klipporna. Älskar solglittret som blänker upp och spelar över mig och berget. Älskar doften av tång och sälta, blandad med den fylliga nektardoften från ljungen som står i full blom. Här är gott att vara.
Här härskar rösten som berättar att det är viktigt att ta hand om sin balans i livet. Här har den pådrivande samvetsrösten tystnat. Jag gör ju något bra, nämligen ingenting! Jag bara är.
Del 3. Aktivisten
Jag är Klara. Jag mår bra av att utmanas, av mig själv och andra. Jag mår också bra av att bara vara, med mig själv och med andra.
Jag mår inte bra av att säga ja till allt och nej till inget. Jag mår inte heller bra av att föra ett okritiskt leverne, att arbeta med något jag etiskt inte kan stå för. Jag mår inte bra när jag glömmer att bada.
Att skapa utrymme för ensamhet, en viktig faktor för att ha möjlighet att integrera nya kunskaper, erfarenheter, upplevelser och känslor, är inte längre lika lätt för mig som när jag levde själv eller när jag reste i en större utsträckning. Det är fortfarande svårt för mig, tar fortfarande emot, att säga till min livskamrat att jag vill vara ensam. I hjärtat känns det som om jag samtidigt säger ”Jag vill inte vara med dig”. Och även om mitt behov av att vara helt själv, i min egen stillhet, inte har något att göra med huruvida jag älskar dig och vårt liv tillsammans, inte handlar om viet utan om jaget, så är jag rädd att göra dig ledsen. Min fina älskade Tim, min favorit framför andra, jag är rädd att såra dig, och låter därför stundtals bort att välja mig själv. Så väljer jag oss, och går runt och är otillfredsställd och skev.
Jag övar mig, hela tiden, på att förstå att det inte är en skillnad mellan att välja det som är bra för mig och det som är bra för oss. Det ä r bra för oss om jag mår bra. I grunden är det exakt samma problematik som driver mig att ge för mycket till det gemensamma i min strävan att ”rädda världen”, och för lite till mitt individuella återhämtnings- och varandebehov.
Dessa dagar är ett fint bevis på att jag har förmågan att ta ansvar för mig själv och dra mig tillbaka, utan att klippa kontakten med dem jag älskar. Tre dagar i en sommarstuga vid havet, det är en så försvinnande kort stund av alla mina dagar på jorden, och ändå är de så väldigt viktiga, så helande, och ger mig så mycket glädje, lugn och styrka. Tack Klara, tack Alma, för att jag ger mig själv det jag på riktigt behöver. Vem Alma är? Min fridykarsjäl, manifesterad genom vattentid och en tatuering av en sjöjungfru på min kropp, nära hjärtat. Alma betyder själ på spanska, jag tyckte det var passande, och nu sitter hon där och viftar på stjärten ibland, får kyssar av Tim ibland, får simma i havets sälta ibland, eller ofta. Hon påminner mig om att jag finner min ro i havet. Om att det alltid kommer att vara en möjlighet, och om att det är en mental termometer lika väl kalibrerad som ett atomur. Mår jag bra, då kan jag fridyka. Mår jag sämre, då kan jag inte fridyka.
Lyssnar jag till min kropp så berättar den vad jag behöver göra i livet i övrigt, bortom att vara i havet. Är det ok att gasa på lite, eller dags att bromsa? FridykarAlma vet. Nu vet j a g, med all tydlighet, att hon vet. Hon är ju också jag. Under fyra fridykningssäsonger lyssnade jag inte, jag simmade inte ner i djupet och mötte mig själv, jag fixade inte att vara så avslappnad att jag kunde göra sköna fridyk. Jag hade tusen aktiva tråda i min hjärna, de spretade åt alla håll, trasslade ihop sig. Jag försökte väva den samman och finna kongruens, men fler trådar kom, fler tankar etiketterade ”Du SKA göra det här, det finns i n g e n annan som gör det, du måste!”
Som aktivist är det här varningsklockorna borde ringa högt och ljudligt. Som aktivist är det här jag borde säga: Hjälp!
Det gjorde jag, och jag fick hjälp, men det var på håret att jag hade eldat på för mycket under för lång tid för att kunna återhämta mig. Tröskeln var så hög, jag bara adderade och adderade uppgifter för att försöka göra arbetet så smidigt som möjligt. Om jag hade alla dessa olika saker att ta hand om så borde ju minst hälften av dem vara typ samma grej, det borde finnas mycket som överlappade och som gjorde att arbetsbördan minskade istället för ökade, relativt sätt. Yeah right.
Kära människa!
Är du en ideellt arbetande person? Är du en aktivist? Utför du en mängd uppgifter för ett högre syfte, utan att få mer kompensation i gengäld än fler mail i din inbox? Har du funnit en gemenskap som ger dig kärlek och mening, där du upplever att du gör något gott med ditt liv, men vilken inte kan tillfredsställa ett annat behov – ditt ekonomiska? Snälla kära vackra du, vandra inte för långt på den stigen! Det är inte fult eller dåligt eller elakt att behöva pengar i vårt samhälle. Det finns inget ondskefullt i pengarna själva, de är bara ett medel även vi kan använda för att nå våra mål, våra ädla aktivistmål, som våra hjärtan så starkt är länkade till. Släpp för ett ögonblick ditt reflexmässiga fördömande av pengar och ekonomi. Zooma ut. Observera helheten.
Ekologi. Eko logi. Huset, läran om. Läran om huset.
Ekonomi. Eko nomos. Huset, handhava resurser. Att hushålla med resurser.
Ekonomi är inte bara kronor och ören, aktier och fonder, investeringar och lån, ränta och avgifter. Ekonomi är inte bara kreditkort, lånebubblor, inkomstklyftor och grekiska nödlån. Ekonomi har fått ett oförtjänt dålig rykte som något svårt att förstå, styrt av några få, med sanningar och lagar lika bergfasta som de Newtonska uppå vilka vårt mekanistiska samhälle av idag vilar.
Stanna i utzoomat läge. Ser du bristerna i logiken? Ser du att lika lite som våra 500 år gamla grundläggande fysikaliska lagar kan förklara exempelvis kvantmekaniken, så kan 1900-talets ekonomiska modeller, låt mig upprepa: m o d e l l e r, förklara den komplexa ekonomi som växt fram ur globaliseringen. Förstår du vad ett vetenskapligt förhållningssätt innebär? Vad som är grundvalarna för naturvetenskapen? Att a l l a teorier och hypoteser är just vad de utgör sig för att vara, en förklaring som antas vara korrekt tills dess att dess motsats bevisas.
Det finns per definition inga sanningar. Att den västerländska naturvetenskapen växte fram ur den grekisk-filosofiska traditionen kanske avspeglas i just detta. Att vi ändå valt att förenkla och lyfta fram vissa teorier som grundlagar, det har kommit ur en praktisk betydelse. Det finns få människor som kan hålla en hel världs kunskap levande i sig själva, och samtidigt förstå den. Vi förenklar, för att livet blir lättare att leva, världen lättare att tolka, om vi inte gör det onödigt komplext. Vi kallar en teori för en grundlag. Vi börjar tro att det ekonomiska systemet som är i spel idag är det enda möjliga systemet, att det enda upplägg som är möjligt är det vi befinner oss mitt i. Idioti.
Att denna upplevelse av hur groteskt orättvist och ojämlikt det ekonomiska systemet är hindrar oss aktivister från att ta del av det, hindrar oss från att använda det till vår fördel, det är djupt olyckligt. Att vi inte vill befatta oss med eller bli beroende av pengar, att vi i n t e vill vara en bidragande del i att systemet fortlever! Att företag per definition är onda och att det bara är egoistiskt drivna kapitalister som ger sig in i den privata sektorn, för att suga pengar från alla andra.
Ja, det finns många aktörer som är svin med kortsiktiga planer, obefintlig förståelse för hur planetens ekosystem hänger ihop och extremt lågt samhällsengagemang. Ja, det finns också aktörer som använder sig av samma ekonomiska förutsättningar för att skapa långsiktiga investeringar, med ett genuint intresse för en återuppbyggnad av de ekologiska och sociala värden som havererat under vår tillväxt.
Var inte rädd för att själv bli en av dem som i det ekonomiska ekosystemet för in en trojansk häst, full av snillrika lösningar vilka kommer att smyga sig ut på marknaden och erövra den.
Var inte rädd för att agera samtidigt dom du fortsätter kritisera.
Det finns redan en fortsättning, idéer om hur ekonomi och kapital kan lyftas från sin fastsnärjda position i det monetära systemet och bli mer diversifierad, mer ärlig i sin framställning av värde. Socialt kapital, kulturellt kapital. Kunskapskapital, naturkapital, mänskligt kapital. Jag hoppas att jag verkligen blir 127 år gammal och får se hur vi utvecklar vår syn på ekonomi över de kommande hundra åren.
För lika oändligt arg och besviken som jag är på alla er som lever med skygglappar, alla er som tänker att det räcker att rösta i riksdagsvalet och att källsortera för att göra något bra för världen, alla er som lägger ribban på en femårings nivå och vägrar bidra med er fulla potential, lika oändligt glad och tacksam är jag för er som satt igång det arbete och de processer som lett fram till rörelser och begrepp som permakultur, omställning, cradle to cradle, Holistic management, regenerativ design. Alla ni som tagit systemteori och låtit era intressen och er passion flöda genom dess strukturer, för att identifiera fruktsamma kopplingar och tillvägagångssätt. För att utröna hur vi kan gifta samman vårt hantverkskunnande och våra generationsöverskridande lärdomar med tekniska lösningar och ekosystemens buffrande, återställande och livgivande förmåga. Alla ni som varit en Sensei, för mig och för andra i min generation. Tack för att ni gått före, tack för ert mod, tack för er längtan, tack för ert hopp, tack för er beslutsamhet, tack för allt!
Jag trivs med att vara annorlunda, obekväm, ifrågasättande och envis. Jag skiter i om det är jobbigt för andra. Ni är ju jobbiga för mig. Jag trivs med att tillbringa min mentala tid, mitt intellektuella varande, i randzonerna utanför det etablerade. Medvetet och omedvetet ständigt på jakt efter nästa del av visionen för vår samtids utveckling. Vad annars? Det är ju där min passion ligger, i analysen och kritiken, i systemteori och kunskapsflöde, i upprättandet av nya normer och ett återtagande av etik.
Jag vill använda mitt språk, jag vill vara exakt i vad jag säger, skriver, beskriver. Jag vill inte göra mig dummare än vad jag är. Jag vill bli utmanad av intellekt vassare än mitt eget. Jag vill, och det finns inget som hindrar mig.
Viljan leder till hårda interna diskussioner. Viljan är motsägelsefull. Viljan är relativ. När jag vill något så använder jag mitt intellekt för att motivera valet för mig själv.
– Nu vill jag flyga igen! ropar min ena röst.
– Jaha, och varför skulle just du vara värd att få flyga, få använda upp olja, få släppa ut avgaser, få transportera dig själv snabbt istället för långsamt? svarar den andra kyligt.
– Därför att jag har en långsiktig plan som kommer att generera så mycket positiva effekter att det över tid väger upp alla bakslag av flygningen. Om jag inte tar chansen nu att möta människor, samhälle och natur vilka alla bär på svar till mina frågor, så kommer min egen utveckling och mitt egna bidrag till förändring att över tid kräva mycket mer resurser för att nå till samma punkt vilken jag kan nå med hjälp av att resa medelst flyg. Förstår du? Det är en smartare, energieffektivare investering att låta mig flyga lite nu för att kunna arbeta upp erfarenhet och kunskap genom andra som går på samma regenerativa väg men på andra platser på jorden, än att be mig resa enbart med cykel, segelbåt, tåg och buss. Jag ska inte flyga till Nya Zeeland, Australien, Canada, USA, Karibien och södra Sydamerika enbart för mitt eget höga nöjes skull, jag ska flyga till dessa platser för att lära, för att knyta samman kunskap. För synergieffektens skull. Och för min egen skull. För att jag är ett globalt barn av min tid, som genom nomadens livsstil blivit den jag är. För att jag blir en starkare och smartare förändringsagent i mötet med andra, när jag får använda alla mina språk och all min symbolik för att förstå och för att nå. När jag skavs och kläms mellan olika kulturer.
– Storslagna ord, min vän. Är du säker på det här? Kommer du v e r k l i g e n att åstadkomma allt du beskriver? Eller är orden en fasad bakom vilken det finns en egoistisk önskan att bara få skita i allt och sticka iväg och resa igen?
– Vet du, fuck you! Efter 31 års erfarenhet av mig själv så kan jag för fan LOVA att jag kommer åstadkomma allt det jag sa, och mer därtill! Om det är något jag har lärt mig av alla mina äventyr, alla djupdyk, alla resor till fots och på cykel, alla möten med människor som har ett djupt ansvarstagande inbäddat i sig själva, så är det att jag ALDRIG någonsin kommer att sluta agera utifrån helhetens bästa. Jag är jävligt stolt över allt jag använt min tid till. Jag är jävligt stolt över att jag äntligen ä n t l i g e n ÄNTLIGEN har kunnat börja landa i förståelsen över att jag får vara här, på den här planeten, just nu. Att jag precis som alla andra är en del av livsväven. Så om du vill försöka putta in mig i skämshörnet igen, well fuck you! Jag vägrar! Att skammen aldrig kommer att försvinna, det kan jag acceptera, men att den ska få fortsätta diktera mina livsval, till det säger jag Nej. Aldrig mer. Jag har gjort den resan, den icke fysiska resan, och resultatet var mestadels skadligt. Livet blev till en olycklig kamp. Jag är inte intresserad av att använda patriarkala krigsuttryck för att definiera min väg, jag är inte intresserad av att fortsätta kämpa, slå tillbaka eller förtrycka.
Jag tror med hela mitt väsen att vi kan leva på andra vis.
Jag tror att om vi är modiga nog att prata om, berätta om och namnge det vi ser runtomkring oss i form av orättvisor och felaktiga beslut, så kommer vi att nå längre som samhälle än vad tidigare civilisationer har gjort. Jag tror att om vi belyser dårskap och framför alternativa åsikter förankrade i handling och forskning i samhällets alla strukturella plan, så kan vi forma en rikare framtid för dem som skall komma efter oss.
Jag tror, utanför religionernas ramverk, och det gör gott.
Jag tror, och jag märker, att det jag tror smittar av sig på andra när jag berättar om vad jag tror. Så jag vill gärna ge min tro pappersvingar fyllda av ord, starka nog att flyga kors och tvärs och landa i händerna på just dem, som behöver få läsa dessa ord. Kanske är ni faktiskt ganska många, ni som behöver få höra någon annans historia. Jag hoppas att den hittar fram, ordsvalan. Jag hoppas framför allt att alla ni som är sisådär 14-15 år och uppåt har tillgång till min och andras berättelser, så att ni kan bli starka och glada och känna värdet av att n i finns och att n i tänker och att ni kan göra en skillnad. Låt aldrig någon få er att tro att världen är så stel att den inte går att ändra. Det är en omöjlighet, världen ändras nu och nu och nu. Världen är dynamisk. Läs lite om geologi eller om universum om ni börjar tvivla på att saker och ting alltid är i rörelse. Även bergen har varit en flytande massa en gång i tiden.
Det finns ett ordspråk, att tro försätter berg. Jag är inte så intresserad av det, men jag vill gärna klättra i berg. Vandra i berg. Utsättas för berg. Berg förutsätter tro, för den som vill vara i dem. Berg säger till dig att nu får du för fan skärpa dig! Berg säger att du lever, intensivt och instinktivt, i varje ögonblick. Berg ger dig perspektiv. Du måste tro att du hanterar att vara i berget, på berget, vid berget. Du måste inte veta hur det kommer att vara, bli, eller vad som ska hända, men du måste lita till din egen förmåga att hantera de situationer som kommer att uppstå. Du ges en chans att befinna dig långt borta från samhällets inbäddade, avtrubbade, likriktade verklighet. Du ges möjligheten att förhålla dig till ursprunget, till elementen, till dig själv och till det rasande flöde av tankar och impulser som flödar genom dig. Om du, som jag, har ett behov av att möta dig själv på djupet men finner det svårt att göra så i en stad, oavsett hur många yoga- eller mindfulnesspass du går på, låt dig då ledas av din inbyggda kompass. Vart pekar den? Vilken typ av människoöde plats är det du kan slappna av i? Du vet inte ännu? Våga testa! Våga sticka ut med ett tält och en sovsäck och lite mat i skogen och se vad som händer. Eller låna en enslig stuga vid havet och åk dit helt själv. Våga vara ensam. Du kommer inte att gå sönder inombords, du kommer inte att dö. Ensamhet ger däremot en rik och kanske oväntad belöning. Du måste till slut säga hej till dig själv. Du har världens möjlighet att bli vän med dig själv, lära känna dina gränser, dina behov, din rytm. Du behöver inte hålla med någon annan och säga Ja precis! för det finns ingen annan där. Du kan istället få öva på att vara helt ärlig och rak mot dig själv, att inte stuva undan åsikter och känslor som inte stämmer överens med din omgivnings. Du kan få tid att granska dina egna tankar utan att de jämförs mot en annan individs. Du kan få plats att ta mentala steg i riktning mot den person du önskar vara.
Ensamhet är en gåva, inte en bestraffning. Om du knäckt den nöten kan du se fram emot ett enklare liv, på många plan. Att längta efter att vara tillsammmans, att dela livet, att ha en stark gemenskap runt sig, det är både vackert och en nödvändighet. Få är de som kunnat leva isolerade. Ensamhet är ett val du kan göra, och ensamhet kan följas av tvåsamhet eller flersamhet. Var modig. Rusa inte in i tvåsamheten för att finna trygghet, då blir tryggheten ett bländverk som haltar när och om din andra hälft inte är där. Var stark. Se dig själv i ögonen och berätta vad det är som känns svårt, vad du är rädd för, vad som stjälper dig i livet. Tag dig tid att fråga dig själv, bara dig själv, om det finns andra sätt att se på saken, om det finns lösningar du missat. Identifiera var din energi och din livsglädje kommer ifrån, och var den läcker ut. Kan du laga läckorna? Var modig. Leta på de oväntade ställena efter lösningar. Tänk l ö s n i n g istället för problem.
Allt detta kan ju verka gyllene. Självklart. Lurigt men bra. Men i den andra änden av spektrat då? Har ensamheten gått överstyr? Är den inte ett val utan det normala, det vanliga? Jag är ledsen, men jag har aldrig på riktigt varit i den sitsen. Jag har aldrig till 100% känt mig oönskad, utstött eller avspisad, förpassad till ofrivillig ensamhet. I’ve c h o s e n to be alone, I’ve never truly and fully been lonely. Jag är en tjej, vit medelklass, med akademikerföräldrar och -syskon, med en god utbildning, många vänner, ekonomisk back up, en man jag älskar, skinn på näsan och stort livsutrymme. De gånger jag känt mig ofrivilligt ensam är när jag har varit för stressad för att se att det inte är sant, att det faktiskt finns en hel drös människor på armlängds avstånd som finns där för mig, varje gång jag behöver dela mitt liv och mina tankar med dem.
Jag skriver inte om ensamhet för att jag tror att jag kan hjälpa alla människor att få ett bättre liv. Jag skriver om ensamhet för att min erfarenhet säger mig att det är alltför många som inte vågat vara ensamma och som därmed straffat ut sig själva, som inte sett sig själva till fullo. Och min erfarenhet säger mig att de människorna, de är lite farliga, för de är inte säkra på sig själva, har ingen stabil bas att stå på. De väljer inte och lever inte enligt sina egna ideal, de gör som ”alla andra”, för de har aldrig varit modiga nog att lära känna sig själva. ”Alla andra” är ofta en väldigt dåligt informerad influens.
Gör världen en tjänst. Hitta dig själv. Och när du tappar bort dig, ta dig tid att hitta dig själv igen. Det är värt det.
Del 4. Drivkraft
Jag skämdes för min pappa som drack för mycket. Jag skämdes för min mamma som inte lämnade honom. Jag skämdes för mina blåa glasögonbågar. Jag skämdes för att jag inte var lika cool som dom andra på högstadiet. Jag skämdes för att jag skämdes. Så jag beslutade mig för att tuffa till mig, att inte ta ansvar för de vuxnas handlingar, och att stå på mig i klassen. Jag hade, efter att ha gått i skolan med samma barn i alla år, träffat nya vänner utanför skolan och bortanför landsvägen där jag växte upp. Mycket bra. Det var bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag förvandlades till en social, rolig, kaxig men snäll ung tjej som började på gymnasiet med gott självförtroende. Jag har alltid känt att jag har en styrka i mitt minne, i att vara logisk, smart, i att kunna argumentera. Så jag växlade helt enkelt upp mina styrkor. Jag älskade att sedan komma till gymnasiet och möta andra smarta, drivna personer, att slippa känna att de andra inte fattade, inte hängde med.
Lusten att lära dämpades tillfälligt av att plötsligt bli fast i ett schema med lektionstider och läxor, istället för att som i Montessoriskolan till stor del planlägga mina egna timmar utifrån en tydlig läroplan. Jag lekte mig igenom ettan, fick anstränga mig lite i tvåan, för att jag då blev kär och tappade bort mig, och gled på i trean. Gick ut med 18,7 i slutbetyg och kände att det räckte gott och väl. Jag ville ändå inte bli läkare, ville inte jobba med människor. Ville hellre fortsätta med det tekniska, med matten och fysiken. Var rädd för nördstämpeln på biologer och geologer och tänkte att de smarta människorna, de läser en ingenjörsutbildning. Jag gillar vassheten hos unga skarpa hjärnor, hos dem som vet en jävla massa om världen och inte är rädda för att stå på sig. Som räknar sig som lika erfarna och kloka som vilken 40- eller 60-åring som helst. Det är uppfriskande. Det är visserligen oftast inte sant, men den ljuva känslan av trotsighet som flödar under en yta av nybakt student på väg ut i livet, den är så bra! Så livlig, stark, viktig. De kommer med uppdaterad information och säger åt oss som är äldre vad vi borde göra. Det är ju helt fantastiskt. Om vi bara hade kunnat lyssna lite bättre, och ställa upp lite mer. Hjälpa dem att förverkliga ambitionerna, idéerna, drömmarna, eller se hur de förändras över tid och blir till något annat, drömmarna alltså. Personerna har redan sin kärna, de kanske förändras de med men inte så drastiskt. Jag är ju inte 20 längre. Eller 23, eller ens 27. Jag är 31 år gammal. Same old, fast rikare på upplevelser av alla de slag. Men det är fortfarande lätt att gå tillbaka till känslorna från mitt andra decennium. Därför: Dags att ställa upp för dem som är yngre. Dags att lyssna, att spegla, att fråga. Dags att bli mentor.
Plötsligt händer det. Du går ut gymnasiet, fullspäckad med information. Uppdaterad till tusen. Lite lätt förvirrad, och alltför stressad. Du har just blivit matad av den industriella skolan i över tio år. Drillad till att bidra till samhället, att få de ekonomiska hjulen att snurra, att vara en bra människa. Men vad fan betyder det? Och har du verkligen blivit drillad i att först granska samhällets och dess krav på dig k r i t i s k t, så att du vet vad det är du bidrar till och vad du förväntas göra?
Du är typ 19 bast och behöver paus! Låta hjärnan varva ner lite. Kanske super och dansar du sommaren igenom, kanske är du uppe hela nätterna och spelar precis så mycket du vill, kanske har du ditt första heltidsjobb och tjänar stålar till en resa. Kanske ägnar du dig åt att vara fri och ansvarslös. Kanske kan du ä n t l i g e n fundera över vad DU vill göra istället för vad skola, föräldrar och mediesamhället försöker modellera dig till att göra. Kanske slutar det med att du tar ledigt ett år eller fler, befinner dig på resande fot eller tar ett jobb som ”okvalificerad” arbetskraft.
Efter några år av resor, jobb, funderande, supande och allmänt behagligt rövarliv behövde jag verkligen få komma tillbaka till en lärande miljö. Jag märkte att min hjärna började tappa farten av att vara understimulerad. Jag ville gärna fortsätta utforska världen, fortsätta resa, men bara om jag kunde bidra med något på vägen. Jag hade redan gett mig själv frisedel i ett par omgångar, flugit iväg och back packat, fridykt, vandrat, och orden ”sticka huvudet i sanden som en struts” var tätt länkade till denna period. Jag orkade inte vara duktig, bidra och tänka på alla andra under de första tre åren efter gymnasiet. Det fanns inget kvar att ge. Jag behövde få tanka upp mig själv först. Men ändå kände jag att jag genom detta beteende var en äkta jävla struts, och det var en oskön känsla. Jag kunde inte och ville inte fortsätta leva så, leva för dagen, för nuet, för min egen skull alena. Så jag blev brevbärare och spanskastudent under vårterminen, cyklade som ett sista soloäventyr till Gibraltar på sommaren, jobbade hem några sista slantar på Volvo, och flyttade sedan mitt pick och pack till Skövde för att börja på Biståndsingenjörsprogrammet.
Ingenjör, vad är det? Vad gör man då? Civilingenjör och militäringenjör. Elingenjör, maskiningenjör, samhällsingenjör, trädgårdsingenjör. Stående skämt om ingenjörer: ”Ingen-gör”.
Ingenjörer är skolade att analysera problem och formulera problemställningar. Framför allt ur ett tekniskt, logiskt och systemavgränsat perspektiv. Förhoppningsvis är de också skolade att tänka ut lösningar, och i den bästa av världar kan de kommunicera dessa lösningar och leda processer och projekt på ett bra vis. Många ingenjörer vill bara räkna och vara ifred, älskar att hitta den renaste ekvationen eller att knäcka den svåraste uträkningen. Många ingenjörer vill räkna mindre och projektleda mer, få möta fler människor och ha en i teknisk mening ytligare roll.
Klara, varför ville du bli ingenjör? Vilken roll trodde du att du skulle kunna fylla efter en examen? Var du beredd på att ta ett arbete som krävde hög närvaro vid ett skrivbord, bakom en datorskärm? Var du medveten om hur du skulle stöta dig med teknokraterna, bli uppgiven på grund av meningslösheten i de potentiella arbetsuppgifterna som nyexaminerad och ständigt lura på nya sätt att komma U T i naturen igen?
Jag sökte och kom in, tog ett till åt ledigt, sökte och kom in igen. Flyttade till Skövde för att plugga och för att jag ville veta hur jag skulle uppleva en mindre stad än Göteborg. Hur var det att leva med 50 000 andra istället för 500 000? Efter två år hade jag fått krupp på detta och sökte mig på ett bilateralt avtal till Buenos Aires, en stad på närmare 15 miljoner invånare. Det var inte heller helt lätt eller rätt. Jag smet ut till omgivande natur vid varje givet tillfälle. Tack vare en klättrade nyfunnen vän med en Landrover, argentinaren Omar, fick jag tillgång till ett välbehövligt livsutrymme. Om jag ändå totalt deppade ihop på grund av stadens enorma massa runtomkring mig så kollade jag på Into the Wild och drömde mig ut, till la precordillera, los Andes, till bäckar och raviner, gamla träd och kylig granit. Den filmen landade hårt i mig. Jag hade precis läst Krakauers bok innan filmatiseringen ett par månader senare hade premiär. Jag blev lättad och stärkt i min egen ansats att leva etiskt, agera etiskt. Jag sög i mig historien om denna unga man som ville så mycket, och som gjorde allt för att nå sina mål, för att förstå vad fan samhället höll på med och i vilken riktning det var på väg. Som var både lycklig och olycklig på samma gång. Jag kände mig likadan.
Jag sökte till biståndsingenjörsprogrammet därför att jag, i mitt djupaste inre, vet att jag b a r a kan leva ett gott liv om jag är med och driver förändringsfrågor. Jag KAN inte blunda för allt idiotiskt som sker runtomkring mig. Jag kan inte skylla på någon annan. Det bara är så. Det är ingen lätt livsmening att vakna till varje dag.
Om du också har denna kärna, så finns jag här för dig. Den här texten är till d i g. För jag vill att du ska få veta och att du ska få känna att vi är flera, inte alltid sammanlänkade, inte alltid uppmärksamma på varandra, men att vi blir bättre på det. Tro det eller ej, men globaliseringen hjälper. Internet hjälper. Till och med EU hjälper.
Det är inte lätt att förstå vad det betyder att jag ska göra, eller inte göra. Det är inte lätt att förstå någonting alls. Vad då MENINGEN MED LIVET? För fan, vilken dum jävla fråga era jävla filosofer, vilken dum jävla utmärkt bra fråga som alla borde fundera på lite då och då. Hur jobbigt det än är för dig själv att tänka, granska dina val, fundera över möjligheterna med att just du finns här just nu med just dessa förutsättningar, så är du en människa. Du har inte bara friheter ett åberopa, du har även ansvar att ta. Du har ett fett stort ansvar att axla, och det blir så mycket tyngre för alla andra om du inte skärper dig och är med och delar ansvaret för kollektivet, för samhället, för de resurser du nyttjar utan att tänka på efterverkningar.
System. Du är ett system och du lever i ett system, nej, i flera system. Snälla idiot, väx! Jag vill inte bära dig, jag vet att du kan fixa det här själv!
Känner du igen tankegången ovan, hur lätt det är att gå in i en argumentation kring allas ansvar? Att människor har både rättigheter och skyldigheter. Bra. Det gör mig glad. Då är vi ännu fler som tänker, och eftersom alla tänker lite annorlunda så blir vi starkare. Mångfald är nyckeln till så mycket. Kombinera det med en förståelse för ekosystemen och de återupprepande mönster som ligger inbäddade som ett dolt blue print, så kommer vi en bra bit på vägen i vårt förändringsarbete.
Som jag redan skrivit, förändring är en inneboende kvalité i system. En kvalité, inget jävla problem. Förändring är.
Jag är. Du är. Alla är. Men vad vill jag du alla vara? Varför?
Varför vill du vara? Att alla har en inneboende värde är för mig inte ett fullgott svar, inte när det gäller människor.
Del 5. Populationsstorlek och ilska, del 2
Jag har måhända inte klimatångest, jag känner inte en vanmakt så stor att jag blir paralyserad av den. Jag har däremot en klimatnyfikenhet. Att skriva om min skam men inte om min glädje och nyfikenhet, det tror jag är en del av min samhällsnormativa bakgrund. Att jag försöker hoppa ur den loopen, försöker att hitta, för mig personligen, nya positiva infallsvinklar till att se på världen, det har varit en lång lång process. 15 års tid och jag är fortfarande inte klar. Jag är arg på dem som är okritiskt positiva och arg på dem som är omotiverat negativa. Jag är arg på alla som inte verkar intressera sig för att över tid bredda sina argument och sin förståelse för världen, utan istället hänfaller till ”men alla säger” och ”alla andra tycker” och sedan fortsätter leva sina liv som om världen stod still.
Jag är arg därför att det där någonstans mellan raderna finns en spökskrivare, finns flera spökskrivare, som skriver om de bakomliggande sanningar vilka endast är ETT sätt att se världen. Skriver om att det inte finns nog åt alla, skriver om att vi måste kämpa, skriver om att vissa är bättre än andra. Skriver, debatterar och handlar på ett sätt som får miljontals människor att må dåligt. För mig så är det ni som är de största svinen, personerna som har både information och kapital nog att ändra hur vårt globala samhälle skall fortskrida i ett långsiktigt skeende, men som väljer nutida profit istället för altruistiskt välmående.
Det är så jävla elakt. Varenda vaken tonåring känner av att något är jävligt snett, att världen inte fungerar optimalt utan brutalt. Varenda vaken ung vuxen snackar politik och socioekonomi på fyllan, men förvägras verktyg för att kunna göra en skillnad. För i HELVETE, sluta prångla ut den äckliga jävla m y t e n om att världen är för liten för oss alla. Sluta spä på rädslobaserade ideologier. Sluta vara så blanka att civilkurage är ett ord ni inte kan leva upp till.
Jag hatar er, era jävla äckel, för att ni låter allt lida i onödan!
Jag HATAR att det ska vara så svårt att få ut kunskapen om att planetens resurser är alldeles fullkomligt tillräckliga. Tillräckliga om vi väljer att dela med oss och att bry oss om varandra och jorden. Inte tillräckliga om vi stannar i ett rädsloparadigm. Aldrig tillräckligt så länge vi bär på vår enskilda sanning att vi alla måste kämpa för och sedan behålla så mycket resurser som möjligt. Idag, pengar. Imorgon, mark?
Nej, den 20åriga Klaras rädsla för att vi är för många på den här planeten är inte längre gångbar. Förlåt att jag svor åt er och sa att ni var dumma i huvudet bara för att ni knullade fram barn. Det var inte snällt och inte helt sant. Jag tycker fortfarande att ni är helt otroligt jävla dumma i huvudet om ni bär fram ett barn eller flera och sedan undlåter att finnas med i dessa barns utveckling. Om inte ni ser till att lyssna till och vara uppmärksamma på vad skolan lär ut och hur era barns världsbild formas, hur kan ni då vara med och skapa livskraftiga individer som tänker på sig själva OCH helheten? Hur kan ni då säga att ni gjort allt ni kunnat för att bidra till jordens livsbärande mångfald genom att också låta era barn lära känna värdet av att leva inom jordens ekologiska ramar?
Rädslan för mängden människor är borta, men ilskan för hur vi lever finns kvar. Argument som handlar om kvantitet och antal är endast rökridåer, kvar står kritiken av vad vi uppfattar som livskvalité, hur vi ämnar uppnå livskvalité och hur vi fördelar möjligheten till att uppnå livskvalité.
Och nu kräks jag lite i min egen mun. Livskvalité. Fy fan, jag känner mig som en jävla… jag veeeet inte vad! Jag har inte lust att skylla på andra, gör det ändå men vill bevisa att jag minsann är en del av den rörelse av tänkande individer som för fram andra tankebanor. Som faktiskt genom observation, analys, planering och genomförande har visat HUR vi kan göra istället. Och nu tänker du, mmmm visst Klara, lev du i din tro av att du har någon sorts lösning. Och jag vill skrika åt dig!
J ä v l a skitmänniska jag måste för fan tro och göra något för jag är inte rädd. Jag är som Yllet, jag är inte rädd för spöket och jag tänker rycka dig i lärften och om den är från 1848 ditt gamla spöke, ja desto bättre för du har redan gjort ditt. Du är inte längre önskvärd. Världen har gått vidare och politikens klassargument kvarstår men är förändrade, och både du och den Osynliga Handen behöver en rejäl uppdatering. Det människocentrerade är på väg ut, det holistiska – men ännu missförstådda – är på väg in.
Del 6. Framåt
Jag ger mig a l d r i g. Hör du det, aldrig! Jag tänker aldrig hålla tyst. Tänker aldrig frivilligt släppa fram idioter som förespråkare för en hel art. Tänker aldrig ge avkall på min rätt att vara medbestämmande. Tänker aldrig göra ingenting. Jag hatar mig själv av bara farten när jag tar en paus, även om jag vet att jag behöver göra ingenting så är jag så starkt driven att förändra att jag skållar mig själv lika hårt om inte hårdare, än alla andra jag behagar kalla idioter därför att de tycks göra i n g e n t i n g. I det kan du vara lugn, min månghövdade plågoande, jag är min egen värsta häcklare. Du kan inte ta den platsen. Till det är du alltför okomplex och korkad. Jag fiser i ditt ansikte och skrattar, för du gör mig vild av lust att ställa åter balansen i världen.
Jag har entusiasm, nyfikenhet, glädje och skratt. Det låter som klyschor, och är det om jag låter dem så vara. Men nej, varför inte ta tillbaka de ord som en gång var vackra ackompanjemang till en människa? Jag är stark, entusiastisk, klok, glad, rolig, envis, nyfiken, påträngande och jordad. På riktigt! Så försök putta omkull mig du, gamla drake, så ska vi se om jag faller.
Jag förstår att föraktet mot den som j a g inte tycker förstår är jävlig osexigt och elakt. Jag förstår också att jag kommer att ta mig an föraktet precis som jag genom livet tagit mig an rädsla och skam. Jag har inte velat utradera dessa känslor, enbart förstå och acceptera så att jag kan gå vidare. Jag vill förstå hur de påverkar mig i min relation till mig själv, och jag vill förstå hur de påverkar mig i min relation till andra. Jag vill veta hur olika uppvällande känslor tar sig fram genom mig och vidare i ansiktsuttryck, gester, minspel, vill veta hur jag utan att tänka på att jag gör det eller förmedlar det med ord ändå får en annan människa att känna sig glad, ledsen, utmanad. Jag har en vana av att vara väldigt tydlig i vad jag tycker, att sätta ner foten och forma anletsdragen till en starkt ifrågasättande min. Nej. Jag håller inte med dig. Förklara dig. Nej. Du har svaga argument och jag håller inte med dig.
Där är det, föraktet. Där i mitt varande ihop med andra människor. Och jag vet inte om jag vill ändra dess inflytande på mig. Lika stor del av min drivkraft som kommer från lyckan av att vara nyfiken och få lära sig mer mer mer, lika stor är delen som vill få andra att bejaka sin nyfikenhet för att lära mer mer mer, och där under rör sig föraktet för dem som inte kan.
Jag vill alltid veta mer, för jag hoppas att ju mer jag förstår desto finare kommer jag att tycka att världen är. Desto mindre arg behöver jag vara. Om jag kan förstå, logiskt och emotionellt, varför individer och grupper agerar på ett visst sätt, så finns det inget kvar för min egen ilska att gödas av. Visa män och kvinnor har sagt det, min erfarenhet har sagt det. Men min vardag handlar om mer än bara detta. Detta är metanivån som jag gör mitt bästa för att flöda fram och tillbaka mellan, detta är samtalen sena kvällar med spännande personer, detta är utmanande i intellekt och handling.
Jag läste till biståndsingenjör med en förhoppning om att kunna ta enkla, tekniska lösningar med mig till platser på planeten där de saknades, där de skulle underlätta för människor att leva ett gott liv i samklang med naturen. I studierna kom vi aldrig till de enkla tekniska lösningarna, vi kom till den bakomliggande matematiken och fysiken. Jag blev logiskt utmanad, vilket jag älskade, men jag sörjde konstant avsaknaden av ett hantverk kopplat till det logiska. Varför fick vi inte montera isär generatorer, bygga egna solpaneler, testa gråvattenlösningar, mura brunnar och konstruera nödboningar? Varför är akademin så… tråkig?
Jag visste på ett plan redan innan jag började plugga att det praktiska inte ingår i en utbildning på ett universitet eller en högskola. Så för att möta mina egna krav och behov av att både få tänka och göra, så valde jag den enda utbildning som just då tycktes erbjuda ett sådant alternativ. Programmet som stoltserade med praktik i riktiga situationer i andra länder. It didn’t turn out that way for me. Jag hade inte råd att åka med utomlands på projekt vårt första sommarlov, och jag valde fridykningen framför skolan den termin då mina klasskamrater åkte iväg på ett kortare projekt.
Jag ville ändå inte jobba med plåster-på-såren projekt. Jag vill jobba med komplexa, helande system. Jag vill ha arbetskamrater som är bättre på de sociala aspekterna så att jag kan matcha dem med teknoekologiska kunskaper. Finns det ordet? Tekniska och ekologiska lösningar, det tycker jag är vackert, det brinner min själ för. Därav lyckan när jag fann permakultur.
Det är ett tueggat svärd, detta att vara en engagerad medborgare med högt ställda krav på sig själv och andra. Jag tittar på världen och tänker: Här behövs jag! Här kan jag göra något bra! Här finns utmaningar som matchas av möjligheter vilka jag kan identifiera! Hurra för mig! Hurra för oss!
Veckan därpå tittar jag på världen och tänker: Var är min plats? Vad kan jag göra egentligen? Varför försöker jag så mycket hela tiden, försöker att bidra på tusen fronter istället för att hitta min nisch? Varför varför varför har jag så svårt att hitta min roll? Den där jag kommer trivas, blomstra, må bra och göra bra?
Jag blir rädd därför att jag känner igen min mammas humörsvängningar i mig själv, energiförlusterna som uppstår av veligheten. Jag såg hennes beteende som något jag inte ville ärva, inte ville bli drabbad av. Att tänka över ett beslut i all oändlighet och sedan inte bli nöjd med valet du till sist gör. Hon är bättre nu, velar mindre, men jag tycks bli mindre beslutsmässigt kapabel över tid. Fan också.
Ju större ämnesområde jag försöker greppa, desto svårare är det att analysera och därmed även att ta beslut och verkställa dem. Jag kan förstå det med min logik, men mina känslor har kanske inte hunnit växa ikapp än. De är kvar i 20åringens ja/nej-struktur.
I mina unga vuxna år tog jag beslut om mig själv och mitt liv utan att till fullo veta vad konsekvenserna skulle bli, och jag visste om det. Min analys av läget, av planerna jag drog upp och genomförde, var givetvis att jag skulle utvecklas, lära känna mig själv och världen och på alla sätt bli en klokare människa. Om jag lyckades med det skulle jag vara mer lämpad att hjälpa naturen till återhämtning. Att fridyka, yoga, bestiga berg, långfärdscykla och vandra var på metanivå djupt lodande sätt att lära känna mina fysiska och psykologiska gränser i relation till personlig prestation. På grundnivå gjorde alla dessa lekfulla idrottsutövningar att jag blev lugn och lycklig, exalterad och stark. Jag mådde bra genom rörelse. Mådde bra av att testa mig själv och lära känna mig själv. Jag byggde upp en stor bank av erfarenhetsdata vilka visade på vad jag ska göra för att må bra. Systemavgränsningen var dock tydlig: Dessa data var bara giltiga under perioder då jag
a) var engagerad i ekosystem- och samhällsfrämjande aktiviteter vilka kunde balansera tiden jag gav till mig själv, till mina egna nöjen.
b) lyckades undertrycka mina ansvarskänslor genom att hävda att jag hade gjort nog för stunden/behövde en mental paus
c) drack alkohol i lagom sinnesavtrubbande doser med vänner vilka också ville diskutera sina livsval blandat med vem vi borde ragga upp för kvällen.
Jag var också singel, eller ibland på väg in i eller ut ur kortare relationer. Relationerna var aldrig värda mer än friheten över min egen tid, friheten att lära i oändlig mängd utan att bli störd av någon som dagligen ville umgås. Jag hade dikterat mitt egna, omedvetna, icke publika, aldrig nedskrivna manifest och det handlade om Klara vs världen. Min egen kod. Och när jag nu har haft tid att fördjupa mig i denna extremismens villkor så är jag redo för nästa nivå, men jag har inte fattat vad det innebär än eller hur jag ska uttrycka det genom val och handling. Jag famlar, och det är skitjobbigt. För när man famlar runt så är det omöjligt att veta hur lång processen är, och utan slutdatum är det svårt att slappna av. Jag gör ändå mitt bästa, har dragit lärdom av tidigare luddiga gråzoner med famlande. Jag har dragit ner på tempot i det ideella och i den egna verksamheten, tagit en anställning som berikar mig och som jag etiskt är ok med, och i största allmänhet skapat ett större utrymme för spontanitet genom att inte boka upp varenda kväll. Vad jag därmed valt bort är det hetsiga förändringsarbetet, situationerna där det gäller att alltid var på topp, vara trevlig, vara uppdaterad, vara allert i så långa sträckor av tid att jag dessvärre börjar brytas ned. Ett tempo som är snabbare än vad jag egentligen önskar. Ett tempo som jag inte vill föra med in i samhällets nästa era.
När jag var typ 23 år och någon en dag frågade mig om jag inte tyckte det kändes dumt att inte bidra till samhället, så blev jag ställd. Den här personen jobbade som linjemontör på Volvo. Jag kunde inte alls göra en koppling mellan att hans jobb skulle vara ett positivt bidrag, medan mina resor och mitt utforskande av världen i n t e skulle vara det. Han körde bil, åt pizza och kollade på EuroSport. Han var ju bara med och upprätthöll de dysfunktionella subsystem som om och om igen kraschat. Ekonomin. Oljebranschen. Konsumtionssamhället. Han såg bara det som var, det som är, och att han bidrog genom sitt arbete och sitt spenderande av inkomst. Jag befann mig i den andra delen av spektrat, och gör det delvis fortfarande. Jag ser sällan det som är, jag ser vad det skulle kunna vara. Gör mitt bästa för att visualisera en annan världsordning, och gräver sedan fram information som gör att jag kan ta mig dit.
Vi kan inte fortsätta leva som vi gör. Vi v e t att det är en omöjlighet om vi vill fortsätta leva över huvud taget.
Så vad är alternativen? I plural, vad är a l t e r n a t i v e n. Det finns inte en chans i helvete att vi med ett linjärt tänkande kan råda bot på de systemiska kriser som uppkommit, vi kan enbart fördröja den slutliga kraschen. Beroende på vem du är, var du bor, vad du har för intressen och vänner så har du antagligen sett mer av en eller ett par kriser, men inte greppat den fulla vidden av hur många simultana kriser som nu sköljer över världen. Det har säkerligen inte jag heller. Så jag har en ambition att råda bot på detta. Jag försöker att inte väja för att det händer saker som jag inte vet om eller att det finns skeenden som jag bara har en ytlig förståelse av, så att jag kan bibehålla ett öppet sinne och ständigt uppdatera mina egna sanningar. Då, tänker jag, blir det möjligt att se nya mönster framträda, att identifiera fler bakomliggande orsaker, att förstå och kunna förändra. Evolution, inte revolution.
Jag vill vara med i detta, jag VILL det! Jag är så sugen på att få använda min kapacitet till fullo, och för att lyckas med det behöver jag hitta rätt personer som stödjer mig i att få rätt förutsättningar. Jag behöver mentorer.
Se där, en loop. Jag vill bli en mentor, och jag vill ha en mentor. Samhället i stort suger på att identifiera dessa relationer, de händer naturligt i många situationer och på många plan, men en del får aldrig uppleva hur det är att ha någon att stödja eller stötta. Jag har haft en del outtalade mentorsrelationer, och endast en definierad, affärsinriktad mentor som jag ändå inte hittade kontakten med. Så synd. Vid närmare eftertanke har det funnits ett par viktiga personer till, närmre i tid, vilka jag mött genom ett EU-projekt för permakulturlärare. Jillian, Peter och Davy. Vem vet vad jag hade varit utan er? Jag njöt av att ha era frågor och era observationer att se fram emot vid slutet av varje dag. Vi jobbade intensivt ihop, och jag fick lära mig att hålla i möten med 50 personer från 15 olika länder vid er sida. Tack. Många tack. Personerna som var med i detta projekt var alla lika målmedvetet inriktade på att hitta lösningar, och sätten var många och olika. Men oj vad det skavde, oj vad vi stormade, oj vad vi nötte varandra samtidigt som vi blev stärkta av den gemensamma energin. En gång genomförde jag en Ironman. 3,8 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning. Det är den enskilt tuffaste utmaning jag tagit mig an, tills jag deltog i det här EU-projektet. VM i fridykning, släng dig i väggen. Starta eget företag med en vän, tja, jobbigt men mer än så roligt och givande. Leva på en liten budget, inga problem!
Att medskapare, forma och leda ett konsensusdrivet tvåårigt projekt med över 200 deltagare från tjugoen olika länder, det kan mycket väl vara min hittills största utmaning. Och lärdom i komplexitet. Alla andra upptåg, resor, småprojekt jag genomfört ter sig solklart enkla i jämförelse, även om jag vet att jag i varje enskilt projekt har utmanat mig själv på olika nivåer. Med alla dessa permakulturlärare, smarta, öppna, driftiga, fick jag slunga mig själv upp till en observationsnivå jag aldrig tidigare lyckats hålla mig kvar vid i så långa episoder.Jag vandrade runt i en metanivå, guidad av erfarna facilitatörer, och bara sög i mig tips och trix. Jag växte och växte, det knakade inombords, och när verkligheten runtomkring plötsligt krävde mer av min närvaro så blev jag så in i bänken trött. Jävlar vad jag hade kört hårt! Överdoserat på kaffe, lagt i nästa växel, struntat i pauserna för att jag inte tyckte mig ha tid, sagt ja ja ja jag kan göra det här också. Oj vad jag ska lära mig mycket. Ja jävlar vad spännande! Jag får nog plats att göra det här lilla jobbet också, hålla den här föreläsningen med, ansvara för det här nätverket och dem här hemsidan och de här deltagarna. Jajemän, allt kan jag och allt vill jag och allt orkar jag. Inte.
Inte. Nej. Säg nej. Vad är viktigast? Välj bort uppdrag, nu! Vad är v i k t i g a s t? Efter fyra års resande med tåg och cykel blev det plötsligt viktigast att få flyga tur och retur till Bulgarien. Konstigt va? Smack, så slog jag undan benen på min reseetik och kunde på så vis få åka till projektets sista möte, vilket tidsmässigt endast var möjligt om jag flög. Annars skulle jag missa mitt eget bröllop. Tokigt. Jag tog flyget. Jag lättade från marken på väg mot Sofia och the European Permaculture Teachers Networks avslutande möte, och jag grät och jublade inombords på samma gång. Jag är en fågel, en flyttfågel, en nomad. Utan rörelse genom världen förtorkar jag, förtvinar jag, försvinner jag. Att resa till sjön Batak var möjligen steg ett i att nå nästa nivå på livets utvecklingsstege. Jag hade nött, stött och blött argument kring flygets negativa konsekvenser i åratal, och när dess positiva konsekvenser oväntat fick överhanden igen så ville jag inget hellre än att fara iväg för att få en sista dos växtgödning från min älskade permakultugemenskap. Det var just det som var den positiva konsekvens som lät mig använda luften igen. Gemenskapen. Lärdomarna. Utvecklingen mot ett bättre jag, mer redo, starkare, förberedd att göra ett gott livsverk.
Upp och ner. Livet mitt är en våg. En våg av vågor. Fraktaler. Det är också ett flöde, en ström. Med bakvatten, forsar, djupfåror och lugnvatten. Det är också en cirkel, en kompass, ett medicinhjul, ett cykliskt förlopp. Och förresten är en våg en cirkel delad på mitten och med ena halvan förskjuten 180 grader. Och förresten är mitt blodomlopp en ström, ett vätskebärande system. Och mina lungor en porös svampstruktur med tillhörande trädstruktur, det vill säga ett dendritiskt mönster. Och mina celler ett globulärt mönster bestående av sfärer med både mellanrum och ytor som möts. Och föresten är en virvel en spiral en malström en orkan en läroprocess en reningsprocess.
Och när, inte om, jag tillåts länka samman alla dessa mönster genom levande organisk materia i kombination med inert oorganisk materia, och även får betalt för det och får ha kollegor, då kommer jag till fullo ha nått nästa nivå.
Det är så jag vill vara. Kreativ, logisk, full av lust och glädje, med min hjärna klar och redo att ta in observationer av vad som händer runt mig. Jag vill snabbt kunna läsa av vad jag har för gränsvärden i just det system jag befinner mig i, jag vill snabbt kunna se en mental sprängskiss. Snabbt är inte rätt ord. Intuitivt. I harmoni med. Jag vill ta de data jag observerar och koppla dem samman på alternativa sätt genom en analys- och beslutsprocess. Jag vill vrida och vända på alla subsystem, alla delar, och se vad de har att erbjuda systemet som helhet. Vilka funktioner har de? Vad behöver de för att fungera optimalt, alltså energieffektivt? Vilka relationer krävs för att en optimering ska uppstå? Och hur fungerar jag, systemet Klara, optimalt mitt i allt detta?
Varför stanna vid hållbart leverne när vi kan nå regeneration? Varför klaga på att andra gör samma misstag som vi gjort med avseende på jordbruk, energislag och stadsplanering när vi själva inte tar oss direkt till nästa nivå? Det finns ett värde av balansen mellan konservatism och anarkism, och jag upplever att vi börjar närma oss en balans istället för en obalans i det konservativas fördel. Att vi vågar mer nu, därför att det börjar bli av nöden. Att vi satsar mera nu, för att vi börjar bli nervösa. Att vi skapar utrymmen för tester, pilotprojekt och levande lärande. Jag upplever också en stark gemenskap i detta, och börjar långsamt förstå hur många som faktiskt gör medvetna val inom sina privatliv och yrkesroller. Jag upplever att jag befinner mig i en randzon, i flera lager, och att jag därför tenderar att se längre åt bägge håll, analyserar på ett annorlunda sätt mot de flesta. Jag är inte rädd för förändring och inte rädd för att ta ansvar. Så låt mig axla omställningen, tillsammans med er. Jag börjar förstå hur många av er som faktiskt känner att ni gör det bästa möjliga av er egen situation, på arbetsplatser som är konservativa, historiskt tingade, och därmed stelare i förhållande till visionen om vad som k a n bli. Jag som skiter i konvenanser och gör det jag ser är ”rätt” ur ett långsiktigt perspektiv, jag kommer få anstränga mig orimlig hårt om jag skulle vara den som införde miljöledningssystem eller bättre sophantering på ett jobb. Jag ska inte vara där, i rollen av miljöförespråkare, det ska du vara. Du ska ta det ansvar som matchar din personlighet, och jag ska ta det som matchar min. Om du är en tystare tänkande individ, finn ditt sätt att ändå uttrycka dig och påverka. Jag är inte tyst. Jag använder mina ord flödigt, i tal och skrift, och jag tänker så mycket att jag ibland får huvudvärk och blir deppig. Jag vill förespråka dig, om du litar på mig. Jag är inte en drillad politiker, jag är en planetskötare. Låt oss stötta varandra.
Att vara likvärdigt funtad som teoretiskt- och praktiskt lagd person är inte självklart en fördel i dagens strukturer. Du är ofta anställd för att i huvudsak vara det ena eller det andra. Antingen räkna på hur huset ska konstrueras eller bygga det. Jag har svårt för att passa in i verksamheter som är alltför hårt låsta i en sådan uppdelning, och jag vet att det är många fler än jag som vill få utrymme att knyta samman praktiska erfarenheter med teoretiska kunskaper.
I mötet med dessa trojaner, med människorna som skapar dubbla eller multipla arbetsfält även i n o m verksamheter, där ser jag en ljusning. I mötet skapas en förhoppning, en längtan, en vetskap om att det går. Att allt går. Att VI kan göra gott. Att vi får se till att vara med och med lätt hand och stor eftertanke styra ekosystemen runtomkring oss, så att vi människor får plats som art utan att bryta ner resiliensen som stämmar ur mångfald. Inte skapa död, utan göra plats för liv. Inte trappa ner den ekologiska komplexiteten, utan öka den. Jag blir säkrare för var dag jag får uppleva, tryggare i min erfarenhet. Det är regenerativa landskap jag vill medskapa, regioner vilka fyller samtliga funktioner för vilka det finns ett reellt behov.
Hur når vi dit som samhälle? Hur skapar vi resiliens och regeneration? Hur skriver vi en fortsättning till det idag så hyllade konceptet ”Hållbarhet”? Jag har använt mig av detta ord en ofantlig mängd gånger när jag försökt beskriva de utmaningar vi står inför, och de möjliga steg som leder åt en helare framtid. Samtidigt har hållbarhet under de senaste fem åren känts som ett urtvättat försök. Vi klänger oss via detta ord fast vid en tro att om vi bara skapar förutsättningarna för hållbarhet/sustainability, dvs förmåga att upprätthålla något, så kommer allt bli bra. Jag vill för fan inte upprätthålla något, jag vill bygga på pluskontot.
Alltför länge har vi som samhälle styrts av rädslan för att saker och ting inte ska räcka till. Så vi tar av någon annan. Så vi hamstrar på hög. Så vi undviker att dela med oss. Så vi skyller på andra när vi är rädda för att inte ha nog till oss själva. Så vi yttrar rasistiska kommentarer och åsikter. Så vi stänger oss mot världens skeenden.
Så vill jag inte leva.
Ett regenerativ samhälle bygger upp sig självt, igen och igen. Vår roll som Homo sapiens är att underlätta detta, att medverka till att flödena av energi och materia rör sig från lägre till högre komplexitet. Precis som i naturen, när inte vi är där och klöser sönder livets väv, bryter upp jordskorpan, dumpar kemikalier i vatten och luft, låter matjorden rinna ut i havet och sedan skjuter ihjäl varandra till ingen nytta.
Så snälla rara fina, kan vi inte försöka göra ett ordentligt avtryck på omvärlden. Jag tror inte för ett ögonblick att vi som tänker i dessa termer är fler än er som bara ”råkar” rulla på i invanda mönster, men jag tror att vi är starka nog att över tid ändra riktning. För hela samhället. Även ni som inte tror att ni kan göra en skillnad och som därför inte ens försöker, även ni har möjligheten att över tid bara haka på.
I ett jobbsnack en dag pratade jag och en kollega om de öppna frågorna på öppna möten, i jämförelse med de smygande samtalen på bakgårdar och i korridorer.
”Pass på, Klara, så att du inte uppslukas av småaktigheternas värld. Pass på för dem som pratar men sedan inte vågar kliva fram i ljuset”.
Ja, det är bra att tänka över vem som är allierad i arbetslivet, likaväl som i den större omställningsrörelsen. Det var också skönt, fint och oväntat att mitt självklara svar var:
”Det är lugnt. Jag har alltid varit ensam, jag väljer själv vem jag lyssnar till. Och jag följer alltid min moraliska kompass”.
Kära vackra unika enastående annorlunda människor, jag känner mig visst alltid ensam i det jag är, och i det jag gör. Trygg, men ensam. Alltid. Varför? Kanske för att jag upplever en så komplex dynamik i varje ögonblick i mitt liv, att jag inte hinner med att bara vara, förklara, vem jag är i relation till någon annan. Inte ens Tim, eller mamma eller pappa, vet ju vem jag är till hundra procent. Inte ens jag. Jag lever genom min kärna, lever ut den j a g är i grunden, varje dag, för så sann vill jag vara. Men alla de mångfacetterade tankar som skiftar fram och tillbaka i mitt medvetande, åsikter och kritik, de är svåra att hålla koll på. Att skriva har visat sig hjälpa. Då klarnar mitt sinne.
Dag för dag är det också lättare att vara sann mot mig själv. Att vara den jag vill vara. Att agera i enlighet med den etik och den moral som har format mig och som jag försöker uppdatera så att jag vet att jag är på rätt spår, ständigt rätt spår. Det är lättare därför att min upplevelse av och förståelse för världen och alla dess invånare djupnar. Det är lättare för att jag ser fler av de stora mönstren som styr oss, som påverkar samhället, som ligger till grund för kulturkrockar och sociala kriser. Ser dem i naturen, och ser dem i oss människor. Det är lättare därför att jag själv får vara med och uttrycka ett skapande och en riktning. Därför att min röst värderas av andra, får genomslag bortom mig själv, och för att jag då känner en tacksamhet inför det faktum att alla som har lärt mig saker om livet, deras röster hörs också genom mig, och då ger jag vidare något bra.
SLUT
Kloka ord, inte konstigt att Ulla gillade dig!